Entries Tagged 'Uncategorized' ↓

K301: Roland Paulsen plockar isär Hans Roslings dogmatiska optimism

Hans Roslings postuma bok Factfulness tycks i vissa kretsar närmast behandlas som en helig skrift. Bill Gates skänker ett exemplar till varje nyexaminerad collegestudent i USA. I vår kommer varje svensk gymnasiestudent att få samma gåva av Peter Wallenberg Jr. En selektiv samling statistiska fakta som syftar till att bekräfta dogmen att världen bara blir bättre och bättre, på i stort sett alla tänkbara sätt.

Efter att ögnat på några av diagrammen i Factfulness slogs jag av häpnad över hur någon kan ta boken på allvar. Sätten att mäta påstådda framsteg inom vetenskap, kultur och demokrati är rent skrattretande. Jag gav några exempel på detta i en bloggpost, utan att på något vis gå till botten med alla problem i Roslings räkneövningar. Därför är det glädjande att nu läsa en rejäl sågning i DN, signerad sociologen Roland Paulsen [unvisit], som samtidigt har lagt upp en välproducerad video som ifrågasätter den dogmatiska optimism som Rosling var så skicklig på att föra fram.

Roland Paulsens har två huvudsakliga angreppspunkter mot Hans Rosling. Den ena gäller bruket av medelvärden. Närmare bestämt nationella medelvärden för människors inkomst, vilket i praktiken blir ett sätt att mörka de stora skillnader som råder inom varje land. De allra flesta människor tjänar ju betydligt mindre än medelinkomsten, som dras upp något enormt av den rikaste procenten. Att räkna på medianen hade i många fall gett en helt annan bild av hur ekonomin ser ut. Om man nu alls ska acceptera den metodologiska nationalism som det faktiskt är att utgå från nationellt inkapslad data.

Paulsen går inte fullt så långt (och accepterar även den officiella statistikens beräkningar på köpkraft/reallön), men demonstrerar ytterst väl hur orimligt det blir att som Rosling bortse från alla ojämlikheter inom nationen:

Medan Roslings diagram visar hur USA blir rikare och rikare är detta en verklighet som, enligt Thomas Piketty och hans medförfattares senaste beräkningar i Quarterly Journal of Economics, enbart en minoritet av amerikanerna fått uppleva. För den fattigaste halvan av befolkningen har medelinkomsten stått still sedan 1980. Så varför rör sig USA-bubblan som om hela landet blivit rikare?

För att förstå det måste vi titta på hela inkomstspridningen och var rikedomen är koncentrerad. Ser man på den rikaste procenten i USA så hamnar närmare dubbelt så stor andel av landets totala inkomster där som hos den fattigaste halvan av befolkningen. Eftersom denna lilla procent, vid sidan av ytterligare inkomstökningar hos den rikare halvan av befolkningen, tredubblat sina inkomster sedan tidigt 80-tal, har den nationella medelinkomsten ökat kraftigt. Men att hälften av befolkningen stått still i inkomst (samtidigt som kostnader för sådant som bostad, utbildning och omsorg skjutit i höjden) döljs effektivt bakom detta medelvärde.

Paulsens andra angreppspunkt mot Rosling gäller hälsa och ohälsa. Rosling beskylls för att vara ytterst selektiv och bara bry sig om de sjukdomar som visar en global nedgång, och för att systematiskt undvika frågor om psykisk hälsa.

Hur är det ens möjligt? Under senare år har medellivslängden i både Storbritannien och USA sjunkit på grund av så kallad död av förtvivlan, det vill säga dödsfall orsakade av självmord, alkohol och överdoser. Ser man till hela världen är, som WHO återkommande påpekat, den vanligaste orsaken till ohälsa i dag inte en somatisk sjukdom, utan depression. En tiondel av jordens befolkning uppskattas lida av någon form av depression, och i en ny studie av forskarna Sara Flèche och Richard Layard vid London School of Economics, uppskattas psykisk ohälsa förklara mer mänskligt lidande än både fattigdom och somatiska sjukdomar. Så varför skulle någon intresserad av global hälsa vilja bortse från människans psyke?

Här skulle jag säga att tillgänglig data är mindre entydig än vad Paulsen låter antyda. Det är helt enkelt svårt att leda i bevis att den psykiska ohälsan eskalerar i västvärlden. Ett ökat antal diagnosticerade sjukdomsfall betyder ju inte nödvändigtvis att sjukdomen har blivit vanligare. Det kan lika gärna handla om tillgången på sjukvård och rutinerna för diagnostik. Därmed inte sagt att motsatsen skulle stämma. I boken Macht der Kapitalismus depressiv? pläderar den tyske psykoanalytikern Martin Dornes pläderar för att det inte alls är sant att allt fler människor blir deprimerade i västvärlden. Hans positivistiska argumentation övertygar knappast. Även om antalet depressionsdiagnoser är en dålig indikator på mängden depression i ett samhälle, finns det gott om indicier för att det faktiskt är så som Paulsen hävdar (men Rosling ignorerar) – alltså att depression är ett psykiskt tillstånd som antagit närmast epidemiska proportioner, om än kanske delvis på bekostnad av andra former av psykisk ohälsa. Detta måste på ett eller annat sätt förklaras med hänvisning till den kapitalistiska verklighet som vi lever i. Men mer om detta en annan gång.

