Entries Tagged 'Uncategorized' ↓

Tre sommartips

Här ekar det för tillfället tyst. Det är för att jag skriver på en annan sak. Får återkomma till det. Så länge återpostar jag några sådana där kulturtips som Det fria ordets hus (Växjö) bad mig att dela.

BZZZ!

I den gamla väderkvarnen i Harplinge utanför Halmstad hålls 6-7 juli en gemytlig minifestival för ljudkonst och musik på hembyggda instrument.

Kronofonika

Litet svenskt kassettbolag som ger ut musik i pyttesmå upplagor och med egenartad humor. Efter flera släpp med lekfull acid house drämde man just till med en kassett med black metal-projektet Kulturprofilen, där alla låtar knyter an till ett välkänt tema.

Robert Barry, The Music of the Future

En utsökt idéhistorisk essä om hur gångna tiders kompositörer, ingenjörer och utopister föreställde sig framtidens musik som någonting helt annat än vad som hittills hade hörts. Och samtidigt en efterlysning av lika radikala visioner för vår tid. Följ sedan upp med att läsa Three True Tales About Music and Technology, en ny och mycket kort bok av samma författare, med illustrationer av Amanda de Frumerie, på exakt samma tema fast med skillnaden att alla historierna är påhittade, tror jag.

Spotifyboken piratkopierad

Tre månader efter att boken Spotify Teardown kom ut på MIT Press, har den nu börjat cirkulera på piratbiblioteken. Först hittades den på ZLibrary där den lagts upp i två format, epub och pdf. Jag antar att någon har rippat den officiella e-boksversionen, men noterar att pirat-pdf:en är något bristfällig då det inte går att söka i den eller kopiera ur den, vilket däremot går i epub-versionen.

The shape of medieval music to come – 15 år senare

För ganska exakt femton år sedan grundades inte bara den här bloggen. Då släppte vi även den postmedeltida musikgruppen Vox Vulgaris sitt (hittills) enda album. Det gavs ut på en cd som vi själva sålde i utbyte mot kontanter, i samband med att vi spelade på olika ställen, typ i Visby. Vi såg också till att det fanns tillgänligt via The Pirate Bay; torrenten levde nog i åtminstone tio år. Vox Vulgaris lade däremot ner verksamheten, för att återuppta den ett par enstaka gånger, senast 2016 när vi spelade på Electric Moon Fest.

Albumets titel var ganska kaxig: The shape of Medieval Music to come.

Trots att vår inspelning aldrig har distribueras via några officiella (licensierade) kanaler, annat än från hand till hand, har den numera fått en global lyssnarskara. Mestadels utan vår medverkan (och ofta med ganska fånigt bildmaterial), har låtarna letat sig ut på Youtube. Några har fått miljoner lyssningar där. Det har också visat sig att andra ensembler runt om i världen har plockat upp våra rätt fria tolkningar av medeltida musikfragment och återskapat dem, ibland ner till varje liten improvisation. Jag får regelbundet e-post från folk i Sydeuropa och Latinamerika som frågar om de får spela “våra” låtar eller använda dem i föreställningar och videoproduktioner. Det är rätt fascinerande hur musiken lever vidare trots att vi sedan 2014 inte har lyft ett finger för att sprida den, eller informera om den på nätet. Vux Vulgaris har aldrig ens haft en hemsida. Trots att vi fortsatt känna ett behov av att berätta för lyssnarna om bakgrunden till våra tolkningar. Särskilt som inspelningarna på Youtube även har missbrukats av “identitära” spån som leker tempelriddare och löjligt nog tycker jag höra en hyllning till Europa eller till Västerlandet i musiken.

Nu tänkte vi ändra på det och trots allt tillgängliggöra The shape of Medieval Music to come via några musiktjänster. Framför allt då Bandcamp, som låter en presentera musiken med kontext, vilket i praktiken är bannlyst hos skvalströmmare som Spotify. Men okej, vi lägger nog upp albumet även där.

Tills dess inskränker sig den tillgängliga informationen om Vox Vulgaris till sparsmakad metadata på ställen som Discogs, Last.fm, och Rateyourmusic. På sistnämnda sida finns en recension av The shape of medieval music to come, skriven 2016 av användaren LauraMarx (som i övrigt verkar digga svartmetall, vaporwave och högmodernistisk konstmusik). Beskrivningen gav mig nästan rysningar. Det är svårt att fatta att det handlar om musik som vi hafsade ihop när vi var fyra personer i 20-25-årsåldern som extraknäckte i medeltidsbranschen på somrarna. Alltså, läs detta:

One of these performers is a founder of the PirateBay. He plays recorder.

There is a raging debate in the world of early music – about how it should be played, or if it should even be played at all. docperkins review of a La Reverdie album highlights well enough one side of the debate. The basic idea is: nowadays ensembles are trying to play early music as accurately and historically as they can, recreating an actual experience of medieval music as a medieval listener might have heard it – and their opponents say, you can't play it accurately, trying to play 10th century music accurately in the 20th (or 21st) century is impossible, that "attempt[s] to understand the past in terms of the past is—paradoxically—an absolutely contemporary phenomenon", that "embod[y] a whole wish list of modern(ist) values, validated in the academy and the marketplace alike by an eclectic, opportunistic reading of historical evidence" (from Wikipedia)

Enter Vox Vulgaris, with an album called 'the Shape of Medieval Music to Come', featuring a cover of naked humans being tortured on musical instruments by Hieronymus Bosch, and at least one legal fugitive on recorder.

What is the statement they're making? I don't know. But Vox Vulgaris aren't like other medieval ensembles. They don't have anywhere near the polish, certainly, or the vision. We are not gently guided along an imagined jouney to Bethlehem, nor are we transported to the Crusades, or invited for a drink at a medieval tavern or to worship at an ancient monestary – we are just hearing Vox Vulgaris kick out the jams.

Do they sound as good, all the same? Even better? Not really. They're nowhere near as good at their instumnets, honestly, and there's a lot of stumbling through their pieces. But it's kind of the wrong question… Were the Sex Pistols as good as Chuck Berry? No. They were bloody awful, honestly! That's not why you listened to them!

Why listen to Vox Vulgaris? First of all: that fucking horn solo in Cantiga no. 213 is so fucking raw dude. It struck me immediately, like — really? It sounds like a jazz solo. But why not? How do you know they didn't play jazz licks in the 1060s? (It actually sounds like a Carnyx). Also: those wonky harmonies all over Ghaetta? Those POUNDING, dark polyphonic lines on the last song? There's so much going on there, it's huge. You won't hear that in other ensembles.

That's the idea, I think – Vox Vulgaris contribution. An alternative imagining of early music ensembles. No longer dominated by record company organized history lessons, but music for musics own sake.

