Entries Tagged 'Uncategorized' ↓

Nya internetfilter i Sverige – Elsevier tvingar fram blockering av sökmotor för vetenskapliga publikationer

Library Genesis (LibGen) är en sökmotor som indexerar vetenskapliga publikationer. Den grundades för tio år sedan i Ryssland och har efter hand vuxit till en viktig resurs för forskare runt om i världen. LibGen är en del av forskningsinfrastrukturen framför allt i de delar av världen som vi lite slarvigt kan kalla för Öst och Syd, där universiteten ofta inte har råd att betala för alla de kommersiella artikeldatabaserna. Men också en möjlighet för alla att komma åt forskningsresultat utan att själva vara knutna till en forskningsinstitution.

Totalt indexerar LibGen åtskilliga miljoner artiklar och böcker, framför allt (men inte bara) inom naturvetenskap och teknik. De flesta av dessa publikationer är – via de officiella kanalerna – otillgängliga för den stora majoriteten av världens befolkning. Därav behovet av s.k. piratbibliotek.

Today’s pirate libraries have their roots in the work of Russian academics to digitize texts in the 1990s. Scholars in that part of the world had long had a thriving practice of passing literature and scientific information underground, in opposition to government censorship—part of the samizdat culture, in which banned documents were copied and passed hand to hand through illicit channels. Those first digital collections were passed freely around, but when their creators started running into problems with copyright, their collections “retreated from the public view,” writes Balázs Bodó, a piracy researcher based at the University of Amsterdam. “The text collections were far too valuable to simply delete,” he writes, and instead migrated to “closed, membership-only FTP servers.”
More recently, though, those collections have moved online, where they are available to anyone who knows where to look.

LibGen är strikt talat inget piratbibliotek, utan bara en bibliotekskatalog, men namnet används också för att beteckna samlingen av miljontals pdf-filer som existerar runt omkring på (och under) nätet, utspridd och rörlig. För att hitta till filerna krävs sökmotorn och precis som i fallet med The Pirate Bay är det nu sökmotorn som rättighetsindustrin försöker strypa – även i Sverige.

Bakgrunden är ett domslut som den ganska nyinrättade Patent- och marknadsöverdomstolen fällde i början av 2017. Företag inom film- och musikindustrin hade stämt Bredbandsbolaget för att få fastställt att internetoperatörer är medskyldiga till olaglig fildelning som begås av deras kunder. Kravet gick igenom, med hänvisning till EU-domstolens praxis. Domslutet innebar att svenska internetoperatörer “åläggs att genom tekniska blockeringsåtgärder hindra bolagets abonnenters tillgång till tjänsterna The Pirate Bay och Swefilmer via specifikt listade domännamn och webbadresser”. Så var dörren öppnad för fortsatt utökade blockeringslistor via privaträttsliga processer där samtliga operatörer efter hand viker sig för snart sagt varje krav, utan att något allmänintresse tas i beaktande.

Mediekoncernen Elsevier, med bas i Amsterdam, lever på att äga rättigheterna till vetenskapliga publikationer, skrivna av forskare som redan har fått betalt för sina insatser, ofta av samma institutioner som nu tvingas betala en gång till. Om denna affärsmodell är de inte ensamma, men Elsevier är särskilt ökända för sin skamlösa prissättning som gett dem en vinstmarginal på 37 %. I våras sade därför de svenska forskningsbiblioteken upp sitt gemensamma avtal med Elsevier. Artiklar som publicerats efter den 1 juli är inte längre tillgängliga för svenska forskare via de officiella kanalerna – vilket ökar efterfrågan på inofficiella kanaler som #ICanHazPDF LibGen. Just i detta läge väljer Elsevier att gå till svensk domstol för att i möjligaste mån täppa till dessa andningshål.

Stämningsansökan är undertecknad Monique Wadsted, känd från The Pirate Bay-processen för tio år sedan. Den riktas mot sju svenska internetoperatörer som avkrävs “tekniska blockeringsåtgärder” för att “hindra sina abonnenters tillgång till tjänsterna LibGen och Sci-Hub” via tjugo listade webbadresser “och andra domännamn/webbadresser vars enda eller övervägande ändamål är att möjliggöra eller underlätta tillgången till de illegala Tjänsterna och som Internetoperatörerna genom Elseviers försorg underrättas om från tid till annan”.

Allt tyder på att de svenska internetoperatörerna samfällt kommer att vika sig och blockera de aktuella webbadresserna (samt utöka filtret framöver, så fort Elsevier knäpper med fingrarna). Vad annat kan de göra?

Noterar att stämningsansökan inte riktades mot Sunet som är de svenska högskolornas internetoperatör. Monique Wadsted insåg väl att det hade varit otaktiskt att ge sig på forskarsamhället direkt. Gissningsvis kommer Sunet ändå att se sig nödgade att falla för påtryckningarna, men det vore intressant att höra vad de har att säga.

