Entries from August 2012 ↓

Noterar att robotförlagen (som jag skriver om i Boken & Biblioteket) nu har intagit det skandinaviska språkrummet. Books LLC har tydligen börjat pumpa ut böcker baserade på norska Wikipedia.
Svensk Politikk heter en bok vars innehåll består av Wikipedia-artiklar som tillhör nämnda kategori. Boken saluförs av bland andra Adlibris där den kostar 188 kronor. Som författarnamn anges “Kilde: Wikipedia” vilket trots allt gör Books LLC till ett ärligare robotförlag än vissa andra, som säljer liknande produkter under författarnamn av typen Lambert M. Surhone.

En par snabba sökningar på Libris tyder förresten på att svenska forskningsbibliotek har slutat köpa in titlar från de största robotförlagen. Många finns fortfarande på hyllorna, men de allra flesta hamnade där under 2010. Marknaden för robotböcker är emellertid svår att överblicka. Sannolikt finns det nya robotförlag som fortsätter lura de intet ont anande biblioteken. Att verksamheten expanderar till nya språkområden tyder ju på att den är lönsam.

Jag kan inte påstå att jag vet vilka som numera driver sökmotorn The Pirate Bay. Däremot vet jag att den är på dekis, vilket knappast är någon hemlighet. Alldeles oavsett dess storlek och dess imponerande förmåga att fortsätta fungera, så märks tecken på förruttnelse.

Som infrastrukturell nod är The Pirate Bay i högsta grad verksam. Som historiskt fenomen, däremot, är The Pirate Bay något som väsentligen hörde till nollnolltalet. Det ligger bakom oss.
Vi befinner oss verkligen, i denna bemärkelse, efter The Pirate Bay. Sedan när? Jag vågar säga att detta tillstånd inträdde för ganska exakt två år sedan, under rötmånaden 2010. Av en tillfällighet utkom då en bok med titeln “Efter The Pirate Bay“. Av större betydelse är att The Pirate Bay vid denna tid frontade med gräslig valpropaganda – ett litet men otvetydigt tecken på en påbörjad förruttnelse.

Senaste tecknet på förruttnelse kallades “PrivitizeVPN”. Det marknadsfördes som en gratis anonymiseringstjänst (VPN-tunnel), finansierad via reklam. Intrycket som gavs var att The Pirate Bay gick i god för den nya tjänsten. Länken gick nämligen till webbadressen http://freevpn.thepiratebay.se/, där det erbjöds nedladdning av ett Windows-program, free_vpn_secure.exe.

De som installerade programmet drabbades dock av en obehaglig överraskning: adware/spyware i form av en “Babylon toolbar” som installeras mot användarens vilja och är notoriskt svår att bli av med.
Den hederliga nyhetssajten Torrentfreak gick ut med en varning och i samband med detta konstaterades att The Pirate Bay inte står bakom PrivitizeVPN. Faktum kvarstår dock att The Pirate Bay har sålt en underdomän till de som vill lura på folk skiten. Det är rätt ruttet.

Detta är ingen anklagelse mot dem som driver The Pirate Bay. Allt jag säger är att de har tillåtit ännu en grad av förruttnelse. Jag säger inte att de hade kunnat agera annorlunda eller att detta i så fall hade varit bättre. Enda sättet för dem att stoppa föruttnelsen vore kanske att välja sterilisering. Att liksom dränka The Pirate Bay i ett supergiftigt bekämpningsmedel som tar död på en del lurig reklam, men samtidigt tar död på det utbyte av filer som verkligen betyder något. Jag vet inte.

Allt jag vet är att det finns starka krafter som driver på i riktning mot förruttnelse – om vi ska låta metaforiken spinna fritt kan vi säga att vi sedan ett par år befinner oss i fildelningens rötmånad. Orsaken till detta bör i första hand sökas i de juridiska attackerna.
Alla rättsprocesserna mot The Pirate Bay har utan tvivel gjort det dyrare att upprätthålla den tekniska driften, som kräver ansenliga mängder bandbredd. Antingen måste de lägga ner, eller så får de hitta sätt att få in pengar. Ett sådant sätt kan vara att gradvis sälja ut sin trovärdighet till folk som vill sprida spyware.
Det går att se logiken i det hela. Trots allt innebär det att själva kärnverksamheten – en öppen sökmotor för torrents – förblir oinskränkt. Men det är fortfarande ett led i en gradvis förruttnelse. The Pirate Bay kommer aldrig att kunna återställa den trovärdighet som säljs ut. Men det vore förhastat att skylla denna förlust på de okända människor som driver The Pirate Bay, om man inte är beredd att argumentera för alternativet att bryskt släcka sajten.

