Entries from April 2020 ↓

Inflation eller deflation i coronakrisen?

Rätt svar är, som oftast: både och.

Priserna kommer att stiga, på vissa slags varor (inflation).
Samtidigt kommer priserna att falla, på andra slags varor (deflation).
Huruvida nettoresultatet blir inflation eller deflation beror då på vilken tyngd som de olika varorna har i den så kallade varukorgen.

Konsumentprisindex beräknas utifrån en varukorg som ska representera “hela den privata inhemska konsumtionen”. Det betyder att rika människors konsumtion väger tyngre än fattiga människors konsumtion; på fackspråk säger man att KPI är ett plutokratiskt index, till skillnad från ett demokratiskt index där varukorgen representerar ett genomsnitt av vad varje medborgare eller varje hushåll konsumerar. (Fram till 1954 bestod Sveriges officiella prisstatistik utgjordes en sorts demokratiskt index, byggt på konsumtionen hos en “indexfamilj” bestående av en man, en hustru och två barn bosatta i en tätort.)

Fattiga människor har alltid lagt en större andel av sina pengar på mat än vad rika människor behövt göra. Stigande livsmedelspriser är därmed en form av inflation som visar kraftigare utslag i ett demokratiskt index än i ett plutokratiskt index. Medan det omvända givetvis är fallet för mer lyxbetonad konsumtion. Det är alltså fullt möjligt att tänka sig ett ekonomiskt krisläge där det officiella KPI visar att Sverige befinner sig i deflation, trots att flertalet hushåll upplever en högst verklig inflation.

Inom mitt pågående forskningsprojekt tittar jag just nu närmare på SOU 1943:8 om levnadskostnadsindex. Utredningen påkallades såklart av kriget. Bristen och ransoneringarna på vissa varor förstärkte vissa av de principiella problemen med att mäta den allmänna prisutvecklingen i ett land.

I tider av kris, konstaterade de sakkunniga, “ökas bl.a. riskerna för att index skall förlora sin allmängiltighet”. Typiskt för kristider är nämligen att “spridningen i prisutvecklingen för olika varuslag och varugrupper starkt ökas”. Så även under 2020 års coronakris, misstänker jag.

Låt oss då spekulera i de skilda riktningarna i prisutveckling av olika grupper av konsumtionsvaror, som vi kan vänta oss under det återstående året.
Livsmedel förväntas bli dyrare, till följd av brist på arbetskraft i lantbruket och försvårade transporter. Enligt Konjunkturinstitutet kan vi få se “tredubbla priser på frukt och grönt”. Även kaffe kan bli betydligt dyrare.
Kläder blir däremot billigare, åtminstone på kort sikt när stora klädkedjor som befinner sig i eller nära konkurs realiserar sina lager.
Inom kategorin “hälsa” råder knappast tvivel om att vissa priser rusar uppåt när efterfrågan ökar på t.ex. hygienprodukter där tillgången är begränsad.
Hur priserna kommer att utvecklas på industriprodukter som bilar, hemelektronik och husgeråd vågar jag inte sia om. Men om fabriker eller transporter står stilla, kan det givetvis uppstå varubrist, det vill säga ett inflationstryck.
En klart deflationär faktor är däremot priserna på energi – såväl el som bensin – som nu faller rejält.
Möjligen kan man tänka sig stigande priser på telekomtjänster när infrastrukturen är under hård press av videokonferenser och teveserietittande.
Boende är den enskilt största utgiftsposten för de allra flesta människor. Hur kommer den att utveckla sig i coronakrisen? Fallande fastighetspriser är tänkbart, men det betyder inte nödvändigtvis att det blir billigare att bo. En rejäl smäll kan vänta för de bostadsrättsföreningar som hyr ut affärslokaler som inte längre har råd att betala hyran; det kan betyda höjda månadsavgifter för lägenheterna.
Resor förväntas bli dyrare, särskilt utrikes flygresor när de åter kommer igång. Lågprisflygets epok kan mycket väl vara över för gott. Men nu kommer vi fram till de varukategorier där prisutvecklingen blir svår att mäta helt enkelt eftersom stora delar av marknaden är tillfälligt borta. Dit hör charterresor, men även mycket som sorteras under “rekreationstjänster och kulturella tjänster”. (Hur detta marknadsfrånfall kommer att hanteras i inflationsstatistiken är en intressant fråga, som får vänta till ett annat inlägg.)

Så, nog kan vi vänta oss såväl inflationära som deflationära prisrörelser. Så vad blir då summan? Som sagt så kan svaret skilja sig åt, beroende på vems varukorg vi talar om. För det stora flertalet kommer stigande matpriser att bli en tungt vägande inflationsfaktor, men den kan vägas upp av olika deflationsfaktorer. Balansen kan skilja sig mellan stad och landsbygd, mellan barnfamiljer och pensionärer, och så vidare. Men då talar vi om de konkreta verkningarna för olika hushåll. På den abstrakt aggregerade nivån – det plutokratiska KPI – menar många att inflationen kan bli nära noll, eller rentav under.

”Inflationen går ned väldigt mycket och det luktar deflation i sommar”, säger Danske Banks chefsekonom. “Med låga inflationsutfall kommer också inflationsförväntningarna att sjunka framöver, vilket ytterligare ökar sannolikheten för låga löneavtal i höstens uppskjutna avtalsrörelse.”
I värsta fall får låginkomsttagarna knappt någon löneökning eftersom det inte finns någon inflation enligt KPI, trots att stigande matpriser kan betyda att dessa grupper visst är drabbade av en inflation. Möjligen är det läge för fackföreningarna att börja fundera på om inte alternativa mått på inflationen – till exempel ett demokratiskt index – skulle kunna spela en vägledande roll i löneförhandlingarna.

“När index används för kompensationsändamål, är ett plutokratiskt index inte uppenbart det bästa alternativet.” (SOU 1999:124)

Transportåldern, igen

Lagom till den förra världskrisen, hösten 2008, utgav tidskriften Glänta ett temanummer vid namn “Framtidsencyklopedin“. En salig blandning av mer eller mindre påhittade eller omdefinierade ort som kommenterade samtiden utifrån ett mestadels lättsamt och/eller framtidsfiktivt perspektiv. Ett av inläggen får just sägas ha vunnit ny aktualitet:

Transportåldern

Historisk epok (ca 1850—2020) som karakteriserades av en febril förflyttning av människor och varor. Epoken inleddes då olika tekniska framsteg — ångmaskinen, förbränningsmotorn, järnvägen osv — gjorde det möjligt att förflytta fysiska ting med avsevärt högre hastighet än tidigare. Efterhand förvandlades förflyttandet till ett självändamål, dolt under termer och företeelser som frihandel, semester, internationellt utbyte, globalisering mm. De mest monumentala uttrycken för denna mentalitet — travel for travel’s sake — anses ha varit resorna till månen och Mars under sent 1900-tal och strax före epokens kulmen 2020. “Varken förr eller senare har någon rest så långt med så litet utbyte” konstaterar H Läckberg i Das Transportalter (2026). T nådde sitt definitiva slut i och med förbränningsomläggningen, men också på grund av vad som verkar ha varit en kollektiv ledsnad över förflyttandet som sådant. Det meningslösa i vad som en gång hade uppfattats som ett privilegium tycks successivt ha blivit uppenbart. Denna mentala förändring tros hänga samman med att det resande som en gång hade varit ett överklassprivilegium i och med FN-överenskommelsen 2015 (se WR-resolutionen), fick helt andra förtecken.

