Entries Tagged 'Uncategorized' ↓

Positivt mottagande av Den svenska enhörningen

Min och Pelles nyligen utgivna bok om Spotify, Den svenska enhörningen, har överlag fått ett positivt mottagande i de stora dagstidningarna, med flera stort uppslagna recensioner. De flesta lyfter fram likartade teman: företagets opportunism, dess förmåga att berätta en framgångssaga vars innehåll skrivs om efter hand, de ekonomiska förlusterna och ovissheten kring företagets hållbarhet på sikt.

Först ut var Martin Jönsson i DN, som menade att boken “skickligt och metodiskt” monterar ner myten om Spotify. Benjamin Peetre i Sydsvenskan var lika positiv, men hade önskat sig mera om “hur strömmade tjänster har förändrat musiken i sig” – ett ämne som det säkerligen kommer skrivas fler böcker om.
Malin Ekman i Expressen finner boken “uppfriskande kritisk” och menar att vi är “två initierade författare med ovanligt skarp blick”. Men hon hade hellre önskat sig en journalistisk skildring byggd på intervjuer och strukturerad som en berättelse mer “närvarokänsla”. Inget ont om sådant, men det vore en annan bok, som där närvarojakten skulle styra innehållet i annan riktning. Även om det är trevligt för läsaren att få talstreck serverade, är det inte självklart att intervjumetoden tillför så mycket innehåll, särskilt inte när vi pratar om företag som lägger munkavle på sina anställda.

Aningen tjurigare formulerade sig Håkan Lindgren i SvD, som klagar på “upprepningar och självklarheter” i texten, även om han uppenbarligen inte fann boken ointressant.
Desto mer entusiastisk är recensionen i BTJ-häftet (varifrån bibliotek gör sina inköp), där slutsatsen blir:

Berättarglädje och vetenskaplig stringens gör Den svenska enhörningen till en mycket bra bok.

Det är alltid intressant att se hur en bok placeras på biblioteken. Bland de bibliotek som använder det klassiska SAB-systemet verkar Den svenska enhörningen föga förvånande hamna under Qz Spotify (Ekonomi och näringsliv; särskilda företag). Men på vissa håll hamnar den också på specialhyllor om musik och bland högskolbibliotek som använder Dewey-systemet tycks det som att Den svenska enhörningen snarast klassificeras som en bok om informationsteknologi.

Just nu på gatorna i Tbilisi

Tiotusentals unga protesterar och dansar på gatorna i Georgiens huvudstad Tbilisi, efter att polisens specialstyrkor i fredags kväll stormade en rad av stadens nattklubbar, däribland den mytomspunna technoklubben Bassiani.

The club was started by Tato Getia, Zviad Gelbakhiani and Naja Orashvili as a political and activist statement of sorts. Being opposed to Georgia’s extremely strict drug policies and rampant homophobia, the founders made the club a venue where people can express such beliefs in a lively and a more free environment. It was to be a space for tolerance and equality regardless of sexuality, ethnicity, and religion. As such, the parties in the club became a form of expression themselves as techno became the music of protest in the process. No placards needed as the environment and the parties being held there speak for themselves.

In a place where anti-homophobia rallies end in violence and vegan cafés are attacked by sausage-wielding nationalists, techno clubs are symbols of progressiveness and tolerance, a refusal of their country’s narrow-mindedness. As the social activist Paata Sabelashvili put it to me: “In Georgia, raving is a political act.”

Polisen gick i fredags brutalt fram mot klubben s besökare, för att därefter tömma och försegla lokalerna. Tillslagen rättfärdigas soim ett led i att upprätthålla Georgiens extremt repressiva drogpolitik, men som Bassianis innehavare påpekar, följder det på en ihärdig smutskastningskampanj från Georgiens högerradikala krafter. Dessa verkar i själva verket främst rikta sig mot vad de kallar “homosexuell propaganda” och menar att technoklubben utgör “anti-georgisk verksamhet”. De bär rödvitsvarta armbindlar och missar heller inte att droppa de kodorden som antyder en judisk världskonspiration. De är aggressiva, men långt färre än de trotsigt dansande.

Under söndagskvällen skickades kravallpolis ut för att hålla isär de tiotusentals rejvarna och de högerradikala motdemonstranterna. Det tältläger som den dansande proteströrelsen hunnit börja bygga ska polisen ha rivit. Situationen föreföll under söndagkvällen laddad och oviss. Georgiens politiska partier försökte positionera sig, liksom den georgiskortodoxa kyrkan. Till slut kom inrikesminister Giorgi Gakharia ut för att tala med demonstranterna, som krävde hans avgång. Han uppges ha bett om ursäkt för polisens agerande mot Bassiani och öppnat för att diskutera en mindre repressiv drogpolitik. Under tiden demonstrerade berlinare sin solidaritet utanför Georgiens ambassad där.