För egen del kan jag sörja misslyckandet för den schizopolitiska manövern som The Pirate Bay försökte sig på sommaren 2009. Jag syftar alltså på planen att “sälja” The Pirate Bay till en hal lirare, som i slutändan bara skulle få ett domännamn, medan själva verksamheten kopierades till en mängd nya platser under en mängd nya namn. Affären gick i stöpet men The Pirate Bay levde kvar, vilket troligen betydde att en långsam förruttnelse blev ofrånkomlig.

I ett större perspektivet är The Pirate Bay bara en liten fallfrukt, som fortfarande till större delen går att göra paj på. Runt omkring denna frukt ligger andra som redan brutits ned. Andra frukter är genomruttna fast de hänger kvar på trädet.

Attackerna mot P2P-nätverk har i hög grad drivit fildelningen av musik över till sajter som MediaFire, RapidShare och BayFiles. Deras affärsidé är att ta betalt för piratkopierade filer, även om filerna går att tanka ned gratis i utbyte mot en löjlig mängd meningslöst arbete (vänta på nedräkningar samt fylla i verkligt knepiga captchas).
Eftersom nämnda sajter inte är sökmotorer, kompletteras de av särskilda index. Igår upptäckte jag newalbumreleases.net vars utbud var förvånansvärt stort, även i fråga om så kallat smal musik. Av allt att döma ägnar sig människorna bakom en sådan indexsajt åt att bedriva en automatisk överföring av releaser från privata torrentsajter till MediaFire. Användbart? Ibland. Ruttet? Som fan. Internet hade kunnat kunna bättre.

Om vi ska skilja mellan två extremhögrar, finns det få skillnader så intressanta som deras synsätt i fråga om ekonomi och kris.

Den ena extremhögern är ju synnerligen intresserad av “alternativ” ekonomi. Antingen vurmar de för “social credit“, räntefri ekonomi och Ezra Pound, eller så kör de mer på Ron Paul-spåret och kräver återgång till guldmyntfot.

Den andra extremhögern, som vi kan kalla kontrajihadister, är inte alls lika förtjust i ekonomiska teorier. Deras agitation rör sällan frågan om penningens väsen. Testade att söka efter ekonomi i Anders Behring Breiviks mastodontiska manifest, men fick knappast någon utdelning. Så jag gick vidare till Pamela Geller.

Pamela Geller är ju inte bara en fanatisk kontrajihadist. Hon hör även till de som tillbedjer Ayn Rand, vilket också framgår av hamnet på Gellers blogg: Atlas shrugs. Till denna blogg vände jag mig i hopp om att finna en kristeori.

Det tog inte många minuter att bli gravt förvirrad. Pamela Gellers tirader är inte alltid lätta att följa. Att hon ser en islamisk konspiration i varje buske är en sak. Men hur förklarar hon den ekonomiska krisen? I detta ämne ger hon mycket olika besked. Två nedslag:

17 september 2008. Ett par dagar efter att Lehmann Brothers har kollapsat, levererar Pamela Geller en analys som anstår en Ayn Rand-dyrkare: krisen har förorsakats av att människor är alltför oegennyttiga!

The mortgage crisis is not the product of self-interest. It is the product of an anti-self-interest morality in which responsible individuals are required to sacrifice to the needs of those who are not responsible. /…/
Come to think of it, that’s precisely what Ayn Rand warned about.

11 februari 2009. Nu har Pamela Geller kommit fram till en ny teori. Krisen är en konspiration!

This is un-frickin-believable. The financial crisis was deliberate, planned, staged. /…/
Somebody took a lot of money out of the banks. A lot.
So where did it go?
Who to?
And who got it? When? And where?

Spänningen stiger och vi scrollar raskt nedåt, förbi de gellerska upprepningarna, i hopp om att finna ett namn på spindeln i konspirationens nät. Bingo! Där har vi det: George Soros. Han orkestrerade krisen, menar nu Pamela Geller. Bloggposten avslutas:

George Soros has helped bankroll the campaigns of the Democrats in Congress who created this mess. Now, it appears, he is cashing in on his investment.

Nu begripar jag inte alls hur Pamela Geller tänker. Först säger hon att krisen beror på att folk inte handlat för att maximera sin egen vinning. Sen upptäcker hon att George Soros har handlat för att maximera sin egen vinning – och skyller krisen på honom.