Bahnhof försöker utmärka sig genom att blockera Elseviers sajt för alla sina kunder. Störigt för exempelvis mig, som trots allt har institutionell tillgång (via universitetsbibliotek) till deras databaser, utom det allra senast publicerade. Det är utmärkt att Bahnhof protesterar, men jag ser inte riktigt vad den här kontrablockeringen ska uppnå (mer än att marknadsföra det egna varumärket).

Rimligare hade väl varit om Bahnhof helt enkelt upplyser sina kunder om möjligheten att kringgå blockeringarna med hjälp av en VPN-tunnel. Fattar faktiskt inte varför de inte gör så, särskilt inte som de har en egen VPN-tjänst. Är de rädda för att provocera fram en ny våg av rättsfall, nu riktade mot alla tillhandahållare av VPN-tjänster? Men vem som helst fattar väl att upphovsrättsindustrin redan drar upp planerna för detta. Bättre att ta konflikten direkt än att godtroget hoppas få flyga under radarn ett par år till.

Läs uppropet i solidaritet med LibGen och Sci-Hub som spreds när den här vågen av rättsprocesser inleddes för tre år sedan i USA.

Tre ogiltiga titlar

Här är tre titlar som ingen förtjänar att bära: debattör, aktivist, entreprenör.

Jag tänker nu delvis på journalistik, men i första hand på programverksamhet, alltså på hur medverkande vid olika evenemang beskrivs i programmaterial och inbjudningar. Samhällsvetenskaplig prosa är heller inte oberörd. Allt utifrån egen erfarenhet, förstås.

DEBATTÖR
Att debattera kan inte vara en huvudsysselsättning för detta. Den som inbillar sig detta går ofrånkomligen på tomgång i sitt åsiktsmaskineri. Att olika röster möts i en debatt måste vara för att de kommer från olika positioner och då är det positionen som ska förklaras. Därför förtjänar ingen att betitlas som debattör.

AKTIVIST
Vad gäller aktivisten kan vi säga samma som om debattören. Att den relevanta informationen är i vad, alltså i vilken rörelse, någon är engagerad. Engagemanget är vad som räknas, inte i att utnämnda vissa de mest synligt engagerade till så kallade aktivister.
Aktivisten är en expert på samhällsförändring, en expertroll med bas i samhällets arbetsdelning. Några odlar mat, några tar hand om barn, några förändrar samhället. Från situationisterna och framåt finns en omfattande aktivismkritik som dels ifrågasätter “individens uppoffrande av livet för Saken”, dels framhåller behovet av ett engagemang som går bortom kampanjformen. Av dessa skäl är aktivist en dubiös titel, som ingen förtjänar och som aldrig är tillräcklig.

ENTREPRENÖR
Jaså du entreprenerar, sa du? Ett lite franskare sätt att säga att säga att man företar sig det ena eller andra. Frågan är vad du tar dig för och varför, till exempel om du företar dig saker för pengar som någon annan redan har lagt ut och väntar sig avkastning på, eller om du företar dig saker på skoj eller vad företaget nu går ut på. I praktiken används ordet entreprenör oftast om det mellanled eller gränssnitt som finns mellan en materiell verksamhet och dess finansiärer, är någon sorts förmedlande instans i kapitalisteringen av framtid. Men inte en titel som någon på allvar förtjänar att bära.

Nära besläktat med detta är bruket att titulera folk som GRUNDARE av något. Ett företag, en kampanj, en organisation. Som om det var viktigare att grunda än att driva. Ännu en gång är det engagemangets art som är den relevanta informationen. Fixeringen vid medgrundarskap är tröttsam. Det är slappt att titulera folk som grundare.

* * *

Några titlar som faktiskt kan vara helt befogade:
anhörig, arbetare, forskare, författare, konstnär, medlem, ordförande, talesperson

Titel vars giltighet är föremål för oavslutad diskussion:
filosof

Noterat om internetstatistiken, III: Vad innebär det att “använda” Flashback?

Jag har redan postat två inlägg som kommenterar rapporten “Svenskarna och internet 2018” och de metoder som används där:

  1. Vart tog fildelningen vägen?
  2. Titta, lyssna, läsa, betala

Resultaten av sådana här studier visar sig i hög grad bero på hur man väljer att kategorisera olika sorters mediebruk. Om enkätfrågorna formuleras på ett öppet sätt så lämnas stort utrymme för godtycke i hur respondenterna själva väljer att dra skiljelinjen mellan exempelvis dagstidning och blogg, eller mellan dagstidning och webb-tv. Om man tvärtom gör frågorna mer specifika, kan de få kortare hållbarhetsdatum.

