Entries from August 2014 ↓

Rubrikens uppgift är att locka till läsning, fick jag lära mig. Rubriksättning fanns rentav bland mina arbetsuppgifter, en kort tid för länge sedan. På senare år har mycket förändrats. Allt oftare känns det som att rubriken ersätter läsningen.

Folk läser rubriken, bildar sig en uppfattning om innehållet, överväger om de ska dela länken – därefter kastar de en snabb blick på innehållet i den översta delen av artikeln. (Varför skriver jag “de” när jag menar “vi”?)

Kan detta helt enkelt skyllas på att folk har blivit latare? Nej, jag tror att latheten är en funktion av delandet. Närmare bestämt handlar det om de medier som används för att dela länkar. Rörelsen från blogg till mikroblogg (Twitter) är ett exempel. På en välskriven blogg presenteras först ett ämne, vilket ger en inramning åt länkarna och utrustar läsaren med en förförståelse till artiklar innan rubriken dyker upp. På mikrobloggen brukar utrymmet bara räcka för antingen en tillspetsad förförståelse (för/mot) eller en rubrik.

Framför allt har Facebook gjort mycket för att upphöja rubrikens betydelse – på bekostnad av innehållet. Sedan några år är har ju Facebook en särskild design för länkdelning som används varje gång någon klistrar in en hyperlänk i sin status. Designen utgår från att det endast postas en länk per status, vilket försvårar argumentation som bygger på jämförelser. När en länk postas i en status, skapar Facebook en liten ruta som framhäver rubriken till den länkade webbsidan och illustrerar med första bästa bild (om du t.ex. länkar ett inlägg på Copyriot illustreras det ofta med en Flattr-knapp).

Rubrikfixeringen i de s.k. sociala medierna har genererat den förruttnelseprocess som kallas “clickbait“. Alltså rubriker vars överordnade syfte inte är bli virala. Typiskt för dessa rubriker är att de utlovar en dramaturgi – en berättelse med oväntad vändning i riktning mot det sensationella och det sentimentala. Föga förvånande ser vi nu en begynnande clickbaitifiering av nyhetspressens rubriksättning.

Enligt gängse uppfattning har rubriksättningen en dubbel funktion: rubriken ska inte bara locka till läsning, utan även vara informativ. Vad som sker nu är kanske att dessa två funktioner slits isär. Clickbait-rubrikerna lockar till läsning just genom att inte vara informativa – de lockar med överraskningar. Men vad händer då med alla andra rubriker?

Som exempel vill jag ta förra inlägget på denna blogg, vars rubrik lyder: “Klart att ‘Islamiska staten’ är fascister“. Alla inlägg på Copyriot blir automatiskt postade på Twitter med rubrik och länk. Där möttes inlägget av en karakteristisk respons: “rätt i sak, men snacka om att skjuta på öppet mål”. Alltså en kommentar till budskapet i rubriken som bortser från innehållet.

Kanske är det “öppet mål” att kalla IS för fascister. Men inlägget var ju inte en samling argument för detta påstående. Det var ett resonemang som bland annat handlade om begreppet “ultranationalism” (som är grunden för Roger Griffins fascismdefinition). Där antyddes att debatten om fascism måste vidga sig till att omfatta fascismer utanför Europa. Där pläderades för att “medeltiden” är en synnerligen dålig referenspunkt när vi snackar om salafism. Där länkades till två omskakande videoinslag. Slutligen framkastades en spekulation om den liksvävande tolvtonsskalans koppling till europeisk upplysning. Är detta att sparka in öppna dörrar?

Numera har jag förtydligat i högerspalten att Copyriot är “en plats för ofärdiga tankar”. Ändå upplever jag ständigt att rubrikerna blir lästa som åsikter, vilka läsaren tar ställning till. Det betyder att bloggposternas innehåll blir lästa som en samling argument för den tänkta åsikten. Innehållet blir liksom upphöjt till en färdig tanke, samtidigt som det underordnas rubriken. Jag känner mig djupt obekväm med detta. Borde jag helt sluta med rubriker?

Dagligen kallas de för “radikala” och “extremister” i nyhetsrapporteringen. Gång på gång hävdas att de vill “tillbaka till medeltiden”. Min känsla är att sådant språkbruk samtidigt exotiserar och bagatelliserar rörelsen i fråga – den rörelse, under ledning av Abu Bakr al-Baghdadi, som sedan 29 juni 2014 betecknar sig som ett kalifat, “Islamiska staten“.