Ett sista försök att begripa. Nu utgår vi från guldet.

Ayn Rand förespråkade guldmyntfot och betraktade papperspengar som statligt bedrägeri, även om hennes anhängare i hög grad väljer att bortse från denna detalj. Hur står det till med Pamela Geller?
Precis som jag misstänkte agiterar Pamela Geller knappast för guldmyntfot. Snarare tvärtom, i det att hon attackerar Ron Paul, vars högerpopulistiska ju i hög grad handlar om guld kontra papper.
Jag lyckas även hitta ett gästinlägg av Fjordman som förutspår dollarns kollaps och stigande guldpriser, men detta bara som ett symptom på “multikulturalism” och allmänt förfall. Inga förslag på penningreform så långt ögat når.

Och så hittar jag ett intressant inlägg från 16 juni 2008 där Pamela Geller talar om att det pågår ett “economic jihad”. Muslimer som vill attackera Amerika har nu, sägs det, även börjat attackera dollarns status som världsvaluta. Därför verkar de för återgång till guldstandard i världshandeln.
Även om Pamela Geller inte säger det rakt ut, är hon alltså mot guldmyntfot och för pappersdollarns dominans. Ayn Rand skulle vrida sig i sin grav om inte ett sådant beteende bland döda vore oegennyttigt.
Det intressanta med sistnämnda artikel är att det är enda stället jag kan hitta där Pamela Geller försöker sig på en koppling mellan islam och ekonomi. Bilden som annars bekräftas är att ekonomin är frånvarande i de antimuslimska konspirationsteorierna. När väl Pamela Geller vill hitta en skyldig till krisen, blir det inte en muslim utan en jude.

Sedan ett par veckor säljs min nya bok, tillika doktorsavhandling, Musikens politiska ekonomi.

Den är formellt registrerad hos Lunds universitet. Det har skickats ut ett pressmeddelande från Södertörns högskola. Och jag har lagt ut english summary. Den börjar komma in på bibliotek. Och det har dykt upp en recension, trots att det återstår flera veckor till officiellt recensionsdatum.

På onsdag eftermiddag ska jag hålla en kortare presentation på Södertörns högskolebibliotek (som även har lagt upp ett Facebook-event).

Själva disputationen äger rum måndagen den 17 september klockan 10.00 på Södertörns högskola, MA 624.

Musikens politiska ekonomi. Lagstiftningen, ljudmedierna och försvaret av den levande musiken, 1925-2000. Så lyder fullständiga titeln. Du kan beställa den direkt av förlaget, alltså hos distributören. Ärligt talat blir det dock lite billigare om du går till prispressare/utsugare av typen Adlibris. Kanske dyker den upp i någon butik. Jag tror i vart fall att den kommer att säljas till förmånligt pris på onsdag.

Om den blir tillgänglig i digital form? Ja, det räknar jag med. Kan dock inte säga något datum. Min tanke är i vilket fall att styra upp en officiell pdf/epub för fri spridning, men det kan ta sin tid – den slutgiltiga (korrade) texten existerar just nu bara i form av en tryck-pdf. Allra roligast vore om någon annan hann före med sin scanner. I vilket fall rekommenderas dock papper vid läsning av 630 sidor.

Vi fortsätter i samma Obs som låg till grund för förra inlägget. Turen är nu kommen till Anders Mildner (som snart kommer med en bok om ljud som verkar hemskt lovande). Hans radioinlägg handlar om själva läsningen.

Vad eboken kan förändra är just passiviteten. När boken kopplas samman med internet kan första steget tas mot en läsandekultur som istället för passivitet bygger på delaktighet.
Vi kommer antagligen inte bara att läsa tillsammans, utan också dela med oss vad vi läser, i realtid.
Vi kommer att dela anteckningar, textsnuttar och hela böcker med varandra, på samma sätt som vi i dag skickar låtlistor och tidningstexter kors och tvärs.
Skillnaden mellan hur vi läser en webbsida och en bok – och den är ju jättestor i dag – börjar alltså suddas ut när boken tar steget in i den digitala världen.

Vadå “kommer att”? Så lyder min spontana reaktion. Sedan många år tillbaka har jag själv för vana att dela med mig av textsnuttar ur böcker som jag läser. Och dessa böcker är oftast på papper. Jag tar mig mödan att skriva av, ibland rentav att skanna. Det kan vara lite bökigt, men det går!
Samtidigt kan den där passiviteten vara något som jag avundas andra. Jag har svårt att läsa böcker utan en penna (eller ett tangentbord) i handen. Över allt detta antecknande, all denna min “delaktighet”, ligger någonting tvångsmässigt. Det kan resultera i fantastiska saker, inklusive denna blogg. Men det kan också stressa och blockera mig i min läsning, särskilt i fråga om skönlitteratur. Ibland prövar jag, med varierande framgång, olika metoder för att hitta tillbaka till ett “passivt” läsande. Så jag har svårt att instämma i det ensidiga fördömandet av passivitet.