Här kommer Roland Paulsens nya video:

Kassetthouse 2018

Tredje året för denna lista, som därmed har blivit en tradition (2016, 2017). Faktiskt har flera bloggläsare redan hört av sig och undrat om det inte snart är dags för årets listning av kassettsläpp på Copyriot.
Som vanligt listar jag bara kassetter som jag själv lyckats lägga vantarna på, rent fysiskt. Vissa av dem är slutsålda, andra ej, kolla Bandcamp, där det även går att höra musiken digitalt. Huruvida den är tillgänglig via andra strömningstjänster vet jag inte, det får ni kolla själva om ni trivs där.
Listan rymmer såklart mer än bara housemusik i strikt mening. Det kan dra åt techno, disco och hiphop, eller i mer ambient riktning. Däremot har jag utelämnat de visserligen förträffliga kassetter som jag mer upplever som ljudlandskap, eller som mer tydligt härrör från någon rock- eller jazzgrupp. Kriteriet är liksom att musiken har en (tänkt) närvaro på dansgolvet, utan att för den skull vara renodlad dansmusik. Kassettformatet i sig innebär ju, som sagt, en anpassning för lyssning snarare än för dans.
Alldeles uppenbart är listan inte komplett. En hel del släpp har jag hittat för sent, när den fysiska kassetten redan är slutsåld och jag fått nöja mig med mp3:orna. Andra har jag fått avstå från på grund av att portokostnaderna (särskilt från USA) kan bli löjligt höga, plus de nya handelshinder som införts av Tullverket i maskopi med Postnord. Kassettscenen är oöverskådlig och nya bolag dyker upp hela tiden, från Japan via Ryssland och hela Europa, vidare till den amerikanska Stillahavskusten. Tipsa mig gärna när som helst om nya bolag att hålla koll på!



Pool Boy – Pool Boy LP

Coastal Haze | Discogs | Bandcamp
På hatthyllan i min hall står en gammal bandare och där råkade den här kassetten hamna så fort dem dumpit ner i våras. Bandarens vänsterdäck käkar band men högerdäcket kan vända sida automatiskt och loopa kassetter in i evigheten, vilket var just vad som hände med Pool Boys musik, som snart visade sig växa såväl natt som dag. Alldeles oavsett den enkla formel som musiken följer (inte bara hos Pool Boy utan i största allmänhet för allt som släpps av Coastal Haze): javisst är det deep house, javisst är det b… ja, alltså det bär emot en smula men: baleariskt.
Baleariskt. Ett begrepp som jag helt ahistoriskt väljer att förstå inte som knutet till en tid och plats (sent 1980-tal, Ibiza), utan mer som en imaginär plats. En plats med ett visst förhållande till havet. Inte i havet, vilket är en vanlig positionering för techno utmed axeln Detroit/Berlin. Inte heller havet, där en hel del house kan tänkas gunga fram. Utan invid havet, en plats som hos Pool Boy stundom blir övertydligt markerad av skriande måsar och (om jag inte minns fel) även vågsvall. Men denna baleariska subtilitet, kopplad till att vara invid (och strax ovanför) låter sig även överföras till andra platser än de havsnära, inklusive min hall med dess ej oävna utsikt.
Artisten är anonym, men Coastal Haze ger en vink om platsen där musiken har producerats, “overlooking the port of Vancouver”. En teori är att Pool Boy skulle vara ett pseudonym för Project Pablo.
När jag lyssnar på den här kassetten låter jag den alltid rulla flera varv, om och om igen. En stark helhet. Men om jag ska välja en låt, får det ändå bli “Old dog no tricks”. Inte förrän nu, efter att ha läst diverse kommentarer, slår mig det självklara: basgången är identisk med Tessio, den finska 2001-klassikern. “Old dogs no tricks” får kallas för en tribut eller ett ekot eller vad som helst, men de gamla hundarna måste snällt bli sittande inför det faktum att Vancouver håller kassettfanan uppe.



Interplanetary Criminal ‎– Get Money

Seagrave | Discogs | Bandcamp
Brittiska kassettbolaget Seagrave har (i mina ögon) befäst sin position som en av de två främsta företrädarna för en tydlig kassetthouseestetik. Den andra är såklart 100 % Silk, som också håller klassen i varje släpp (se nedan), men Seagrave har på sistone hållt högre takt. Främst bland årets släpp är nog detta med nån snubbe från Manchester som har hittat sin perfekta avvägning av breakbeats, acid och drömmerier.



Olsen – Dream Operator

100 % Silk | Discogs | Bandcamp
På tal om Manchester är detta även hemort för Andrew Anderton, som av oklara skäl kallar sig Olsen. På tal om 100 % Silk är det de som har gett ut hans kassett (vilket betyder att den tyvärr måste beställas ända från Kalifornien, med risk för att Postnord på uppdrag av Tullverket tar ut 75 kronor i administrationsavgift för att inkassera några få kronor i moms, vilket vår jävla stat nu försöker kräma ut på allt utifrån EU, även om tillämpningen på kassettmusik inte verkar vara helt konsekvent).
Bolaget kallar det “miasma-house” och visst måste det vara en ständig kamp med att klura ut nya attribut till housesoundet efter att först “deep house” och senare “lo-fi house” börjat claimas av tråkmånsar som bara försöker följa en formel. Men alla inser ju etiketternas godtycklighet, särskilt när bolaget samtidigt kallar musiken för “ambient techno” vilket nog också är korrekt. Jag associerar den här musiken med vinter och stillsamma vardagkvällar, alldeles oavsett dess dansgolvskvaliteter.



Dirty tapes from Russia, vol. II

Dirty Tapes | Discogs | Bandcamp
På tal om svårigheterna att benämna viss housemusik så gillar jag hur ryssarna har nöjt sig med etiketten “raw”. Som i kollektivet Raw Russian, vars centralgestalt tydligen nu gör rysk värnplikt någonstans i Arktis bortom alla kommunikationsmedel, eller det var vad jag hörde i somras när jag träffade några av hans kompisar på en festival (eller närmare bestämt en inställd festival, men vi var ändå på plats ute i skogen och kom i samspråk utifrån deras ryska kassetthouse). Under tiden får den ryska scenen lite draghjälp av ett bolag i New York som har satt samman sin andra samlingskassett. Generös längd (C90) men ärligt talat ganska ojämnt innehåll. Föredrar nog andra ingångar till scenen. Men jag gillar att återigen få höra en sampling av Rysslands snällaste rappare Антоха МС lagd uppe på ett pumpande beat.