Enkätdeltagarna tillfrågas hur ofta de använder vissa nättjänster. I årets enkät (vuxenversionen) frågar man om följande 14 tjänster: Twitter, Spotify, Instagram, LinkedIn, Snapchat, Netflix, Tinder, Reddit, Skype, Whatsapp, Pinterest, Flashback, Wikipedia, Google sök.

Några som var med förra årets enkät är nu borta: Blocket, Bredbandskollen, Kik, Musical.ly.

Nya för i år är i stället tre superkändisar: Flashback, Wikipedia, Google sök.

Så långt inga större konstigheter. Men när resultaten ska redovisas, sker det efter en kategorisering av tjänsterna, som får stor betydelse för vilken bild som ges.

Wikipedia redovisas i kapitel 10, “Söka och värdera information”.
Flashback förs däremot till kategorin “sociala medier” och redovisas i kapitel 5.
Mellan dessa två dras alltså en tydlig gräns. Samtidigt förutsätter man att Flashback i första hand fyller ett “socialt” syfte.

Så här skriver Internetstiftelsen om svenskarnas bruk av sociala medier:

Facebook är populärast, men tvåan Instagram och trean Snapchat växer snabbare. /…/
På fjärde plats finns en nykomling i denna undersökning, Flashback (33 %). /…/
Tre sociala medier har slutat växa eller visar tendenser till att minska. Twitter har minskat något (22 %) liksom Reddit (10 %), medan Linkedin (30 %) har stagnerat.

Här måste jag ifrågasätta den valda kategoriseringen. Att “använda” Facebook, Instagram eller Snapchat innebär i allmänhet att man är inloggad. Flashback (och Reddit) är helt annorlunda. Där finns en ganska liten grupp högaktiva skribenter, som blir lästa av en mycket större grupp som googlar sig dit, eller går in sporadiskt för att passivt följa vad det skvallras om i olika ämnen.
Att så är fallet bekräftas också av att nästan ingen (1 procent) uppger sig använda Flashback “dagligen”. De allra flesta som i någon mening “använder” Flashback gör det bara “någon gång” och vi kan anta att flertalet inte ens skriver själva, utan bara läser i någon tråd.

Borde det då inte vara rimligare att jämföra Flashback med Wikipedia? Det handlar uppenbarligen mindre om att socialisera, mer om att söka och värdera information. Mindre om att skriva, mer om att läsa.

Skillnaden är kort sagt stor mellan det “användande” som sker utifrån en inloggad användarprofil och det som följer av de listade sökresultaten på Google. Att internetstatistiken bortser från detta är märkligt. (Märkligt är även att man inte räknar Tinder till kategorin “sociala medier”.)

Därför ska man heller inte dra alltför stora växlar på vad internetstatistiken säger om Flashbackanvändarnas demografi. Ingen förvånas väl av att det är fler män än kvinnor som använder Flashback. Men där finns också, enligt rapporten, en klar slagsida mot höginkomsttagare. Tvärtemot en spridd fördom, är alltså låginkomsttagare underrepresenterade på Flashback – närmare bestämt, bland dem som uppger att de “någon gång använder” Flashback.

85 procent av svenskarna uppger att de använder Wikipedia. Den verkliga siffran är troligen ännu högre eftersom Wikipedias artiklar är publicerade under en fri licens och därför återpubliceras här och var på nätet, även i kortversion på Googles sökresultatsidor.

Ett slående resultat är annars att män överskattar sin egen förmåga att överlista Facebook och Google. Enkätdeltagarna tillfrågades om de “förstår hur internettjänster använder datorprogram för att styra vad som visas individuellt” och fick ange ett svarsalternativ på en femgradig skala. Bland kvinnorna svarade 42 procent fyra eller fem; bland männen var siffran 59 procent; bland de yngsta männen hela 79 procent.

Noterat om internetstatistiken, I: Vart tog fildelningen vägen?

Bläddar lite i den senaste internetstatistiken som jag blev ombedd att kommentera.

Allra först noterar jag en förvånande sak. Frågorna om fildelning och piratstreaming, som ställts i en lång rad år, verkar plötsligt ha tagits bort ur enkäterna. Detta kan inte vara för att fenomenen i sig har blivit marginella. Vad de föregående tio årens internetstatistik har visat är nämligen att andelen som någon gång använder fildelningstjänster har legat på en påfallande stadig nivå, kring 23 procent. Däremot märks en viss minskning i hur många som uppger sig fildela varje månad.
År 2016 och 2017 fanns det även med en fråga om piratstreaming, vilket framstår som något mer utbrett; i den yngsta åldersgruppen hade hela 75 procent för vana att kolla på film via piratstreamingsajter.

Det vore intressant att få höra en förklaring till varför Internetstiftelsen har beslutat sig för att avbryta datainsamlingen i just detta fall.