Det hör inte tillvanligheterna med protestyttringar i så här stor skala i Georgien. Det ska bli intressant att följa hur denna “raveolution” utvecklar sig närmsta veckan. Utan tvivel har frågan redan blivit delvis integrerad i Georgiens partipolitiska spel, just nu präglat av att oligarken Bidzina Ivanishvili annonserat sin politiska comeback. Men den rörelse som nu kanske formerar sig i Georgien är utan tvivel uttryck för något mer än bara en maktkamp mellan liberala och konservativa värderingar, eller mellan väst- och östorienterade politiker, eller mellan unga och gamla georgier.

Östdigitalt och västdigitalt

Se där två nya adjektiv som jag myntar i min senaste artikel på Expressens kultursida, som tar avstamp i den senaste uppståndelsen kring Facebook (och i de diskussioner som förts på Nettime).
Då tycker jag inte vi ska snöa in alltför mycket på Cambridge Analytica. Grejen är att Facebook, med flera teknikjättar, kommer att regleras på ett betydligt mer ingående sätt än idag. Såväl i Bryssel och London som i Washington slipar byråkraterna sina vapen, samtidigt som Mark Zuckerberg och de andra utan tvivel drar upp strategier för vad de kan få i utbyte.

Någonting som kan höja trösklarna mot konkurrens, allra helst en politik som leder till att alla medborgare måste använda tjänster som levereras av Facebook, exempelvis för betalning och identifiering. Givetvis kommer Google och Amazon att förvänta sig liknande gentjänster som befäster deras monopol inom var sin del av den västdigitala kapitalismen.

Digitaliseringen överläts länge, i flera decennier, åt marknadskrafterna. Visst spelade militär finansiering alltid en viktig roll för den digitala teknikutvecklingen, men massmarknaden betraktades som civil. Detta har nu förändrats.

Företag som Google, Amazon och Facebook betraktas nu som som säkerhetspolitiska tillgångar, i dubbelt avseende. Dels för sin makt över det offentliga samtalet och som potentiella arenor för desinformation. Dels som aktörer i den teknologiska kapprustningen mellan två världsmakter, USA och Kina, om att sätta standarder för framtidens digitala infrastruktur. Den som tillverkat hårdvaran kan nämligen lägga in bakdörrar som kan aktiveras i händelse av konflikt. Det är därför som världens största tillverkare av telekomutrustning, kinesiska Huawei, stängs ute från den amerikanska marknaden. Övriga världen kan i förlängningen bli tvungen att välja sida mellan två teknopolitiska block: ett västdigitalt, ett östdigitalt.

Kina försöker komma ikapp USA bland annat genom att låta sina marknadsledande företag få tillgång till stora mängder data, exempelvis foton på 700 miljoner kineser som kan användas för att utveckla bättre system för ansiktsigenkänning. Liknande databanker kan mycket väl beviljas till företag som Facebook, i utbyte mot att myndigheterna får direkt möjlighet att gå in och styra informationsflödena. Ett konto som anses sprida desinformation behöver då inte stängas av. Det kan räcka att skruva lite på inställningarna för att ge budskapen mindre exponering, eller för att videoklipp från vissa avsändare tar länge tid att ladda – varianter av “mjuk censur” där Kina har visat vägen.

Medan vi rör oss in i en ny teknopolitisk epok, liknar de ständiga läckorna, säkerhetshålen och övervakningsskandalerna mest brusningar på ytan. Den historiska vändningen pekar bort från den liberala kapitalismens tydliga bodelning mellan stat och storföretag – precis som på 1930-talet. Vad vi får i stället är för tidigt att säga.

Att inte reglera Facebook är orimligt, men det är naivt att hoppas på att den stundande regleringen inte kommer gå hand i hand med en militarisering. Allra naivast är dock de liberala debattörer i USA som vill hitta lösningen i att göra Facebook till en betaltjänst. Visst stämmer att när vi inte själva betalar är det vår uppmärksamhet som blir såld. Men för den breda massan finns ingen väg bakåt. Däremot finns vägar ut ur Facebook.

Dessa utvägar är inget jag diskuterar närmare i artikeln. Men jag är väldigt trött på att diskussionen ständigt ska föras i individuella termer, om huruvida vi som enskilda användare kan eller bör lämna Facebook. Det är mer angeläget att ta utgångspunkt i politisk organisering eller kulturella arrangemang. Hur kan sådana få genomslag på andra vägar än via reklambaserade flödesmedier?

I mitten av Expressenartikeln diskuterar jag förresten hur rädslan för “destabilisering” frammanar en falsk “stabilitet” – som om det skulle gå att tala om stabilitet på en planet vars poler smälter.

Moishe Postone (1942–2018)

Vid en ålder av 75 år avled igår avled Moishe Postone i Chicago. Där han var professor i historia, även om han nog i grunden förblev en sociolog, präglad av sin studietid i Frankfurt åren kring 1980, ett årtionde efter att Theodor Adorno gått bort. Det var alltså i Frankfurt(skolan) som Postone tog avstamp i sin omläsning av Karl Marx’ kritik av den politiska ekonomin, som senare skulle resultera i boken Time, labour and social domination. Han skrev inga fler böcker, däremot en rad artiklar, som även lämnade ett viktigt bidrag till den kritiska teorin om antisemitism. Ett par av artiklarna har översatts till svenska av tidskriften Kris och kritik; alla finns tillgängliga som pdf, sammanställda av Ross Wolfe i en dödsruna.