Volna II

Volna | Bandcamp
Bland årets samlingskassetter från Ryssland föredrar jag nog ändå den här, från Nizjnij Novgorod (staden som f.ö. mellan 1932 och 1990 hette “Gorkij” efter dess store son). Inte minst för känslan av att ha ett av de endast 30 kassettexemplar som Volna kopierat upp!
Low Tape är en av de producenter i kretsen som så smått börjat göra sig hörd utomlands, via brittisk vinyl, likt många andra av de nämnda i årets lista.



SKR3WF4CE – VCTAPE01

Virus Crew Recordings | Discogs | Bandcamp
Raskt hoppar vi från ryska Volgadistriktet till amerikanska Tennessee vars huvudstad Nashville hädanefter inte bara är känd för country utan även för att där finns några tokstollar som ger ut hänsynslöst klassiskt hämningslöst rejvig techno på kassettband som verkligen ser ut att komma från 1990-talet.



SZCH ‎– House to save the house

Discogs | Bandcamp
Från Kroatien har Low Income $quad levererat roliga samlingar med kassetthouse sedan ett par år. En av de ansvariga har varit Filip Šćekić som i början av året meddelade om hur hans familj var på väg att vräkas från sitt hus vilket föranledde honom att släppa en drös osläppta spår på en C90-kassett i ganska minimal upplaga, för att få ihop lite stålar. Jag intalar mig en ilska vid grunden av musikens lekfullhet samt att det är en god gärning att importera kassetter från Kroatien.



DJ Sabrina The Teenage DJ ‎– Witchkraft

Discogs | Bandcamp
Vissa människor tål inte ens att höra talas om DJ Seinfeld eller Ross From Friends och de bör nog heller inte tipsas om DJ Sabrina The Teenage DJ. Själv faller jag pladask för hela estetiken utan att riktigt veta om jag fattar den. Inte heller bryr jag mig nämnvärt om musikens grad av originalitet. Precis som på förra årets dubbelkassett är väl detta mest en massa rock- och discosamplingar som, utan hänsyn till ljudkvalitet, har rörts ihop till en euforisk helhet över ett ganska stelt beat. Än sen? Glädjen kan ingen snacka bort. En värdig uppföljning till förra årets dubbelkassett. Lite känsla av samlade B-sidor, men på ett sammanhållet sätt som tigger efter att spelas varv efter varv.



Sailor Team ‎– Sailor Team Hits!

Neon City Records | Discogs | Bandcamp
På tal om samplad musik med oklara grader av originalitet men med bedövande eufori och hårt drivna koncept. Oavsett om man vill kalla detta framtidsfunk eller vapor-nånting eller nånting-disco så är det en stark samling som kom hem från Hong Kong utan problem med tullen. Sedan dess har Neon City Records hunnit spruta ur sig en hel drös nya kassetter som genast har sålt slut, plus svindyr merch, vilket tyder på att den här musiken hör till någon form av global scen, vilken jag inte riktigt bryr mig om att studera närmare.



ROXO 04

Monster Jinx | Bandcamp
Samlingskassett från Portugal som ett par vänner hittade i en butik där och köpte på måfå i present till mig vilket gjorde mig glad. Inte helt olikt mycket av vad som hörs från Ryssland, med en hel del åt trap-hållet.



The Finspång Sound: Genesis (92​-​94)

Kronofonika | Discogs | Bandcamp
GabberGubben, Dyngherren och Florian Wulffpeckrl är några av artisterna på denna påstådda samlingskassett som påstås dokumentera en påstådd scen som, påstås det, ska ha frodats i en svensk gammal bruksort under några år under det tidiga 1990-talet. Sant verkar det däremot vara att upplagan om 20 kassetter ännu inte är slut och att Kronofonika är ett synnerligen lovande tillskott till den svenska kassetthimmeln.



Undhulat ‎– Walking Music

Kronofonika | Discogs
Kronofonika satsar småskaligt och uppges ha släppt den här kassetten i fem exemplar, varav jag fick hem ett på köpet när jag gjorde en beställning. Typisk höstacid, gjord för promenader.



WHATTODO – Readymade Leftovers & Scrapheap Junkyard

Kalkatraz Cassettes | Discogs | Bandcamp
Gladdes åt upptäckten av ännu ett nytt svenskt kassettbolag, gotländska Kalkatraz, vars första utgivningar takar ut ett brett fält mellan drönig ljudkonst och techno. Hårdast föll jag ändå för den här samlingen av elektroniska popfragment som stundtals drar iväg mot r’n’b.



Buddy Love ‎– 100% Original Productions

Coastal Haze | Discogs | Bandcamp
Vi började denna årsgenongång med ett saltdoftande släpp från Coastal Haze och måste avsluta med ytterligare två. Det mesta som sades om Pool Boy ovan kan även sägas om Buddy Love. Som jag upplever saken ligger skillnaden mest i själva distributionen. Att musiken här är sammanflätad i ett enda långt entimmesspår är bara trevligt. Desto obegripligare är att detta spår levereras på ena sidan av en C120-kassett, vars andra sida är tom. Helt obegripligt! Jag förstår inte varför vissa bolag envisas med att spela in kassetter bara på ena sidan. Även om det såklart inte vore svårt för mig att själv spela in samma ljuva mix även på sida två. (Tillgång till mp3:or medföljer ju i stort sett undantagslöst när man köper en kassett via Bandcamp.)



