Entries Tagged 'Uncategorized' ↓

Början på allt, i Flamman och på Kulturhuset

För fyra år sedan publicerade arkeologen David Wengrow och antropologen David Graeber en programmatisk artikel: “How to change the course of human history (at least, the part that’s already happened)“. Jag såg till att peta in den som kurslitteratur på grundkursen i ekonomisk historia, som jag ansvarade för under några år. Artikeln rymmer nämligen viktiga korrektiv till det vi får kalla “den etablerade civilisationsberättelsen”, i vilken jordbruk och ojämlikhet, städer och stader, blir till en enda paketlösning. Även om arkeologerna sedan länge vet att människans forntid var mer intressant än så, är det en berättelse som fortsätter att återberättas inte bara i populärvetenskapliga storsäljare, utan även av allehanda samhällsvetare med dragning åt ursprungsmyter – från nationalekonomer till socialpsykologer. Även läroböckerna i ekonomisk historia, i den lilla mån som de berör forntiden, berättar i hög grad en berättelse om “den neolitiska revolutionen” som numera är föråldrad.
Arkeologin har gjort snabba framsteg, men arkeologerna har inte haft tid att skriva de riktigt stora synteserna som kan nå läsare utanför det egna skrået. Därför är samarbetet mellan Wengrow och Graeber så intressant. Det sprang ur en dialog kring frågan om ojämlikhetens ursprung, men övergick i en insikt om att själva frågan kanske är felställd. Tyvärr avled David Graeber oväntat i fjol, men det gemensamma storverket The dawn of everything hann ändå skrivas klart.

Jag läste The dawn of everything förra vintern och blev snart övertygad om att detta är en bok som kommer att förbli en viktig referenspunkt under många år framöver. Det betyder givetvis inte att varje enskild tes står över all kritik. De bitar jag har sett bli mest ifrågasatta är de i bokens tidigare kapitel, där författarna snarast agerar som idéhistoriker vilket kanske inte riktigt är hemmaplan; det blir något sakfel, som det att Rousseau skulle ha levt sitt liv uppassad av tjänare (fel – däremot arbetade Rousseau faktiskt själv som tjänare en tid). Samtidigt tycker jag att det idéhistoriska inslaget ger en mycket värdefull inramning och synteser på den här ambitionsnivån kommer aldrig att vara invändningsfria.

Till slut kom jag mig för att skriva om boken. Det blev en längre artikel i Flamman: “Storslaget nytänkande om människans förhistoria“. Där gör jag ett försök att sammanfatta fem centrala teser i Början på allt som boken heter i den svenska översättning som nyss kom ut på Volante.

Boken The Dawn of Everything av David Wengrow och David Graeber omkullkastar det vi tidigare trott oss veta om människans förflutna och utveckling. Glöm den linjära och kända berättelsen om jägare och samlare i ständig kamp för överlevnad som så småningom börjat bygga städer, bruka jorden och delats in i hierarkiskt styrda stater. Fram ur texten växer en ny, komplex och löftesrik bild som visar att samhället kan förändras på fler sätt än vi kunnat föreställa oss. Den nya kunskap om antropologi och arkeologi som författarna presenterar, väcker läsarens hopp om samhället som förändrande kraft.

Om en vecka – tisdagen den 29 november – kommer David Wengrow till Kulturhuset i Stockholm. På scenen kommer det även att finnas en panel bestående av Liv Nilsson-Stutz (professor i arkeologi), Cecilia Düringer (historielärare och vetenskapsjournalist), Mattias Svensson (liberal ledarskribent) samt jag. Kom!

Om ryssfrågan

Jag var i Georgien härom veckan. Där skrev jag en rätt lång betraktelse som publicerades på GP Kultur: “‘Ryssfrågan’ blir allt mer akut“. Den handlar bland annat om Rysslands minoriteter och varför ett oklart bruk av begreppet “ryss” i praktiken underblåser den ryska imperialism som Putin företräder. Om vågen av desertörer som flytt från Ryssland, hur den tas emot i Tbilisi och lite historiska paralleller. Läs gärna artikeln för jag känner helt ärligt att den är bland det mer angelägna jag har skrivit.

Här vill jag även spara innehållet i en uppföljande Twittertråd jag skrev med utgångspunkt i artikeln:

Varför bör vi skilja mellan ryssar, ryssländare och rysktalande? Först och främst för att inte bidra med näring åt den storryska imperialismens mytologi. Ett tydligt mål för Kreml är att sudda ut just dessa distinktioner i namn av vad som kallas ??????? ???.
Alla ryssar bor inte i Ryssland och alla ryssländare är inte ryssar.
Alla ryssar är rysktalande. Men alla rysktalande är inte ryssar.
Vi måste avvisa tanken att Ryssland äger det ryska språket. (England äger inte det engelska språket.)
Samtidigt måste vi såklart inse hur det ryska språkets överordnade status har fungerat (och fungerar) som ett verktyg för rysk imperialism.
Miljontals ukrainare, belarusier och kazaker har ryska som modersmål utan att detta rubbar deras nationella identitet i rysk riktning. Ett postkolonialt fenomen med otaliga motsvarigheter. Inte konstigare än att det finns irländare som talar engelska.
Vi har alltså ett ansvar att skilja mellan ryssar (nationalitet), rysktalande (språk), ryska medborgare (formell rättslig status) och slutligen det som borde heta “ryssländare”, alltså invånare i Ryssland. Dessa kategorier är endast delvis överlappande.
En hel del ryska medborgare utanför Ryssland har dubbelt medborgarskap. Vissa är födda i Sverige och har levt hela sitt liv här, men får nu en inkallelseorder i brevlådan.

Vilket ansvar har ryssarna – som individer och som kollektiv – för Rysslands krig, för folkmordspolitiken, för andra ryssars medlöperi? Detta är en del av det frågekomplex som jag kallar för ryssfrågan.
Frågan om ryssarnas moraliska ansvar måste dock föregås av en mer grundläggande fråga: vem är ryss?
En tredje, högaktuell sida av ryssfrågan handlar om vart alla ryska desertörer och andra flyktingar ska ta vägen. Just nu hamnar de framför allt i Rysslands forna kolonier (Kaukasus, Centralasien). Vi är mer vana vid att postkolonial migration löper i motsatt riktning.