Nevermind the Bollocks, here's the Middle Ages!

EDIT: I feel I was a little too harsh about their musicianship here. Compared to the overpolished & squeaky clean playing of many HIP ensembles, this is very raw, but they are obviously accomplished musicians. I still think there are audibly wonky bits, but the more I listen to it the more and more exceptional I realize this record is. One of the best performances of early music available IMO

Om övervakningskapitalism och uppmärksamhetskris

Under 2010-talets lopp förvandlades internet från ett löfte till ett hot.

Jo, jag misstänker att detta kommer bli ett återkommande konstaterande i historieskrivningen över det årtionde som vi snart lämnar.

Kan vi ta tillbaka internet?” lyder rubriken på en medellång artikel jag skrev för Dagens ETC. Där resonerar jag kring några aktuella linjer i den nätkritiska debatten, som under 2010-talet har utvecklat sig bort från en resignerad pessimism, mot att i högre grad försöka förstå distraktion och övervakning i ekonomiska termer.

En bok som på sistone hamnat i centrum för diskussionen är Shoshana Zuboffs The Age of Surveillance Capitalism, en riktig tegelsten som tyvärr inte ens försöker greppa det där med “kapitalism”. Något som oerhört vältaligt påpekas i Evgeny Morozovs lååånga recension, som i alla sina utvikningar är betydligt intressantare läsning än den recenserade boken. Inte jätteförvånande; medan amerikansk facklitteratur nästan alltid går på tomgång och kunde strykas ner till halva sidantalet utan att något väsentligt gått förlorat, så är den facklitterära kritiken i amerikanska kvalitetstidskrifter desto mer pregnant.

Egentligen är det inte övervakningen som Zuboff vänder sig mot. Att våra beteenden kartläggs är bara ett medel på vägen mot det större målet, att förutsäga våra handlingar och styra våra viljor. Kort sagt handlar det om beteendemodifikation med hjälp av betingning – med andra ord behaviorism, den psykoteknik som utarbetades kring 1900-talets mitt av psykologer som B.F. Skinner. Vår tids framgångsrika appar bygger direkt vidare på deras upptäckter, samt på nyare neurovetenskaplig forskning om hjärnans belöningssystem och signalsubstansen dopamin.

I artikeln kommenterar jag även initiativet Time Well Spent och vädrar några invändningar mot deras retorik och strategi.

Även om Time Well Spent tar upp viktiga problem, räcker inte den liberala analysen, som enbart kretsar kring den enskilda individens frihet från yttre manipulation. En verklig förändring måste utgå från hur vi vill leva tillsammans och kan inte förlita sig på att teknikföretag ska bortse från vinstmotivet av respekt för våra nervsystem.

Det råder förvisso inget tvivel om att digitala tjänster skapas i syfte att vara beroendeframkallande. En återkommande referenspunkt har blivit Natasha Dow Schülls antropologiska studie Addiction by Design om spelmaskiner i Las Vegas, som i slutändan befinner sig på samma skala som valfritt mobilspel, liksom alla sociala medier. Men hur kan man på bästa sätt ta sig an detta elakartade kontinuum? De svenska orden “beroende” och “missbruk” framstår tyvärr som tämligen värdelösa i sammanhanget. Behöver vi hitta ett nytt språk för att tala om skärmarnas kittlande av våra belöningsmekanismer, om den “uppmärksamhetskrisen” som det resulterar i och om fördelning av ansvar i den digitala behaviorismens tid.

Kapitalismen har skapat ett kommunikationssystem som inte tar hänsyn till mening, utan bara till möjligheten att utvinna mätbart ”engagemang”.

Avslutningsvis återger jag några av de tankegångar som sistone har förts fram av den schweiziske sociologen Felix Stalder, som enligt min uppfattning har mer att bidra med än Zuboff – som fortsätter att sätta sitt hopp till företag som Apple, vilka hon uppfattar som en godartad motvikt till “övervakningskapitalismen”.

Läs artikeln ur Dagens ETC, “Kan vi ta tillbaka internet?

Gula fackföreningar, kontrollerade av Amazon? Ett scenario som visar vad inskränkt strejkrätt kan betyda i verkligheten

Jag måste erkänna att jag har lite svårt för talet om att “försvara strejkrätten”. Precis som när man ska “försvara asylrätten” eller “försvara upphovsrätten”, förutsätts en mänsklig rättighet som redan finns i nån sorts otvetydigt skick. Så är det ju inte. Både strejk-, asyl- och upphovsrätt utgår från juridiskt konstruerade rättssubjekt och rättsobjekt. Hur dessa hänger samman med den materiella verkligheten, via juridiska resonemang om “skälighet”, är aldrig så entydigt som den liberala rättighetsretoriken vill få det till. Rättigheternas faktiska innebörd skiljer sig beroende på sammanhang och på de inblandades sociala ställning.

Dagens så kallade strejkrätt är givetvis redan villkorad på en massa sätt. Inte nog med att man måste varsla. Man måste först och främst ha en formell anställning att strejka från. Frilansarbetare har ingen strejkrätt, eftersom strejkrätten i själva verket inte är en rätt att strejka, utan en utbyggnad på anställningsskyddet. Den säger att strejk, under vissa omständigheter, inte är giltig grund för avsked.

Regeringen är nu i färd att inskränka strejkrätten. Ett fackförbund ska inte längre få ta till strejk mot en arbetsgivare som redan har slutit avtal med ett annat fackförbund. Vad detta handlar om i praktiken är alltså något mer än bara frågan om att strejka eller inte strejka. Det handlar om att ändra förutsättningarna för facklig organisering och för kollektivavtal.

För att förstå vad som håller på att ske med arbetaren bör vi nog tala mindre om abstrakta rättigheter och i stället blicka framåt mot konkreta scenarion. Vad det handlar om kan sammanfattas i begreppet “gula fack“. En nyttig ingång ur juridiskt perspektiv ges av Rasmus Hästbacka i Arbetaren.

Det tydligaste scenariot jag har sett har postats av Daniel Håkansson på Facebook. Jag klistrar in det i sin helhet (med viss html-redigering):

Om man t e x leker med tanken att en glesbygdskommun med ont om jobb blir uppvaktad av jätteföretaget Amazon år 2022.

Akt 1:
Amazon vill etablera lager i Sverige. Amazon gullar med kommunalråd och strateger, får mark, el och vägar halvgratis och smäller upp bautalagret som täcker Skandinaviens e-handelsvägar . Kommunalråden ser räddningen för bygden och har inte som huvudansvar eller -fokus att fundera på hur Amazon behandlar sina anställda.
Nu är lagret byggt.