Desiré Bååk

Om detta kan väl nog säga ett och annat. Någon “kollektiv ledsnad över förflyttandet som sådant” är nog svår att plädera för. Men att någonting i detta avseende tog slut just år 2020, det får man nog ändå säga. Även om de vita strecken över himlavalvet troligen snart åter kommer att synas.

“Transportåldern” som begrepp plockades snart upp av Planka.nu som kopplade det till Ivan Illich och Georges Bataille. Det arbetades in i boken Trafikmaktordningen som senare översatts till både tyska och engelska.

Förresten är det nu exakt tio år sedan som flygtrafiken i Europa stod stilla sist. Då till följd av askan från en isländsk vulkan.
(Jämför glättigheten hos Wolodarski (2010) med den vaga ovissheten hos Wolodarski (2020) i fråga om flygets framtid.)

Är icke-immunitet en funktionsnedsättning?

En snabb uppföljning på föregående inlägg och artikel, om “immunitetspass”. Vad händer i ett samhälle som inför systematisk diskriminering – för att inte säga apartheid – grundat i om ens blod innehåller vissa antikroppar?

Amerikanska journalisten Emily Mullin diskuterar saken vidare i en ganska intressant artikel. Precis som jag varit inne på, lyfts risken för att ett immunitetspass skulle kunna ge människor incitament att avsiktligen smitta sig själva:

Immunity passports would be helpful for frontline workers, like those in health care, the postal service, grocery stores, public transit, warehouses, and childcare. Many low-wage workers in these industries are still working throughout the pandemic, risking exposure to the virus just by going to their jobs every day. If they knew they were immune to infection, they could go about their day without worrying if they could catch the virus from patients or customers.
But for those who are out of work because of the shutdowns, Nancy Kass, deputy director for public health at the Johns Hopkins Berman Institute of Bioethics, says she worries about a situation in which people intentionally try to expose themselves to the virus to gain immunity. Some people are already eschewing public health advice, whether it’s because they feel the risk of getting seriously ill is low or because they have to keep working in order to support themselves or their families.
“Particularly if they work in a gig economy job as opposed to a salaried one, they probably do have a greater chance of getting paid again if they have immunity,” Kass says.
/…/
In a near future with immunity passports, employers could make decisions about hiring and who can come back to work based on immunity — and it might be legal.

Tydligen är det inte glasklart hur USA:s lagstiftning mot diskriminering ska tolkas här. Kan immunitet, eller snarare icke-immunitet, räknas som en disability? Juridikprofessorn Seema Mohapatra uttrycker oro över de långsiktiga följderna: “Vi har jobbat så hårt för att arbetsgivare inte ska få använda hälsoinformation i beslut om att anställa eller avskeda människor”, säger hon. “Det känns inte som en långsökt tanke att det här skulle kunna bli ett sluttande plan”.

Den svenska diskrimineringslagen nämner funktionsnedsättning som en diskrimineringsgrund. Skulle detta även kunna gälla för immunitet, eller snarare icke-immunitet? Verkar tveksamt.
Funktionsnedsättning syftar på “begränsningar av en persons funktionsförmåga”, “en nedsättning av fysisk, psykisk eller intellektuell funktionsförmåga”. Definitionen utgår från den enskilda individen på ett sätt som står väldigt långt ifrån smittskyddets kollektiva logik.

Samtidigt nämner Diskrimineringsombudsmannen att man numera ser på funktionshinder som något som uppstår “i mötet mellan människa och miljö”. Under en pandemi, där hela samhället präglas av smittskydd, är miljön radikalt annorlunda. Kanske till den grad att en majoritet av alla invånare kan betraktas som funktionsnedsatta eftersom de inte är immuna mot smittan! En långsökt men inte långsökt tanke för juristerna att bita i!

Ännu ett citat ur nämnda artikel:

People without immunity could be banned from entering grocery stores, using public services, or traveling. They could be stigmatized or disadvantaged. The effects could split communities in two — those who are allowed to go about their normal lives and those who are confined to their homes for an indefinite period of time. /…/
Immunity certificates could be the get-out-jail-free card that many Americans so desperately want, but they could also create more uncertainty and risks for the people they are meant to help most.

Chile verkar sikta på att bli första land i världen att utfärda immunitetspass. Tydligen har politikerna drivit på planerna utan att ens höra efter med expertisen i Chiles immunologiska sällskap, där det uttryckts skepsis mot vad de befintliga testerna faktiskt bevisar. Redan denna vecka ska myndigheterna ändå, enligt uppgift, börja dela ut särskilda frikort till dem som uppvisat antikroppar. Riktigt vad de ska användas till är oklart, men det hela verkar ganska skakigt.

Antikroppar som hårdvaluta

Jag skriver i Dagens ETC om “immunologisk diskriminering”, det vill säga om planerna på att utfärda “immunitetspass” och vad sådant kan få för följder – mellanmänskligt och politiskt.

Coronakrisens stora löfte är att den på ett självklart sätt öppnar frågan om “samhällsnyttiga arbeten”. Det går inte längre att likställa nytta med ekonomisk vinning. Däremot går det uppenbarligen att leva även utan tusentals flygplan i luften. Plötsligt är det mycket lättare att föreställa sig en klimatomställning och en politik som utgår från konkreta mänskliga behov.
Samtidigt vore det naivt att hoppas på att coronakrisen av sig själv ska bli till en gemensam erfarenhet som för oss samman. Tvärtom pekar mycket i motsatt riktning. Just nu förbereds nya former av diskriminering, grundade i smittskydd. Det är värt att ägna en tanke åt hur dessa kommer att påverka våra möjligheter till solidaritet.

Jag slänger in ett historiskt exempel:

Immunologisk diskriminering är ingenting nytt. Under 1800-talet var New Orleans centrum inte bara för USA:s slavhandel och bomullsindustri, utan också för återkommande utbrott av gula febern, en virussjukdom som dödade ungefär hälften av alla som smittats. Överlevarna blev dock immuna. Historikern Kathryn Olivarius använder begreppet ”immunokapital” i sin studie av hur immunitet blev en ekonomisk tillgång. En svart slav som varit sjuk men tillfrisknat steg i pris på slavmarknaden med uppemot 50 procent. Även hos vita hade antikropparna ett tydligt värde i pengar. Den arbetare som inte redan hade haft gula febern betraktades knappast som anställningsbar.