“Ryssfrågan” är ett postkolonialt frågekomplex. Alltså inte en fråga med ett svar. Ingen enkel lösning i sikte. Alltsammans bottnar i Rysslands 500-åriga historia som kolonialmakt.
Ryssland hör hemma på samma lista över historiska kolonialmakter som Frankrike och England. Även om inget hav skilde de ryska kolonierna från moderlandet. Detta geografiska faktum har bidragit till lite andra förutsättningar för avkolonisering.
Rysslands kolonisering av närliggande territorier resulterade i ett imperium. Kolonialism och imperialism är två olika begrepp, men de tenderar att flyta samman när vi talar om Rysslands historia på ett övergripande plan.
Sovjetunionen var inte ett annat namn på Ryssland. Men på det stora hela representerade Sovjetunionens 70-åriga historia en historisk kontinuitet av rysk imperialism. Idag får vi dock inte reducera den ryska imperialismen till en fråga om f.d. sovjetrepubliker.
Rysslands koloniala projekt kan sägas ha gått i två riktningar: både “extern” och “intern” kolonialism. Detta har analyserats av historikern Alexander Etkind i ett viktigt bidrag till den postkoloniala forskningen.
Den ryska kolonialismens dubbla riktning rymmer bakgrunden till att Rysslands krig i Ukraina inte är ett folkmord, utan flera.

Ryssland och Sverige har en delvis gemensam historia som konkurrerande kolonialmakter runt östra Östersjön och på Nordkalotten. Särskilt i Sápmi löper de koloniala projekten parallellt.
Ännu har det inte läckt ut några rapporter om hur mobiliseringen slår mot Rysslands samer. Men sannolikt är samerna överrepresenterade bland de ryssländare som mobiliseras på Nordkalotten, att döma av mönstret från övriga regioner.
På det ockuperade Krim har de 20 procent av befolkningen som är krimtatarer fått ta emot 80 procent av inkallelseordrarna.

Rysslands imperialistiska mytologi handlar alltså i hög grad om att sudda ut distinktionerna mellan den ryska staten, det ryska folket, det ryska språket, den rysk-ortodoxa kyrkan och det medeltida Rus.
Spela inte med i detta, varken i “proryska” eller “antiryska” termer.
Det är bedrövligt att se hur vissa västliga Ukrainavänner på Twitter vräker ur sig sin avsky mot “ryssar” utan att själva veta om de syftar på språk eller blod, medborgarskap eller kulturarv.

Inte utan fog raljeras det också en hel del över “goda ryssar”. Raljörerna utgår då ofta från att det godaste som finns är en liberal. Det finns en massa skäl att kritisera västtillvända, uppmärksamhetssökande liberaler i Ryssland, inklusive Navalnyjs gäng.
Men de verkligt hjältemodiga ryssarna i Ryssland just nu söker inte uppmärksamhet, de bränner rekryteringskontor. De är snarare anarkokommunister än liberaler.

Flykting är den som flyr. Det är varken en moralisk eller juridisk kategori. Det spelar ingen roll varför eller vart du flyr, om du är rik eller fattig, om du talar sanning eller lögn, vad du hade för alternativ. Om du flyr är du flykting.

Det är i viss mån rimligt att (1) likställa Putin med Hitler, (2) önska att ryska desertörer hellre borde ta upp kampen hemma.
Men att samtidigt driva båda ståndpunkterna till sin spets? Orimligt.
Du kan inte kalla Putin för “Putler” och samtidigt tycka att EU ska stänga gränserna för alla som flyr från Ryssland.
För vad du då säger är att den övriga världen på 1930-talet borde ha stängt sina gränser för flyende från Nazityskland.
Man undrar om någon tror att Hitler skulle ha störtats om bara omvärlden på mer konsekvent vis hade skickat tillbaka flyende desertörer och judar till Nazityskland. “Ta kampen på hemmaplan, fegisar!”

Latour och Marx

Möts av nyheten att sociologen, antropologen och filosofen Bruno Latour är död. Det var länge sedan jag befattade mig med honom på allvar. Närmare bestämt tio år sedan, för det var precis så länge sedan som jag lade fram mot doktorsavhandling Musikens politiska ekonomi [pdf].

Jag ställer mig rätt skeptisk till Latours övergripande projekt, men fick ändå ut mycket av hans ganska tidiga bok som på engelska heter We have never been modern (1991). Särskilt ett par poänger därifrån kan jag erinra mig på rak hand.

För det första hur elegant han löser frågan om relativismen, i synnerhet det vi brukar kalla kulturrelativism. Bruno Latour avvisar vad han kallar för absolut relativism, till förmån för en relativ relativism som inte stannar halvvägs utan tar som sitt uppdrag att etablera relationer för att åter göra saker jämförbara. “Ett litet mått av relativism tar oss bort från det universella; ett stort mått tar oss tillbaka.”

För det andra ett påpekande om ordklasser. Ord som exempelvis “ekonomi” eller “subjektivitet” kan enligt Latour funka utmärkt som substantiv. “Men de blir dåliga som adjektiv och fruktansvärda som adverb.” Aningen förenklat betyder det att orden syftar på verkningar, inte på orsaker. Det vi kallar för ekonomin har i detta samhälle en verklig existens som det är upp till oss att förklara. Men ingenting förklaras bara genom hänvisning till en “ekonomisk” logik.

Jag antar att samma påpekande har bidragit till att göra mig aningen misstänksam mot överanvändning av adjektivet “social” i samhällsvetenskaplig prosa. Även om detta nog också handlar om en allmän misstänksamhet mot latinismer; det svenska adjektivet “samhällelig” må vara lite otympligt, men betyder samma sak och framtvingar på annat sätt den som skriver att stå för sin utsaga.

Även om Latour på vissa sätt ville markera en distans till sociologin, körde han fast i ett annat av sociologins klassiska hjulspår. Som jag nyligen noterade i läsanteckningarna till Stum tvang:

Sociologisk teoribildning har länge förhållit sig till Marx, ofta via motreaktioner mot den ekonomiska reduktionism som de associerat med Marx. Särskilt weberianska sociologer tröttnar aldrig på att slåss mot denna påstådda reduktionism. De har projicerat en ekonomistisk ekonomiförståelse på Marx.