Akt 2:
För att få jobb på Amazon måste man anställas av Amazon Workers. Ett bemanningsbolag , som i sin tur har kollektivavtal med en “fackförening” som heter Amazon Workers Group . Styrd av Amazon via bulvaner.
Som arbetssökande har du inga rättigheter. Det är ytterst svårt att vinna ett mål mot ett bolag som inte ger dig anställning. Du måste vara skicklig och företaget ovanligt klantigt för att vinna en sådan tvist.
Möjligen kan det vara påstätt av den privata arbetsförmedlingen som kan tvinga dig söka allt, eventuellt även den ägd av Amazon via bulvanbolag.
Nu är de anställda på plats, “organiserade” i Amazon Workers Group och verksamheten igång. Varorna börjar flöda ut och det går bra.

Akt 3:
Amazon Workers Group har tecknat ett “kollektivavtal” med Amazon Workers. I kollektivavtalet är det samma slavliknande villkor som Amazon har på sitt lager i Tyskland. Eftersom Sverige inte har lagstadgad minimilön så finns det inget juridiskt golv för hur usla avtal kan vara .
De anställda får sina löner enligt det avtalet.

Akt 4:
Handels eller Transport försöker teckna avtal med det nya företaget. Amazon vägrar eftersom man bara bemannar med “konsulter” från Amazon Workers. Amazon stämmer skiten ur Handels för företagsrättskränkningar. Amazon Workers hävdar att man har giltigt avtal med Amazon Workers Group.

Akt 5:
Handels har inga medlemmar på arbetsplatsen eftersom Amazon är 100% antifackliga och har som central affärsidé att vara så. De som tas ut i konflikt av Handels kommer inte få några timmar av bemanningsbolaget och därmed inte kunna åstadkomma någon skada för arbetsköparen, vilket är vad strejk handlar om. Ej heller kommer Handels komma in i lagret för att vara strejkvakt.
Handels kan alltså ej utlösa strejk. Däremot försöka med en blockad liknande den vid Toys R Us. Men eftersom Amazon har ett enligt lagen giltigt avtal med Amazon Workers flygs det in tio toppjurister från New York som stämmer skiten ur Handels, får blockaden ogiltigförklarad enligt Ylvas (och Handels!) “smarta” förslag. AD dömer enligt den nya lagen till fördel för Amazon. Inga krumbukter kommer att hålla, såsom nuvarande förslag ser ut så kommer Handels förlora i detta scenario.

Akt 6:
Amazon slår ut stora delar av den svenska detaljhandeln p.g.a. sina lägre priser. Coop, ICA med flera som fortfarande har avtal med Handels tecknar i desperation avtal med Amazon Workers för sina lager efter “omstruktureringar” av verksamheten.

Akt 7:
På betald övertid med traktamente håller de sista pamparna högtidstal om den svenska modellen. Medlemmar har de inte kvar men strejkkassan kan användas till fallskärmar i flera årtionden.
Man kan också lätt se att billighetsföretag kommer ha lätt att få den allmänna opinionen med sig. D.v.s. folk i allmänhet kommer ha det så uselt att dom kommer vara lätta att manipulera i opinionen för att prioritera lågpris framför allt annat. Det syns t.ex. tydligt i de taxikonflikter som utspelar sig i Europa där branschen försöker hålla undan slaveribolagen Uber och Cabify, många medborgare har det så uselt, d.v.s. lika uselt som uberslavarna, att dom vänder sig emot de “priviligerade” taxiförarnas krav på lag, ordning och vettiga priser och älskar sitt Uber, tillsammans med högerpolitikerna.

Scenariots skildring av ett maskopiförhållande mellan koncernen Amazon, bemanningsföretaget Amazon Workers och den gula fackföreningen Amazon Workers Group tydliggör saker så mycket bättre än vad någon rättighetsretorik hittills har gjort.
Allt som kan tilläggas är att det finns ett ord som sedan snart hundra år använts för just den här typen av organiserad maskopi, där olika intressen “knyts ihop” – med statsmaktens skälighetsbedömningar som yttersta garant för påtvingad arbetsfred. Ordet för en sådan ordning är fascism, efter det latinska ordet för “knippe”, fascis. “Fascism … literally means the politics of bundling”, som fascisten Nick Land själv uttrycker det.

Rapport från CTM och Transmediale 2019

Vad kan då sägas om årets upplagor av de berlinska syskonfestivalerna Transmediale och CTM, som gick av stapeln förra veckan? Jag måste erkänna att det i år var svårt att urskilja ett tydligt tema hos någondera.
Förra årets konferensprogram på Transmediale kändes osedvanligt brännande, med ständiga återkopplingar till aktuella problem med fascism och högerpopulism. Om det i år gjordes ett nödvändigt försök till fördjupning, kretsande kring empati i digitala kulturer, med återkommande hänvisningar till Raymond Williams begrepp “känslostrukturer”. Men åtminstone för mig förblev det hela rätt diffust. Upplevelsen kan ha varit annorlunda för deltagarna i de studiecirklar som Transmediale i år ordnade under månaderna före festivalen, vilket ter sig som ett bra drag.
Däremot erbjöds i år över huvud taget ingen konstutställning. Jag som har besökt Transmediale från och till sen elva år märker en tydlig förskjutning mot konstnärliga installationer till en allt starkare dominans av mer eller mindre akademiska panelsamtal, varvade med performance och videoverk. Besökarantalet fortsätter vara slående stort, med starkt inslag av konstskolestudenter från nordvästra Europa, men givetvis också berlinare, inklusive de öst- och sydeuropeiska diaspororna.
Jag ska även erkänna att jag inte ägnade så mycket tid åt konferensprogrammet i år. Delvis eftersom vi hade mycket förberedelser att göra för vår egen workshop på Transmediale (som samlade ett fyrtiotal deltagare från alla Europas hörn i livliga samtal). Delvis eftersom det fanns lockande punkter på CTM:s parallella dagsprogram på Bethanien.

CTM firade 20 år sedan grundandet, då som Club Transmediale; ett klubbprogram riktat till Transmediales besökare. Efter hand har CTM vuxit och löper nu över tio dagar, med inte bara klubbnätter och konserter utan även en konstutställning samt ett alltid spännande samtalsprogram. Inriktningen är på musik (och ljud) med bra global utblick och tydligt lyftande av politiskt aktuella frågor. Även om föredragen på CTM:s program givetvis har varierande kvalitet, känns de ofta mer kompakta än de ofta väl utdragna panelsamtalet på Transmediale.