Hugo Jay ‎– Tape Two LP

Coastal Haze | Discogs | Bandcamp
En värdig avslutning på årets lista sätts av Hugo Jay som egentligen heter Oliver Johnston, bor i Nya Zeeland och även utgör hälften av DJ Kush Boogie ‎som släppt tre fina skivor på Lobster Theremin. Hans kassett på Coastal Haze rymmer tio spår med den mest charmanta kassetthouse som jag just nu inte orkar tynga ner med fler adjektiv.

PS. Jag har även sammanställt en årslista på buymusic.info för den som bara vill ha länkarna direkt till Bandcamp.

Kontantlös framtid och “ett Google för pengaskapande”

“Uppsidan med att bli ett Google för pengaskapande eller betalningar är mycket attraktiv”, säger vice Riksbankschefen Cecilia Skingsley enligt DI och VA, som citerar Reuters.

Minsann, en attraktiv “uppsida“! Som om ordet ens fanns på svenska. Eller kunde beteckna någonting som inte är attraktivt. På finansengelska syftar upside helt enkelt på den potentiella vinst som kan uppstå i framtiden, förutsatt att ett visst scenario blir verklighet. Vilket myndigheten Sveriges riksbank alltså vill förhindra. Det ligger väl i linje med dess uppdrag, “att upprätthålla ett fast penningvärde”, även om Riksbankslagens singularis säkert skulle kunna tolkas som att uppdraget enbart gäller kronans värde. Nåja.

“Ett Google för pengaskapande.” Vad i hela friden betyder det ens? Jag tänker att liknelsen kanske är etablerad sedan tidigare, så jag googlar originalfrasen, “the Google of money”. I stort sett inga träffar! Undantaget är grundaren till ett företag som utvecklar blockkedjebaserade betalningssystem, men inte heller detta klargör liknelsens innebörd. Kanske syftar Skingsley helt enkelt på risken för att ett stort företag, stort som Google, får monopol på pengaskapandet. “Om vi inte gör något kan vi se fram mot en framtid där pengar kommer att privatiseras spontant”, sa hon på bankkonferensen i London.

Alltsammans syftar i praktiken på Riksbankens planer på att ge ut en e-krona.

Att införa en e-krona vore ett nytt steg för Riksbanken, vilket ska analyseras noggrant. Men att acceptera en situation där allmänheten inte har tillgång till kontanter överhuvudtaget vore också att ta ett steg in i det okända. Utgivning av digitala pengar, en e-krona vore ett sätt att bevara ett statligt alternativ på betalningsmarknaden, fortsatte Skingsley.
Alternativet till en e-krona är att staten allt mer detaljerat reglerar betalningsmarknaden, till exempel vad gäller betaltjänsters tillgänglighet för alla grupper i samhället, motståndskraft vid störningar, beredskap och likabehandlande oavsett geografisk hemvist. Att säkerställa att den privata marknaden levererar på alla dessa punkter skulle dock, enligt Skingsley, kräva stora resurser.

Först här börjar det klarna lite vad saken kan handla om. Det det stämmer som Skingsley menar, att “Sverige kommer att vara kontantlöst inom 3–5 år”, bäcks alltså frågor om tillgänglighet och beredskap. Kontanter är ju tillgängliga i bemärkelsen att vem som helst kan hantera dem, även t.ex. barn och papperslösa, som inte får tillgång till betalkort eller Swish. Kontanter har även fördelar ur beredskapssynpunkt (åtminstone om man förutsätter att det mänskliga samhället saknar beredskap för att organisera sitt fortbestånd utan pengar). Omvänt så är det ytterst oklart om man kan lita på att Swish och Bank-ID (som båda kontrolleras av samma svenska bankkonsortium) går att lita på i en krissituation. Å andra sidan skulle även en “e-krona” uppenbarligen kräva allmän tillgång till internet, så det gäller fortfarande “att den privata marknaden levererar”.

Bara ett till frågetecken. Vad innebär förutsägelsen att “Sverige kommer att vara kontantlöst inom 3–5 år”? Med tanke på kontanternas roll i den svarta och gråa ekonomin är det omöjligt att ta utsagan bokstavligt. Det gäller knappast förekomsten av kontanter i Sverige, utan huruvida kontanterna i Sverige kommer att vara svenska kronor, eller någon annan valuta, typ euro.

Därtill kommer frågan om olika former av informella pengar: plastkort laddade med krediter, förhandsbetalda abonnemang och liknande, som i praktiken kan användas som en sorts kontanter och under vissa omständigheter kan bli attraktiva värdebärare. Exempelvis om Sveriges ekonomi sjunker ner i en kris där Riksbanken ser sig tvingad att sänka räntorna längre ner i minuszonen än vad som någonsin tidigare har skett. Ett inte helt otänkbart scenario, som ekonomijournalisterna borde ställa frågor om i stället för att bara återge fluffiga liknelser om “Google för pengar”.

Nya internetfilter i Sverige – Elsevier tvingar fram blockering av sökmotor för vetenskapliga publikationer

Library Genesis (LibGen) är en sökmotor som indexerar vetenskapliga publikationer. Den grundades för tio år sedan i Ryssland och har efter hand vuxit till en viktig resurs för forskare runt om i världen. LibGen är en del av forskningsinfrastrukturen framför allt i de delar av världen som vi lite slarvigt kan kalla för Öst och Syd, där universiteten ofta inte har råd att betala för alla de kommersiella artikeldatabaserna. Men också en möjlighet för alla att komma åt forskningsresultat utan att själva vara knutna till en forskningsinstitution.

Totalt indexerar LibGen åtskilliga miljoner artiklar och böcker, framför allt (men inte bara) inom naturvetenskap och teknik. De flesta av dessa publikationer är – via de officiella kanalerna – otillgängliga för den stora majoriteten av världens befolkning. Därav behovet av s.k. piratbibliotek.