Artikeln diskuterar också hur makthavarna nu gärna vill tro att immunitet är en binär fråga om ett eller noll, när det i själva verket verkar vara mer av en glidande skala. Antikroppstester kräver fortfarande ett visst mått av tolkning, grundat i immunologiska rön som fortfarande har preliminär karaktär men som likväl kan politiseras. Amina Manzoor på DN skriver klargörande om det oklara kunskapsläget i fråga om antikroppar:

WHO har påpekat att det i nuläget saknas bevis för att antikroppar i blodet innebär att man är immun. De flesta forskare och experter är ändå överens om att den som har gått igenom en infektion också blir immun mot det nya coronaviruset. Man baserar slutsatserna bland annat på erfarenhet från andra virusinfektioner och preliminär erfarenhet från detta utbrott. Men hur länge immuniteten varar vet ingen i nuläget. Den är troligtvis inte livslång eftersom andra coronavirus ger en kortare immunitet. Handlar det om månader eller år? Behöver man testas flera gånger och i så fall med vilket mellanrum? Det är oklart.

Men låt oss anta att förekomsten av antikroppar mot det nya coronaviruset i blodet innebär att man är immun. Då blir nästa fråga, vilka nivåer av antikroppar krävs för att få fullgod immunitet? Den som har en lindrig infektion kanske utvecklar lägre nivåer av antikroppar, betyder det också en kortare eller lägre nivå av immunitet? Vi vet inte än. Det finns också preliminära forskningsresultat där ett fåtal personer inte utvecklade antikroppar. Vad innebär det? Vilken roll andra delar av immunförsvaret spelar är inte heller utredda.

Som ni förstår är frågan komplicerad och det krävs fler och längre studier innan ett antikroppstest ger ett frikort att ge sig ut i samhället helt utan restriktioner.

Själv kommer jag faktiskt att få ta ett antikroppstest nu i eftermiddag, helt enkelt för att det i familjekretsen råkar finnas en forskare som just nu sysslar med sådant. Precis som alla andra hoppas jag naturligtvis på att jag redan skulle ha haft en släng av coronan, även om jag inte har något särskilt skäl att tro det. Och även om testet skulle peka på att jag är immun, skulle det knappast ändra någonting i dagsläget. Det funkar ju inte att vissa människor plötsligt släpper på normer om fysisk distans, för då upphör normerna att vara normer. Vilket också skulle ske i ett samhälle som implementerar någon form av “immunitetspass“.

Förresten måste jag ge ETC en eloge för den psykedeliska vinjetten:

Karantän som produktion. Om BNP-måttet i coronatider

Enligt IMF:s nya prognos kommer världsekonomin i år att krympa med tre procent. Nedgången blir dubbelt så kraftig i Europa och USA. Allt detta saknar motstycke efter 1945. Som lägst har den globala ekonomins årliga tillväxt varit nere på -0,1 %; detta skedde år 2009. Varje gång som någon del av världen har hamnat i djup kris, har detta vägts upp av fortsatt tillväxt på andra håll. Men nu räknar IMF med att runt 90 % av världens länder kommer att ha negativ per capita-tillväxt 2020. Nästa år hoppas man på en återhämtning, så att den globala ekonomin vid slutet av 2021 kommer att vara tillbaka på samma nivå som före coronakrisen.

Kalkyler som dessa görs som bekant i termer av BNP. Tanken med BNP är att mäta “den totala ekonomiska aktiviteten” i ett land, vilket inte är en helt självklar sak. Särskilt inte i coronatider!

Jag funderar på de olika formerna av karantän och social distansering. Människor stannar hemma i syfte att inte sprida smitta. I vissa fall kan de ändå arbeta, i andra fall är de permitterade (med eller utan betalning) eller fullt ut arbetslösa. Vissa länder beslutar samtidigt om att betala ut en viss summa pengar till varje medborgare, samtidigt som de (med vissa undantag) åläggs att stanna i sina hem.

Visst går karantänen att begripa som en form av produktion! Alla människor som stannar hemma kan sägas arbeta gemensamt med att producera nyttigheten “smittskydd”. Det är inte mycket konstigare än att kustbevakningens personal under sina arbetstimmar producerar nyttigheten “gränsskydd”. Eller att alla pengar som staten lägger på det militära räknas in i BNP, eftersom försvarsmakten räknas som en producent av nyttigheten “försvar”.

Enligt de gängse metoderna så bidrar den offentliga sektorns kostnader till BNP. Sådant som sjukvård och försvar står i många länder för en ansenlig del. Däremot räknar man inte in s.k. transfereringar, exempelvis understöd till arbetslösa. Men hur ska man egentligen se på de utbetalningar som har karaktären av en implicit kompensation för att man håller sig inne. Är det verkligen en transferering? Om folk får betalt av staten för att hålla sig hemma, är det inte helt orimligt att räkna dessa statsutgifter som en investering i smittskydd, som därmed kan gå in i BNP!

Ett sådant räknesätt skulle alltså få 2020 års ekonomiska nedgång att se aningen mindre allvarlig ut.

Om inte annat, så visar exemplet hur den “produktion” som mäts i BNP är någonting annat än kapitalistisk varuproduktion. Det är självklart att den som får betalt av staten för att sitta sysslolös inte bidrar till att generera mervärde. Karantänen är i kapitalistisk mening improduktiv. Men det är även militären och även den offentliga sjukvården, vilka likväl räknas in i BNP. Just sådana offentliga verksamheter är vad som kvarstår medan många former av vinstdriven varuproduktion upphör. Det är troligt att den offentliga sektorns andel av BNP under året kommer att växa betydligt. Så om vi är intresserade av kapitalets hälsa, räcker det nog inte med att se till nationalräkenskaperna. Troligen är att den kapitalistiska varuproduktionens nedgång är ännu kraftigare än vad BNP-statistiken visar.

Det våras för immunförsvaret

En löpsedel, 9 april: “GODA PÅSK-MATEN som stärker IMMUN-FÖRSVARET”.

Kvällspressen lockar med påskrecept, som den troligen gör varje skärtorsdag. Allt är som vanligt förutom att recepten återfinns under en ny vinjett: “CORONAKRISEN”.

Influencers flyr till glesbygden efter att ha försökt kränga fiskolja till överpris: “I tider som dessa med ett läbbigt corona-virus är det ännu viktigare än vanligt att boosta och stärka sitt immunförsvar.”

Vi får lära oss att vårt immunsystem har till uppgift att försvara den egna organismen mot främmande inkräktare. Ofta kallas det därför för immunförsvar och beskrivs med hjälp av militära metaforer: kroppen är i krig mot inkränktare!

En helt annan bild framträder däremot om man lyssnar på de som faktiskt forskare om saken, immunologerna. Kanske inte alla, men många, har helt släppt de militära metaforerna. I stället för att tala om försvar eller system, används vanligen begreppet “immunrespons” – någonting som kroppen gör, snarare än något som är.

Idén om ett “immunsystem” etablerades omkring 1970 (givetvis influerat av cybernetiken, som ju lurar bakom varje systembegrepp). Tidigare modeller som snarast hade kretsat kring de enskilda biokemiska reaktionerna mot diverse allergener och patogener, men nu framträdde tanken på ett system, som på samordnat sätt skyddade ett autonomt jag. Alltsedan dess vägleddes länge immunologin av tanken på en åtskillnad mellan “jag” och “icke-jag”.

Nya rön från laboratorierna har gjort det allt svårare att rättfärdiga den åtskillnaden på ett teoretiskt plan. Sedan 1990-talet har immunologin börjat släppa taget om “det immunologiska jaget” och i sökandet efter andra modeller erbjuds fascinerande öppningar för antropologisk och filosofisk reflexion.