Tidigare i kväll lyssnade jag på lite poddradio där man diskuterade fascism ur ett historiskt perspektiv. Gäst i programmet var Henrik Arnstad, som utgår från Roger Griffins definition av fascismen som en typ av populistisk “ultranationalism” som kretsar kring myten om nationell återfödelse. Jag finner detta vara en vettig definition, så länge man erkänner dess vaghet.
En fråga som berördes i samtalet var om det går att tänka sig en fascism utan “folk”, alltså en fascism där ultranationalismen utgår från medborgarskap snarare än från ursprung. Om jag minns rätt, så menade Arnstad att detta nog vore tänkbart – rent hypotetiskt.

Hypotetiskt? Att detta samtal om fascism var eurocentriskt hade sina goda skäl; det fördes med anledning av Europavalet i maj. Men händelserna under sommaren 2014 borde ge anledning för fascismforskare att slipa sina definitioner.

Likheterna mellan den “Islamiska staten” och den klassiska fascismen är uppenbara. Och ändå är de inte nationalister i strikt mening. De utgår inte från tanken på en nation eller ett folk, utan från en motsättning mellan “trogna” och “otrogna” (där även en majoritet av världens muslimer räknas till den senare kategorin).

Begreppet “islamofascism” har missbrukats grovt, särskilt i USA. Det brister också i precision. För den “Islamiska staten” är ju inte bara islamisk i största allmänhet, inte ens “radikalt” eller “extremt” islamisk. Så här skriver ex-islamisten Mohamed Omar:

Islamismen är inte homogen och många islamister, både sunniter och shiiter, känner vämjelse inför slaktarkalifen Abu Bakr al-Baghdadis version av en islamisk stat /…/
i alla ”islamiska stater” som finns och har funnits diskrimineras muslimer på grund av sin islamiska tro

Den företräder en mycket specifik ideologi – som inte är medeltida utan synnerligen modern – som betecknas som salafism eller kalifat–wahhabism. Det vore nog inte orimligt att tala om salafi-fascism.

Inom denna salafi-fascism ryms grupper som al-Qaida, “Islamiska staten” och för den del även Boko Haram. Jag är sannerligen ingen kännare av de teologisk-politisk-militära skillnader som finns mellan (och inom) dessa grupper, men att det finns skillnader är uppenbart.

Ledarkulten av Abu Bakr al-Baghdadi (dokumenterad i videoreportaget ovan) verkar utmärka “Islamiska staten” och var väl anledningen till att de bröt med al-Qaida. Nu är inte ledarkult något nödvändigt kriterium för fascism, åtminstone inte enligt den ovan nämnde Roger Griffin. Men mitt intryck är att “Islamiska staten” använder denna ledarkult för att stärka en form av populism, som får dem att hamna ännu närmare de klassiska typerna av fascism.

Den som vill utsätta sig för dödsdyrkarestetik kan alltid kolla in följande propagandavideo från “Islamiska staten”:

Sången som hörs verkar vara något av en officiell hymn för “Islamiska staten”. Givetvis används inga musikinstrument, eftersom sådant är strängt förbjudet inom salafismen. Men det är likväl fråga om musik i ordets moderna, västerländska mening. Den framförs av sångare som sjunger en polyfon sats, arrangerad i det liksvävande tolvtonssystem som var okänt i världen före den europeiska upplysningen. Såvitt jag har förstått är det inte alla salafister som accepterar så pass “musikalisk” sång. Mitt öra uppfattar detta som ännu ett tecken på att “Islamiska staten” snarast är en form av postmoderna fascister.

Läser ett av bidragen i senaste Fronesis, en rikhaltig essä av samhällsfilosofen Amy E. Wendling under den korta rubriken “Kris”. Hon tar avstamp i Karl Marx’ tanke om att ekonomins återkommande kriser har en gemensam upprinnelse i vissa mekanismer, vilka är inneboende i det kapitalistiska produktionssättet. Detta bryter mot den konventionella nationalekonomin, som utgår från en idé om jämvikt som har lånats från äldre tiders teoretiska fysik. För att hålla fast vid dogmen om en självreglerande ekonomi, har nationalekonomer rutinmässigt skyllt krisfenomen på “yttre tillfälligheter som krig, hungersnöd och andra naturfenomen”, eller på den mänskliga naturen, eller på statliga ingripanden. Eller så har de (som Keynes och Schumpeter) gjort “krisen till en del av jämvikten”.