I år besökte jag två föredrag som hakade i varandra bra, i det att båda gjorde ansatser till att summera vad som har hänt med musiken under 2010-talet. Ett ofrånkomligt nyckelord i sammanhanget blir då “chill“, som beteckning på vår tids muzak. Som bekant premieras “chilla” spellistor systematiskt av såväl Spotify som Youtube. Vi berör saken i vår alldeles nyutgivna bok på MIT Press, men de bästa analyserna som jag har läst kommer från musikjournalisten Liz Pelly. Tyvärr anlände jag inte i tid för att höra hennes föredrag på CTM, men i torsdags togs ämnet upp av ytterligare två skärpta tänkare.

Kulturteoretikern Paul Rekret gav en briljant exposé över det gångna årtiondets ny-ambienta våg; musik utan tvära skiften, i breda drag påminnande om landskapsmåleri. Jag citerar lite från programtexten:

Critics have of late discerned a tendency towards a “chill” aesthetic in popular music. A mellowed edge is detected not only in pop but also recent predilections for ambient, fourth world, and new age reissues or in the current dominance of functional playlists as a frame for music consumption. This is usually put down to music’s easy availability on streaming platforms: a boundless stream of sound is paralleled by perceptual drift tolerated by atmospheric or ambient sonic tropes.

Det handlar inte om att vara för eller mot den ambienta estetiken, men om att förklara dess skiftande roll i en given historisk kontext. “Chill” korresponderar enligt Rekret till finanskrisen och dess efterföljande trauman; opiatmissbrukets utbredning i USA är en tänkbar parallell. Samtidigt är det uppenbart hur spellistorna lyfter fram “chill” som ett sätt att optimera givna aktiviteter (plugga, jobba, koppla av). En mer inommusikalisk historieskrivning kan handla om den musikaliska “maximalism” som satte fart under nollnolltalet, särskilt inom kommersiell dansmusik (EDM), men till slut nådde en gräns, kollapsade och slog över i vår tids chillparadigm. Men allra mest konkret blir det såklart i streamingföretagens affärsintressen. Den som lyssnar på “chill”, lyssnar utan att tänka på sitt lyssnande och blir efter hand bekväm med detta och då även allt mer fast i den aktuella tjänstens utbud av spellistor, där låtar flyter fritt från sin ursprungliga kontext. Att kasta samman musik i spellistor är en djupt ideologisk operation; man raderar ut dissonanser och tidigare sammanhang till förmån för en falsk enhet.

Nästa talare var musikvetaren Robin James som talade under rubriken “Resilience, Sonic Patriarchy, & Feminist Melancholies“. En aning mer akademiskt presenterat än föregående och bitvis svårare att följa, men hon har lagt upp sitt manus och gav dessutom roliga exempel från det gångna årtiondets topplistemusik. Jag måste nog läsa igen innan jag vågar sammanfatta, men en slutslutsats handlade om skillnaden mellan chill och melankoli, där Robin James tydligt tog ställning för melankolin och den feministiska potentialen i att hålla fast vid ilskan.
Här hade man gärna hört en kommentar från Jeremy Gilbert, som på Transmediale dagen efter, med obligatorisk hänvisning till Spinoza, förnekade att det över huvud taget kan vara negativitet som leder till politisk förändring. “What radicalizes people is making them feel their capacity, not making them feel their oppression”, menade Gilbert, men om detta ska översättas i feministiska termer, får vi nog just det som Robin James ville attackera.
Gilbert var medveten om att han nog provocerade den berlinska publiken när han även ifrågasatte den politiska potentialen i kall, hård eller aggressiv musik. Själv måste jag säga att hans syn på politisk estetik känns mycket begränsande. Givetvis finns det skäl att utforska breda spektrum att känslor genom ljud, musik och dans. Detta är också vad CTM år efter år lyckas göra så väl i sitt konsert- och klubbprogram.

Jag hann bara besöka ett fåtal evenemang men kan nämna några för att antyda bredden. Yair Elazar Glotman och Mats Erlandsson framförde en ny version av sin elegi Negative Chambers, nu med kombination av elektronik och en kammarensemble (violin, cello, kontrabas, viola da gamba och trombon). Det gick från oerhört gripande mikrotonal instrumentalmusik, via ett mittparti där jag ärligt talat inte tyckte att elektroniken samspelade så väl med ensemblen, innan allt åter flöt samman i en flod av ljud – inne i ett akustiskt speciellt högtalarrum i Berlins gamla radiohus, med så kallat 4D-ljud.
Därefter bar det iväg till Kreuzberg och den första spelningen någonsin med Yung Leans punkband Död Mark. Jag tyckte det var jävligt bra.
Som vanligt curerade CTM också en rad klubbnätter på Berghain, vissa med mer noise och punk, andra mer renodlat dansant, som på fredagkvällen när vi gick dit efter att ha hållt vår workshop. De två inslag som gjorde starkast intryck på mig var dels den oerhörda frenesin hos MCZO & Duke från Tanzania, dels den brutala techno som levererades av den iranske kompositören Ata Ebtekar. Sen fortsatte det med mestadels hård och snabb dansmusik, i likhet med förra årets omtalade gabbersession (som jag faktiskt älskade).

Jag hade även tänkt säga några ord om CTM:s konstutställning på Bethanien, men det får bli kortfattat. Bland videokonsten fanns det ett par verk med tydligt afrofuturistisk estetik, men inget som riktigt fastnade, inte alls som förra året då de visade Lawrence Leks kusliga Sinofuturism (1839 – 2046 AD).

Hoppas kunna återvända till båda festivalerna nästa år!

K301: Roland Paulsen plockar isär Hans Roslings dogmatiska optimism

Hans Roslings postuma bok Factfulness tycks i vissa kretsar närmast behandlas som en helig skrift. Bill Gates skänker ett exemplar till varje nyexaminerad collegestudent i USA. I vår kommer varje svensk gymnasiestudent att få samma gåva av Peter Wallenberg Jr. En selektiv samling statistiska fakta som syftar till att bekräfta dogmen att världen bara blir bättre och bättre, på i stort sett alla tänkbara sätt.

Efter att ögnat på några av diagrammen i Factfulness slogs jag av häpnad över hur någon kan ta boken på allvar. Sätten att mäta påstådda framsteg inom vetenskap, kultur och demokrati är rent skrattretande. Jag gav några exempel på detta i en bloggpost, utan att på något vis gå till botten med alla problem i Roslings räkneövningar. Därför är det glädjande att nu läsa en rejäl sågning i DN, signerad sociologen Roland Paulsen [unvisit], som samtidigt har lagt upp en välproducerad video som ifrågasätter den dogmatiska optimism som Rosling var så skicklig på att föra fram.