Inget är fritt, allt är filtrerat

Äh, det är väl klart att jag uppskattar en hel del saker i “det internet vi känner“. Dit hör givetvis Wikipedia, må vara inte dess svenska edition. Dit hör även, med vissa förbehåll, Soundcloud, som mot förmodan lyckades överleva efter att ha fixat nytt riskkapital för ett drygt år sedan. Och så vidare. Kanske är det ingen slump att de tjänster/plattformar som jag uppskattar är sådana som inte går med vinst och inte heller är börsnoterade, även om de i vissa fall drivs kommersiellt.

Jag vet inte vad ni andra tänker på när ni talar om att “det internet vi känner” måste försvaras mot censurfilter. Kanske tänker ni inte på stora plattformar, utan på en brokig mångfald av små och halvstora sajter. Kanske skulle rentav den här bloggen kunna räknas dit. Men för att denna mångfald alls ska bli en del av det vi känner måste den indexeras (framför allt av Google) och/eller spridas via flödesmedierna (framför allt Facebook och Twitter). Så ser den bistra verklighet ut som bekräftades för fem år sedan med stängningen av Google Reader. Även om alla bloggar och andra många sajter fortfarande stödjer RSS, så tycks det ha blivit mycket ovanligt att använda en RSS-läsare. För den som vill “följa med” återstår då att följa rubrikerna antingen på någon av den lilla handfull sajter eller appar som man brukar återvända till, som antingen är mer av massmedia eller mer av algoritmiska flödesmedia. Detta är vad vi fortsätter att kalla “ett fritt internet”, eller åtminstone halvfritt.

I vilken riktning detta skulle förändras av EU:s upphovsrättsreform, som rymmer förslag på “länkskatt” och uppladdningsfilter, är ytterst svårt att förutspå. Vi vet inte hur det kommer implementeras av Europas stater, än mindre om hur mycket de globala nätjättarna kommer att bry sig. Petter Ericson kommenterar:

Jag är ganska övertygad om att det föreliggande förslaget på det stora hela är negativt, men med lite tur kan det bryta sönder en del skadliga mönster. I ärlighetens namn känns det dock troligare att Google och Facebook med flera större företag blankt kommer skita i implementeringen, eller bara lägga in stöd för de största företagens innehåll.

Det har (särskilt i valtider) varit mycket snack om Facebooks filterbubblor och Twitters robotarméer. Facebook, Twitter, Facebook, Twitter, Instagram, Facebook, Twitter. Jag tror att diskussionen borde utgå lite mer om Youtube och dess algoritmer, där problemet är ett delvis annat. Youtube är uppenbarligen byggt för att hålla kvar människors uppmärksamhet genom att i varje steg trappa upp dramatiken, gå mot lite mer chockerande innehåll. Zeynep Tufekcis analys av Youtube som “the Great Radicalizer” är kuslig även för den som inte skräms av radikalitet i sig. Ännu kusligare är James Bridles artikel “Something is wrong on the internet” som analyserar robotlogiken i massproducerad barnunderhållning på just Youtube och troligen sätter fingret på vad vi framöver har att vänta oss från “internet som vi känner det”. Efter att ha läst och begrundat dessa artiklar blir det mycket svårt att tala om “ett fritt internet”. Det går inte att tala om frihet utan att tala om de filter som över huvud taget låter oss skörda frihetens frukter.

Röd geografi: Majorna, Möllevången, Bagarmossen

Jag bor i ett av de bostadsområden i Sverige där Vänsterpartiet fick allra flest röster. Nej, jag tänker inte skriva om riksdagsvalet, än mindre om regeringstjafset och jag är verkligen ingen partigängare. Detta handlar inte om partipolitik utan om politisk geografi. Om det finns något intressant i valresultatet så finns det på den allra mest lokala nivån. I detta fall råkar jag själv bo mitt i ett fenomen värt att analysera.

Såvitt jag kan se finns det tre bostadsområden i Sverige med flera angränsande valdistrikt där Vänsterpartiet noterade över 30 % i valnattsräkningen:

Har dessa bostadsområden något gemensamt? Utan tvivel. Kring de närmast medskyldiga flödar det klädsamt självhatiska talet om “medelklass”. Men detta begrepp förklarar ingenting. Först och främst för att de kan syfta på så väldigt olika saker. För den som vill få rätsida på saken rekommenderas ekonomihistorikern Lovisa Broströms rapport “Medelklassens förändrade maktposition“, där hon konstaterar att medelklassen å ena sidan växer, men å andra sidan liknar arbetarklassen allt mer. Den är också långt ifrån enhetlig. De allra flesta “medelklassområden” är ju långt ifrån röda i valresultatet. Politiskt betraktat finns det inte en medelklass, utan flera, med olika politisk tendens.