Bruno Latour är ännu en sådan sociolog som från och till positionerar sig mot Karl Marx, men så vitt jag har sett handlar det bara om halmgubbeläsningar. “Marx” blir föga mer än ett kodord för den värsta formen av ekonomisk determinism. Jag tro knappast att Latour bemödade sig om att faktiskt läsa Marx eller informera sig om det senaste halvseklets nyare marxläsningar.

Just därför tyckte jag nog det kändes extra kul att sätta dem i relation till varandra, Latour och Marx, när jag för tio år sedan färdigställde min avhandling. Avslutar inlägget med att citera ett par utdrag ur dess teorikapitel.

Först ett avsnitt om kristeori och frihet:

1.2.7 Hybridisering och renhållning
Bruno Latour har på slagkraftigt vis analyserat hur moderniteten upprätthålls genom ett fortlöpande “renhållningsarbete”. Allt som finns i världen måste sorteras upp i två motsatta domäner: en subjektiv domän där människors fria vilja anses råda, en objektiv domän där allting anses ske av kausal nödvändighet. Ofta associeras dessa två domäner med begreppsparet kultur och natur.
/…/
Om tekniken görs till ren objektivitet, görs konsten till ren subjektivitet. Latours teori om renhållningsarbetet är besläktad med Marx teori om varufetischismen, såtillvida att det som beskrivs är mer än bara en rökridå. Modernitetens renhållningsarbete är en praktik som uppnår konkreta resultat. Isärhållandet av en subjektiv och en objektiv domän är vad som möjliggör en rad moderna friheter, t.ex. konstnärlig frihet och fria marknadskrafter. Sådana friheter vore otänkbara inom en förmodern världsåskådning där natur och kultur bildar en odelbar helhet. Friheterna hotar att åter förvandlas till tomma formler i den senmoderna tid då “hybriderna breder ut sig”, menar Latour, som även i sin kristeori har beröringspunkter med Marx.
Hybridiseringen som beskrivs av Latour är i hög grad synonym med vad Marx kallar “produktivkrafternas utveckling” eller “förvetenskapligandet av produktionen” (enklare uttryckt: industrialisering).

Och ett avsnitt där jag försökte navigera mellan vissa populära sätt att förstå teknik:

Teknikdeterminismen är egentligen ingen teori om teknik, utan snarare en teori om historien. Enligt denna teori är det teknikens utveckling som ger historien dess riktning, vilket kvarlämnar frågan om vad som ger teknikutvecklingen dess riktning. Ofta vilar teknikdeterminismen på en outtalad teleologi.
/…/
Vissa kulturforskare har velat positionera sig mot teknikdeterminismen genom att inta en diametralt motsatt ståndpunkt. Detta kan ske på minst två sätt. Ett sätt är att hävda, som den tidige Raymond Williams, att tekniken till sitt väsen är neutral. Tekniken anses alltså aldrig vara annat än ett medel för att uppnå de mål som det står människorna fritt att sätta. Resonemanget förutsätter en ontologisk definition av “tekniken” såsom väsensskild från mänsklig subjektivitet. Själva tanken på teknikneutralitet bör enligt mitt synsätt begripas som ett resultat av det ihärdiga “renhållningsarbete” som enligt Bruno Latour kännetecknar moderniteten.
Tekniken är inte neutral till sitt väsen – den görs neutral.

Stum tvang, IV: Så vad är kapitalet?

Nationalekonomins kapitalbegrepp är transhistoriskt och tämligen vagt. Kapitalet sägs vara en “produktionsfaktor” vid sidan av arbete och jord. (Marx lustmördar som bekant denna ideologiska “treenighetsformel” i Kapitalet, band 3).

För Marx är kapitalet däremot inte en viss sorts ting, utan ett visst sätt att bruka tingen. Kapitalbegreppet hänvisar till rikedomens sociala form, inte till dess materiella innehåll. (En analogi kan dras till hur formallogiken handlar om tankeformer utan hänsyn till tankarnas innehåll.)

Kapitalet kan bara begripas som rörelse, aldrig som stillbild. Allt som kan stöpas i varuform kan dras in i denna rörelse och kommer då att fungera som kapitalets tillfälliga “kropp”, som tillväxtens materiella bärare.

kapital = valorisering [Verwertung des Werts] = värdetillväxt

I denna mening har kapitalet funnits långt före kapitalismen. Begreppet överlappar med vad Aristoteles betecknade som en naturvidrig “kremastik“.

Det som skiljer kapitalismen från de förkapitalistiska samhällena är inte kapitalets blotta existens utan dess sociala funktion.

Från 1500-talet och framåt börjar kapitallogiken “att väva in sig i det sociala livets elementära strukturer tills punkten nåddes då mycket stora grupper av människor [alltså inte bara kapitalisterna] började bli beroende av kapitalets kretslopp för sin överlevnad.”
Annorlunda uttryckt: samhället blev kapitalistiskt. Men ytterst är det en gradfråga och därför är det kanske meningslöst att söka precisera den historiska tidpunkt då det kapitalistiska produktionssättet föddes. Oftast är det nog, i ett givet sammanhang, bättre att börja med denna enkla fråga: är människorna beroende av kapitalets kretslopp? Vilket är ungefär samma sak som att fråga: behöver de få in pengar för att överleva?

Om alltså kapitalet är en “social logik”, går det då att på meningsfullt sätt tala om “kapitalets makt”? Søren Mau konstaterar att ja, det går, på två olika sätt.
Antingen får vi acceptera att kapitalet inte är en aktör och alltså ge upp idén om att makt förutsätter agens. (Detta är den linje som Mau förordar.)
Eller så håller vi fast vid idén om att makt förutsätter agens, men vidgar istället aktörsbegreppet till den grad att nästan vad som helst kan kallas för en aktör. På köpet kommer vi då att tvingas upphäva distinktionen mellan det sociala och det naturliga. (Exempel på detta går att finna hos Bruno Latours ANT, Graham Harmans OOO och andra närbesläktade “nymaterialismer” som var heta för tio år sedan. Gemensamt för dessa är deras insisterande på att “ickemänskliga objekt är viktiga politiska aktörer”. Søren Mau hänvisar till Andreas Malms kritik av nymaterialismerna.)

Nästa fråga som ska ställas: är kapitalet ett subjekt?