Immunologin är ett vetande kan orientera sig åt olika håll. Biokemi, embryologi, evolutionsbiologi, ekologi – vetenskaper som kan intressera sig för symbios eller antagonism, i olika proportioner. Men framför allt har immunologin länge orienterat sig olika typer av patologi: bakteriologi, virologi, parasitologi, onkologi. Bland dessa kom nog bakteriologin länge att dominera. Det vill säga: frågor om hur organismen (eller “det immunologiska jaget”) gör för att identifiera och eliminera en främmande organism. Allt blir svårare med virus, som inte ens är organismer. Ännu svårare när vi kommer till cancer eller autoimmunitet. För att inte tala om graviditet! Ett immunsystem med uppgift att eliminera allt främmande, borde rimligen försöka framkalla ett missfall så fort kroppen blir gravid (vilket för övrigt är en inte helt ovanlig immunrespons, men likväl ett undantag snarare än en regel). Och sen har vi det där med tarmfloran, alla de bakterier som biologiskt betraktat är helt andra organismer men ändå framstår som delar av “det immunologiska jaget”.

A. David Napier är professor i medicinsk antropologi som har berättat att om hur han började intressera sig för immunologi i samband med aids-epidemin i början av 1980-talet, när han (som alla antropologer alltid) befann sig på fältstudier i Indonesien. Många år senare ledde intresset honom fram till boken The age of immunology, som inte bara influerade ett brittiskt psykpopband utan även ledde Napier själv till att arbeta närmare tillsammans med riktiga immunologer. Varefter han vässade sina teser och förde dem tillbaka till antropoligin, bland annat via en temasektion i tidskriften Cultural Anthropology år 2012. Sektionen består av Napiers programmatiska artikel “Nonself help” plus respons från en rad andra medicinska antropologer.

En viktig utgångspunkt för Napiers kritik av immunologin kan är att den i allt för hög grad utgått från “autonoma biologiska patogener”, såsom bakterier och andra parasiter, som verkligen kan säga angripa (och som upptäcktes tidigare). Virus är någonting annat. Virus är inte liv och saknar varje egen rörelseförmåga. Virus är snarare kod. Enda sättet för virus att aktiveras är genom att komma i kontakt med en cell som är mottaglig för koden. Att infekteras är att låta sig informeras. Vi kommer inte undan det faktum att delar av vår egen mänskliga arvsmassa har från virus.

we continue to use volitional, intentional, metaphors that encourage us to think of the virus as a living thing that can commandeer a healthy cell /…/
How can viruses recognize, scout, trick, discover, alert, evade, sense, recruit, mobilize, prod, mask, defend, scavenge, attack, invade, adapt, appropriate, sacrifice, and kill (Napier 2003b:60) if they lack mobility and do not respond to environmental stimuli? If these are mere linguistic conventions, why should we continue to employ them when they are so inaccurate?
/…/
Why should we in fact refer to viruses as foreign agents, if a virus is lifeless outside a living cell?
/…/
How can viral antigens be considered foreign invaders if our own cells animate viruses?

Uppenbarligen är det inte så enkelt som att kroppen försvarar sig mot attackerande främlingar. När det kommer till virus, får man snarare tänka sig att det är kroppen som aktiverar dem, ger dem liv.

Might it be that our persistent characterizations of viruses as active agents arises partly from the cultural belief that harboring otherness within us is principally dangerous, a belief whereby a persistent “self” must in turn always be protected against things “foreign”? Although we all have cancer cells within our bodies, for example, we never say we have cancer until those cells become problematic.

A. David Napier föreslår ett annat sätt att formulera immunologins teoretiska grundvalar. Allt handlar ju om identitet, fast kanske inte i riktigt som samma mening som när vi säger “identitetspolitik”, utan på den grundläggande nivån i att någonting (en organism) upprätthåller sin existens över tid, förblir ett objekt som går att skilja från omvärlden. Skiljelinjen mellan “jag” och “icke-jag” behöver inte helt överges, enligt Napier, men den kan inte längre tänkas som given. Snarare kan bildandet av antikroppar tänkas som ett sätt att rita om denna skiljelinje. Identiteten skapas i jagets periferier (“Identity, in this sense, /…/ is now defined at the peripheries of selfhood where it is contested and challenged.”) En mycket antropologisk tanke!

Så, antropologen Napier använder alltså de senare årtiondenas immunologiska rön för att underminera den teoretiska distinktionen mellan “jag” och “icke-jag” som länge varit styrande för immunologisk forskning. Men han stannar inte där, utan tar även hem sina lärdomar, på en mer övergripande nivå, till antropologin. Där är det roligt att se den mångfald av associationer som de väcker hos hans kollegor. Artaud! Locke! Leibniz (se nedan)!

Efter hand har ju upptäckten av immunsuppressiva läkemedel – sådana som alltså “försvagar immunförsvaret”, i vardagligt språkbruk – fått stor klinisk betydelse. De har gjort det möjligt att donera njurar inte bara mellan nära släktingar, utan mellan alla inom samma blodgrupp. Med andra ord har dessa läkemedel möjliggjort en marknad för njurar. Detta påpekar Nancy Scheper-Hughes, en medicinsk antropolog vars forskning i hög grad har interagerat med rättsfall rörande organhandel. Hennes respons till Napier, “The other who is also oneself“, handlar mer om graviditetsfrågan och är superintressant i sina resonemang om graviditet, infertilitet och autoimmunitet. Scheper-Hughes citerar Napier:

Might even childbirth itself, as immunologists often think, be understood in terms of immunological rejection?

En fullbordad graviditet skulle alltså bestå av nio månader av immunologisk tolerans för någonting främmande, följt av en våldsam immunologisk bortstötning. Ett sätt att tänka graviditet med utgångspunkt i främlingskap, snarare än i kärlek, som Scheper-Hughes skriver, med hänvisning till Maria Piers.

Anne Marie Moulin, fransk läkare och filosof, tycks antyda att immunologin, i någon mening, är i färd att återupprepa den tyska idealismens tjugofem år av filosofi. Ifrågasättandet av distinktionen jag/icke-jag tycks av Moulin likställas med en empirism; immunologins utveckling speglar i efterhand progressionen från Hume via Kant till Fichte och Schelling. (Så vem eller vad är immunologins svar på Max Stirner?) Den teoretiskt inriktade immunologen Niels Jerne, som gjorde viktiga genombrott på 1970-talet, jämförs av Moulin med Leibniz:

In the 1970s, Niels Jerne, who by many is seen as the “father of modern immunology,” described the idiotypic–anti-idiotypic (lock-and-key) system. /…/
Jerne, one might argue, explained the enigma of the transcendence of the external world and solved the aporia between inneism and empiricism—that is, how to know what is external to oneself. His solution, it seems, is of a Leibnizian nature: the external world (or the modern “Nonself”) is apprehended through the architecture of the individual monad or the “Self”

Framlidne antropologen Paul Clough från Malta gav Napiers rön en mer politisk tolkning. Förmågan att välkomna det främmande är helt grundläggande för människans biologiska existens. (Tänk även på hur vargar på något vis blev till hundar, i människans sällskap – många år före domesticeringen av andra djur.) Så här skriver Clough i Cultural Anthropology:

David Napier’s immunological paradigm pushes /…/ in favor of /…/ the hunger for the Other; the expedition to contact, even to find, the Other; the urge to exchange. ” enables us to see that the welcoming of “dangerous material” is more foundational to human being than utility maximization – as if the act of sex were more a driver for union than of overwhelming self-regard, as if embarking on a friendship were more a leap in the dark than a strategic manipulation, as if the trading expedition were more the exchange of new or exciting goods than the act of appropriation

Som om vänskap vore någonting mer än “strategisk manipulering”. Snygg intervention i en pågående immunologisk debatt! Där vi fortfarande vet väldigt lite om SARS-CoV-2, till exempel om vad som händer i infekterade barn, som verkar kunna få höga nivåer av virus i kroppen utan att utveckla sjukdomssymtom.