Amy E. Wendling följer tätt i fotspåren på marxister som Henryk Grossman och Anwar Shaikh. Det betyder att hon fixerar sin kristeori vid frågan om profitkvotens fallande tendens, så som den diskuterades av Karl Marx. Detta är alls ingen självklarhet bland marxister eller Marx-influerade samhällsforskare. Vid förra årets extremt välbesökta Marx-konferens i Stockholm nämndes knappt ordet “profitkvot” – utom av Michael Heinrich, som av någon anledning lade stor möda på att vederlägga de kristeorier som utgår från profitkvotens fallande tendens.

Profitkvotens fallande tendens är en logisk följd av att maskiner ersätter mänsklig arbetskraft i allt högre grad. För varje “jobbskapande”, alltså varje person som sysselsätts i varuproduktion, krävs allt större investeringar i fast kapital. Profitkvoten är alltså ett rent relativt mått, vars stigande eller fallande inte nödvändigtvis har samband med om profitmängden i absolut mening rör sig uppåt eller nedåt.
Värdekritikernas kristeori hävdar att profitkvotens fall blott är ett indirekt uttryck för en inre motsättning i kapitalet. När produktiviteten ökar utöver en viss gräns börjar själva värdeproduktionen att stagnera och däri består kapitalets inre motsättning, enligt värdekritikerna.

Amy E. Wendling verkar resonerar precis tvärtom. “Den fallande profitkvotens logik ger upphov till en inre motsättning i kapitalismen”, skriver hon. Det citatet visar ganska tydligt hur profitkvotsteorierna låter aritmetiken undantränga dialektiken. Analyser av profitkvoten fastnar följaktligen ofta i nationalräkenskaper och glömmer bort kapitalets globala dynamik. Ett exempel på detta ges av Fred Moseley, som citeras av Wendling i artikeln. När denne talar om “den kraftigt minskade profitkvoten i ekonomin som helhet”, syftar han i själva verket på den officiella statistiken över USA:s ekonomi.

Märkligast är dock de slutsatser som Wendling drar i fråga om teknikens utveckling:

Kapitalet söker uppväga profitkvotens fall genom att tillverka en allt större mängd varor. /…/ Därutöver söker kapitalismen hejda profitkvotens fall genom att bromsa den tekniska utvecklingen eller styra den i en riktning som möjliggör anakronistisk exploatering av mänsklig arbetskraft.
Marx påpekar att människor i det kapitalistiska systemet betalas för att utföra mödosamma uppgifter som det redan finns maskiner för. Ett exempel kan vara kvinnor som tillverkar tv-apparater under stränga föreskrifter som inskränker kroppsrörelser till deras mekaniska minimum. Maskiner är dyra, men mänsklig arbetskraft billig.

Hoppsan! För det första är ges det ingen källhänvisning till det som Marx ska ha påpekat. För det andra är det både oklart och ahistoriskt att påstå att maskiner är dyra medan arbetskraften är billig – i förhållande till vad?
Framför allt är det ett mycket underligt påstående att “kapitalismen” skulle idka en samordnad planering i syfte att “bromsa den tekniska utvecklingen”.

Problemet är just avsaknaden av en dialektisk förståelse av kapitalets inre motsättning. Detta är inte minst en motsättning mellan det enskilda kapitalet och det totala kapitalet, förmedlad genom konkurrensen på marknaden. För varje enskilt kapital – varje företag, varje stat, varje handelsblock – är det nödvändigt att ständigt eftersträva ökad produktivitet, trots att detta undergräver utrymmet för fortsatt tillväxt. Visst kan man säga att kapitalismen skulle vinna på att den tekniska utvecklingen stannade upp, men detta är en helt hypotetisk tanke, utan verklig betydelse.

Kapitalismen har inget medvetet subjekt. Detta är något som inte minst värdekritikerna har tagit fasta på. Deras kristeorier går tvärt emot det som Amy E. Wendling skriver om teknisk utveckling. Låt mig därför citera ur min egen artikel om värdekritisk kristeori, tryckt i samma nummer av Fronesis:

Värdet är den abstraktion av nödvändighet som förenar alla slags varor på en enda marknad. Det sätter alltså en samhällelig standard för produktivitet. En varuproducent som misslyckas med att leva upp till denna standard kommer i förlängningen att elimineras i konkurrensen. En varuproducent som däremot lyckas häva sig över standardnivån kommer att belönas med en extraprofit. Konkurrensen leder därigenom till att produktiviteten ständigt ökar. Även i ett sammanhang där kapitalet har förstatligats är konkurrensen lika skoningslös: världsmarknadens straff för bristande produktivitet kan då anta formen av statskollaps (vilket skedde med det statskapitalistiska östblocket kring 1990 och vilket har skett med allt fler krisdrabbade stater på 2010-talet).