Stum tvang, III: Kritik av ekonomismen

Antiekonomismen “ställer Marx i skarp motsättning till nästan alla ekonomer”, skriver Søren Mau. Ett påstående som kan retar upp en och annan, inte minst många marxister, som bestämt menar att Marx var ekonom. Vilket han dock inte var. Åtminstone ingen nationalekonom.
(Här tycker jag att Mau kunde ha varit lite mer precis. På flera ställen i boken uttrycker han sig ganska svepande om “ekonomivetenskapen” när han i själva verket verkar syfta på nationalekonomin. Det finns även andra ekonomivetenskaper med delvis andra premisser, inte minst företagsekonomin, som förtjänar att kritiseras i egen rätt, precis som alla andra samhällsvetenskaper.)

De flesta som har kallat sig marxister har utgått från att Kapitalet är en nationalekonomisk skrift där Karl Marx meddelat sina insikter i hur “ekonomin” fungerar. Samhällsvetare som hänvisat till Marx, oavsett om de velat hylla eller avfärda, har delat samma missförstånd; de har tagit för givet att Marx var en “ekonomist”.
Många nyare marxläsningar – inklusive denna – understryker i stället att Marx ägnade sig åt ekonomikritik. En sådan kritik har flera dimensioner, den riktar sig mot ekonomins brutala verklighet, men också mot det ekonomiska vetandet som sådant. Søren Mau betonar den sistnämnda dimensionen, hur Marx avvisar all “ekonomism”.

Ekonomism syftar här på idén om att “ekonomin” är en ontologiskt separat sfär av samhället, styrd av en särskild logik. Ekonomerna vill förvandla sociala förhållanden till abstrakta, kvantifierbara enheter, till variabler i modeller, fortsätter Mau. Vi befinner oss fortfarande i det första kapitlet av Stum tvang och börjar ana en tendens hos författaren att avvisa kvantitativa resonemang i allmänhet, eller åtminstone inte tala om kvantifiering i positiva termer, som ett hjälpmedel för mänskligt samhällsliv. Detta är kanske symptomatiskt för många filosofer. Men riskerar det inte att grumla förståelsen av “ekonomism”? Vi får väl se längre fram i boken.

I borgerligt tänkande tenderar ekonomin att definieras som den sfär där makten är frånvarande. Ekonomin definieras nämligen utifrån marknaden (en del av ekonomin som får representera helheten) och marknaden består per definition av frivilliga överenskommelser.
Med antagandet om en transhistorisk ekonomisk rationalitet framstår kapitalismen som den naturliga konsekvensen av att undanröja sådant som står i vägen för den mänskliga naturens förverkligande.

Sociologisk teoribildning har länge förhållit sig till Marx, ofta via motreaktioner mot den ekonomiska reduktionism som de associerat med Marx. Särskilt weberianska sociologer tröttnar aldrig på att slåss mot denna påstådda reduktionism. De har projicerat en ekonomistisk ekonomiförståelse på Marx. De reducerar också Marx maktanalys till en fråga om klass, om en klass makt över en annan klass, trots att den även visar hur kapitalets makt kan skära tvärs igenom klassuppdelningen och i slutändan riktar sig mot alla som lever i detta samhälle.

Stum tvang, II: Maktbegrepp

Efter någon sorts inledning fortsätter nu läsanteckningarna till boken Stum tvang av Søren Mau. Först vill jag då utbrista att den är en ren fröjd att läsa filosofi på danska! Särskilt som filosofin är tyskt orienterad (med Karl Marx i centrum) vilket låter danskan komma till sin rätt som förmedlande länk mellan tyska och svenska.

Boken är, som framgår av undertiteln, “en undersökning av kapitalismens ekonomiska makt”. Närmare bestämt en filosofisk undersökning som knappast bygger sin sak på empiri, utan i stället rör sig framåt genom begreppsanalys och en viss grad av idéhistorisk kontextualisering. Väl genomfört, tycker jag så här långt. Samtidigt har den akademiska filosofin (som alla akademiska discipliner) vissa inneboende svagheter eller blinda fläckar.

För att kunna tala om “ekonomisk makt” eller om “kapitalismens makt” krävs det alltså först en grundlig analys av begreppet “makt”. Detta görs i kritisk dialog med filosofer och sociologer som definierat makt på olika sätt. Begreppsanalysen kommer att leda vidare till en något mer konkret frågeställning om hur snävt eller brett maktbegrepp som krävs för att man på meningsfullt vis ska kunna tala om “kapitalismens makt”.

Kapitel 1 sammanfattar några återkommande drag hos “mainstreamteorier” om makt. Jag uppfattar det som att detta är de maktdefinitioner som ofta tas för givet, men utan att formuleras rakt ut, i alla möjliga samhällen där man talar om “makt” men kanske främst inom samhällsvetenskaperna. Typiskt för mainstreamteorierna är:

  • Att makt förutsätter mänsklig agens.
  • Att man utgår från individuella människors preferenser och intentioner. Det går visserligen att tänka sig kollektiv agens, men då är kollektivet inget som finns i egen kraft utan bara som ett aggregat av individer.
  • Att makt i grunden är dyadisk, en relation mellan två parter, A och B, en över- och en underordnad aktör.
  • Att makt “utövas i separata interaktioner” mellan de två parterna (snarare än att vara strukturell); en form av empirism.
  • Att de två parterna A och B är “oavhängigt konstituerade aktörer”. De äger var sin identitet som är oberoende av maktförhållandet.
  • Slutligen accepterar dessa teorier indelningen av samhället i skilda sfärer: staten, det sociala och ekonomin. När statsvetare vill se makten tenderar de att blicka mot staten. Sociologerna tittar hellre mot det sociala (intersubjektiva relationer, ickeekonomiskt handlande). Gemensamt bidrar de till att dölja ekonomin som maktsfär. För den hör till ekonomerna, vilka tenderar till att definiera ekonomi som frånvaron av makt.

Ett kontroversiellt alternativ till dessa mainstreamteorier finns som bekant hos Michel Foucault, som blir föremål för några sidors upplysande och nyanserad diskussion.