Today’s pirate libraries have their roots in the work of Russian academics to digitize texts in the 1990s. Scholars in that part of the world had long had a thriving practice of passing literature and scientific information underground, in opposition to government censorship—part of the samizdat culture, in which banned documents were copied and passed hand to hand through illicit channels. Those first digital collections were passed freely around, but when their creators started running into problems with copyright, their collections “retreated from the public view,” writes Balázs Bodó, a piracy researcher based at the University of Amsterdam. “The text collections were far too valuable to simply delete,” he writes, and instead migrated to “closed, membership-only FTP servers.”
More recently, though, those collections have moved online, where they are available to anyone who knows where to look.

LibGen är strikt talat inget piratbibliotek, utan bara en bibliotekskatalog, men namnet används också för att beteckna samlingen av miljontals pdf-filer som existerar runt omkring på (och under) nätet, utspridd och rörlig. För att hitta till filerna krävs sökmotorn och precis som i fallet med The Pirate Bay är det nu sökmotorn som rättighetsindustrin försöker strypa – även i Sverige.

Bakgrunden är ett domslut som den ganska nyinrättade Patent- och marknadsöverdomstolen fällde i början av 2017. Företag inom film- och musikindustrin hade stämt Bredbandsbolaget för att få fastställt att internetoperatörer är medskyldiga till olaglig fildelning som begås av deras kunder. Kravet gick igenom, med hänvisning till EU-domstolens praxis. Domslutet innebar att svenska internetoperatörer “åläggs att genom tekniska blockeringsåtgärder hindra bolagets abonnenters tillgång till tjänsterna The Pirate Bay och Swefilmer via specifikt listade domännamn och webbadresser”. Så var dörren öppnad för fortsatt utökade blockeringslistor via privaträttsliga processer där samtliga operatörer efter hand viker sig för snart sagt varje krav, utan att något allmänintresse tas i beaktande.

Mediekoncernen Elsevier, med bas i Amsterdam, lever på att äga rättigheterna till vetenskapliga publikationer, skrivna av forskare som redan har fått betalt för sina insatser, ofta av samma institutioner som nu tvingas betala en gång till. Om denna affärsmodell är de inte ensamma, men Elsevier är särskilt ökända för sin skamlösa prissättning som gett dem en vinstmarginal på 37 %. I våras sade därför de svenska forskningsbiblioteken upp sitt gemensamma avtal med Elsevier. Artiklar som publicerats efter den 1 juli är inte längre tillgängliga för svenska forskare via de officiella kanalerna – vilket ökar efterfrågan på inofficiella kanaler som #ICanHazPDF LibGen. Just i detta läge väljer Elsevier att gå till svensk domstol för att i möjligaste mån täppa till dessa andningshål.

Stämningsansökan är undertecknad Monique Wadsted, känd från The Pirate Bay-processen för tio år sedan. Den riktas mot sju svenska internetoperatörer som avkrävs “tekniska blockeringsåtgärder” för att “hindra sina abonnenters tillgång till tjänsterna LibGen och Sci-Hub” via tjugo listade webbadresser “och andra domännamn/webbadresser vars enda eller övervägande ändamål är att möjliggöra eller underlätta tillgången till de illegala Tjänsterna och som Internetoperatörerna genom Elseviers försorg underrättas om från tid till annan”.

Allt tyder på att de svenska internetoperatörerna samfällt kommer att vika sig och blockera de aktuella webbadresserna (samt utöka filtret framöver, så fort Elsevier knäpper med fingrarna). Vad annat kan de göra?

Noterar att stämningsansökan inte riktades mot Sunet som är de svenska högskolornas internetoperatör. Monique Wadsted insåg väl att det hade varit otaktiskt att ge sig på forskarsamhället direkt. Gissningsvis kommer Sunet ändå att se sig nödgade att falla för påtryckningarna, men det vore intressant att höra vad de har att säga.

Bahnhof försöker utmärka sig genom att blockera Elseviers sajt för alla sina kunder. Störigt för exempelvis mig, som trots allt har institutionell tillgång (via universitetsbibliotek) till deras databaser, utom det allra senast publicerade. Det är utmärkt att Bahnhof protesterar, men jag ser inte riktigt vad den här kontrablockeringen ska uppnå (mer än att marknadsföra det egna varumärket).

Rimligare hade väl varit om Bahnhof helt enkelt upplyser sina kunder om möjligheten att kringgå blockeringarna med hjälp av en VPN-tunnel. Fattar faktiskt inte varför de inte gör så, särskilt inte som de har en egen VPN-tjänst. Är de rädda för att provocera fram en ny våg av rättsfall, nu riktade mot alla tillhandahållare av VPN-tjänster? Men vem som helst fattar väl att upphovsrättsindustrin redan drar upp planerna för detta. Bättre att ta konflikten direkt än att godtroget hoppas få flyga under radarn ett par år till.

Läs uppropet i solidaritet med LibGen och Sci-Hub som spreds när den här vågen av rättsprocesser inleddes för tre år sedan i USA.

Tre ogiltiga titlar

Här är tre titlar som ingen förtjänar att bära: debattör, aktivist, entreprenör.

Jag tänker nu delvis på journalistik, men i första hand på programverksamhet, alltså på hur medverkande vid olika evenemang beskrivs i programmaterial och inbjudningar. Samhällsvetenskaplig prosa är heller inte oberörd. Allt utifrån egen erfarenhet, förstås.

DEBATTÖR
Att debattera kan inte vara en huvudsysselsättning för detta. Den som inbillar sig detta går ofrånkomligen på tomgång i sitt åsiktsmaskineri. Att olika röster möts i en debatt måste vara för att de kommer från olika positioner och då är det positionen som ska förklaras. Därför förtjänar ingen att betitlas som debattör.