Tittar man på statistik över invånarna i dessa områden, blir det också svårt att påstå att det rakt av skulle vara medelklassområden. Jag nöjer mig med att kolla på mitt eget närområde i Bagarmossen, jämfört med övriga Stockholm. Statistiken skiljer sig rätt kraftigt från exempelvis Södermalm.
Inkomsterna i Bagarmossen ligger en bra bit under genomsnittet i Stockholm. Ohälsotalen ligger något högre. Andelen hyresrätter betydligt högre. Ålderssammansättningen är blandad. Utbildningsnivån ligger ganska exakt kring kommunens genomsnitt. Samma sak för andelen invånare med utländsk bakgrund, vilket gäller även när vi zoomar in på enskilda valdistrikt som det här är fråga om. (Därtill rymmer Bagarmossen också ett miljonprogramsområde där långt fler har utländsk bakgrund, där inkomsterna och valdeltagandet är lägre, men där förblir Socialdemokraterna starkare än Vänsterpartiet.)

Vi måste nog leta efter andra sociologiska faktorer än de som bara signalerar hur högt eller lågt i klasshierarkin som befolkningen befinner sig. Faktorer som inte går lika lätt att utläsa ur statistiska tabeller. Exempelvis vilka slags yrken som är överrepresenterade.
“Här bor ju bara kulturarbetare nuförtiden”, är en replik som är typisk för det klädsamma självhatet både i Bagis, på Möllan och i Majorna. Det stämmer såklart inte. Men säkerligen finns det en överrepresentation av vissa slags yrken inom kultur- och mediesfären. Men det är alltför lätt att generalisera i talet om kulturarbetare, som kan ha radikalt skilda arbetsvillkor och där de allra flesta lever ganska långt ifrån det stereotypa livet som södermalmskändisar. Vissa jobbar svart i nöjesbranschen, andra frilansar åt stora medieföretag och sen har vi alla de journalistutbildade, varav en stor del nu har tvingats ta jobb som kommunikatörer. Jag vågar nog påstå att kommunikatörer i offentlig sektor är överrepresenterade i Bagarmossen, liksom bibliotekarier, liksom tv-producenter. Men dessa och liknande yrken utgör ändå bara en liten del av lokalsamhällets invånare, som knappast räcker för att förklara det röda mönstret i valresultatets geografi. Även om det vore intressant att få se siffror på andelen offentliganställda samt ensamföretagare, ner på kvartersnivå, och eventuella korrelationer mot valresultatet.

Andra får säga i vilken mån som Bagis delar nämnda kännetecken med Möllan eller Majorna (eller med det distrikt på Ålidhem i Umeå där Vänsterpartiet också fick över 30 %).

Även om det går att hitta en rad sociala likheter mellan dessa områden, så delas de med en massa andra bostadsområden i Sverige, som inte är fullt så röda. I slutändan kanske det är nödvändigt att gå bortom de socialstatistiska förklaringsmodellerna och grunda den politiska geografin i det vi kallar “kultur”. Alltså att människor med liknande värderingar – inte bara vänstervärderingar – dels har tenderat att söka sig till samma områden, dels stärker varandras värderingar i sitt lokalsamhälle.

Nu lovar jag att sluta surfa på val.se, men är fortsatt nyfiken på om sociologer och geografer (hellre än statsvetare) vill gräva djupare i de svenska storstädernas politiska geografi.

Låt mig slippa “det internet vi känner”

Internet kommer inte bli sig likt“, ropar rubrikerna. Igen.

Min första tanke: “Skönt!”

Jag känner nämligen inga starka känslor för att bevara internet. Inte det som vi idag känner som “internet”, vad det nu är. Tanken på att att internet ska förbli ungefär vad det är idag – bara snabbare, bättre, mer – känns i bästa fall urtråkig, i värsta fall kuslig.

Inte för att jag tror att EU:s föreslagnalänkskatt” skulle göra någonting bättre. Ärligt talat känner jag inte till så mycket om det aktuella direktivet. Däremot fascineras jag lite av min egen okunskap, mitt eget ointresse.

Här har vi uppenbarligen ett klassiskt ämne för inlägg på Copyriot. Inte kampanja till det rådande nätets försvar, men gräva djupare i saken, hitta de antaganden om kommunikation och ekonomi som ligger till grund för direktivet, därifrån spåra dess dolda motsägelser. Vad ska omfattas av länkskatten, vad kan tänkas segla under radarn? Vilka slags nätbeteenden, vilka slags kringgåenden kan tänkas växa fram som svar? Vilka slags rättighetshavare kommer att få betalt, vilka kommer hamna utanför penningflödena? Vem kommer avgöra värdet på olika former av kultur? Vad säger denna värderingen om vår samtid? Frågor om kulturens politiska ekonomi som den här bloggen i hög grad har kretsat kring, tidigare. Ändå har dessa inlägg inte skrivits. Inte av mig och heller inte av andra. Allt som finns kvar är den i grunden konservativa retoriken om att bevara det internet vi känner.