Roland Paulsens har två huvudsakliga angreppspunkter mot Hans Rosling. Den ena gäller bruket av medelvärden. Närmare bestämt nationella medelvärden för människors inkomst, vilket i praktiken blir ett sätt att mörka de stora skillnader som råder inom varje land. De allra flesta människor tjänar ju betydligt mindre än medelinkomsten, som dras upp något enormt av den rikaste procenten. Att räkna på medianen hade i många fall gett en helt annan bild av hur ekonomin ser ut. Om man nu alls ska acceptera den metodologiska nationalism som det faktiskt är att utgå från nationellt inkapslad data.

Paulsen går inte fullt så långt (och accepterar även den officiella statistikens beräkningar på köpkraft/reallön), men demonstrerar ytterst väl hur orimligt det blir att som Rosling bortse från alla ojämlikheter inom nationen:

Medan Roslings diagram visar hur USA blir rikare och rikare är detta en verklighet som, enligt Thomas Piketty och hans medförfattares senaste beräkningar i Quarterly Journal of Economics, enbart en minoritet av amerikanerna fått uppleva. För den fattigaste halvan av befolkningen har medelinkomsten stått still sedan 1980. Så varför rör sig USA-bubblan som om hela landet blivit rikare?

För att förstå det måste vi titta på hela inkomstspridningen och var rikedomen är koncentrerad. Ser man på den rikaste procenten i USA så hamnar närmare dubbelt så stor andel av landets totala inkomster där som hos den fattigaste halvan av befolkningen. Eftersom denna lilla procent, vid sidan av ytterligare inkomstökningar hos den rikare halvan av befolkningen, tredubblat sina inkomster sedan tidigt 80-tal, har den nationella medelinkomsten ökat kraftigt. Men att hälften av befolkningen stått still i inkomst (samtidigt som kostnader för sådant som bostad, utbildning och omsorg skjutit i höjden) döljs effektivt bakom detta medelvärde.

Paulsens andra angreppspunkt mot Rosling gäller hälsa och ohälsa. Rosling beskylls för att vara ytterst selektiv och bara bry sig om de sjukdomar som visar en global nedgång, och för att systematiskt undvika frågor om psykisk hälsa.

Hur är det ens möjligt? Under senare år har medellivslängden i både Storbritannien och USA sjunkit på grund av så kallad död av förtvivlan, det vill säga dödsfall orsakade av självmord, alkohol och överdoser. Ser man till hela världen är, som WHO återkommande påpekat, den vanligaste orsaken till ohälsa i dag inte en somatisk sjukdom, utan depression. En tiondel av jordens befolkning uppskattas lida av någon form av depression, och i en ny studie av forskarna Sara Flèche och Richard Layard vid London School of Economics, uppskattas psykisk ohälsa förklara mer mänskligt lidande än både fattigdom och somatiska sjukdomar. Så varför skulle någon intresserad av global hälsa vilja bortse från människans psyke?

Här skulle jag säga att tillgänglig data är mindre entydig än vad Paulsen låter antyda. Det är helt enkelt svårt att leda i bevis att den psykiska ohälsan eskalerar i västvärlden. Ett ökat antal diagnosticerade sjukdomsfall betyder ju inte nödvändigtvis att sjukdomen har blivit vanligare. Det kan lika gärna handla om tillgången på sjukvård och rutinerna för diagnostik. Därmed inte sagt att motsatsen skulle stämma. I boken Macht der Kapitalismus depressiv? pläderar den tyske psykoanalytikern Martin Dornes pläderar för att det inte alls är sant att allt fler människor blir deprimerade i västvärlden. Hans positivistiska argumentation övertygar knappast. Även om antalet depressionsdiagnoser är en dålig indikator på mängden depression i ett samhälle, finns det gott om indicier för att det faktiskt är så som Paulsen hävdar (men Rosling ignorerar) – alltså att depression är ett psykiskt tillstånd som antagit närmast epidemiska proportioner, om än kanske delvis på bekostnad av andra former av psykisk ohälsa. Detta måste på ett eller annat sätt förklaras med hänvisning till den kapitalistiska verklighet som vi lever i. Men mer om detta en annan gång.

Här kommer Roland Paulsens nya video:

Kassetthouse 2018

Tredje året för denna lista, som därmed har blivit en tradition (2016, 2017). Faktiskt har flera bloggläsare redan hört av sig och undrat om det inte snart är dags för årets listning av kassettsläpp på Copyriot.
Som vanligt listar jag bara kassetter som jag själv lyckats lägga vantarna på, rent fysiskt. Vissa av dem är slutsålda, andra ej, kolla Bandcamp, där det även går att höra musiken digitalt. Huruvida den är tillgänglig via andra strömningstjänster vet jag inte, det får ni kolla själva om ni trivs där.
Listan rymmer såklart mer än bara housemusik i strikt mening. Det kan dra åt techno, disco och hiphop, eller i mer ambient riktning. Däremot har jag utelämnat de visserligen förträffliga kassetter som jag mer upplever som ljudlandskap, eller som mer tydligt härrör från någon rock- eller jazzgrupp. Kriteriet är liksom att musiken har en (tänkt) närvaro på dansgolvet, utan att för den skull vara renodlad dansmusik. Kassettformatet i sig innebär ju, som sagt, en anpassning för lyssning snarare än för dans.
Alldeles uppenbart är listan inte komplett. En hel del släpp har jag hittat för sent, när den fysiska kassetten redan är slutsåld och jag fått nöja mig med mp3:orna. Andra har jag fått avstå från på grund av att portokostnaderna (särskilt från USA) kan bli löjligt höga, plus de nya handelshinder som införts av Tullverket i maskopi med Postnord. Kassettscenen är oöverskådlig och nya bolag dyker upp hela tiden, från Japan via Ryssland och hela Europa, vidare till den amerikanska Stillahavskusten. Tipsa mig gärna när som helst om nya bolag att hålla koll på!