Postone var allt annat än yvig i sin teoretiska gärna. Han sökte inte efter dramatiska liknelser, lanserade inte nya begrepp, rörde sig inte utanför de ramar han själv satt upp. Om han ofta upprepade sig, var det för att på tydligast möjliga vis slå fast sin poäng och visa hur den skiljer sig mot etablerade tolkningar. En kanske viktigaste insats var att visa på hur kategorierna i Marx’ Kapitalet – vara, värde, abstrakt arbete – måste begripas som historiskt specifika för kapitalismen. Han betonade hur denna samhällsformation inte primärt bygger på att en klass människor härskar över en annan. Problemet är långt större än att arbetskraften blir utsugen. Kapitalismen är för Postone en subjektlös fetischordning som kretsar kring ett ständigt närvarande tillväxttvång, en absurditet som i förlängningen utmynnar i en ekologisk katastrof. Tillväxttvånget är rent abstrakt, grundat i lönearbetets abstraktion av mänsklig tid, som Postone lyfter fram som central i kapitalismen – vilket betyder att det bara är ett sätt för människorna att organisera sin tid tillsammans med varandra, möjligt att ersätta med andra sätt.

Tydligare än andra före honom drog Postone en skiljelinje mellan å ena sidan “Marx’ ekonomikritik”, å andra sidan det som traditionellt kallats för “marxism”. Han var heller ingen marxolog, var inte ute efter att fastställa “vad Marx verkligen hade tänkt”, utan efter att rekonstruera en ekonomikritisk teori, med utgångspunkt i framför allt Kapitalet och dess förarbeten. (Marxismen, å andra sidan, bygger i första hand på andra verk av Marx och framför allt Engels.)

Vid tidpunkten för sin död arbetade Postone på en omläsning av Kapitalet (första boken) tänkt att utges på University of Chicago Press. Även om den aldrig kommer att fullbordas, hoppas jag att vi får läsa något av det som hanns med. Om inte, så tror jag ändå att Moishe Postones betydelse bara kommer att fortsätta att växa, särskilt inom akademin där han tills nyligen har förblivit enormt underskattad utanför ett ganska snävt sammanhang.

För den som vill ha en introduktion rekommenderas i första hand någon av alla de intervjuer som han gjorde på senare år; ett tidigare inlägg på Copyriot tog avstamp i en av dessa intervjuer.

Moishe Postone begravs idag.

Från 1930-talets “maskinkultur” till vad vi på 2010-talet kallar “artificiell intelligens”

En kväll förra veckan satt jag i Sigtuna och bläddrade igenom ett kuvert med svenska pressklipp från åren 1931 och 1932. Gemensamt för de utklippta artiklarna var att de berörde ämnet “maskinkultur”. Ingenting låg mer i tiden. Ingenting var heller mer svårfångat. Just därför kunde det bokstavligen skrivas spaltmeter som “maskinkulturen”, påfallande ofta under den fantasilösa rubriken “Människan och maskinen”. Flera av Sveriges större förlag lanserade titlar i ämnet nästan samtidigt. Alf Ahlberg höll föredrag om hur “maskinkulturen tar död på personligheten”, och så vidare.

I efterhand är det alltid lätt att skratta åt historiska exempel på onyanserad civilisationskritik. Eller för den delen åt motsatsen, det vill säga onyanserade hyllningar till det nya tekniska förnuftet, som det också fanns gott om exempel på vid samma tid (exempelvis Technocracy-rörelsen som fick sitt offentliga genomslag just år 1932). Men om man tittar närmare på vad som faktiskt skrevs, framstår polariseringen delvis som en retorisk konstruktion. De flesta och tyngsta opinionsbildarna såg sig själva som synnerligen nyanserade. De sökte placera sig själva i mitten och behövde just därför hänvisa till existensen av de två ytterligheter.

Ett utmärkt exempel ges av konstkritikern Gotthard Johansson, som även var funktionalismens främste förkämpe i svensk debatt. I en understreckare hösten 1932 recenserade han två av de aktuella böckerna om maskinkulturen och inledde med att lite karikatyrartat peka ut två ytterlighetspositioner. Å ena sidan de som ser maskinen som en demonisk kraft (och som paradoxalt nog ofta är välbeställda människor som själva äger aktier i industriföretag, enligt Johansson). Å andra sidan “maskindyrkarna”, som ser maskinen som “befriaren ur mänsklighetens nöd” (och som tydligast företräds av “radikala proletärskalder”, vilket Johansson fann lika paradoxalt).

Ytterligare en som sökte efter den nyanserade mittenpositionen var författaren Henry Peter Matthis, som skrev under rubriken “Maskinskräcken. Varning för falska idealister”:

Mest primitiva äro de idealister o.s.v. som gå omkring med sin maskinskräck och tala om ’tillvarons mekanisering’. /…/
Men den andra romantiken, den moderna naturmystiken – vår maskindyrkan – är också en kulturbrist.