Søren Mau att Foucaults maktteori alls inte är någon ren diskursteori (så som maktteorierna hos en Laclau/Mouffe, tidiga Butler “och andra konstruktivistiska idealister”). Hans tankar om diskursiv makt är bara en del av maktteorin, i praktiken en ideologiteori (alldeles oavsett att Foucault avfärdade ideologibegreppet för att markera sin distans till althusserianerna).
Foucaults maktteori lyckas enligt Mau undvika alla mainstreamteoriernas vanliga fallgropar. I stället för att se makten som en relation mellan A och B, handlar makt för Foucault om “hur vissa handlingar strukturerar fältet av andra möjliga handlingar”. Ekonomin är för Foucault ingen ontologiskt separat sfär, lika lite som staten är det.
Foucault formulerade sin maktteori i termer av metod: att rikta uppmärksamheten mot konkreta tekniker, mot “maktens mikrofysik”, i stället för mot samhällets övergripande strukturer. Men denna metod kommer till priset av att inte kunna se klasser och egendomsförhållanden. I sina banbrytande analyser av fabriksdisciplinen kan Foucault inte svara på varför arbetarna trots allt fortsätter att dyka upp vid fabriksportarna varje morgon.

Hans fokus på det konkreta visar sig således vara otroligt abstrakt, i det att mikronivån isoleras från den bredare, sociala kontexten.

Karl Marx å sin sida formulerar sig vid en mängd tillfällen om hur makt (Macht eller Herrschaft) som något som inte bara kan utövas av individer eller för den delen av samhällsklasser. Han talade även om makten hos ting och hos sociala former: maskineriets, pengarnas, värdets, kapitalets makt.

När senare marxister har försökt att greppa det där med kapitalets makt har de i allmänhet fallit in i att reproducera en vedertagen motsättning mellan två sorters makt. Våld eller ideologi. Tvång eller samtycke. Repression eller diskurs. Hård eller mjuk. Somliga marxister har betonat den ena sidan, somliga den andra. Hela utgångspunkten för Søren Maus projekt är att lägga ut “ekonomisk makt” som en tredje form av makt, vid sidan av de två vedertagna.

Stum tvang, I

Jag håller på och läser Stum tvang av Søren Mau. Boken, som har rönt väldig uppmärksamhet i Danmark, har till undertitel: En marxistisk undersøgelse af kapitalismens økonomiske magt. Den bygger på en doktorsavhandling i filosofi, framlagd vid Aarhus universitet 2019, för övrigt tillgänglig som pdf: “Mute compulsion“. Ett par år senare kom så en dansk bearbetning, genast även i tysk översättning och senare i år ges boken även ut på engelska av Verso som Mute compulsion. (Översättaren kan få ett lätt jobb, för den danska boken verkar i stora drag vara identisk med doktorsavhandlingen, som redan är skriven på engelska.)
Det finns även en artikel i Historical Materialism där Mau sammanfattar sina teser, som det anstår en akademisk marxist.

Mer kontext än så blir det inte, för det här är ingen recension eller essä. Det är bara mina läsanteckningar som jag skriver mest för min egen skull och kanske lite för de andra i den läsecirkel där vi gemensamt denna sommar läser Stum tvang. Förresten slår det mig att det nu är tio år sedan Robert Kurz utkom med en ungefär lika tjock bok, hans sista, Geld ohne Wert. Om den postade jag ganska utförliga läsanteckningar som jag fått lust att återvända till nu, när Søren Mau i Stum tvang faktiskt ganska ofta hänvisar just dit, om än inte utan invändningar. Annars är det få akademiska marxister som har tagit den utpräglat ickeakademiske Robert Kurz senare verk på allvar.
Om det är någon tysk marxläsare som Mau lägger sig nära så är det dock inte Kurz, utan Heinrich. Men stilen skiljer sig. Ett talande exempel är att Mau faktiskt kallar sig marxist och sin undersökning för marxistisk. Detta undviks ofta av värdekritiker och värdeformsteoretiker. Särskilt tyska marxologer som Heinrich talar hellre om “Marx’ kritiska teori” och föredrar “marxsk” som adjektiv. Samma sak hos Martin Hägglund som i sin filosofiska plädering för kommunism knyter an nära till både Hegel och Marx, men däremot tar spjärn mot de han kallar marxisterna.

Jag får en viss känsla av att Søren Mau i hög grad ägnar sig åt att rekonstruera vissa centrala tankegångar från den tyska Neue Marx-Lektüre, befriar dem från dess marxologiska ramverk och knyter i stället an dem till några av fixstjärnorna i samtidens engelskspråkiga, akademiska marxism. Men bara vissa. Jag noterar exempelvis att Martin Hägglund inte nämns, trots att det finns klara beröringspunkter mellan dessa två skandinaviska filosofer som i breda drag läser Marx på samma sätt. I stället för att hålla sig bland filosoferna, söker Mau anknytningspunkter hos marxistiskt orienterade samhällsvetare – i synnerhet Robert Brenner och Ellen Meiksins Wood.

Boken handlar om något också, kommer snart till det.

Vi har aldrig haft så mycket pengar som idag, eller? Vad menas?

Aldrig förr har vi haft så mycket pengar som i dag“, hävdar en rubrik i DN:s ekonomiavdelning.

Jag vill hävda att detta påstående är så oklart att det befinner sig på meningslöshetens gräns. Lite som att hävda att Sverige var som gudfruktigast år 1670. Påståendet är inte ens fel, för dess termer är så oklara att det inte ens går att tala om rätt och fel. I detta inlägg vill jag peka på tre skäl till detta.

Det hjälper inte att läsa själva DN-artikeln. Där upprepas samma påstående utan innebörden blir ett dyft tydligare. Ändå ser jag hur inflytelserika debattörer har hänvisat till just denna artikel för att hävda att, tja, vi har det ganska bra. Bättre än “förr”. Vilket inte är fel – bara på gränsen till meningslöst.

Artikeln handlar om hushållens konsumtion, i synnerhet om hur utgifterna relativt har förändrats över tid, vilket i sig inte är särskilt oklart. Sedan länge finns utförlig statistik över hushållens konsumtionsutgifter där man kan se hur boendet efter hand slukar en större del av pengarna, på bekostnad av kläder och mat som i relativa termer har blivit billigare. Men detta får inte blandas samman med det kvantitativa påstående som flera gånger upprepas i artikeln i absoluta termer:

Aldrig förr har vi haft så mycket pengar att röra oss med. /…/
Utvecklingen mot ett större köputrymme har skapat nya förväntningar på konsumtion. /…/
Samtidigt som vi i genomsnitt fått allt mer pengar att röra oss med har klyftorna vuxit.