Pool Boy – Pool Boy LP

Coastal Haze | Discogs | Bandcamp
På hatthyllan i min hall står en gammal bandare och där råkade den här kassetten hamna så fort dem dumpit ner i våras. Bandarens vänsterdäck käkar band men högerdäcket kan vända sida automatiskt och loopa kassetter in i evigheten, vilket var just vad som hände med Pool Boys musik, som snart visade sig växa såväl natt som dag. Alldeles oavsett den enkla formel som musiken följer (inte bara hos Pool Boy utan i största allmänhet för allt som släpps av Coastal Haze): javisst är det deep house, javisst är det b… ja, alltså det bär emot en smula men: baleariskt.
Baleariskt. Ett begrepp som jag helt ahistoriskt väljer att förstå inte som knutet till en tid och plats (sent 1980-tal, Ibiza), utan mer som en imaginär plats. En plats med ett visst förhållande till havet. Inte i havet, vilket är en vanlig positionering för techno utmed axeln Detroit/Berlin. Inte heller havet, där en hel del house kan tänkas gunga fram. Utan invid havet, en plats som hos Pool Boy stundom blir övertydligt markerad av skriande måsar och (om jag inte minns fel) även vågsvall. Men denna baleariska subtilitet, kopplad till att vara invid (och strax ovanför) låter sig även överföras till andra platser än de havsnära, inklusive min hall med dess ej oävna utsikt.
Artisten är anonym, men Coastal Haze ger en vink om platsen där musiken har producerats, “overlooking the port of Vancouver”. En teori är att Pool Boy skulle vara ett pseudonym för Project Pablo.
När jag lyssnar på den här kassetten låter jag den alltid rulla flera varv, om och om igen. En stark helhet. Men om jag ska välja en låt, får det ändå bli “Old dog no tricks”. Inte förrän nu, efter att ha läst diverse kommentarer, slår mig det självklara: basgången är identisk med Tessio, den finska 2001-klassikern. “Old dogs no tricks” får kallas för en tribut eller ett ekot eller vad som helst, men de gamla hundarna måste snällt bli sittande inför det faktum att Vancouver håller kassettfanan uppe.



Interplanetary Criminal ‎– Get Money

Seagrave | Discogs | Bandcamp
Brittiska kassettbolaget Seagrave har (i mina ögon) befäst sin position som en av de två främsta företrädarna för en tydlig kassetthouseestetik. Den andra är såklart 100 % Silk, som också håller klassen i varje släpp (se nedan), men Seagrave har på sistone hållt högre takt. Främst bland årets släpp är nog detta med nån snubbe från Manchester som har hittat sin perfekta avvägning av breakbeats, acid och drömmerier.



Olsen – Dream Operator

100 % Silk | Discogs | Bandcamp
På tal om Manchester är detta även hemort för Andrew Anderton, som av oklara skäl kallar sig Olsen. På tal om 100 % Silk är det de som har gett ut hans kassett (vilket betyder att den tyvärr måste beställas ända från Kalifornien, med risk för att Postnord på uppdrag av Tullverket tar ut 75 kronor i administrationsavgift för att inkassera några få kronor i moms, vilket vår jävla stat nu försöker kräma ut på allt utifrån EU, även om tillämpningen på kassettmusik inte verkar vara helt konsekvent).
Bolaget kallar det “miasma-house” och visst måste det vara en ständig kamp med att klura ut nya attribut till housesoundet efter att först “deep house” och senare “lo-fi house” börjat claimas av tråkmånsar som bara försöker följa en formel. Men alla inser ju etiketternas godtycklighet, särskilt när bolaget samtidigt kallar musiken för “ambient techno” vilket nog också är korrekt. Jag associerar den här musiken med vinter och stillsamma vardagkvällar, alldeles oavsett dess dansgolvskvaliteter.



Dirty tapes from Russia, vol. II

Dirty Tapes | Discogs | Bandcamp
På tal om svårigheterna att benämna viss housemusik så gillar jag hur ryssarna har nöjt sig med etiketten “raw”. Som i kollektivet Raw Russian, vars centralgestalt tydligen nu gör rysk värnplikt någonstans i Arktis bortom alla kommunikationsmedel, eller det var vad jag hörde i somras när jag träffade några av hans kompisar på en festival (eller närmare bestämt en inställd festival, men vi var ändå på plats ute i skogen och kom i samspråk utifrån deras ryska kassetthouse). Under tiden får den ryska scenen lite draghjälp av ett bolag i New York som har satt samman sin andra samlingskassett. Generös längd (C90) men ärligt talat ganska ojämnt innehåll. Föredrar nog andra ingångar till scenen. Men jag gillar att återigen få höra en sampling av Rysslands snällaste rappare Антоха МС lagd uppe på ett pumpande beat.



Volna II

Volna | Bandcamp
Bland årets samlingskassetter från Ryssland föredrar jag nog ändå den här, från Nizjnij Novgorod (staden som f.ö. mellan 1932 och 1990 hette “Gorkij” efter dess store son). Inte minst för känslan av att ha ett av de endast 30 kassettexemplar som Volna kopierat upp!
Low Tape är en av de producenter i kretsen som så smått börjat göra sig hörd utomlands, via brittisk vinyl, likt många andra av de nämnda i årets lista.



SKR3WF4CE – VCTAPE01

Virus Crew Recordings | Discogs | Bandcamp
Raskt hoppar vi från ryska Volgadistriktet till amerikanska Tennessee vars huvudstad Nashville hädanefter inte bara är känd för country utan även för att där finns några tokstollar som ger ut hänsynslöst klassiskt hämningslöst rejvig techno på kassettband som verkligen ser ut att komma från 1990-talet.



SZCH ‎– House to save the house

Discogs | Bandcamp
Från Kroatien har Low Income $quad levererat roliga samlingar med kassetthouse sedan ett par år. En av de ansvariga har varit Filip Šćekić som i början av året meddelade om hur hans familj var på väg att vräkas från sitt hus vilket föranledde honom att släppa en drös osläppta spår på en C90-kassett i ganska minimal upplaga, för att få ihop lite stålar. Jag intalar mig en ilska vid grunden av musikens lekfullhet samt att det är en god gärning att importera kassetter från Kroatien.



DJ Sabrina The Teenage DJ ‎– Witchkraft

Discogs | Bandcamp
Vissa människor tål inte ens att höra talas om DJ Seinfeld eller Ross From Friends och de bör nog heller inte tipsas om DJ Sabrina The Teenage DJ. Själv faller jag pladask för hela estetiken utan att riktigt veta om jag fattar den. Inte heller bryr jag mig nämnvärt om musikens grad av originalitet. Precis som på förra årets dubbelkassett är väl detta mest en massa rock- och discosamplingar som, utan hänsyn till ljudkvalitet, har rörts ihop till en euforisk helhet över ett ganska stelt beat. Än sen? Glädjen kan ingen snacka bort. En värdig uppföljning till förra årets dubbelkassett. Lite känsla av samlade B-sidor, men på ett sammanhållet sätt som tigger efter att spelas varv efter varv.



Sailor Team ‎– Sailor Team Hits!

Neon City Records | Discogs | Bandcamp
På tal om samplad musik med oklara grader av originalitet men med bedövande eufori och hårt drivna koncept. Oavsett om man vill kalla detta framtidsfunk eller vapor-nånting eller nånting-disco så är det en stark samling som kom hem från Hong Kong utan problem med tullen. Sedan dess har Neon City Records hunnit spruta ur sig en hel drös nya kassetter som genast har sålt slut, plus svindyr merch, vilket tyder på att den här musiken hör till någon form av global scen, vilken jag inte riktigt bryr mig om att studera närmare.