Här är det lätt att se paralleller till vårt eget årtionde, som inleddes med en omfattande debatt om “digitaliseringen” – ett begrepp med ungefär lika svävande innebörd som “maskinkulturen” hade på 1930-talet. Då som nu fördes debatten i kölvattnet av en djup ekonomisk kris. Jag citerar mig själv ur det nyligen utgivna bokkapitlet “Nätutopier och nätdystopier“:

Finanskrisens utbrott år 2008, med efterföljande nedgång i den globala ekonomin, framstår i efterhand som en vattendelare i mediedebatten. Fallande annonsintäkter för dagspressen skapade en oro som färgade av sig även på spalternas innehåll. Hela perioden från 2008 till 2012 präglades av en stor öppenhet där nyfikenhet och skepsis bröts mot varandra i en livlig debatt. Från 2010 satte den nätpessimistiska litteraturen tydliga avtryck i svensk kulturdebatt, där många skribenter sökte sig mot en föregivet nyanserad mellanposition.

Men åter till 1932 och “maskinkulturen” – ett ord som då framstod som en paradoxal sammansättning, vilket gav en retorisk laddning som kan vara svår att uppfatta idag. Samma sak gäller begreppet “kulturindustri”, som skulle myntas 1944 av Adorno och Horkheimer, men vars innebörd var en annan. Upplysningens dialektik gav heller inget utrymme för något så odialektiskt som föregivet nyanserade mellanpositioner – enda utvägen gick genom ett upphävande av det historiska sammanhang som har konstituerat såväl “kultur” som “industri”.

Tvärtemot detta, tog Henry Peter Matthis sin utgångspunkt i ontologin. Det förde honom till en slutsats som nog klingar mer profetiskt för oss än vad han själv kunde inse. Så här skrev han 1932, om begreppet maskinkultur:

Kultur är ju odling, och maskin är redskap. Odling sker med redskaps hjälp /…/
När människan utvecklar redskapen till maskiner /…/ – kan det då uppstå något som varken är natur eller av människan skapat kultur? Något som redskapen, maskinerna på egen hand frambragt? – Detta skulle vara maskinkultur.
/…/
Tillvaron kan inte mekaniseras. Livet är härligt sprudlande av natur mitt i storstaden. /…/
Maskiner kunna ersätta många händer men inga tankar.
När det finns tankemaskiner – då blir maskin-kultur verklighet.
Till dess kunna vi tryggt tro på livet, älska naturen och arbeta vidare på kulturen.

Maskinen och kulturen kunde alltså leva sida vid sida i harmoni, menade Henry Peter Matthis. Åtminstone tills den tidpunkt “när det finns tankemaskiner”, för rivs en gräns, är det slut på harmonin, finns skäl att lyssna på olyckskorparnas ord!

Det vill säga nu?

“Artificiell intelligens” är ännu ett begrepp med svävande innebörd, som dessutom vinner retorisk kraft genom sin lätt paradoxala klang – inte helt olikt “maskinkultur”.

Efter andra världskriget föll begreppet “maskinkultur” ur bruk, även om det fortsatt att skrivas oräkneliga artiklar under den lika tid- som fantasilösa rubriken “Människan och maskinen”.
På samma sätt är det nog troligt att begreppet “digitalisering” snart faller ur bruk, liksom så småningom begreppet “artificiell intelligens”. (Jag minns att jag nyligen ögnade en text som på intressant sätt ifrågasatte själva AI-begreppet, men tyvärr hittar jag inte tillbaka till den.)

Alla dessa begrepp syftar på någonting verkligt, men på ett svävande sätt som vittnar om en bristande förmåga att sätta teknisk utveckling i sitt större sammanhang. Resultaten blir varje gång samma polarisering mellan ytterpositioner, som delvis är en chimär, frammanad av dem som vill tala utifrån en perfekt balanserad mittenposition. Vilket sällan resulterar i någon tankeverksamhet av betydelse.

Som Wikipedia fast på blockkedjan? Varsågod, en kvarts miljard

Oj, vad tydligt det just blev att finns ett överflöd av pengar, i full färd att blåsa upp ännu en präktig it-bubbla. Denna gång är det inte genom att addera domännamn eller portaler till saker som de ska bli till guld, utan genom att addera blockkedjor.

Smaka på den här: “Svenskens Wikipediautmanare tar in en kvarts miljard“. Jajamensan, nu ska Wikipedia “utmanas” av ett kommersiellt alternativ: Everipedia. Hurdå utmana? Genom att flytta till blockkedjan såklart! Investerarna bultar redan på dörren, bönar och ber om att få kasta in sina sedelbuntar. Riktiga dollar, väl att märka. Medan skribenter ska lockas att till medverkan genom att få betalt i en egen kryptovaluta “och ju mer det växer så kan man se att värdet av att äga dessa tokens bara blir större på sikt”.

Bakom investeringen på en kvarts miljard kronor står finansmannen Mike Novogratz som uppenbarligen är helt galen i kryptovalutor. Investeringen verkar inte direkt grunda sig i en kalkyl över framtidens efterfrågan på encyklopedier, om man säger så. Det viktiga är att Everipedia tänker “flytta till blockkedjan” i sommar.