Det är inte att frågorna om vart nätet är på väg har slutat intressera mig. Det är klart att vår samtid idag rymmer lite mer brännande frågor, jämfört med hur det såg ut för tolv år sedan. Å andra sidan är nätpolitiken knappast mindre viktig idag, däremot kanske svårare att mobilisera kring, nu när nätet finns överallt och ingenstans. När ingen längre kan säga vad “ett fritt internet” skulle betyda.

Själv känner jag mig numera inte särskilt lockad av en nätpolitik som formulerar sig i termer av att försvara “internet så som vi känner det”. Hellre än att åberopa detta, skulle jag nog vilja se någon form av Verfremdung, för att därifrån gå vidare, på jakt efter andra former av informationsutbyte än de som vi redan känner alltför väl, bort från de flödesmedier med vilka Silicon Valley gör vår uppmärksamhet till en vara.

Nationalliberalism?

Borde vi kanske åter tala om nationalliberalism? Här kommer några osorterade observationer.

Lika bra att jag säger direkt vilka jag tänker på. Jag tänker i allra första hand på vissa f.d. libertarianer som under förra årtiondet var ledande i Piratpartiet och Frihetsfronten, eller som rörde sig i dessa kretsar. De som visserligen stod till höger men odlade en anarkistisk profil, försvarade nätets frihet mot staten, utifrån den ideologiska premissen att allt borde få flöda fritt: information, människor, kapital. I andra hand tänker jag på vad jag sett av de nya högerradikala partier som konkurrerar med Sverigedemokraterna i årets val, framför allt ett av dem, som tycks skilja sig från SD delvis genom att profilera sig som uttalade marknadsliberaler. I tredje hand tänker jag på en mer allmän tendens inom den svenska borgerligheten, där vissa avde som varit mest libertarianska nu tycks ha blivit de som är mest besatta vid att värna nationens gränser mot vissa slags flöden.

Därtill finns en lång och bitvis intressant Flashbacktråd med rubriken, “Libertarianska Fascistkonvertiter“, startad 2016.

För 10–15 år sedan hade “nationalliberalism” uppfattats som en absurd eller kuriös motsägelse, särskilt bland de självutnämnda libertarianerna. Dessa stod självklart för principen om alla människors rätt till fri rörlighet. Inte idag. Nu ser jag hur gamla libertarianer, typ han som grundade Piratpartiet, med flera, tycks allt mer fångade i tanken på att värna nationalstaten, dess homogena kultur och dess yttre gränser.

Lustigt nog går det att se en parallell till socialismens historiska öde – från proletär internationalism till “socialism i ett land“. På motsvarande vis syns nu ideologiskt hårdnackade liberaler kräva “liberalism i ett land”. Nationens totala suveränitet som förutsättning för individens totala frihet. Förutsatt att individen är medborgare, och lyckas sälja sin arbetskraft. För den som inte är medborgare i nationen, eller inte lyckas sälja sin arbetskraft, finns ingen frihet och inga rättigheter. Låt dem dö, så länge det sker utom vårt synhåll.

Historiskt så betecknar “nationalliberalism” en rörelser som växte fram i Europa under 1800-talet, med bland annat tyska Nationalliberale Partei som grundades på 1860-talet och snart blev till det största partiet i Tysklands parlament. En av dess främsta politiker var Heinrich von Treitschke som utmärkte sig för sin hätskt antisemitiska retorik. Det var han som myntade frasen “Die Juden sind unser Unglück!” som senare skulle bli motto för den ökända nazisttidningen Der Stürmer.
Det nationalliberala partiet splittrades 1918, i samband med revolutionsvågen i första världskrigets slutskede. Merparten grundade ett nytt nationalliberalt parti, Deutsche Volkspartei (DVP). Högerflygeln gick in i Deutschnationale Volkspartei (DNVP) som var mer uttalat antisemitiskt och slutade som stödparti till NSDAP.
Efter 1945 fortsatte nationalliberalismen i viss mån att vara en levande tradition i Tyskland, framför allt i det liberala partiet FDP, som under efterkrigsåren utmärkte sig för sitt motstånd mot avnazifieringen. Det går definitivt att se Alternative für Deutschland (AfD) som ett barn av den nationalliberala traditionen, även om partiet snart radikaliserades i högerradikal, etnonationalistisk riktning. Så som ofta tycks ske när liberalismen blir nationalistisk.
Även österrikiska FPÖ, som nu sitter i regeringen, förvaltar tydligt ett nationalliberalt arv.

Jag är osäker på hur stark kontinuiteten är och därför även på hur lämpat begreppet “nationalliberalism” är i dagens läge. Nationen har (liksom liberalismen) spelat olika roller i olika faser av kapitalismens historia. På 1800-talet kunde nationalliberalismen vara moderniserande, för att inte säga “progressiv”, i förhållande till de gamla regimerna. Den ville bygga “demokrati i ett land”, i ett läge där demokratiska nationalstater var någonting nytt på den europeiska kontinanten.
Dagens situation är en annan. Nu handlar det inte längre om den demokratiska nationalstatens gryning, utan dess skymning. Följaktligen blir nationalliberalismen snarare reaktionär än progressiv.