Förvisso är det en viktig poäng att tröskeln mellan webb och bok, i vissa viktiga fenomenologiska avseenden, är på väg att nötas ned. Även om en ny och högre tröskel byggs upp av kopieringsspärrarna på kommersiella elböcker. Det senare oroar någ både Anders Mildner och mig.
Det är alltid lika sugigt när text på en skärm inte bara kan markeras och kopieras. Men det behöver inte betyda att den diametrala motsatsen alltid är önskvärd. Vill vi att de digitala böckerna ska anpassas för maximal “remixability”? Vill vi läsa dem i en mjukvara som aktivt uppmuntrar oss att skicka textsnuttar till våra vänner var och varannan minut? Vill vi att varje sidbläddring ska registreras i en logg? Anders Mildner svarar typ ja på dessa frågor. Jag svarar typ nej.

Så fort du startar din läsplatta, meddelar du kanske också omvärlden vad du läser och exakt var du är i texten just nu.

Den där “omvärlden” kan vara lite olika saker. Ett som är säkert är att det finns ett antal företag – Google, Amazon, Apple med flera – som synnerligen gärna vill kunna logga varje gång du vänder sida i en bok. Köra mönsterigenkänning på miljontals människors bläddringar.
Och när sådana företag har fått informationen, då är den i princip även tillgänglig för staten (åtminstone för den stat där företagen är baserade). Om några år kan vi nog tänka oss att datalagringsdirektivet utvidgas för att omfatta även läsning av elböcker i de tjänster som då kan ha etablerats.

Låter det främmande? Ja, kanske. Men antagligen kommer vi att ha personliga skäl att vilja vara transparenta med vår läsning. Litteratur är starkt identitetsskapande. Genom att göra både våra litteraturval och våra tankar om böckerna offentliga, kommer vi mer exakt att kunna berätta för omvärlden vilka vi är innerst inne.
Och då har vi ju plötsligt fått ännu mer att prata om.

Fast måste vi ha mer att prata om? Vill omvärlden verkligen veta vilka vi är innerst inne? Hur ska mottagarna av all denna information själva få tid att läsa eller skriva böcker? Frågorna hopar sig!

(Detta om elboken som övervakningsteknologi är något som även tas upp i senaste numret av Vi Läser, i en artikel av Sam Sundberg som bland annat intervjuar mig.)

(PS. Dra inte alltför stora växlar på detta inläggs titel. Jag vill visserligen försvara det “passiva” läsandets existensberättigande, men jag skulle också gärna se att mycket av den faktiska passiviteten i människors läsande kunde omsättas i aktivt skrivande. Att människor kunde börja skriva mer om vad de läser och varför, samt dela med sig av textsnuttar med varandra. Men den aktiviteten blir alltför passiv om den integreras i läsmjukvaran som en så pass smidig funktion att man inte ens behöver formulera egna ord.)

Kan ju tipsa om att Obs i P1 kör en serie inlägg om elböckerna. Olika personer ska ta upp olika vinklar: imorgon (onsdag) pratar jag om biblioteken.

Först ut var Julia Pennlert med en lysande kortutredning av författarrollen.

Vilka människor kan räknas som författare? Som jag uppfattar Julia Pennlerts utredning, kan man urskilja åtminstone fyra helt olika kriterier:

1. Försörjning. Enligt försörjningskriteriet kan man kalla sig författare endast om man helt, eller huvudsakligen, försörjer sig på författande. (En sådan definition utesluter massvis med kritikerrosade med “smala” författare. Om vi ska följa den kan vi inte ens använda etiketten när vi talar om Franz Kafka! För övrigt är det oklart hur “på” ska tolkas – betänk alla som försörjer sig på att föreläsa med en bok i ryggen.)
2. Kvalitet. Författare är den som “offentliggjort texter av konstnärligt eller vetenskapligt värde”, enligt Författarförbundet, som dessutom kräver minst “två verk”.
3. Det romantiska kriteriet innebär att man känner att man är författare (och att ingen annan har med saken att göra). Julia Pennlert menar att detta härstammar från ett 1800-tal “då författandet närmast kunde liknas med ett själsligt tillstånd”. Numera uttrycks det inte sällan i självpublicerande kretsar.
4. Det institutionella kriteriet innebär att författartiteln endast kan användas om “de som finns utgivna på de etablerade förlagen och som uppmärksammas av de stora kultursidorna”.