AKTIVIST
Vad gäller aktivisten kan vi säga samma som om debattören. Att den relevanta informationen är i vad, alltså i vilken rörelse, någon är engagerad. Engagemanget är vad som räknas, inte i att utnämnda vissa de mest synligt engagerade till så kallade aktivister.
Aktivisten är en expert på samhällsförändring, en expertroll med bas i samhällets arbetsdelning. Några odlar mat, några tar hand om barn, några förändrar samhället. Från situationisterna och framåt finns en omfattande aktivismkritik som dels ifrågasätter “individens uppoffrande av livet för Saken”, dels framhåller behovet av ett engagemang som går bortom kampanjformen. Av dessa skäl är aktivist en dubiös titel, som ingen förtjänar och som aldrig är tillräcklig.

ENTREPRENÖR
Jaså du entreprenerar, sa du? Ett lite franskare sätt att säga att säga att man företar sig det ena eller andra. Frågan är vad du tar dig för och varför, till exempel om du företar dig saker för pengar som någon annan redan har lagt ut och väntar sig avkastning på, eller om du företar dig saker på skoj eller vad företaget nu går ut på. I praktiken används ordet entreprenör oftast om det mellanled eller gränssnitt som finns mellan en materiell verksamhet och dess finansiärer, är någon sorts förmedlande instans i kapitalisteringen av framtid. Men inte en titel som någon på allvar förtjänar att bära.

Nära besläktat med detta är bruket att titulera folk som GRUNDARE av något. Ett företag, en kampanj, en organisation. Som om det var viktigare att grunda än att driva. Ännu en gång är det engagemangets art som är den relevanta informationen. Fixeringen vid medgrundarskap är tröttsam. Det är slappt att titulera folk som grundare.

* * *

Några titlar som faktiskt kan vara helt befogade:
anhörig, arbetare, forskare, författare, konstnär, medlem, ordförande, talesperson

Titel vars giltighet är föremål för oavslutad diskussion:
filosof

Noterat om internetstatistiken, III: Vad innebär det att “använda” Flashback?

Jag har redan postat två inlägg som kommenterar rapporten “Svenskarna och internet 2018” och de metoder som används där:

  1. Vart tog fildelningen vägen?
  2. Titta, lyssna, läsa, betala

Resultaten av sådana här studier visar sig i hög grad bero på hur man väljer att kategorisera olika sorters mediebruk. Om enkätfrågorna formuleras på ett öppet sätt så lämnas stort utrymme för godtycke i hur respondenterna själva väljer att dra skiljelinjen mellan exempelvis dagstidning och blogg, eller mellan dagstidning och webb-tv. Om man tvärtom gör frågorna mer specifika, kan de få kortare hållbarhetsdatum.

Enkätdeltagarna tillfrågas hur ofta de använder vissa nättjänster. I årets enkät (vuxenversionen) frågar man om följande 14 tjänster: Twitter, Spotify, Instagram, LinkedIn, Snapchat, Netflix, Tinder, Reddit, Skype, Whatsapp, Pinterest, Flashback, Wikipedia, Google sök.

Några som var med förra årets enkät är nu borta: Blocket, Bredbandskollen, Kik, Musical.ly.

Nya för i år är i stället tre superkändisar: Flashback, Wikipedia, Google sök.

Så långt inga större konstigheter. Men när resultaten ska redovisas, sker det efter en kategorisering av tjänsterna, som får stor betydelse för vilken bild som ges.

Wikipedia redovisas i kapitel 10, “Söka och värdera information”.
Flashback förs däremot till kategorin “sociala medier” och redovisas i kapitel 5.
Mellan dessa två dras alltså en tydlig gräns. Samtidigt förutsätter man att Flashback i första hand fyller ett “socialt” syfte.

Så här skriver Internetstiftelsen om svenskarnas bruk av sociala medier:

Facebook är populärast, men tvåan Instagram och trean Snapchat växer snabbare. /…/
På fjärde plats finns en nykomling i denna undersökning, Flashback (33 %). /…/
Tre sociala medier har slutat växa eller visar tendenser till att minska. Twitter har minskat något (22 %) liksom Reddit (10 %), medan Linkedin (30 %) har stagnerat.

Här måste jag ifrågasätta den valda kategoriseringen. Att “använda” Facebook, Instagram eller Snapchat innebär i allmänhet att man är inloggad. Flashback (och Reddit) är helt annorlunda. Där finns en ganska liten grupp högaktiva skribenter, som blir lästa av en mycket större grupp som googlar sig dit, eller går in sporadiskt för att passivt följa vad det skvallras om i olika ämnen.
Att så är fallet bekräftas också av att nästan ingen (1 procent) uppger sig använda Flashback “dagligen”. De allra flesta som i någon mening “använder” Flashback gör det bara “någon gång” och vi kan anta att flertalet inte ens skriver själva, utan bara läser i någon tråd.

Borde det då inte vara rimligare att jämföra Flashback med Wikipedia? Det handlar uppenbarligen mindre om att socialisera, mer om att söka och värdera information. Mindre om att skriva, mer om att läsa.

Skillnaden är kort sagt stor mellan det “användande” som sker utifrån en inloggad användarprofil och det som följer av de listade sökresultaten på Google. Att internetstatistiken bortser från detta är märkligt. (Märkligt är även att man inte räknar Tinder till kategorin “sociala medier”.)

Därför ska man heller inte dra alltför stora växlar på vad internetstatistiken säger om Flashbackanvändarnas demografi. Ingen förvånas väl av att det är fler män än kvinnor som använder Flashback. Men där finns också, enligt rapporten, en klar slagsida mot höginkomsttagare. Tvärtemot en spridd fördom, är alltså låginkomsttagare underrepresenterade på Flashback – närmare bestämt, bland dem som uppger att de “någon gång använder” Flashback.

85 procent av svenskarna uppger att de använder Wikipedia. Den verkliga siffran är troligen ännu högre eftersom Wikipedias artiklar är publicerade under en fri licens och därför återpubliceras här och var på nätet, även i kortversion på Googles sökresultatsidor.