I suggest that Treitschke‘s support for antisemitismis a symptom of contradictions intrinsic to liberal society, by which is understood a modern form of society characterized by the duality and interplay of a “civil society” and a “liberal state”. Antisemitism develops from within; it is not a challenge coming from somewhere outside that society and its values. To the extent that antisemitism is anti-liberal, it is an element of the self-negation of liberal society. In antisemitism, liberal society revokes its promise to gradually expand emancipation to all groups ot the population. Liberalism is understood here to be a tradition of modern thinking that is as much concerned with individuals (rights-bearing subjects who are owners and sellers of commodities) as with how best to construct the state they form in line with their specific needs and interests. Liberal theory often asserts, and always implies, that in order to meet the needs of an association of individuals of selfish interests, the state must be provided with an ethos of belonging and a sense of “us”, which is typically referred to as “the nation”. Liberalism without some form of nationalism is therefore an impossibility.

Den möjliga länken från liberalism till antisemitism är inte mindre aktuell i dagens Sverige. Som avslutande exempel i detta inlägg kan vi nämna en viss Sofia Arkestål, som tycks ha varit ganska en etablerad libertariansk profil. Hon har varit organisationssekreterare för FMSF (Fria moderata studentförbundet), styrelseledamot i Stureplanscentern, grundare av “Frihetssmedjan“. Sommaren 2014 startade hon nyhetstjänsten bubb.la, en “libertariansk nyhetsaggregator” tänkt att bli “ett alternativ till xenofobiska sajter som Avpixlat och socialistiska sajter som Politism”. Samtidigt kandiderade Arkestål till riksdagen för Centerpartiet och drev en personvalskampanj som samlade 210 kryss. Frihetsfrontens ordförande rekommenderade en röst på henne eftersom hon ansågs vara “en stabil libertarian“.
Fyra år senare har libertarianen Arkestål hunnit röra sig från Centerpartiet till det etnonationalistiska och högerradikala partiet Alternativ för Sverige (AfS), som bildats av uteslutna sverigedemokrater. AfS skäms inte det minsta för att göra öppet rasistiska, antisemitiska och pro-fascistiska utspel. De stoltserar också med sin vänskap till Putin och al-Assad.

AfS profilerar sig alltså som ett parti till höger om SD. Samtidigt förefaller AfS vara mer liberalt än SD, exempelvis i synen på ekonomisk politik. Potentiellt kanske även i andra avseenden, kanske en mer laissez-faire kultur- eller narkotikapolitik. Jag vet inte så noga och tror generellt inte att man får ut så mycket relevant kunskap av att bara läsa partiprogram, så i vilken mån som t.ex. AfD bygger vidare på en nationalliberal tradition får vara en öppen fråga så länge.
Klart är däremot att SD inte kommer ur en nationalliberal tradition. Som alla vet, kom SD ur den efterkrigsmiljö av nazister, fascister och nysvenskar som kallade sig “den nationella rörelsen” och som överlag knappast var särskilt intresserad av att tala om individens frihet. Läser man tidiga nummer av SD-kuriren är det ett himla tjat om att knark och rockmusik förstör ungdomen. Inte heller var man särskilt förtjust i etiketten “höger” – till skillnad från nationalliberalerna, den “nya högern” och “alternativhögern“.

Utifrån detta vill jag väldigt preliminärt kasta fram fem hypoteser:

1. Liberalismen är inte immun mot rasism eller antisemitism.
2. Inom liberalismen och libertarianismen finns en spänning mellan nationalism och globalism. (Om det senare ordet alls går att använda som annat än antisemitiskt kodord.) Kanske går det att skönja en historisk pendelrörelse.
3. Vår tids fascism (som är postmodern och eklektisk) rymmer ett spektra från liberala till antiliberala varianter. Detta pekar på en underliggande spänningar inom den liberala ideologin.
4. Skiljelinjen höger/vänster har begränsad användbarhet i sammanhanget, men är heller inte helt oanvändbar. På sätt och vis fördubblas den. I ett klassiskt demokratiskt perspektiv står fascismen onekligen till höger, men samtidigt finns det inom fascismen en höger och en vänster, som bildar en skala i en annan dimension än den demokratiska höger/vänster-skalan.
5. Hästskoteorin är värdelös.

Nationalvänster?