(Vi skulle kanske kunna säga att försörjningskriteriet är objektivt i motsats till det romantiska kriteriet som är subjektivt. Medan kvalitetskriteriet är intersubjektivt är det institutionella kriteriet i någon mening interobjektivt.)

En fråga som kvarstår är varför det alls är relevant att skilja mellan författare och icke-författare. Svaret är enkelt: även om vi skulle vilja döda författaren så skulle den nästa morgon resa sig ur graven och likförbannat sitta där, i morgonsoffan.
Journalistiken är beroende av att utnämna vissa människor till författare, för detta innebär att vissa yttranden kan förlänas ett nyhetsvärde. Om inte bokväsendets materialitet kan peka ut en tydlig gräns mellan författare och icke-författare, får journalistiken hjälpa till – med konsekvensen att författarskapet underordnas kändisskap. Kanske har vi ett femte kriterium:

5. Kändisskap. Författare är den som har skrivit en bok och som dessutom är kändis – ett kändisskap som i normalfallet grundas på helt andra saker än böcker och som måste upprätthållas genom regelbunden medverkan i underhållningsprogram på teve.

När den här krisserien inleddes förra hösten, tänkte jag mig ungefär fem inlägg. Nu har vi passerat femtio. Överstyr är bara förnamnet.

Hemma hos mig anhopas böcker om krisen som jag tids nog tänkte ta upp här i serien. Flertalet har jag redan läst och det finns grundliga anteckningar i mina block, fast inte nog med tid för att omsätta i bloggposter (eller tidningsartiklar). Inte ännu.

Här följer en genomgång. Först kommer de böcker i ämnet som jag redan har läst. Flertalet av dessa utgår, på ett eller annat sätt, från Marx. Ändå skiljer de sig rejält i hur de begriper krisen. Dessa skillnader är det intressanta, som jag hoppas ta upp till diskussion här framöver.

Ernst Lohoff & Norbert Trenkle: Die große Entwertung. Warum Spekulation und Staatsverschuldung nicht die Ursache der Krise sind.
Nürnbergsk värdekritik från de tongivande teoretikerna i Krisis. Har redan bloggat om bokens efterord, men boken i dess helhet förtjänar en lång bloggpost.

Paul Mattick Jr.: Business as usual. The economic crisis and the failure of capitalism
En ganska liten, lättläst och slagkraftig bok. Paul Mattick Jr. följer i spåren av sin far, rådskommunisten Paul Mattick Sr., vilket betyder att han lustmördar vänsterkeynesianer när han inte slaktar bolsjeviker. Här gäller teorin om profitkvotens fallande tendens, i tradition från Henryk Grossman.
Någon har lagt upp utförliga läsanteckningar på Krigsmaskinen. En bloggpost om boken får nog utgå därifrån, för att sedan kontrastera Matticks synsätt åt två håll: å ena sidan mot David Harvey, å andra sidan mot värdekritikerna.

David Harvey: The enigma of capital and the crises of capitalism
Om det fanns vänster som underhöll en topplista över marxister, skulle denna topplista sedan några år tillbaka ha toppats av David Harvey. Han är på många sätt briljant i frågor om det urban-finansiella komplexet. Detta kan delvis kompensera för hans mindre briljanta kristeori, som är tämligen fastkörd i gammal amerikansk marxism-keynesianism. Även detta borde kanske redas ut i någon bloggpost, någon gång i en oviss framtid. Boken har förresten även hunnit utkomma på svenska.

Andrew Kliman: The failure of capitalist production. Underlying causes of the great recession
Andrew Kliman är delvis på samma spår som Mattick, det vill säga: krisen är resultatet av profitkvotens fallande tendens. Även i detta fall gäller det att klargöra skillnaden mot den värdekritiska kristeorin. Såväl Kliman som Mattick menar ju att det räcker med en storskalig kapitalförstöring – ett världskrig eller så – för att kapitalet ska resa sig ur askan och åter börja växa så det knakar. Men medan Mattick skriver hyfsad prosa, är Kliman en ekonom som helst av allt uttrycker sig i diagram. Hans stora tillit till den officiella statistiken, liksom hans fixering vid USA, är stundtals besynnerlig. Men han har några poänger, exempelvis om hur vi ännu lever i IT-kraschens bakvatten.