Hittills har Everipedia inte ha gjort mycket mer än att kopiera hela Wikipedia. Det tillåter förvisso Creative Commons-licensen, som dock är av typen share-alike. Det betyder att Everipedia i sin tur måste tillåta kopiering av artiklarna, i den mån de använder material från Wikipedia. Det ser onekligen ut som att Everipedia bryter mot licensen, för även om det finns en liten CC-logga i sidfoten, så framgår det inte tydligt på sidorna vilken licens som gäller.
Enligt användarvillkoren hävdar Everipedia ensamrätt på sitt innehåll “except that the foregoing does not apply to /…/ content that was directly imported to the Service from Wikipedia.org” (för då gäller share-alike). Men det är knappast uppenbart vilket innehåll direktimporterat från Wikipedia. Närmare bestämt är det svårt att hitta något som inte är det.

Blockkedjan är ju idag lite vad fria licenser var för tolv år sedan. Då var många övertygade om att Wikipedia var prototyp för framtiden – en roll som nu har övertagits av Bitcoin. Skillnaden är att det finns mycket, mycket mer pengar i techbranschen nu. Så mycket att någon kastar en kvarts miljard på detta skämt, grundad av ett par dudes i Los Angeles.
En av dem kallas Tedde. Han är 22 år, uppvuxen i Jönköping och presenteras i Breitbart(!) som “high school dropout and professional gamer”. Därtill är han CEO för Everipedia. Han kanske kan förklara vad ett uppslagsverk har på blockkedjan att göra?

Theodor Forselius ser ett antal fördelar. Bland annat att nätverket decentraliseras och skyddas från censur.
”En positiv bieffekt av att använda peer-to-peer-teknologi är att det blir otroligt svårt för länder som i dagsläget blockerar bland annat Wikipedia att censurera innehållet”, säger han och syftar på att informationen inte kommer att lagras på någon enskild server utan istället fördelas mellan användarna.

Jag är inte helt övertygad om att detta skulle förändra någonting, jämfört med att exempelvis använda Tor. Eller om att censur är det främsta problem som vår tids encyklopeder ställs inför.

Vad övrigt som Everipedia kan utlova, är en befrielse från Wikipedias relevanskriterier (principen om notability). Här får man skriva om allt. Inte minst om sig själv. Alla är ju i någon mån kändisar på internet. Så varför får inte alla bli omskrivna på Wikipedia? Ungefär så resonerar Everipedia, och det verkar även vara på den vägen som de fick pengar. Från en investerare som var bitter över att Wikipedia inte ansåg honom vara tillräckligt berömd för att ägnas en egen artikel. Efter att han hållt en föreläsning kom några killar fram till honom och visade att han minsann hade en egen artikel på deras “Wikipedia-utmanare” – och så hoppade han genast i båten.

Hur tänkte då Everipedia tjäna pengar? Den frågan har jag inte ens sett ställas i intervjuer. Det säger en del om vilken bubbla projektet rör sig i.

Snabb titt på nya förslaget om skärpt straff för “grovt upphovsrättsbrott” och möjlighet att ta domännamn i beslag

I en ny utredning (SOU 2018:6) föreslås “hårdare straff för piratkopiering“. Sådana nyheter väcker ingen större uppmärksamhet nuförtiden, inte heller på den här bloggen. Men ändå. Upp till sex års fängelse för “grovt upphovsrättsbrott”, vilket föreslås som en ny brottsrubricering!
Jag antar att detta i första hand inte syftar till att så många fler ska få sitta inlåsta, utan att det högre strafftaket öppnar för att använda mer övervakning och andra tvångsmedel. Det blir ännu en signal till polis och åklagare om att prioritera upphovsrättsbrott framför alla andra brott. (Där finns väl ändå något för den samtida slaskoffentligheten att ta i – vilka brott ska prioriteras ner när upphovsrättsbrotten prioriteras upp?)

Tio experter har varit knutna till utredningen, däribland en representant för FTVS som verkar vara ännu en frontorganisation för ungefär samma sak som gamla goda Antipiratbyrån.

Straffskärpningen påstås innebära att upphovsrättsbrott likställs med stöld. Även för grov stöld är maxstraffet sex års fängelse. Skillnaden är att stöld även har en mildare variant i straffskalan, ringa stöld (som fram till i fjol hette snatteri). Någon motsvarighet till detta föreslås inte i upphovsrättslagen.

En av de tio experterna har anmält avvikande mening. Det är juristen Daniel Westman som visserligen är med på att införa “grovt upphovsrättsbrott”, men påpekar att det i så fall även vore på sin plats med en ringa variant, “upphovsrättsförseelse”.