Det verkar handla om mer än bara “bättre immunförsvar”. Särskilt med tanke på att många av de som nu dör, dör till följd av att den egna kroppens immunrespons som plötsligt löper överstyr och blir alltför kraftig. Ett förslag till förklaring handlar om att unga individer uppvisar en snabbare respons, medan äldre individer tar längre tid på sig att hitta rätt respons, för att sedan i värsta fall överreagera. Alltså: en fråga om snabb eller långsam respons, snarare än om stark eller svag. Hur detta hänger samman med den “GODA PÅSK-MATEN som stärker IMMUN-FÖRSVARET”, det förblir nog ganska oklart.

Mängden virus spelar roll. Hur en ickebinär förståelse av infektion komplicerar de epidemiologiska modellerna

Förra inlägget tog upp immunitet – hur saken ofta diskuteras i binära termer, som att en individ antingen är immun eller inte. Troligen är det inte fullt så enkelt. Immunitet är mer av en glidande skala, där man även kan vara “halvimmun”.

Samma sak verkar även gälla för själva smittan. Hur stor mängd virus man får i sig har sannolikt betydelse för hur sjuk man blir. Den vetenskapliga diskussionen (som är virologisk snarare än epidemiologisk eller immunologisk) kretsar kring begreppet “initial viral load“.

Hos en individ som bara får i sig en låg dos av virus, får immunsystemet mer tid på sig att bygga upp antikroppar och hålla infektionen på en låg nivå, som kanske inte ens ger symtom, men som ändå resulterar i (någon grad av) immunitet. Svårare är det för den som får i sig stora mängder virus, exempelvis genom att leva tillsammans med någon som är akut sjuk i covid-19, eller som kanske inom en kort tid blir smittad från flera olika håll. Observera att det ännu inte är belagt att SARS-CoV-2 fungerar enligt denna infektionsdynamik, men det gäller för många andra virus, även (enligt vissa studier) för det besläktade SARS. (För övrigt vore nog “SARS-2” ett rimligare namn på den här pandemin, än “COVID-19”.)

Detta skulle förklara varför så många vårdarbetare – även unga – har dött. Dessa kan uppenbarligen ha utsatts för betydligt större virusmängder än vad som är genomsnittet vid samhällssmitta. Vilket gör det ännu viktigare att ordna ordentlig skyddsutrustning till alla som arbetar i vården.

Hypotesen kan även leda till kontraintuitiva slutsatser. Att smittas av någon hemma i det egna hushållet skulle alltså innebära större risk för allvarlig sjukdom, än att smittas i mataffären. Om vi då tänker oss ett hushåll bestående av två personer, varav den ena tillhör en riskgrupp, så är givetvis det säkraste att de båda isolerar sig, i möjligaste mån. Till slut måste dock någon gå till mataffären. Intuitivt tänker man att den friskaste av dem bör göra det. Men om besöket i mataffären innebär en primär risk för “lindrig smitta”, följer en sekundär risk för att den som stannar hemma, efter några dagar, drabbas av en mycket kraftigare virusdos!

Betyder då detta att personen i riskgrupp hellre borde ha skickats till mataffären? Nej, det finns alldeles för många osäkra moment för att säga något sådant. Ännu är det högst oklart i vilken grad som asymptomatiska individer kan smitta, men en möjlighet är att de som blir lindrigt sjuka också tenderar att sprida mindre virusmängder omkring sig, vilket i sin tur resulterar i fler lindriga fall – och kanske till en snabb uppbyggnad av flockimmunitet.

Vi har ännu ingen aning om hur många som redan har smittats och utvecklats antikroppar. Förhoppningsvis kommer bilden att klarna under april. Men inte ens om man testar förekomsten av antikroppar hos alla, kommer detta att i sig besvara de viktiga frågor som rör grader av infektion och grader av immunitet. Till exempel hur kvantiteten av virus vid ett smittotillfälle påverkar graden av infektion. Eller hur graden av infektion påverkar mängden virus som sprids vidare. Eller hur infektionens förlopp påverkar graden av immunitet hos den som överlever. Eller hur lång tid det tar innan immuniteten börjar avta. Eller hur allt detta skiljer sig mellan olika grupper inom en population, till exempel mellan barn och vuxna.

Under den gångna månaden har vi fått se en rad epidemiologiska visualiseringar som bygger på binära antaganden. Varje frisk individ avbildas som en grå plupp, varje smittad individ som en röd plupp. När de tillåts studsa runt okontrollerat, går det väldigt fort för hela bilden att byta färg från grå till röd, men efter ett tag kanske de röda återhämtar sig och blir gröna, det vill säga immuna. Sådana visualiseringar har tjänat ett pedagogiskt syfte, men räcker knappast för att förstå vad som ligger framför oss.

En bra introduktion till frågan om “viral load” ges av läkaren Siddhartha Mukherjee i The New Yorker. Han förklarar hur den som är skolad i virologi inte ser infektion som en binär fråga, så som det framställts i de epidemiologiska modeller som hittills har dominerat. Genomsnittstal över hur många som varje infekterad person i sin tur smittar, eller på hur stor andel av alla infekterade som dör, får sannerligen ett begränsat värde om man även ska se till antalet virus i varje infekterad människa, inte bara till antalet infekterade människor i en population.

Fler intressanta resonemang, som delvis överlappar med dessa, går att hitta i en tråd av Karim Jebari.

Identifiera de immuna, återstarta ekonomin! Fast är immunitet en så enkel sak?

Oerhörda förhoppningar har senaste veckan börjat knytas till möjligheten att dela in befolkningen i två grupper: de immuna och de icke-immuna. Immuna är (förhoppningsvis) alla de som redan har varit infekterade av Sars-CoV-2, oavsett om de känt av några symtom eller inte. Ännu vet ingen hur stor del av befolkningen det rör sig om. Allt fler styrande tänker nu att ekonomins hopp står till att de immuna kan släppas ut i förtid, som arbetskraft, men också som konsumenter. Förutsättningen är att det går att testa immunstatus hos varje individ.

At the root of almost every plan to restart society is a new kind of coronavirus test that searches not for the virus itself, but the remnants floating in people’s blood of the battle between their immune systems and the infection. /…/
Serology testing is becoming a new pandemic buzzword, at the center of many of the most ambitious and reputable recovery plans.