Låt oss för tydlighetens skull begrunda rubrikens syntax. Vi delar upp satsen i sina satsdelar:
Där finns ett subjekt: vi
Där finns ett predikat: har … haft
Där finns ett objekt: pengar

Därtill några adverbial (det är dessa som får utsagan att bli historisk och kvantitativ).
Två tidsadverbial: aldrig förrsom i dag
Ett gradadverbial: så mycket

Just nu kan nöjer vi oss med att skärskåda subjekt, predikat och objekt. Det är nämligen dessa tre satsdelar som (milt uttryckt) grumlar utsagans betydelse.

Subjekt: Vilka är “vi”?
“Vi” skulle kunna stå för summan av alla svenska medborgare eller invånare (inte samma sak). Det skulle också kunna stå för ett genomsnittligt svenskt hushåll. Sverige är ett ojämlikt samhälle med ett litet fåtal superrika, vilket betyder att medelvärdet mycket väl kan ligga långt över den ekonomiska nivå som det stora flertalet lever på. Ett rimligare alternativ till medelvärde kan då vara att räkna på medianen (av hushåll eller av individer). Dessa olika räknesätt resulterar i olika slags “vi”.

Predikat: Vad innebär det att “ha” pengar?
Vad innebär det att ha pengar? Här finns en uppsjö av möjliga innebörder och räknesätt. För det första får man, som i alla diskussioner om ekonomisk ojämlikhet, skilja mellan tillgångar och inkomster.
Den som äger en bostad (eller en njure), den har en tillgång på vilken det kan sättas ett penningvärde, men frågan är hur meningsfullt detta penningvärde är om man inte har någon annanstans att bo (eller en andra njure). Man skulle kunna uttrycka det som att bostäder (och njurar) har låg likviditet. Aktier har i allmänhet högre likviditet; den som äger börsnoterade aktier kan när som helst sälja dem och få reda pengar i utbyte. Därför kan det te sig som att man redan har dessa pengar, fast det stämmer inte, för om många aktieägare samtidigt skulle vilja sälja aktierna skulle ju aktiekursen rasa. Därtill kommer frågan om man kan sägas “ha” lånade pengar.
Inkomster då? Även där återfinns motsvarande skala. Om vi räknar på inkomst före skatt så blir det svårt att påstå att vi “har” hela penningsumman. Men skatt är inte väsensskilt från andra löpande av- och utgifter. När vi talar om hur mycket pengar vi “har att röra oss med” syftar vi ofta på hur mycket pengar som återstår efter alla nödvändiga utgifter. Vi behöver bo, vi behöver äta, vi behöver klä oss. Vi behöver kanske betala ränta på ett lån. Men exakt vilka utgifter som ska anses nödvändiga är inte självklart.

Objekt: Vad är “pengar”?
Den här frågan är nog den intressantaste för en indexkritiker. Vad är det ens som kvantifieras när man säger att “vi aldrig haft så mycket pengar”? Troligen syftar man inte på pengar som i antal kronor, för det vore att göra sig blind för inflationen. Sannolikt syftar man inte på pengar, utan på pengarnas köpkraft. Alltså en hänvisning till hur mycket “nytta” pengarna kan köpa. Vem värderar denna nytta?

Vi har alltså tre oklara led. Inget av dem klargörs av DN-journalisten. Inte heller av den intervjuade lektorn i socialpsykologi, som mest tillför ytterligare fluff. “Vi värderar också bostaden högre i dag” är ett påstående som i synnerhet skulle förtjäna att plockas isär. (Kanske menar socialpsykologen helt enkelt att bostadspriserna har stigit. Eller att människor förr i tiden inte tyckte det var så viktigt med tak över huvudet.)

Däremot rymmer artikeln en liten hänvisning till officiell statistik, som indirekt kan ge nycklar till hur DN lyckats koka ihop denna soppa:

De senaste 20 åren har vår ekonomiska standard ökat med 60 procent, enligt SCB.

“Ekonomisk standard” får bli ett begrepp att återkomma till framöver. Låt mig tills vidare bara säga att det inte är liktydigt med “levnadsstandard”. Precis som att levnadsstandard inte på ett entydigt sätt låter sig mätas i pengar.

Eftergiftspolitik mot Ryssland är verkligen ingen väg till fred (apropå en aktuell vänsterdebatt)

Här kommer ett inlägg om Ukraina och om olika sätt för västeuropeisk vänster att förhålla sig till Rysslands pågående krig. Mest av allt vill jag bara citera ett läsvärt debattinlägg av Jan Czajkowski:

I södra och östra Ukraina har ryska trupper avancerat de senaste veckorna. Ryssland satsar nu på en snabb annektering av de områden man kontrollerar. I Cherson har man börjat ersätta ukrainska telefonnummer med ryska, med landsprefixet +7.

Rubeln håller på att ersätta hryvnia som valuta. Ryska införs som officiellt språk, ukrainska vägskyltar byts ut mot ryska. De ukrainska medborgarna ska nu tvingas ansöka om ryska pass och ryskt medborgarskap. Samarbetsmän utan någon folklig bas utses av ockupationsmakten till borgmästare för de erövrade städerna. De som motsätter sig ockupationen fängslas eller förs över till Ryssland, eller bara försvinner.

Ett par hundra tusen barn har kidnappats och förts in i Ryssland. I skolorna i de ockuperade områdena beordras lärarna att följa den ryska läroplanen, vilket förstås innebär att det ukrainska språket ska bort och att man inte längre får undervisa om den av Stalin framkallade svältkatastrofen i Ukraina under 30-talet.

Ryska soldater plundrar systematiskt ukrainska hem och skickar stöldgodset till sina familjer i Ryssland, med befälets goda minne. Ryssland har enligt uppgift konfiskerat 400 000 ton spannmål från de ockuperade ukrainska områdena, och en stor del av detta har skickats till vännen Assad i Syrien. 2 500 ton stål har skeppats ut från det ödelagda Mariupol.

Och detta är förstås bara början. Självklart kommer oberoende fackföreningar och politiska partier att förbjudas så länge som områdena i östra Ukraina står under rysk kontroll. Putin har sedan länge klargjort att hans uppfattning är att Ukraina helt saknar existensberättigande, annat än som en del av det ryska imperiet. Talesmän för Ryssland har klargjort att miljoner ukrainska ”nazister”, alltså de som kämpat för Ukrainas oberoende med eller utan vapen i hand, kommer att behöva likvideras.