Christian Marazzi: The violence of financial capitalism
Italiensk postautonomism är tillräckligt trendigt för att utges på MIT Press trots att boken i fråga mest känns som en blogg: hastigt skriven, fylld av episodiska referenser till affärspressen, utan mycket till röd tråd i argumentationen. Men jag hoppas ändå få tid att gå igenom den och skriva ner några synpunkter.

Jehu: pogoprinciple.wordpress.com
Detta är förvisso ingen bok, utan en blogg. Den amerikanske bloggare som kallar sig Jehu, eller @ReThePeople, har en helt egen grej på gång. Han är ganska aggressiv i sitt språkbruk. Han hånar marxister och har stenkoll på Marx. Han hatar staten och lönearbetet. Han föredrar att använda guldpriset som bas i sina diagram och anser att de ultraborgerliga ekonomerna (österrikiska skolan) har mer att komma med än den så kallade vänstern. För några dagar sedan upptäckte han Robert Kurz.
Om man skriver ut hans blogg blir det en ganska tjock bok. Så gjorde jag. Efter att ha läst den känner jag att det hela måste bearbetas. Så jag antar att även detta blir en bloggpost.

Detlev S. Schlichter: Papperspengarnas kollaps. De elastiska pengarnas dårskap och det förestående monetära sammanbrottet
Den här boken har jag redan recenserat i Expressen. Men det finns nog lite att säga, om inte annat i relation till de övriga recensionerna – när den ultraborgerliga kristeorin vänder sig mot finansväsendet uppfattar vissa den genast som “vänster”, vilket i sig är talande. Andra avslöjar den som “höger” och menar att den därmed inte bör lyssnas på, vilket är lika talande.

# # #

Nu över till de krisböcker som jag inte har läst ännu, eller bara har läst halvvägs, men som väntar på att läsas klart.

Norbert Nicoll: Hat die Zukunft eine Wirtschaft?
Författaren är en belgisk ekonom, aktiv i Attac. Om jag förstår saken rätt företräder han en neomalthusiask kristeori, där tillväxtens gränser söks i utomekonomiska faktorer. Har läst ett par rejäla sågningar av boken i tyska tidskrifter som jag brukar lita på. Mina förutfattade tankar om boken är kanske inte höga, men jag ser likväl fram mot att läsa den.

Die Krise denken. Finanzmärkte, soziale Kämpfe und neue politische Szenarien.
Antologi med italienska skribenter från det postautonomistiska spektrat, inklusive Antonio Negri, Tiziana Terranova och Christian Marazzi. Tysk översättning utgiven på Unrast Verlag. Har inte bildat mig mycket till förutfattad mening om den här.

Joseph Vogl: Das Gespenst des Kapitals
En tysk litteraturvetare, poststrukturalistisk inriktning, tar sig an finansväsendet. Boken har fått ett ganska bra mottagande i Tyskland. Köote den och började läsa på kvällarna, men den sjönk snabbt ner i bokhögen. Ämnar ändå ta mig igenom den vad det lider.

Philip Coggan: Paper promises. Debt, money, and the new world order
Titeln till trots är detta ingen NWO-konspiracism eller penningsystemshaverism. Inte heller nämns namnet Marx en enda gång. Philip Coggan är journalist på The Economist, tidigare på Financial Times. Nu tar han sig an ämnet skuld. Beställde genast boken efter att ha läst ett intressant referat på bloggen Maskinskrift.

No way out? 14 Versuche, die gegenwärtige Finanz- und Wirtschaftskrise zu verstehen
Antologi som utgivits av tyska tidskriften Konkret. Har läst en del – rätt stor variation. Synnerligen intressant är det inledande rundabordssamtalet med bland andra Michael Heinrich, Joseph Vogl och Robert Kurz. Hit återkommer vi snarast!

Robert Kurz: Geld ohne Wert. Grundrisse zu einer Transformation der Kritik der politischen Ökonomie
Robert Kurz dog just efter att han färdigställt den här tegelstenen. Själv beställde jag den så fort den blev tillgänglig och fick hem den igår. Utan tvivel är detta ett viktigt komplement till ovan nämnda Die große Entwertung, värd att läsa parallellt, med tanke på att författarna företräder var sin falang av den nürnbergska värdekritiken. Sannolikt är boken betydligt mer än så.