Det ska bli intressant att se om det går att hitta fler exempel på tydligt motstridiga analyser i Fronesis. Återkommer med fler läsanteckningar.

Jag blev ombedd att skriva en artikel till kommande numret av Brand. Det handlar om den pågående utvecklingen av internet, där massövervakning och monopolisering går hand i hand med sofistikerade former för censur. Vi förfasar oss men verkar oförmögna att agera. Varför?

Här kommer ett utdrag ur vad jag skrev i artikeln (fast något stycke fick strykas innan publicering):

Parollerna om ett “fritt och öppet” internet kunde på nollnolltalet förena tvärpolitiska allianser. På 2010-talet har allianserna spruckit, i takt med att parollerna börjat klinga allt ihåligare. Det är inte längre självklart vad för slags frihet som borde försvaras, eller om den någonsin har existerat.

Oftast formuleras idéerna om nätfrihet med hänvisning till liberala ideal. Närmare bestämt två helt olika principer: skyddet av yttrandefrihet och privatsfär. Envar ska ha rätten att kasta ut sina åsikter i den så kallade offentligheten – en frihet från censur, men ingen rätt att bli lyssnad på. Samtidigt hävdar liberalismen att alla har rätt till en privatsfär, där de kan yttra sig utan att någon oinbjuden lyssnar – en frihet från övervakning. Dessa två principer krockar ibland med varandra och ständigt med andra liberala rättigheter, exempelvis rätten till privat egendom och rätten att ingå “frivilliga” avtal (genom att klicka “jag accepterar” varje gång en juridisk textvägg täcker skärmen). Därför blir den liberala nätfriheten lätt att tänja och tämja.

Sveriges regering förkunnar på sin sajt: “Friheten på nätet är ett av de mest prioriterade områdena i svensk utrikespolitik.” Carl Bildt påpekar dock att det inte bara handlar om frihet, utan om “förhållandet mellan frihet och säkerhet på nätet. Det är avgörande att dessa två går hand i hand.”

Retoriken om nätfrihet har nu tagits över av regeringar, som betraktar internet som ännu ett slagfält i konflikten mellan globala maktblock. Å ena sidan står USA som stödjer initiativ för att kringgå statlig censur i diktaturer, men samtidigt hävdar sin rätt att övervaka allt som planetens invånare skriver till varandra. Å andra sidan står Ryssland som spelar på indignationen över USA:s övervakning för att i stället underkasta nätet en större nationell kontroll. Enligt ännu ostiftad lag kräver att alla nättjänster som opererar i Ryssland ska underkasta sig rysk lagstiftning. Å tredje sidan bedriver Kina ett oerhört sofistikerat censurprogram där olika grupper medborgare kan få tillgång till olika flöden av information. Inspirerade av Kina satsar nu Turkiet på utbyggd nätcensur, riktad mot “kränkningar” i allmänhet, särskild sådana yttranden som anses kränka den turkiska regimen. Samtidigt har EU stiftat en besynnerlig lag om “rätten att bli glömd” som ska ge européerna en möjlighet att finputsa sina personliga varumärken genom att tvinga Google att dölja sökresultat. Och i vår mjuk- och hårdvara finns så många säkerhetsluckor att vi alla måste räkna med att någon stat eller maffia har möjlighet att övervaka allt vi gör. När alla dessa krafter sliter nätet i stycken, hjälper det föga att åkalla den diffusa idén om “nätfrihet”.

Artikeln fortsätter sedan med att återvända till Christopher Kullenbergs idéer om nätvaro i Det nätpolitiska manifestet (2010). Fast går det fortfarande, post-Snowden, att mana till “nätets självförsvar”? Jag är nog tveksam.
Det räcker nog inte längre att mobilisera till försvar för en befintlig nätvaro eller en tanke om nätfrihet. Snarare krävs det en vilja till någonting annat än den vardagsmat som vi numera känner som internet. Därav den något hurtiga rubrik som står över artikeln i kommande Brand: “Ett annat internet är möjligt”.