ROXO 04

Monster Jinx | Bandcamp
Samlingskassett från Portugal som ett par vänner hittade i en butik där och köpte på måfå i present till mig vilket gjorde mig glad. Inte helt olikt mycket av vad som hörs från Ryssland, med en hel del åt trap-hållet.



The Finspång Sound: Genesis (92​-​94)

Kronofonika | Discogs | Bandcamp
GabberGubben, Dyngherren och Florian Wulffpeckrl är några av artisterna på denna påstådda samlingskassett som påstås dokumentera en påstådd scen som, påstås det, ska ha frodats i en svensk gammal bruksort under några år under det tidiga 1990-talet. Sant verkar det däremot vara att upplagan om 20 kassetter ännu inte är slut och att Kronofonika är ett synnerligen lovande tillskott till den svenska kassetthimmeln.



Undhulat ‎– Walking Music

Kronofonika | Discogs
Kronofonika satsar småskaligt och uppges ha släppt den här kassetten i fem exemplar, varav jag fick hem ett på köpet när jag gjorde en beställning. Typisk höstacid, gjord för promenader.



WHATTODO – Readymade Leftovers & Scrapheap Junkyard

Kalkatraz Cassettes | Discogs | Bandcamp
Gladdes åt upptäckten av ännu ett nytt svenskt kassettbolag, gotländska Kalkatraz, vars första utgivningar takar ut ett brett fält mellan drönig ljudkonst och techno. Hårdast föll jag ändå för den här samlingen av elektroniska popfragment som stundtals drar iväg mot r’n’b.



Buddy Love ‎– 100% Original Productions

Coastal Haze | Discogs | Bandcamp
Vi började denna årsgenongång med ett saltdoftande släpp från Coastal Haze och måste avsluta med ytterligare två. Det mesta som sades om Pool Boy ovan kan även sägas om Buddy Love. Som jag upplever saken ligger skillnaden mest i själva distributionen. Att musiken här är sammanflätad i ett enda långt entimmesspår är bara trevligt. Desto obegripligare är att detta spår levereras på ena sidan av en C120-kassett, vars andra sida är tom. Helt obegripligt! Jag förstår inte varför vissa bolag envisas med att spela in kassetter bara på ena sidan. Även om det såklart inte vore svårt för mig att själv spela in samma ljuva mix även på sida två. (Tillgång till mp3:or medföljer ju i stort sett undantagslöst när man köper en kassett via Bandcamp.)



Hugo Jay ‎– Tape Two LP

Coastal Haze | Discogs | Bandcamp
En värdig avslutning på årets lista sätts av Hugo Jay som egentligen heter Oliver Johnston, bor i Nya Zeeland och även utgör hälften av DJ Kush Boogie ‎som släppt tre fina skivor på Lobster Theremin. Hans kassett på Coastal Haze rymmer tio spår med den mest charmanta kassetthouse som jag just nu inte orkar tynga ner med fler adjektiv.

PS. Jag har även sammanställt en årslista på buymusic.info för den som bara vill ha länkarna direkt till Bandcamp.

Kontantlös framtid och “ett Google för pengaskapande”

“Uppsidan med att bli ett Google för pengaskapande eller betalningar är mycket attraktiv”, säger vice Riksbankschefen Cecilia Skingsley enligt DI och VA, som citerar Reuters.

Minsann, en attraktiv “uppsida“! Som om ordet ens fanns på svenska. Eller kunde beteckna någonting som inte är attraktivt. På finansengelska syftar upside helt enkelt på den potentiella vinst som kan uppstå i framtiden, förutsatt att ett visst scenario blir verklighet. Vilket myndigheten Sveriges riksbank alltså vill förhindra. Det ligger väl i linje med dess uppdrag, “att upprätthålla ett fast penningvärde”, även om Riksbankslagens singularis säkert skulle kunna tolkas som att uppdraget enbart gäller kronans värde. Nåja.

“Ett Google för pengaskapande.” Vad i hela friden betyder det ens? Jag tänker att liknelsen kanske är etablerad sedan tidigare, så jag googlar originalfrasen, “the Google of money”. I stort sett inga träffar! Undantaget är grundaren till ett företag som utvecklar blockkedjebaserade betalningssystem, men inte heller detta klargör liknelsens innebörd. Kanske syftar Skingsley helt enkelt på risken för att ett stort företag, stort som Google, får monopol på pengaskapandet. “Om vi inte gör något kan vi se fram mot en framtid där pengar kommer att privatiseras spontant”, sa hon på bankkonferensen i London.

Alltsammans syftar i praktiken på Riksbankens planer på att ge ut en e-krona.

Att införa en e-krona vore ett nytt steg för Riksbanken, vilket ska analyseras noggrant. Men att acceptera en situation där allmänheten inte har tillgång till kontanter överhuvudtaget vore också att ta ett steg in i det okända. Utgivning av digitala pengar, en e-krona vore ett sätt att bevara ett statligt alternativ på betalningsmarknaden, fortsatte Skingsley.
Alternativet till en e-krona är att staten allt mer detaljerat reglerar betalningsmarknaden, till exempel vad gäller betaltjänsters tillgänglighet för alla grupper i samhället, motståndskraft vid störningar, beredskap och likabehandlande oavsett geografisk hemvist. Att säkerställa att den privata marknaden levererar på alla dessa punkter skulle dock, enligt Skingsley, kräva stora resurser.

Först här börjar det klarna lite vad saken kan handla om. Det det stämmer som Skingsley menar, att “Sverige kommer att vara kontantlöst inom 3–5 år”, bäcks alltså frågor om tillgänglighet och beredskap. Kontanter är ju tillgängliga i bemärkelsen att vem som helst kan hantera dem, även t.ex. barn och papperslösa, som inte får tillgång till betalkort eller Swish. Kontanter har även fördelar ur beredskapssynpunkt (åtminstone om man förutsätter att det mänskliga samhället saknar beredskap för att organisera sitt fortbestånd utan pengar). Omvänt så är det ytterst oklart om man kan lita på att Swish och Bank-ID (som båda kontrolleras av samma svenska bankkonsortium) går att lita på i en krissituation. Å andra sidan skulle även en “e-krona” uppenbarligen kräva allmän tillgång till internet, så det gäller fortfarande “att den privata marknaden levererar”.

Bara ett till frågetecken. Vad innebär förutsägelsen att “Sverige kommer att vara kontantlöst inom 3–5 år”? Med tanke på kontanternas roll i den svarta och gråa ekonomin är det omöjligt att ta utsagan bokstavligt. Det gäller knappast förekomsten av kontanter i Sverige, utan huruvida kontanterna i Sverige kommer att vara svenska kronor, eller någon annan valuta, typ euro.