Däremot har jag faktiskt ännu inga planer på att läsa David Graebers kioskvältare Debt. The first 5000 Years (som utkommer på svenska i vinter). Den är nog intressant och där finns tvivelsutan även sådant som förtjänar att skärskådas kritiskt. Men jag känner tillräckligt många som redan har läst den boken för att jag själv ska kunna koncentrera mig på icke-anglosaxisk (läs: tysk) litteratur som troligtvis aldrig kommer att översättas.

Det är möjligt att jag i ovanstående lista har glömt några böcker som jag har läst eller tänker mig läsa i detta sammanhang.

Har du läst någon av ovanstående böcker? Känner du att något saknas på listan? Fyll kommentarsfältet!

“Därför gick allt och helvete” är den rubrik som, jämte ett euromynt, täcker framsidan av veckans ETC. Det låter ju lovande, så vi bläddrar fram för att kolla den kristeoretiska djupdykningen.
Fast nej, historien som berättas i ETC börjar inte förrän hösten 2008. Varför världens finansmarknader då föll samman är inget som utreds. Artikeln handlar om varför krisen ännu är över oss. Detta kan i sig begripas som ett underförstått antagande om att en snabb återhämtning vore det “naturliga”. Om rätt politik hade förts, hade allt blivit bra.

Enligt ETC beror alltså krisen i Europa på att fel politik har förts. Utan större krusiduller sätts likhetstecken mellan rätt/fel och vänster/höger. Det som är höger och fel är nedskärningar. Artikeln hävdar att “EU och IMF använder krisen som en ursäkt för att införa mer av högerpolitik i Europa”.

Vad är då vänster och rätt? Motsatsen! Alltså: icke-nedskärningar. Av bildvalen att döma ska icke-nedskärningarna vara något som man använder megafoner för att uppnå. Men ärligt talat låter det fortfarande inte så radikalt. Har inte ETC mer att komma med? Jodå: Tobinskatt à la Attac. Om detta skriver ETC:

Idén var att alla som köpte en annan valuta skulle betala en liten, liten procentskatt på köpet. Det skulle både minska farliga valutaspekulationer, och dessutom generera en hel del pengar. /…/
I dagsläget ser det inte ut som att EU kommer att införa någon gemensam skatt (Storbritannien och Sverige har tillhört skeptikerna), men Frankrike har redan på egen hand infört en finansiell transaktionsskatt (en första augusti i år) och både Tyskland, Italien och Spanien väntas följa efter. /…/
Förslag som av Europas mittenpolitiker sågs som allt för “vänsterradikala” för ett decennium sedan börjar nu införas! /…/ Högerpolitiken, som dominerat Europas krisbekämpning i flera år, är kanske på tillbakagång?

Artikelns slutsats är svår att hänga med i. Varför skulle en Tobinskatt stå i motsättning till fortsatta nedskärningar? Så resonerar bara den som är hjälplöst fast i tanken på en politisk dragkamp mellan “vänster” och “höger”.

Än värre är antydningarna om att “farlig spekulation på finansmarknaderna” skulle vara krisens grundproblem. Samma sak upprepas längre fram i tidningen av Johan Ehrenberg. Han vill komma åt “själva motorn i krisekonomin, det fria spekulerande finanskapitalet”. Han skriver:

Det vi ser i världen är en maktkamp mellan olika kapital, där finanskapitalet faktiskt hittills gått segrande ur varje kris.

Vad har han fått detta ifrån? Och har han funderat över de ideologiska konsekvenserna av en sådan grund analys?

Johan Ehrenberg menar alltså att den rätta politiken, den som är “vänster”, ska ta ställning för en typ av kapital mot en annan typ av kapital. Politiken ska “utmana det privata finanskapitalet” – men det privata industrikapitalet ska inte utmanas, utan på sin höjd “regleras”.

All kristeori man hittar i ETC är som gjord för att leda bort tankarna från att arbetssamhället i sig skulle kunna ha med krisen att göra. Vad vi får i stället är ideologiska polariseringar: politiken ställs mot ekonomin, vänstern ställs mot högern.

Sammanfattningsvis: vänsterborgerlig kristeori.

Annars kan vildmarkssugna män ofta använda de bohemiska äventyrsorden “Det ordnar sig alltid”, för nånstans i bakgrunden vilar en mamma som egentligen utför “det ordnar sig” där pojkar ser blint objektiva trygghetskrafter. Ingen frihet utan någon annans harvande.

Så skriver Aase Berg i essän “Framtiden brinner“, publicerad i Tidskrift för genusvetenskap 4/2011.