Vid en reform av de straffrättsliga påföljderna bör det emellertid beaktas att den digitala miljön också har medfört en kraftig ökning av antalet upphovsrättsbrott med ett begränsat straffvärde. Exempelvis ägnar sig en stor del av befolkningen åt en kopiering och delning av bilder och texter t.ex. i sociala medier som ofta är oförenlig med upphovsrätten. Före internets genombrott påverkades enskilda individers vardagliga informationsinsamling och kommunikation sällan av den upphovsrättsliga ensamrätten.
För att spegla den stora spännvidden i straffvärde som i dag förekommer förordar jag att upphovsrättsbrottet ges tre svårhetsgrader: upphovsrättsförseelse, upphovsrättsbrott samt grovt upphovsrättsbrott. Brottsbalksbrotten stöld och bedrägeri, som utredningen hänvisar till i samband med diskussionen om ett grovt brott, har en sådan tredelning.

En ytterligare aspekt av utredningen gäller statens möjlighet att ta domännamn i beslag. Ingenstans nämns domännamnet thepiratebay.se, som nyligen “förverkades” så att det inte längre fungerar (Högsta domstolens avgörande den 22 december 2017 i mål B 2787-16). Det tog sin lilla tid att nå dit. Antipiraterna vill därför att domännamn ska kunna “beslagtas” av en åklagare utan att domstol behöver besluta om saken.

Strikt talat gäller saken inte bara domännamn, utan “sådan lös egendom som inte utgör lösöre”; kategorin kan innefatta “t.ex. fordringsrätter, nyttjanderätter och immaterialrätter”. (Utredningen menar att rätten till ett domännamn är “en kontraktuellt grundad fordringsrätt” – det skulle alltså vara fråga om en sorts kreditförhållande, där jag som äger domännamnet Copyriot.se är borgenär medan IIS är gäldenär. Den tanken har aldrig slagit mig tidigare.)

Såvitt jag förstår är det bara vid misstanke om upphovsrättsbrott eller varumärkesbrott som domännamn ska få tas i beslag, enligt utredningens förslag. (En annan av experterna, Marianne Levin, har bifogat ett särskilt yttrande där hon uttrycker viss indignation över att inte straffskärpningarna inte omfattar patenträttens område.)
Möjligen kan man fråga sig om det kan vara ett första steg mot att regeln vidgas, så att domännamn kan tas i beslag även av andra anledningar. Något för de som intresserar sig för principiell yttrandefrihet. Å andra sidan kan man också fråga sig hur viktigt det är med just domännamn. Mitt intryck är att de är mindre viktiga på dagens internet än för tio år sedan. Men djävulen kan finnas i detaljerna. Vad betyder det på lite sikt om åklagare, utan föregående domstolsbeslut, får möjlighet ta ta alla möjliga fordrings- och nyttjanderätter i beslag?

Tänka smått och långsiktigt

Jag tror såhär: vi behöver tänka smått och långsiktigt. Med “vi” menar jag vi fåtal radikaler som balanserar mellan hopplöshet och fullständig hängivelse, och våra vänner. Med “smått” menar jag det vardagliga, tillsynes betydelselösa, “mikroskopiska” och för allt grundläggande. Ni som vet, ni vet. Med “långsiktigt” menar jag det så kallat “historiska” perspektivet, det som ser till långa konjunkturer och konjunktioner.

Suggestivt och sant är det som Krigsmaskinen skriver. Om en värld som kollapsar, om denna världs underjord, om “kritiken som en underjordisk vetenskap för uppror”. Gå under. Kritik i form av “undersökande projekt” utifrån individers “personliga nödvändigheter och möjligheter”. (Vad göra? Just nu: inget alls.)

Att läsa detta hakar in ganska väl i mina tankar efter att igår på Transmediale ha medverkat i en workshop med Plan C där vi inbjöds att prata med varandra om ett antal väl valda frågor. Bland annat den här: “När kände du dig senast uttråkad?” Det öppnade genast för tankar om hur de olika formerna av uttråkning (boredom), positiva och negativa. Åter till Krigsmaskinen:

Underjorden är grå, skitig och långtråkig. Den har, nästan, en egen rörelse. Det är de tråkiga nyheterna. De glada nyheterna är att underjorden finns och att ditt grävande har betydelse. De dåliga nyheterna är att förbindelserna och den gemensamma kraften inte kommer av sig själv. Det finns varken anledning att luta sig tillbaka eller förbereda för förhastade språng.

Transmediale 2018: första intryck

Åter på Transmediale som jag besökte för första gången för tio år sedan. Dess curatoriska statements och programförklaringar kan läsas som något av ett index på vad som rör sig i den europeiska scen som korsar konst, medieteori och aktivism. Hur det exempelvis 2014 var dags att orientera sig på nytt i en tid när “den digitala revolutionen är över”.

Årets upplaga markerar en vändning mot en mycket mer uttalad antikapitalism. Det är i vart fall mitt intryck efter att ha läst kompendiet och själv medverkat som talare vid gårdagens öppningssession i ett fullsatt auditorium (runt tusen personer) på Haus der Kulturen der Welt i Berlin.

Temat för årets Transmediale, “face value“, är en respons dels på hajpen kring kryptovalutor, dels på den allstädes närvarande frågan om sanning och fejk. Samtidigt leder det rakt in i kärnan på den indexkritiska frågan om förhållandet mellan nominellt och reellt. Så när jag inbjöds att hålla ett fem minuters anförande på öppningssessionen, kändes det rätt givet att tala om svårigheter att mäta ekonomin och om varför pengar inte är ett dugligt medium när det kommer till att tänka vår gemensamma framtid.