Just nu pågår en debatt där orden “judehat” och “antisemitism” används som synonymer. Därmed antyds att antisemitismen skulle vara en form av rasism; ett generellt hat riktat mot judar. Jag vill helt kort förklara varför jag ser ett problem i en sådan definition.

Visserligen förstår jag dem som väljer att tala om “judehat” eftersom detta ord lämnar mindre utrymme för missförstånd. Ordet “antisemitism” har inte bara en lätt akademisk klang, utan brukar också locka fram idioter som tolkar varje ordled bokstavligt, som om det handlade om en antipati mot “semiter”. Med samma logik är “apelsin” ingen citrusfrukt, utan en beteckning på äpplen som importerats från Kina.

Antisemitism är en beteckning på en ideologi, som är rakt igenom präglad av den moderna världen. Den är alltså inte “uråldrig”, som ofta hävdas, men har vuxit fram ur tidigare former av kristen antijudaism. Dess ursprung är europeiskt.

Vi kan rentav begripa antisemitismen som “ett förfelat uttryck för viljan att kasta av sig vantrivseln under kapitalismen”. Så skriver redaktionen för Kris och kritik i inledningen till sitt senaste nummer, där de har översatt en viktig text av Moishe Postone. Ett utdrag ur nämnda text:

Modern antisemitism /…/ är en ideologi, en tankeform, som uppstod i Europa under det sena 1800-talet. Dess framväxt förutsatte tidigare former av antisemitism, som under århundraden hade varit en integrerad del av den kristna västerländska civilisationen. Vad som är gemensamt för alla former av antisemitism är den grad av makt som tillskrivs judarna: makten att döda Gud, att utlösa pestepidemier, och mer nyligen, att införa kapitalism och socialism. /…/
Det är inte bara graden, men också karaktären hos den makt som tilskrivits judarna som utmärker antisemitism från andra former av rasism. Troligtvis tillskriver alla former av rasism en potentiell makt till den Andre. Denna makt är emellertid oftast konkret, materiell, eller sexuell. Det är den potentilla makten hos den förtryckta (som underkuvad), hos “Untermenschen”. Den makt som tillskrivs judarna är mycket större, och uppfattas som aktuell snarare än potentiell. /…/ Vad som karakteriserar den makt som tillskrivs judarna i den moderna antisemitismen är att den är mystiskt ogripbar, abstrakt och universell. Den anses vara en makt som inte manifesterar sig direkt, utan som måste finna ett annat sätt att uttrycka sig. /…/ Judarna representerar en oändligt mäktig, ogripbar, internationell konspiration.

Antisemitismens kärna består alltså inte i ett hat mot de konkret existerande judarna, utan i fantasierna om en judisk konspiration. Här finns också ett levande arv från kristen teologi, som handlar om att judarna har en unik uppgift i världshistorien, där de måste välja sida mellan gott och ont. Den goda juden är i kristen tradition någon som accepterar Kristus som sin frälsare, vilket har gott om motsvarigheter i modern antisemitism.
Vår tids antisemiter älskar att framhäva en minimal sekt av ultraortodoxa judar som kallar sig Neturei Karta (numera använder de även namnet “True Torah Jews”). Sekten har ett hundratal aktivister runt om på jorden som utmärker sig för att ordna stöddemonstrationer för antisemiter och fascister (exempelvis för regimen i Iran och för Jobbik i Ungern). De är helt enkelt antisemiter.

Att det finns judiska antisemiter är inte så märkligt, om man inser att antisemitismen är någonting annat än rasism. Däremot tar sig antisemitismen ofta rasistiska uttryck i form av judehat, men fungerar även som stödideologi för andra former av rasism. Även i den antimuslimska rasismen förekommer det antisemitiska underströmmar, vilket blir tydligt i fallet Anders Behring Breivik.

Slutligen måste det åter understrykas, att det intressanta inte är huruvida en enskild person “är” antisemit eller inte. Antisemitismen är ryktet om judarna och ryktet verkar genom att spridas. Att sprida rykten om de “goda” judarna kan i vissa fall innebära en delaktighet i en antisemitisk ideologiproduktion, även om det inte alltid är ett uttryck för judehat.

Kort sagt: judehat är ett uttryck för antisemitism, men antisemitismen kan även ta sig andra uttryck.