Nyligen efterlyste vi exempel på feministisk kristeori – här har vi åtminstone en variant. Aase Berg fortsätter:

Ja, hur ska det gå med kepsgubbarnas fraktande när jordkroppen plötsligt inte längre levererar ”det ordnar sig” i form av bekymmerslöst smörjmedel, drivmedel, olja? Det övergår mitt förstånd varför man satsar på motorvägar istället för på järnväg. Det kan bara betyda en sak och det är att det inte existerar någon morgondag. /…/
Det oljeberoende fraktandets tillväxtapparat kombinerad med människors upplevelsekonsumistiska behov att förflytta de egna turistkropparna lägger som bekant grunden för klimatkatastrofen.

Under sommaren 2012 postas här lösryckta avsnitt ur min doktorsavhandling, Musikens politiska ekonomi, som utges i augusti. Avsnitten är godtyckligt plockade, som russin ur en kaka, utan särskild ordning och utan de kommentarer som ligger textens notapparat. Frågor och kommentarer välkomnas!

Följande utdrag utgör den mittersta delen av avsnitt 1.2.3, vars rubrik i avhandlingen är “Kapitalismen som historisk process”.

# # #

Karl Marx försökte analysera kapitalets rörelser i dess “ideala genomsnitt”, med andra ord på en hög abstraktionsnivå. Han kom fram till att kapitalet är en process, i vilken tillväxt blir till ett självändamål. Det växande betecknade han som värde.

Värde fungerar enligt Marx som abstrakt mått på samhälleligt nödvändig arbetstid. Detta får inte ska missförstås som att en arbetsinsats kan “skapa värde”, eftersom värde är en samhällelig relation, förmedlad via pengar. Marx’ arbetsvärdeteori är följaktligen inte en teori om arbete, utan en teori om det moderna församhälleligandet av nödvändighet.

Kapitalets värdetillväxt forskrider genom produktion av varor. Ett samhälle som kretsar kring varuproduktion är ett kapitalistiskt samhälle, alldeles oavsett vilken roll som spelas av staten och i vilken mån som samhällets invånare kan grupperas i olika klasser. Inte heller spelar det någon roll, för kapitalets del, om en vara är ett materiellt ting, en tjänst eller rätten att nyttja en resurs. Allt som räknas är att varorna som produceras måste ha högre värde än vad som förbrukas i produktionen.

Värde är ingen egenskap som kan finnas “i” en vara, utan existerar bara som relation mellan varor på en varumarknad. Relationen innebär utbytbarhet i en dubbel bemärkelse: som värde är varje bara via pengar utbytbar mot alla andra varor. Samtidigt är varje vara även ett bruksvärde, vilket i princip även kan erbjudas av en annan vara som erbjuds av en konkurrerande aktör på varumarknaden. Kännetecknande för den kapitalistiska moderniteten är att den samhälleliga arbetsdelningen organiseras via varumarknadens förmedling.

Kapitalismen erbjuder inget utrymme för självförsörjning. Livets förnödenheter är endast tillgängliga via varumarknaden vilket betyder att människor måste sälja varor för att överleva. Det betyder att människor i allmänhet måste lönearbeta. Eftersom flertalet inte har tillgång till alla de resurser som krävs för att först framställa varor och sedan sälja dem, måste de sälja sin egen arbetskraft som en vara. Lönearbete kännetecknas av att arbetskraftens köpare råder över arbetets konkreta innehåll och att arbetskraftens säljare inte kan göra anspråk på arbetets resultat. För att värdetillväxten ska fortsätta måste tvånget till lönearbete vara så starkt att den samlade arbetstid som människorna nedlägger på varuproduktion är större än den tid som vore samhälleligt nödvändig för att reproducera deras egna livsbetingelser. Mellanskillnaden är vad som resulterar i mervärde, enligt Marx.

Varje enskilt kapital konkurrerar med de övriga kapitalen om att realisera det mervärde som genereras av den samlade varuproduktionen. För att inte elimineras i konkurrensen tvingas varje kapital att verka för ökad produktivitet: de måste tillverka en större mängd varor med en mindre insats av arbetskraft. Detta blir möjligt genom en fortlöpande utveckling av arbetsbesparande teknik och nya former för arbetsdelning. Marx kallar detta för “produktivkrafternas utveckling”, ett begrepp som i stort sett är liktydigt med “industrialisering”.

# # #

Texten ovan vecklas även ut i en rad längre fotnoter som inte finns med här. En av dem citerades dock på bloggen för en dryg månad sedan: Frågan om kapitalismen och “kapitalisten”.