Ett slående resultat är annars att män överskattar sin egen förmåga att överlista Facebook och Google. Enkätdeltagarna tillfrågades om de “förstår hur internettjänster använder datorprogram för att styra vad som visas individuellt” och fick ange ett svarsalternativ på en femgradig skala. Bland kvinnorna svarade 42 procent fyra eller fem; bland männen var siffran 59 procent; bland de yngsta männen hela 79 procent.

Noterat om internetstatistiken, I: Vart tog fildelningen vägen?

Bläddar lite i den senaste internetstatistiken som jag blev ombedd att kommentera.

Allra först noterar jag en förvånande sak. Frågorna om fildelning och piratstreaming, som ställts i en lång rad år, verkar plötsligt ha tagits bort ur enkäterna. Detta kan inte vara för att fenomenen i sig har blivit marginella. Vad de föregående tio årens internetstatistik har visat är nämligen att andelen som någon gång använder fildelningstjänster har legat på en påfallande stadig nivå, kring 23 procent. Däremot märks en viss minskning i hur många som uppger sig fildela varje månad.
År 2016 och 2017 fanns det även med en fråga om piratstreaming, vilket framstår som något mer utbrett; i den yngsta åldersgruppen hade hela 75 procent för vana att kolla på film via piratstreamingsajter.

Det vore intressant att få höra en förklaring till varför Internetstiftelsen har beslutat sig för att avbryta datainsamlingen i just detta fall.

Inget är fritt, allt är filtrerat

Äh, det är väl klart att jag uppskattar en hel del saker i “det internet vi känner“. Dit hör givetvis Wikipedia, må vara inte dess svenska edition. Dit hör även, med vissa förbehåll, Soundcloud, som mot förmodan lyckades överleva efter att ha fixat nytt riskkapital för ett drygt år sedan. Och så vidare. Kanske är det ingen slump att de tjänster/plattformar som jag uppskattar är sådana som inte går med vinst och inte heller är börsnoterade, även om de i vissa fall drivs kommersiellt.

Jag vet inte vad ni andra tänker på när ni talar om att “det internet vi känner” måste försvaras mot censurfilter. Kanske tänker ni inte på stora plattformar, utan på en brokig mångfald av små och halvstora sajter. Kanske skulle rentav den här bloggen kunna räknas dit. Men för att denna mångfald alls ska bli en del av det vi känner måste den indexeras (framför allt av Google) och/eller spridas via flödesmedierna (framför allt Facebook och Twitter). Så ser den bistra verklighet ut som bekräftades för fem år sedan med stängningen av Google Reader. Även om alla bloggar och andra många sajter fortfarande stödjer RSS, så tycks det ha blivit mycket ovanligt att använda en RSS-läsare. För den som vill “följa med” återstår då att följa rubrikerna antingen på någon av den lilla handfull sajter eller appar som man brukar återvända till, som antingen är mer av massmedia eller mer av algoritmiska flödesmedia. Detta är vad vi fortsätter att kalla “ett fritt internet”, eller åtminstone halvfritt.

I vilken riktning detta skulle förändras av EU:s upphovsrättsreform, som rymmer förslag på “länkskatt” och uppladdningsfilter, är ytterst svårt att förutspå. Vi vet inte hur det kommer implementeras av Europas stater, än mindre om hur mycket de globala nätjättarna kommer att bry sig. Petter Ericson kommenterar:

Jag är ganska övertygad om att det föreliggande förslaget på det stora hela är negativt, men med lite tur kan det bryta sönder en del skadliga mönster. I ärlighetens namn känns det dock troligare att Google och Facebook med flera större företag blankt kommer skita i implementeringen, eller bara lägga in stöd för de största företagens innehåll.

Det har (särskilt i valtider) varit mycket snack om Facebooks filterbubblor och Twitters robotarméer. Facebook, Twitter, Facebook, Twitter, Instagram, Facebook, Twitter. Jag tror att diskussionen borde utgå lite mer om Youtube och dess algoritmer, där problemet är ett delvis annat. Youtube är uppenbarligen byggt för att hålla kvar människors uppmärksamhet genom att i varje steg trappa upp dramatiken, gå mot lite mer chockerande innehåll. Zeynep Tufekcis analys av Youtube som “the Great Radicalizer” är kuslig även för den som inte skräms av radikalitet i sig. Ännu kusligare är James Bridles artikel “Something is wrong on the internet” som analyserar robotlogiken i massproducerad barnunderhållning på just Youtube och troligen sätter fingret på vad vi framöver har att vänta oss från “internet som vi känner det”. Efter att ha läst och begrundat dessa artiklar blir det mycket svårt att tala om “ett fritt internet”. Det går inte att tala om frihet utan att tala om de filter som över huvud taget låter oss skörda frihetens frukter.

Röd geografi: Majorna, Möllevången, Bagarmossen

Jag bor i ett av de bostadsområden i Sverige där Vänsterpartiet fick allra flest röster. Nej, jag tänker inte skriva om riksdagsvalet, än mindre om regeringstjafset och jag är verkligen ingen partigängare. Detta handlar inte om partipolitik utan om politisk geografi. Om det finns något intressant i valresultatet så finns det på den allra mest lokala nivån. I detta fall råkar jag själv bo mitt i ett fenomen värt att analysera.

Såvitt jag kan se finns det tre bostadsområden i Sverige med flera angränsande valdistrikt där Vänsterpartiet noterade över 30 % i valnattsräkningen:

Har dessa bostadsområden något gemensamt? Utan tvivel. Kring de närmast medskyldiga flödar det klädsamt självhatiska talet om “medelklass”. Men detta begrepp förklarar ingenting. Först och främst för att de kan syfta på så väldigt olika saker. För den som vill få rätsida på saken rekommenderas ekonomihistorikern Lovisa Broströms rapport “Medelklassens förändrade maktposition“, där hon konstaterar att medelklassen å ena sidan växer, men å andra sidan liknar arbetarklassen allt mer. Den är också långt ifrån enhetlig. De allra flesta “medelklassområden” är ju långt ifrån röda i valresultatet. Politiskt betraktat finns det inte en medelklass, utan flera, med olika politisk tendens.