Der Spiegel rapporterar om en stor tysk satsningserologisk testning, alltså att via blodprov avgöra förekomsten av antikroppar mot Sars-CoV-2. Men de hittills tillgängliga testerna är inte tillräckligt träffsäkra. De riskerar tydligen även att ge utslag för antikroppar mot andra vanliga coronavirus, som HCoV-229E eller HCoV-OC43, som ger vanliga förkylningar och som de flesta av oss redan har haft. I jakten på att utveckla säkrare tester anas också ett inslag om kapplöpning mellan stora länder om vem som ska få bli först ut i en återstartad ekonomi.

Det spekuleras för fullt i om de immuna ska utrustas med särskilda armband. Dessa skulle då kunna ge tillträde inte bara till arbetsplatser, utan även exempelvis resor och nöjeslokaler. Vilka blir de rent mellanmänskliga följderna av ett samhälle där allt roligt (och många arbetstillfällen) förbehålls de som bär ett armband som visar att de bär på antikroppar? Det är lätt att tänka sig hur vissa icke-immuna aktivt ser till att söka upp smittan för att också få släppas in i A-laget.

Först ut att testas borde rimligtvis vara personal i vård och omsorg. Men sen då? Vilka kommer att få tillfället att genast ta ett test och bevisa sin immunitet och vilka tvingas snällt ställa sig sist i kön? Kommer försäkringsbolagen att ta en aktiv roll? Stora företag med många anställda?

“Den Immunen könnte man eine Art Impfpass ausstellen”, säger en epidemiolog till Der Spiegel. “Impfass” brukar syfta på ett papper som visar vilka vaccinationer som man har tagit emot; som internationell standard gäller nu det “gula kortet”, carte jaune. Men vaccination är en sak. Vaccinationer ges i standardiserad mängd och under kontrollerade förhållanden.
Vissa som har smittats av Sars-CoV-2 har fått i sig en relativt liten mängd virus, andra desto mer. Deras kroppar har reagerat olika på infektionen. Efter att de (i bästa fall) har tillfrisknat innehåller deras blod olika mängder av antikroppar. Det förefaller inte vara en helt enkel sak att dra gränsen mellan immuna och ickeimmuna individer.

Washington Post nämner vissa av problemen:

Will a certain level of antibodies be necessary to declare someone likely to be immune? How lasting and complete will that immunity be? When is the best time to start doing such tests, given that many who are tested today and have no evidence of exposure to the virus may be infected tomorrow? And how will people declare their immunity status?
/…/
“The ideal situation is maybe we test everyone and those people that have developed immunity, we assume have protective immunity and can go back out into the workforce,” [Elitza] Theel said. “I think that’s a possibility, but one of the questions that remains is: Just because you have antibodies, doesn’t necessarily mean they’re at a protective level. That’s something we need to look at and evaluate — and what that protective level is, I don’t think we know that either.”

Planerna för ekonomisk återhämtning utgår från en binär idé om immunitet: en person är antingen immun eller icke-immun. När vi däremot lyssnar till immunologer och virologer, tycks immunitet snarare vara en glidande skala.

One small study of a common cold-causing coronavirus in 1990 found that people could be reinfected after a year, but did not develop symptoms. Other studies have documented that antibodies for severe acute respiratory syndrome (SARS), another type of coronavirus, persisted for two years and then declined by three years.
“That doesn’t mean you’re not immune anymore, it means antibody levels are going down,” said Krammer, who added that looking at other coronaviruses, he thinks people could be immune to the novel coronavirus for about one to three years.

När väl testerna rullas ut, kommer det säkerligen att finnas olika uppfattningar – även bland experterna – om vad de faktiskt visar. Med en politik som vill dela in befolkningen i två grupper, de immuna och de icke-immuna, kommer serologiska tröskelvärden garanterat att bli politiserade. Precis som de epidemiologiska modellerna har blivit nu under våren.

Ur coronakrönikan, mars 2020

Allt gick så snabbt, samtidigt som stilleståndet tilltog. Förra veckan kunde kännas som en annan historisk epok och när alla lade om sina vanor men inte lika fort kunde det uppstå en känsla av att inte leva i samma verklighet.

När mars månad gick mot sitt slut, bestämde jag mig för att sammanställa en personlig krönika. Materialet bestod av olika slags dagboksanteckningar, kombinerat med mina egna digitala spår: sök- och webbhistorik, chattloggar, fotorullen. Resultatet blev en slags personlig krönika där omvärldens kris ständigt skjuter sig in. Vissa datum skjuts in i efterhand och texten blir en blandning av presens och imperfekt.

För egen del hjälpte det mig att få ett grepp om de olika hastigheter som saker rörde sig på under denna marsmånad, vecka för vecka och dag för dag. Jag kommer säkerligen att gå tillbaka till krönikan och ska försöka upprepa proceduren även för kommande månader.

Här följer en sammanfattning — inte min fullständiga krönika, utan en nedklippt version. När mars tar sin början har jag varit mer eller mindre sjuk i två veckor och min hals har just blivit sämre igen.

första marsveckan

1-2 mars
Avstår från att prata för att vila halsen. Det är frustrerande men funkar, halsen hämtar sig. Dessa två dagar sitter jag i stället extra mycket vid datorn och tar in information om världsläget i allmänhet och coronaviruset i synnerhet. Jag har redan skrivit ut artikeln “Social contagion” av gruppen Chuang, vilket leder mig vidare till Rob Wallace.

2-3 mars
Kollar igenom högerspektrats positioner. De spretar något otroligt, högern lyckas inte hitta någon samlad berättelse, inte inordna smittan i sitt kulturkrig. Några vill tona ner, andra vill tona upp. Sverigedemokraternas tidning Samtiden menar att alltsammans är överdrivet. Fria Tider tar varje chans att sprida bilder på tomma butikshyllor medan Nordfront förfasar sig över rasism mot iranier (Sverige stoppar nu flyg från Iran men fortsätter att släppa in resenärer från Italien utan några krav på karantän). Staffanstorps kommun utmärker sig genom att införa karantänsregler som går längre än vad Folkhälsoinstitutet rekommenderar. Jag läser massor, läser spretigt, suger tvångsmässigt i mig varenda perspektiv, särskilt de riktigt galna, blir nyfiken på att veta vad vaccinmotståndarna tycker, osv.

tis 3 mars
“I think it’s very important to keep shaking hands” säger Boris Johnson, som innan månaden är slut själv kommer att visa sig vara smittad).

ons 4 mars
Repar med mitt band på kvällen. Hostar fortfarande en hel del men detta är ännu inget som väcker särskild uppmärksamhet.

tor 5 mars
Jobbar i KB:s läsesal. Äter lunch på en kinesisk restaurang. Tänker lite mer på handhygien än vanligt, men bara lite, det cirkulerar många bilder på temat “tvätta händerna”, både allvarliga och skämtsamma och mittemellan. Vissa har börjat fråga sig om det kan förekomma samhällsspridning i Stockholm.
Plockar löktrav och använder till en sås. Ordnar en oerhört trevlig middagsbjudning, vi är åtta personer som sitter kvar och pratar till ganska sent. Det kommer nog dröja ett tag tills jag åter får vara värde åt något så festligt.