Ukraina kämpar helt enkelt för sin överlevnad.

Det finns ett ord för det som pågår i Ukraina. Folkmord. Raphael Lemkin, den folkrättsjurist som myntade begreppet, beskriver det som ”utrotningen av nationer och etniska grupper”- vilket förutsatte att man tog livet av intelligentian, förstörde kulturer och överförde rikedomar (Philippe Sands, Vägen till Nürnberg, sid 182).

Så långt Jan Czajkowski, vars inlägg publicerats på Anders Svenssons blogg. Jag vill återge även textens andra hälft, men först ge lite kontext. Såvitt jag förstår är såväl Czajkowski som Svensson medlemmar i organisationen Socialistisk politik (SP) som tidigare hette Socialistiska partiet (SP), sprunget ur sjuttiotalets bokstavsvänstergrupper RMF och KAF. Vi talar alltså om den svenska sektionen av Fjärde internationalen, som företräder en trotskistisk tradition även om dagens SP – som huvudsakligen gått in i Vänsterpartiet – knappast är så dogmatiska. Snarare är mitt intryck att SP företräder något av vänstersocialismens mittfåra i Sverige. Inte för att jag har så jättestor insyn i vad de gör, utöver att jag faktiskt är prenumerant på dess rätt läsvärda teoritidskrift Röda rummet.
Av flera inlägg på Svenssons blogg framgår att det finns något av en klyfta inom SP, i fråga om hur man ska ställa sig till Rysslands invasion av Ukraina och till det väpnade motståndet. Att debatten förs någorlunda öppet är en bra sak, för jag tycker den har relevans även för oss som inte har någonting att göra med den trotskistiska traditionen.

Jan Czajkowski är, såvitt jag förstår, en veteran inom svensk trotskism. Redan 1981 var han medlem i Kommunistiska arbetarförbundet (KAF) och skrev i dess tidning Fjärde internationalen. Än i dag skriver han regelbundet i Internationalen, som alltså nu ges ut av Socialistisk politik (SP). Efter att ha tecknat denna bakgrund vill jag nu citera resten av hans senaste inlägg:

Vad anser då SP bör göras? Det är och förblir otydligt. I Internationalen 22/2022 refererar Håkan Blomqvist (HB) Fjärde Internationalens uttalande om kriget från den 24 maj. Det är ett mycket bra uttalande. Men vi får inte veta i vilken utsträckning HB och SP:s ledning står bakom uttalandets formuleringar.

Jag vill påminna om vad HB skrev för några veckor sedan: ”I stället borde svensk utrikespolitik i detta sammanhang inriktas på nedtrappning och förhandlingar om omedelbart eldupphör för att rädda liv och möjligheter till fred på mer eller mindre dåliga kompromisser men med chans till återuppbyggnad” (Internationalen 15/2022).

HB:s fraser om ”nedtrappning”, ”förhandlingar”, ”omedelbart eldupphör” och ”mer eller mindre dåliga kompromisser” är så uppenbart väsensskilda från vad Fjärde Internationalen säger. Under snömoset verkar det handla om att en ren ukrainsk kapitulation egentligen är vad som krävs. Att det faktiskt handlar om liv och död för Ukrainas folk, det tycks inte gå att ta in för SP-ledningen.

Men nu verkar det som om SP:s linje kan vara på väg att få kraftfullt stöd. Tydliga indikationer har kommit de senaste dagarna om att Tyskland, Italien och Frankrike börjar förbereda marken för att sätta ökad press på Ukraina att acceptera en orättvis fred med landavträdelser till Ryssland. Och även om Ryssland mot förmodan skulle gå med på ett sådant fredsavtal är det troligt att det bara skulle innebära ett tillfälligt andrum för Putin innan han försöker erövra hela Ukraina igen.

Det är lätt att associera till hur västmakternas eftergiftspolitik mot Hitler inte ledde till den ”fred i vår tid” som man så fåfängt hoppades på, utan bara ökade nazisternas aptit. Men liksom Hitlers långsiktiga avsikter kunde spåras redan i Mein Kampf, flera år innan nazisternas maktövertagande, så klargjorde Putin sina storryska målsättningar i den beryktade artikeln som publicerades för ett år sedan (finns på Marxistarkiv).

Och som Fjärde Internationalen skriver i sitt uttalande: ”Dessa regressiva tendenser förändrar den ryska regimen mot nyfascism, i vilken formella demokratiska procedurer gradvis undertrycks.”

För de stora europeiska länderna börjar problemen kring importen av den ryska gasen bli alltmer kännbara. Risken finns att ju längre tid kriget pågår kommer stora delar av den opinion i Västeuropa som idag ställer sig bakom stöd till Ukraina att börja vackla. När energipriserna fortsätter öka kan den ukrainska frihetskampen visa sig väga lätt.

För SP:s del är det förstås inte något så krasst som oljepriset som spelar in. Nej, här verkar det främst vara så att det handlar om ren opportunism i förhållande till de pacifistiska grupperingar inom och utom Vänsterpartiet som motsätter sig vapenleveranser till Ukraina och som tror att internationella konflikter i första hand handlar om bristande förståelse mellan folken.

Och kriget mot Ukraina verkar då mest bli ett problem för SP av den orsaken att det gjort ett svenskt NATO-medlemskap möjligt.

Man behöver inte intressera sig för trotskistisk interndebatt för att finna inlägget läsvärt. För precis som Jan Czajkowski påpekar – de två linjer som framträder inom den lilla vänstergruppen SP har på nåt vis även en motsvarighet i de skilda linjer som förs bland regeringar inom EU. Tyskland, Frankrike och Italien verkar just nu gå mot att pressa Ukraina till någon form av kapitulation, där man accepterar att överlåta territorium till Ryssland. Är detta något som vänsterkrafter bör applådera, i fredens namn? Nej, säger Jan Czajkowski – och jag instämmer i allt han säger här, liksom i det tidigare inlägg där han skrev:

Jag är övertygad om att ju längre kriget mot Ukraina fortsätter, desto mer kommer det att visa sig att inställningen till det blir en vattendelare inom framför allt den europeiska vänstern. Och då tänker jag inte bara på de totalt bankrutta grupperingar av Putinkramare som tagit ställning för Ryssland i konflikten. Utan även på dem som i likhet med SP tagit ställning för att Ryssland ska lämna Ukraina, men som har sorgligt svårt att samtidigt klart och entydigt uttala sitt stöd för Ukraina – samtidigt man aldrig försummar att peka ut NATO som medansvarigt för kriget.
/…/
Här gäller det att vara glasklar. Ett framtida fredsavtal mellan Ukraina och Ryssland kan givetvis komma att innebära ukrainska eftergifter, men det kan aldrig vara socialisters uppgift att kräva detta. Vi måste vara ensidiga – Ryssland har inga rättigheter annat än att upphöra med alla krigshandlingar och dra tillbaka sina trupper från allt ukrainskt territorium. På samma sätt som det aldrig var vår sak att sätta press på FNL och Nordvietnam att visa lite mer förhandlingsvilja. Kraven på ett eldupphör kan bara riktas mot angriparen!