Bland de övriga talarna fanns Nina Power, Jillian York och Max Haiven, samt såklart festivalens konstnärlige ledare Kristoffer Gansing. Inga rubriker hade kommunicerats i förväg, men jag tror nog de flesta i salen uppfattade en röd tråd av antikapitalism (Nina Power föreslår begreppet “decapitalism“).

Under öppningen medverkade också två maskerade medlemmar av den kreuzbergska aktivistgruppen “Fuck Off Google“. Deras mål är att stoppa det planerade bygget av ett “Google Campus” i Berlin. Med tanke på vad som skett med San Fransisco sedan sekelskiftet, är det knappast en ogrundad farhåga att Googles semikoloniala etablering i Berlin kommer driva folk från hus och hem. Vad som började som en typiskt lokal Berlinkampanj mot gentrifiering, verkar nu smälta samman med den globala kritiken av datajättarnas enorma makt, som Jilliam York utvecklade i sitt tal. (Jag får intrycket att nätaktivister som flytt från dyr-SF till billig-Berlin spelar en nyckelroll i detta.)

Att höra slagordet FUCK OFF GOOGLE ropas inför en tusenhövdad publik på ett institutionellt konstevenemang – och att det så självklart knyts till en kritik av samtidens kapitalism – som detta säger ändå något om var vi befinner oss 2018.

Återkommer med fler rapporter från Transmediale (lite som old school-Copyriot). Fyra dagars konferens återstår och jag har ännu inte sett konstutställningen. Därtill kommer parallellfestivalen CTM som med lika grundlig curering tar sig an samtiden, fast med utgångspunkt i dansmusik och ljudkonst.

Om antisemitismen som “dårarnas socialism”

“Antisemitismen är dårarnas socialism”, eller “dumskallarnas socialism” – så påstås han ha sagt, den tyske socialisten August Bebel (1849–1913). Från detta citat hämtas rubriken till ett panelsamtal om marxism och antisemitism där jag är inbjuden att prata denna fredag. Kom gärna och lyssna.

Tyvärr kan jag inte motstå den idéhistoriska frestelsen att snöa in på vilket sammanhang formuleringen är hämtad. Den rymmer ju en viss ambivalens, på ett sätt som påminner om Marx ofta feltolkade beskrivning av religionen som “das Opium des Volkes” (folkets opium). Är antisemitismen bara en lite sämre sorts socialism, som kan få duga åt dumskallar? Tror dumskallarna att antisemitismen är en socialism? Finns det då en likhet mellan de två? Hur klok skalle krävs för att se deras skillnad? Frågorna hopar sig.

Egentligen var det inte August Bebel som myntade uttrycket, utan troligare den österrikiske vänsterliberalen Ferdinand Kronawetter (1838–1913). “Der Antisemitismus ist der Sozialismus der dummen Kerle.” (Snarare än dårar eller dumskallar, är det här tal om “korkade snubbar” om man får drista sig till en nutida översättning.)

Källan till citatet är en intervjubok om antisemitism från 1894 där Hermann Bahr intervjuar Bebel. Vid det tillfället var citatet i fråga redan ett etablerat talesätt i den tyskspråkiga arbetarrörelsen. Bebel “tror att det var Kronawetter” som myntade det, men menar att det pekar i fel riktning:

Das ist ein hübscher Einfall, aber er trifft doch die Sache nicht. Die eigentlichen Träger des Antisemitismus, das kleine Gewerbe und der kleine Grundbesitz, haben von ihren Standpunkte aus nicht so Unrecht. Ihnen tritt eben das Kapital hauptsächlich in der Gestalt des Juden entgegen. In Hessen unde anderen Teilen Südwestdeutschlands zum Beispiel, wo ich die Verhältnisse kenne – da sind die Hypotheken in den Händen der Juden und die Käufer agrarischer Produkten auf allen Märkten sind Juden. Dadurch erscheinen alle schlimmen Wirkungen des Kapitalismus den Leuten immer in der Gestalt des Juden, und da ist es ganz natürlich, daß diese Schichten, die nicht gewohnt sinf, viel über das kapitalistische System zu grübeln, sondern sich an die Formen und Erfahrungen halten, in denen es ihnen gegenübertritt, dem Antisemitismus verfallen. Das Kleingewerbe wird wiederum sehr stark von der Konkurrenz der jüdischen Handelsgeschäfte getroffen, so sind die Kleider-, die Schuhwaarenläden, die Läden mit Manufakturwaaren etc fast ausschließlich in Händen der Juden und die Konkurrenz derselben ist für diese Schichten erdrückend. Bei den Offizieren und Beamten liegen andere Gründe vor. Ein großer Teil derselben macht Schulden und der Kreditgeber ist wiederum sehr oft ein Jude. Daher ihr Haß gegen dieselben. Die Studenten mögen wiederum die Juden nicht, einerteils weil sie nicht selten ebenfalls im Schuldverhältnis zu ihnen stehen, andererseits weil die Juden als Studierende oft fleißiger und als Rasse wohl auch intelligenter sind. Das hängt also alles mit den ökonomischen Zuständen mehr oder weniger zusammen. Im Osten, wo die Juden arm und oft Arbeiter, auch Bauern sind, ist es anders. /…/ So kann man sich den Antisemitismus aus der Thatsächlichkeit der Verhältnisse vollkommen erklären