För evigheter sedan, när jag var 25 år, skrev jag en artikel som kritiserade nationalvänstern. Den blev ganska omdebatterad och jag tror den var välbehövlig just då, även om den inte pekade ut något alternativ (annat än en “globalvänster” som mest var en eftergift till tidskriftens redaktör). “Nationalvänstern” var min beteckning på de vänsterfalanger som då, år 2004, tenderade att upphöja den nationella suveräniteten till ett okränkbart värde. De som föredrog att tala om “det svenska folket” hellre än om “arbetarklassen”. Sedan dess har denna nationalvänster i hög grad dött ut, bortsett från i ganska marginella kretsar. Bara för att sedan återfödas som en ny slags nationalvänster som inte ens brinner för nationen, utan bara för realismen. Att vara politisk realist idag är ju att vara nationalist. Så resonerar inte så få inom vänstern i bredaste mening, från högersossar till vänstersossar, från reformistiska vänstersossar till revolutionära vänstersossar. Utan att ens tro på nationen, på den nationella suveräniteten som helig princip, så som nationalvänstern gjorde .

Bara en preliminär minnesanteckning inför fortsatta inlägg.

Bokläsningens psykotypografi

Vissa böcker (exempelvis romaner av László Krasznahorkai) måste läsas i snabb takt, annars funkar det inte. Andra böcker måste läsas långsamt. Själv misslyckas jag ganska ofta efter bara några sidor. Hittar inte in i ett tempo som flyter och boken förblir oläst. Jag har alltid tänkt att detta har att göra med det litterära språket. Men kanske inte bara.
Kan det vara så att läsning som kroppslig aktivitet ger omedelbara effekter helt oavsett det språkliga innehållet? Tanken kastas fram precis i slutet av en essä om litteratur och dissociation, som Carl-Michael Edenborg har skrivit för senaste numret av kulturtidskriften Vagant. Vad vi gör när vi läser är ju i typfallet att röra ögonen i sidled, rad för rad. “Vid ett tillfälle klockade jag att det tog mig 35 sekunder att läsa trettio rader i en bok”, skriver Edenborg. Mina egna klockningsförsök får ungefär samma resultat. “Normal” läshastighet verkar ligga på strax över en sekund per rad.

Det vill säga: ca två ögonrörelser i sekunden, precis som i en typisk EMDR-session.

EMDR (Eye movement desensitization and reprocessing) är en omstridd terapiform som används för att behandla psykiskt traumatiserade tillstånd som PTSD och DID. Enligt dess uppfinnare Francine Shapiro kan de snabba ögonrörelserna i sidled öppna upp vissa sidor av psyket helt enkelt eftersom de härmar ögonrörelserna under REM-sömnen, den del av sömnen då våra drömmar intensivt bearbetar vad vi varit med om. Kliniska studier har förvisso inte kunnat belägga de terapeutiska resultaten av att efterlikna dessa ögonrörelser i vaket tillstånd. Men många har liknande erfarenheter av att något händer. (När jag själv ska ta en tolv minuters tupplur, som kanske snarare är en sorts meditation, brukar jag helt enkelt blunda och röra ögonen i en liggande åtta, vilket uppenbarligen är något liknande.) Carl-Michael Edenborg avslutar:

Även om jag är den sista som vill tillskriva litteraturen en nyttofunktion, kan jag inte motstå att presentera den här tanken. /…/
Vad om läsandet i sig imiterar REM-sömnen, avväpnar psyket, hjälper minnet att hantera trauman och minska ångest och hämndlystnad – och samtidigt gör läsaren mer mottaglig för att dela textens drömmerier och tro på dess trollkonster, höra dess röster, gå upp i dess karaktärer, berusa sig med verklighetsflykt och tankeflykt?

Ja, det är onekligen en spännande tanke. Särskilt som läsningen av Edenborgs essä i sig rymmer ett förbehåll. Ett typografiskt förbehåll. Till skillnad från text på boksidor, är nämligen texten i Vagant satt i smala spalter. Jag klockar det till att jag läser 2,5 rader per sekund. Ögonen rör sig alltså både snabbare och kortare jämfört med bokläsning eller EMDR-terapi.
För att precisera Edenborgs spekulativa hypotes, skulle det alltså inte vara läsandet i sig som imiterar REM-sömnen, utan snarare bokläsandet, närmare bestämt läsandet av “normal prosa” satt i “normal typografi”. Det utesluter såväl dagstidningar som lyrik. Det är en ganska spännande tanke att läsningen av prosa, grovt generaliserat, skulle ha en terapeutisk bieffekt som poesin inte har.
Sen har vi hela frågan om läsning på skärm. Eller om att skumma texter största allmänhet. Jag tänker mig att skummandet rent kroppsligt skiljer sig från läsandet genom att ögat inte rör sig lika systematiskt i sidled. Kanske betyder det inte bara att vi tar in mindre text eller ägnar mindre tanke åt varje ord. Kanske försätts vi helt enkelt inte i samma tillstånd.

Kanske blir det dags att mynta ett nytt begrepp: psykotypografi.