Motsvarande skiljelinje återkommer även inom hela andra vänsterfalanger. Senaste jag noterade var ett uttalande från arrangörerna till den beryktade technofestivalen Fusion (som såvitt jag förstår har en tydlig förankring i Tysklands vänsterautonoma miljö).

Visst, de är tydliga i att Putin-Ryssland bär hela skulden för den katastrof vi ser i Ukraina. Men samtidigt ser de sig av någon anledning nödgade att kritisera det (mycket begränsade) tyska vapenstödet till Ukraina. Festivalarrangörerna skriver att de stridande parterna måste tvingas till förhandlingsbordet, för att det enda alternativet är “den fullständiga förstörelsen av delar av Ukraina”.
Jag måste säga att det är en mycket olycklig analys. Ett av grundfelen är att den utgår från tanken på att “kriget” helt enkelt skulle bottna i en konflikt mellan Ryssland och Ukraina. Så är det inte. Symmetrin är falsk. Vad som har skett är att Ryssland har invaderat Ukraina, men den ryska aggressionen måste ses i ett större perspektiv än så – den har exempelvis riktat sig (och kan åter komma att rikta sig) mot Georgien, och har inget givet slutmål. Att ge Ryssland en seger, eller ens en delseger, i Ukraina är att bjuda in till fortsatt krig.

Vi vill ha fred. Men tyvärr finns det inga eftergifter i världen som Ukraina kan göra för att verkligen skapa fred, när Ryssland har slagit in på sin nuvarande väg. Jan Czajkowski är inte fel ute när han drar paralleller till västmakternas eftergiftspolitik mot Hitler under 1930-talet.

Om ekonomiska sanktioner i podden Eld och rörelse

En av få poddar som jag verkligen följer heter Eld och rörelse, “en podd med fokus på militära konflikter och geopolitik, från ett vänsterperspektiv”. Normalt utkommer den varannan vecka (det finns en lyssningsguide till teman som tidigare behandlats) men på sistone har det även blivit en rad extrainsatta avsnitt om det krig som pågår i Europa.

I senaste extraavsnittet bjöds jag in som en av två gäster; andra gästen är Volodya Vagner (som jag själv faktiskt lärde känna i Ukraina, där han nu åter är på plats som reporter).
Vi diskuterar ekonomiska sanktioner, i synnerhet då de omfattande sanktionerna som nu införts mot Ryssland, men även i ett historiskt perspektiv. Här kunde jag luta mig en del mot historikern Nicholas Mulder, aktuell med boken The Economic Weapon som i synnerhet behandlar mellankrigstiden.

Å ena sidan har ekonomiska sanktioner betraktats som ett alternativ till väpnat krig, å andra sidan som en form av krigföring, fast med ekonomiska snarare än militära medel. I slutändan har kanske sanktionsvapnets utveckling under det senaste seklet bidragit till att luckra upp själva gränsen mellan fred och krig.

Kanske kan man också säga att det även i fredliga förhållanden och allierade stater ofta finns närvarande ett visst litet mått av ekonomiska sanktioner (även om de kanske inte betecknas just så), exempelvis exportkontroller på “dual-use technologies“. Vi ska heller inte glömma hur hot om handelssanktioner från USA tycks ha varit vad som förmådde svenska myndigheter att slå till mot The Pirate Bay år 2006.

Men nu gäller det sanktionerna mot Ryssland. Vilka följderna blir, det kan ingen i dagsläget förutspå eller överskåda – även om vi såklart spekulerar en del i podden. Här gäller det också att inte tala om “sanktionerna” som ett givet paket, för det består av en mängd olika delar. Några saker som jag understryker i samtalet:

  • Vad? Ekonomiska sanktioner kan innebära handelsembargon och där gäller det i diskussionen att skilja mellan å ena sidan bulkvaror (som spannmål eller fossilgas), å andra sidan högteknologiska produkter och reservdelar till specifik utrustning, som kanske bara går att få från ett håll. Det kan också handla om rent finansiella sanktioner, som frysande av tillgångar – för en stat, ett företag eller för enskilda individer. Därtill kommer embargon mot sådant som hamnar och flygtrafik, liksom selektivt upphävande av immaterialrättsliga skydd (patent, upphovsrätt med mera).
  • Vem? När vi talar om formella sanktioner, så har de beslutats av stater eller sammanslutningar av stater. Men dessa samverkar med beslut som fattas av enskilda företag, exempelvis om att dra sig ur Ryssland trots att de inte är formellt tvingade till detta. Därtill kommer vad vi kan kalla “sanktioner underifrån” som efter en medlemsomröstning samt kontakter med ukrainska hamnarbetarfack har varslat om blockad av ryska fartyg.
  • Varför? Ja, vad syftar sanktionerna mot Ryssland till att uppnå? Svårt att säga. Kanske att stoppa Rysslands möjlighet att föra krig. Kanske att ha ett påtryckningsmedel för att tvinga Ryssland till eftergifter i en kommande förhandling (över huvudet på Ukraina). Kanske att att tvinga fram ett regimskifte i Ryssland. Möjligen att i moralisk mening bestraffa Ryssland som nation inklusive alla dess invånare plus grannländer. Eller någon kombination av allt detta. Ännu så länge har inte USA och Europa uttalat någon gemensam linje om vad sanktionerna ska tjäna till och vad som krävs för att de ska dras tillbaka.

Eld och rörelse #72 går att lyssna på i Radio Noden-appen eller på andra ställen där poddar finns, typ Google eller Apple eller vad vet jag.