lör 7 mars
Vi går på en stor fest med balkantema i Hökarängen. Någon gång efter midnatt intervjuas vi av en rumänsk journalist. Uppenbarligen blev detta sista gången på länge som man fick trängas på det här sättet, dessutom med gäster från andra delar av Europa. Men att detta skulle vara en grej tänker jag inte på då. Det känns inte aktuellt att smittan skulle kunna finnas just där. Däremot pratar jag ivrigt om epidemin så fort jag hittar någon intresserad, till exempel med min kompis som är forskare på KI och rimligtvis kan lite mer än mig. Jag minns att jag uttryckte två gissningar: dels att “den verkliga faran är ju om viruset skulle mutera”, dels att “man kanske blir immun om man har varit förkyld med ett annat coronavirus, det är säkert därför som barn inte drabbas så hårt”.
Samma kväll hålls Melodifestivalen på Friends Arena med tiotusentals i publiken.

sön 8 mars
“Hoppas inte de stänger alla gym nu när jag just blivit frisk nog att gå dit igen, då blir jag fan deprimerad på riktigt.”
Via ett instagramkonto som varje helg rapporterar hur mycket kö det är till Berghain noterar jag att där inte varit någon kö alls den här helgen.
Jag googlar en del om situationen i Berlin eftersom jag har för avsikt att åka dit på påskhelgen, en månad senare, med familjen. Ännu inte mycket sammanfattande om hur livet i Berlin har påverkats. Jag antecknar: “Hoppas också att Tyskland lyckas hålla skiten under kontroll så att det är tillåtet att åka på semester dit om en månad”.
Denna dag sätts hela norra Italien i karantän. Fram på kvällen verkar jag läsa något – se på någon graf – som trissar upp mig lite. Jag skriver så här:
“Blir faktiskt lite deppig av att tänka på den exponentiella smittspridningen. Litar visserligen på att myndigheterna gör sitt bästa men det handlar väl bara om att vinna tid och se till att sjukdomsfallen sprids ut över fler månader så att vården klarar av det. Antar att vi alla kommer att få i oss viruset till slut och att vi allra flesta klarar det bra men också att alla kommer känna någon vars närstående släkting dör i fruktansvärda plågor. Sen tänker jag att det är ungefär 50/50 chans att samhället till stor del kommer att stanna och man inte kommer kunna göra mycket annat än sitta hemma i en massa veckor.”

andra marsveckan

mån 9 mars
Vaknar med en känsla av bedrövelse. Konstaterar att “jag råkade överdosera virusdystopier igårkväll”. Är i just detta läge inte så rädd för själva sjukdomen, utan mer för att “det inte alls kan uteslutas att även vi i Sverige inom närmsta månaderna kommer att få se på karantänsåtgärder av samma typ som i Italien (redan nu går ju Frankrike och Tyskland m.fl. åt det hållet) och… det kommer bli SÅ JÄVLA TRÅKIGT”. Så skriver jag.
Jag (som gillar att blicka framåt mot saker) ogillar verkligen tanken på att det plötsligt ska vara osäkert om t.ex. vi kommer kunna åka till Berlin om en månad. Eller om man vågar boka biljetter till St Petersburg i maj.
En helt ärlig farhåga som jag inte kan slå ifrån mig: att inte få dansa på hela våren.
Börsen kraschar, hårdare än förra gången, vilket på något sätt livar upp mitt humör. Jag letar upp artiklar som jag läser för att belysa läget ur olika håll. Om ekonomi, historia, prepping, antibiotikaresistens. På kvällen noterar jag att “social distancing” har blivit ett modebegrepp, vilket får mig att läsa 3 Mos 13 och snöa in på olika översättningar:
“Den som spitelsk är, hans kläder skola vara rifven, och hufvudet blott, munnen skylder; och skall allstinges oren kallas.
Och så länge den sårnaden på honom är, skall han vara oren, bo allena, och hans boning skall vara utom lägret.”
En debattartikel i Läkartidningen kritiserar Folkhälsomyndigheten och kräver hårdare smittskyddsåtgärder i Sverige, att man stänger skolor, förbjuder resande och folksamlingar “som man gör i Storbritannien”. Karantänsreglerna i norra Italien utvidgas till att gälla hela landet.

tis 10 mars
Här i Sverige var verkligen 10 mars dagen då pandemimedvetandet bröt igenom”, antecknar jag. “Och 2020 kommer på grund av detta bli ett år som definierar generationers uppväxterfarenhet.”
Nu råder fullt politiskt krig mellan alarmister och tengnellianer i Sverige. The Atlantic publicerar artikeln “Cancel everything”.
Jag besöker ett gym, i Hornstull. Där har jag svårt att tänka på annat än att inte vidröra mitt ansikte, inte gå för nära någon annan och inte råka hosta. Det känns inte helt rätt att vara där.
I en intervju uppger Södra Teatern att “nattklubbs-, bar-, restaurang- och scenverksamheten har inte påverkats alls”. Inte heller andra nöjesföretagare i stan säger sig ha påverkats: inte Under Bron, inte heller Stureplansgruppen säger sig ha märkt någon nedgång i nattlivet. (Fast kanske vill de bara hålla uppe en trygg fasad för att inte skrämma bort gäster. Senare kommer en representant för Stureplansgruppen säga att de märkte en minskning i antalet bokningar redan sista veckan i februari och att avbokningarna började öka första veckan i mars.)

Jag antecknar: “Jag tror att livet i Stockholm kommer vara väldigt annorlunda om bara en vecka, kanske två.” Jag antecknar det för att jag uppfattar att de flesta inte alls har tänkt på att deras vardagsliv skulle förändras i grunden.

Jag läser fruktansvärda berättelser från sjukhusen i Italien.
Folkhälsoinstitutet lägger ner försöken till smittspårning. Ny fas.
Jag tänker att det nog snart kommer förbud mot större sammankomster i Sverige.
Jag undrar hur det kommer att gå med kulturlivet.
Jag tänker att det är osannolikt att vi kommer åka till Berlin på påsklovet, tveksamt om vi ens kommer att kunna hälsa på mina föräldrar.
Jag tänker att Sverige nog ändå inte kommer att stänga skolorna.
Jag hoppas att en finanskrasch åtminstone kommer att stoppa försöken att ombilda mitt hus.
Jag oroar mig lite för min pappa, pratar med honom i telefon och känner mig lugnare.

ons 11 mars
Detta var onsdagen då det måste ha gått upp för i stort sett alla vuxna svenskar att pandemin är på allvar. Även dagen då regeringen utfärdade förbud mot stora folksamlingar (>500).
Detta var onsdagen då min första närstående plötsligt blev arbetslös. Hela branschen var plötsligt uppe i rök.
Jag “jobbade” hemifrån, sprang i skogen, lagade mat, såg att tomaterna börjat gro i krukan. Hade några vänner över på middag. Följde coronanyheter utan att de längre gjorde mig lika nedslagen som dagarna innan. Kände liksom mindre kognitiv dissonans när andra började komma ikapp vad jag redan hade tänkt.
Jag antog att detta var sista veckan som skolorna skulle hålla öppet och att även universitetet snart skulle stänga. Tänkte lite på att man borde skaffa rutiner för att jobba och träna hemifrån.