Därtill kommer frågan om olika former av informella pengar: plastkort laddade med krediter, förhandsbetalda abonnemang och liknande, som i praktiken kan användas som en sorts kontanter och under vissa omständigheter kan bli attraktiva värdebärare. Exempelvis om Sveriges ekonomi sjunker ner i en kris där Riksbanken ser sig tvingad att sänka räntorna längre ner i minuszonen än vad som någonsin tidigare har skett. Ett inte helt otänkbart scenario, som ekonomijournalisterna borde ställa frågor om i stället för att bara återge fluffiga liknelser om “Google för pengar”.

Nya internetfilter i Sverige – Elsevier tvingar fram blockering av sökmotor för vetenskapliga publikationer

Library Genesis (LibGen) är en sökmotor som indexerar vetenskapliga publikationer. Den grundades för tio år sedan i Ryssland och har efter hand vuxit till en viktig resurs för forskare runt om i världen. LibGen är en del av forskningsinfrastrukturen framför allt i de delar av världen som vi lite slarvigt kan kalla för Öst och Syd, där universiteten ofta inte har råd att betala för alla de kommersiella artikeldatabaserna. Men också en möjlighet för alla att komma åt forskningsresultat utan att själva vara knutna till en forskningsinstitution.

Totalt indexerar LibGen åtskilliga miljoner artiklar och böcker, framför allt (men inte bara) inom naturvetenskap och teknik. De flesta av dessa publikationer är – via de officiella kanalerna – otillgängliga för den stora majoriteten av världens befolkning. Därav behovet av s.k. piratbibliotek.

Today’s pirate libraries have their roots in the work of Russian academics to digitize texts in the 1990s. Scholars in that part of the world had long had a thriving practice of passing literature and scientific information underground, in opposition to government censorship—part of the samizdat culture, in which banned documents were copied and passed hand to hand through illicit channels. Those first digital collections were passed freely around, but when their creators started running into problems with copyright, their collections “retreated from the public view,” writes Balázs Bodó, a piracy researcher based at the University of Amsterdam. “The text collections were far too valuable to simply delete,” he writes, and instead migrated to “closed, membership-only FTP servers.”
More recently, though, those collections have moved online, where they are available to anyone who knows where to look.

LibGen är strikt talat inget piratbibliotek, utan bara en bibliotekskatalog, men namnet används också för att beteckna samlingen av miljontals pdf-filer som existerar runt omkring på (och under) nätet, utspridd och rörlig. För att hitta till filerna krävs sökmotorn och precis som i fallet med The Pirate Bay är det nu sökmotorn som rättighetsindustrin försöker strypa – även i Sverige.

Bakgrunden är ett domslut som den ganska nyinrättade Patent- och marknadsöverdomstolen fällde i början av 2017. Företag inom film- och musikindustrin hade stämt Bredbandsbolaget för att få fastställt att internetoperatörer är medskyldiga till olaglig fildelning som begås av deras kunder. Kravet gick igenom, med hänvisning till EU-domstolens praxis. Domslutet innebar att svenska internetoperatörer “åläggs att genom tekniska blockeringsåtgärder hindra bolagets abonnenters tillgång till tjänsterna The Pirate Bay och Swefilmer via specifikt listade domännamn och webbadresser”. Så var dörren öppnad för fortsatt utökade blockeringslistor via privaträttsliga processer där samtliga operatörer efter hand viker sig för snart sagt varje krav, utan att något allmänintresse tas i beaktande.

Mediekoncernen Elsevier, med bas i Amsterdam, lever på att äga rättigheterna till vetenskapliga publikationer, skrivna av forskare som redan har fått betalt för sina insatser, ofta av samma institutioner som nu tvingas betala en gång till. Om denna affärsmodell är de inte ensamma, men Elsevier är särskilt ökända för sin skamlösa prissättning som gett dem en vinstmarginal på 37 %. I våras sade därför de svenska forskningsbiblioteken upp sitt gemensamma avtal med Elsevier. Artiklar som publicerats efter den 1 juli är inte längre tillgängliga för svenska forskare via de officiella kanalerna – vilket ökar efterfrågan på inofficiella kanaler som #ICanHazPDF LibGen. Just i detta läge väljer Elsevier att gå till svensk domstol för att i möjligaste mån täppa till dessa andningshål.

Stämningsansökan är undertecknad Monique Wadsted, känd från The Pirate Bay-processen för tio år sedan. Den riktas mot sju svenska internetoperatörer som avkrävs “tekniska blockeringsåtgärder” för att “hindra sina abonnenters tillgång till tjänsterna LibGen och Sci-Hub” via tjugo listade webbadresser “och andra domännamn/webbadresser vars enda eller övervägande ändamål är att möjliggöra eller underlätta tillgången till de illegala Tjänsterna och som Internetoperatörerna genom Elseviers försorg underrättas om från tid till annan”.

Allt tyder på att de svenska internetoperatörerna samfällt kommer att vika sig och blockera de aktuella webbadresserna (samt utöka filtret framöver, så fort Elsevier knäpper med fingrarna). Vad annat kan de göra?

Noterar att stämningsansökan inte riktades mot Sunet som är de svenska högskolornas internetoperatör. Monique Wadsted insåg väl att det hade varit otaktiskt att ge sig på forskarsamhället direkt. Gissningsvis kommer Sunet ändå att se sig nödgade att falla för påtryckningarna, men det vore intressant att höra vad de har att säga.

Bahnhof försöker utmärka sig genom att blockera Elseviers sajt för alla sina kunder. Störigt för exempelvis mig, som trots allt har institutionell tillgång (via universitetsbibliotek) till deras databaser, utom det allra senast publicerade. Det är utmärkt att Bahnhof protesterar, men jag ser inte riktigt vad den här kontrablockeringen ska uppnå (mer än att marknadsföra det egna varumärket).

Rimligare hade väl varit om Bahnhof helt enkelt upplyser sina kunder om möjligheten att kringgå blockeringarna med hjälp av en VPN-tunnel. Fattar faktiskt inte varför de inte gör så, särskilt inte som de har en egen VPN-tjänst. Är de rädda för att provocera fram en ny våg av rättsfall, nu riktade mot alla tillhandahållare av VPN-tjänster? Men vem som helst fattar väl att upphovsrättsindustrin redan drar upp planerna för detta. Bättre att ta konflikten direkt än att godtroget hoppas få flyga under radarn ett par år till.

Läs uppropet i solidaritet med LibGen och Sci-Hub som spreds när den här vågen av rättsprocesser inleddes för tre år sedan i USA.