Ingen mening att översätta det här. Visst menar Bebel att antisemitiskt syndabockstänkande är uttryck för en brist på djupare analys av kapitalismen. Men hans analys av hur antisemitism uppstår är oerhört tunn, på samma gång provisiell och vulgärmaterialistisk. Han säger själv att han utgår från läget i Hessen, “där jag känner till förhållandena”. Där går han igenom en rad av klassamhällets mellanskikt och kommer fram till att de alla var för sig har rationella skäl att avsky judar, eftersom de möter judar på marknaden. Hessiska jordbrukare sålde sina produkter till judiska spannmålsuppköpare, hessiska statstjänstemän lånade pengar av judiska kreditgivare, hessiska studenter tvingades konkurrera med högt studiemotiverade judiska studenter – allt enligt Bebel. Detta skulle förklara varför antisemitismen var så stark i Hessen och då särskilt i samhällets mellersta skikt.
Arbetarklassen borde enligt Bebel inte vara mottaglig för antisemitiska idéer. Han tillägger rentav att “i Öst, där judarna är fattiga och ofta arbetare eller bönder, ligger det annorlunda till.” Annorlunda, som i att där inte skulle ha funnits någon antisemitism? Intervjun gjordes bara tio år efter de ryska pogromerna.

Likväl har Bebel en poäng när han diskuterar varifrån fanatiska antisemiter som Hermann Ahlwardt får sin “trollkraft”. Det handlar varken om personlig karisma eller om människans eviga tendens att leta syndabockar. Nej, det gäller att förstå hur den antisemitiska retoriken talar till känslorna hos vissa skikt. Dessa känslor är i sig inte osanna. Det finns alltid något inslag av sanning i de rykten som berättas, menar Bebel. Men han avstår från att gräva efter denna sanning. Han nöjer sig med att konstatera att det (i sydvästra Tyskland) finns judar på marknaden, vilka därför får stå som syndabockar för allt dåligt med kapitalismen, ur vissa samhällsskikts synvinkel. Det är ingen tillfredsställande analys.

Så här sammanfattas Bebels resonemang av sociologen Matthew Lange:

August Bebel (1840–1913) questioned the validity of the dismissive statement by Austrian socialist Ferdinand Kronawetter that antisemitism was simply a “socialism of the fool”. For Bebel the complaints of small businessmen and land owners were not without merit, and the reason for Hermann Ahlwardt’s success, for example, lay in the fact that his accusations contained a bit of truth. He explained that since the great majority of those who suffere economic hardship dealt solely with Jews, they had no other frame of reference. This resentment and hatred was not born out of ignorance, but rather on the absence of a larger context.

Frånvaro av större kontext, jovisst. Men samtidigt är antisemitismen en större kontext, en fantasikontext, som för antisemitismerna själva har enorm förklaringskraft. Däri ligger dess grundliggande skillnad mot vanlig rasism, som inte gör anspråk på att kunna förklara hela världshistorien. Trollkraften i detta kan inte förklaras av vilken position en individ har på marknaden.

Antisemitiska konspirationsteorier, kan vi idag konstatera, frodas i högsta grad bland människor som lever liv där de sällan eller aldrig träffar verkliga judar. För att förklara sådan antisemitism krävs en ännu större kontext, som inte bara ser till klass. Frankfurtskolans syntes av Marx och Freud lade grunden för en bättre förståelse, formulerad av Adorno och Horkheimer i slutet av Upplysningens dialektik, senare uppdaterad av teoretiker som Moishe Postone. Antisemitismen handlar inte om konkret existerande judar, utan om att på ett närmast existentiellt plan förklara den egna maktlösheten inför abstrakta maktförhållanden. Dessa tolkas som resultatet av en jättelik konspiration. Det abstrakta projiceras på en liten grupp av konkreta människor. På detta tema skriver Ross Wolfe:

What Adorno and Horkheimer get at is the sociohistoric dimension of antisemitic ideology, its material foundation in the fetishism of commodities.
/…/
Leftists often have this delusion where they think anyone who doesn’t simply parrot cable news anchors or political pundits is just an inch away from a comprehensive Systemkritik. Seeing the Illuminati behind everything is supposedly the first step on some inevitable road to a critique of the capitalist totality. Hence the isomorphy between the average “critical” narrative (including most leftist ones) and the antisemitic narrative.
/…/
Horkheimer and Adorno noted that the omnipotence ascribed to Jews by antisemites betrays the latter’s impotence: “The fantasy of the conspiracy of lascivious Jewish bankers who finance Bolshevism is a sign of innate powerlessness.”

Ursäkta de långa utvikningarna. Läs hellre Gabriel Kuhns debattartikel om vänstern och antisemitismen eller kom på nämnda panelsamtal.