12-13 mars
Det är nu som begreppet “social distansering” kommer i allmänt bruk, enligt Mediearkivet.

tor 12 mars
Åker till universitetet eftersom jag och D ska hålla ett seminarium. Det genomförs som vanligt. Innan seminariet hålls i samma rum ett fysiskt möte om hur vi på institutionen ska kunna undvika fysiska möten. Jag avstår från detta och går i stället till personalgymmet och noterar hur jag känner en underlig misstänktsam mot andra människor som besöker gymmet; inser de inte? Jag inser åtminstone att detta kommer att bli mitt sista gymbesök på länge. Det känns sorgligt.
Cyklar hem i snöblandat regn och tänker på om det snöblandade regnet får fler att ta tunnelbanan och bli smittade där. Tar del av rapporter om den kollapsande vården i Italien. Försöker bedöma sannolikheten i att skolorna kommer att stänga, vilket nu börjar diskuteras ganska flitigt. Försöker förstå varför Sverige har så svårt att genomföra tester i större skala.
Stockholmsbörsen tappar över tio procent. “Coronavirus is going to be bigger than 2008 isn’t it?”, skriver Aaron Bastani.
Södra Teatern och Under Bron meddelar att de ställer in helgens evenemang. Stureplansgruppen kräver “statliga insatser för att rädda besöksnäringen”.
Jag pratar om coronaviruset med mina barn.

fre 13 mars
“Slutet på pandemins början” inträffar här, enligt någon. Alla länder har nu infört någon form av långtgående åtgärder.

Jag tänker på hur livet i Stockholm kommer att arta sig de kommande månaderna. Jag tänker hur annorlunda allt vore om det hade funnits en utbyggd förmåga att testa antikroppar. Då skulle en stor del kunna röra sig som vanligt i maj. Men så verkar det inte bli. Jag undrar om det sociala livets restriktioner kommer att lyftas gradvis eller plötsligt. Jag ställer in mig på midsommar som någon sorts förlösande punkt att se fram mot.

lör 14 mars
Vi cyklar till Farsta centrum för att handla. Jag känner mig chockad över hur mycket folk som trängs där, om än säkert mindre än vanligt och med en klart förändrad atmosfär eftersom åtminstone en del bemödar sig om att inte få för nära andra.
Danmark stänger gränserna vilket är lyckosamt för mig, för då kommer Snälltåget att ställa in sina tåg till Berlin vilket betyder att jag får tillbaka mina pengar.

sön 15 mars
Går en lång skogspromenad. Läser massor om pandemier nu och förr. Är på godmodigt humör. Är med om att återstarta en gammal chatkanal. Lyssnar på Beethovens pianosonater och känner att Beethovenåret går väl ihop med karantänstillvaron.

tredje marsveckan

mån 16 mars
Humöret går upp och ner, varannan dag uppåt, varannan dag nedåt. Efter den godmodiga söndagen vaknar jag till en oroligare måndagskänsla. Snöblandat regn och radion direktsänder regeringens pressträff om nytt ekonomiskt krisprogram.

ons 18 mars
Jag antecknar: “Kultursidornas coronaspaningar är verkliga svaga och då menar jag inte ens att hålla detta mot skribenterna, jag får intrycket att de försöker, tar i med hela sitt intellekt, ändå blir resultatet så svagt, som när en covid-19-patient tar i med hela sin lungstyrka.”

tor 19 mars
Är övertygad om att skolan ska stänga, vilket gör mig frustrerad och jag tänker på hur jag ska hitta rutiner för barnen.
Jag sprang i skogen och såg både blåsippor och en korp. Framåt kvällen ersattes min skärrade känsla åter av en glad nyfikenhet.
På kvällen utstrålar det svenska näringslivet en ren och skär skräck i Aktuellt.

fre 20 mars
Vårdagjämningen. Under dagen lyckas jag undvika att överkonsumera nyheter. På kvällen gör jag det ändå, såklart. Noterar svängningen i den svenska offentligheten, från att bara se till epidemiologi, till att låta ekonomi väga lika tungt. Bakar bröd. Tänker på hur många kilo genomsnittssvensken kommer att gå upp denna vår.

lör 21 mars
Går ner till sjön med barnen och ett par andra familjer och grillar korv. Kallt och soligt, många ute.
På tre dagar gick vi från “bomma igen allt och rädda gamlingarna” till “öppna upp allt och rädda ekonomin”. Som svängningen i flyktingpolitik som skedde från 2015 och framåt, men snabbare, skriver någon. Fast som någon tillägger: om två veckor när dödstalen börjar rusa så kommer pendeln att svänga igen och alla kommer vilja stänga allt.

sön 22 mars
Fast jag tror inte att “rädda ekonomin”-linjen vann i Sverige, ens tillfälligt. Svag insats av Kerstin Hessius i SVT Agenda nyss, efter statsministerns tal till folket.
Nåddes dessförinnan av ryktesspridning. Någon som kände någon som kände “en högt uppsatt militär” som skvallrat omatt “Stockholm kommer att stängas ned” i direkt anslutning till statsministerns tal.

fjärde marsveckan

mån 23 mars
Barnen går till skolan precis som vanligt. Jag är på strålande humör, sprang en lång runda i skogen.

tis 24 mars
En fjärdedel av jordens befolkning uppges leva “under some form of lockdown”.
Jag känner mig aningen mysko i halsen, är det en sjuka på gång? Viss oro.
Jag får höra från en massa vänner, särskilt de som driver egna företag, om hur deras försörjning står och svajar på kanten av ett stup. Oroar mig både för dem och för stadslivet, vad som ska hända med denna stad om man slår ut en massa små näringsidkare.

lör 28 mars
En ny studiecirkel träffas med tre personer kring mitt köksbord och en på videolänk från Göteborg, medan två är frånvarande på grund av vagt coronaartade symptom. Vi diskuterar texten “Three agricultural revolutions”, samt den allmänna världskrisen, lägger upp en plan för att gemensamt läsa in både pandemin och den ekonomiska kollapsen i ett större perspektiv.

sön 29 mars
Läser om hur typ hälften av Sveriges stora klädkedjor redan befinner sig i konkurs eller rekonstruktion. Funderar på alla dessa jättegallerior som det plöjts ner så mycket pengar i men som nu uppges eka tomma. Ägaren till Täby Centrum, Mall of Scandinavia m.fl. är ett stort europeiskt fastighetsbolag som sedan januari har förlorat två tredjedelar av sitt börsvärde. Funderar även på hur det ska gå med alla jättearenor som byggts i var och varannan medelstor svensk stad, med kommunen som ekonomisk garant. Det kan smälla hårt.

tis 31 mars
Jag börjar snöa in lite smått på immunologi. Sätter ut tomater och klockranka på balkongen. Fortsätter att lyssna på Beethoven större delen av dagarna, hans kammarmusik och även pianosonaterna. Orkesterverkan berör mig däremot knappt alls.