Tittar man på statistik över invånarna i dessa områden, blir det också svårt att påstå att det rakt av skulle vara medelklassområden. Jag nöjer mig med att kolla på mitt eget närområde i Bagarmossen, jämfört med övriga Stockholm. Statistiken skiljer sig rätt kraftigt från exempelvis Södermalm.
Inkomsterna i Bagarmossen ligger en bra bit under genomsnittet i Stockholm. Ohälsotalen ligger något högre. Andelen hyresrätter betydligt högre. Ålderssammansättningen är blandad. Utbildningsnivån ligger ganska exakt kring kommunens genomsnitt. Samma sak för andelen invånare med utländsk bakgrund, vilket gäller även när vi zoomar in på enskilda valdistrikt som det här är fråga om. (Därtill rymmer Bagarmossen också ett miljonprogramsområde där långt fler har utländsk bakgrund, där inkomsterna och valdeltagandet är lägre, men där förblir Socialdemokraterna starkare än Vänsterpartiet.)

Vi måste nog leta efter andra sociologiska faktorer än de som bara signalerar hur högt eller lågt i klasshierarkin som befolkningen befinner sig. Faktorer som inte går lika lätt att utläsa ur statistiska tabeller. Exempelvis vilka slags yrken som är överrepresenterade.
“Här bor ju bara kulturarbetare nuförtiden”, är en replik som är typisk för det klädsamma självhatet både i Bagis, på Möllan och i Majorna. Det stämmer såklart inte. Men säkerligen finns det en överrepresentation av vissa slags yrken inom kultur- och mediesfären. Men det är alltför lätt att generalisera i talet om kulturarbetare, som kan ha radikalt skilda arbetsvillkor och där de allra flesta lever ganska långt ifrån det stereotypa livet som södermalmskändisar. Vissa jobbar svart i nöjesbranschen, andra frilansar åt stora medieföretag och sen har vi alla de journalistutbildade, varav en stor del nu har tvingats ta jobb som kommunikatörer. Jag vågar nog påstå att kommunikatörer i offentlig sektor är överrepresenterade i Bagarmossen, liksom bibliotekarier, liksom tv-producenter. Men dessa och liknande yrken utgör ändå bara en liten del av lokalsamhällets invånare, som knappast räcker för att förklara det röda mönstret i valresultatets geografi. Även om det vore intressant att få se siffror på andelen offentliganställda samt ensamföretagare, ner på kvartersnivå, och eventuella korrelationer mot valresultatet.

Andra får säga i vilken mån som Bagis delar nämnda kännetecken med Möllan eller Majorna (eller med det distrikt på Ålidhem i Umeå där Vänsterpartiet också fick över 30 %).

Även om det går att hitta en rad sociala likheter mellan dessa områden, så delas de med en massa andra bostadsområden i Sverige, som inte är fullt så röda. I slutändan kanske det är nödvändigt att gå bortom de socialstatistiska förklaringsmodellerna och grunda den politiska geografin i det vi kallar “kultur”. Alltså att människor med liknande värderingar – inte bara vänstervärderingar – dels har tenderat att söka sig till samma områden, dels stärker varandras värderingar i sitt lokalsamhälle.

Nu lovar jag att sluta surfa på val.se, men är fortsatt nyfiken på om sociologer och geografer (hellre än statsvetare) vill gräva djupare i de svenska storstädernas politiska geografi.

Låt mig slippa “det internet vi känner”

Internet kommer inte bli sig likt“, ropar rubrikerna. Igen.

Min första tanke: “Skönt!”

Jag känner nämligen inga starka känslor för att bevara internet. Inte det som vi idag känner som “internet”, vad det nu är. Tanken på att att internet ska förbli ungefär vad det är idag – bara snabbare, bättre, mer – känns i bästa fall urtråkig, i värsta fall kuslig.

Inte för att jag tror att EU:s föreslagnalänkskatt” skulle göra någonting bättre. Ärligt talat känner jag inte till så mycket om det aktuella direktivet. Däremot fascineras jag lite av min egen okunskap, mitt eget ointresse.

Här har vi uppenbarligen ett klassiskt ämne för inlägg på Copyriot. Inte kampanja till det rådande nätets försvar, men gräva djupare i saken, hitta de antaganden om kommunikation och ekonomi som ligger till grund för direktivet, därifrån spåra dess dolda motsägelser. Vad ska omfattas av länkskatten, vad kan tänkas segla under radarn? Vilka slags nätbeteenden, vilka slags kringgåenden kan tänkas växa fram som svar? Vilka slags rättighetshavare kommer att få betalt, vilka kommer hamna utanför penningflödena? Vem kommer avgöra värdet på olika former av kultur? Vad säger denna värderingen om vår samtid? Frågor om kulturens politiska ekonomi som den här bloggen i hög grad har kretsat kring, tidigare. Ändå har dessa inlägg inte skrivits. Inte av mig och heller inte av andra. Allt som finns kvar är den i grunden konservativa retoriken om att bevara det internet vi känner.

Det är inte att frågorna om vart nätet är på väg har slutat intressera mig. Det är klart att vår samtid idag rymmer lite mer brännande frågor, jämfört med hur det såg ut för tolv år sedan. Å andra sidan är nätpolitiken knappast mindre viktig idag, däremot kanske svårare att mobilisera kring, nu när nätet finns överallt och ingenstans. När ingen längre kan säga vad “ett fritt internet” skulle betyda.

Själv känner jag mig numera inte särskilt lockad av en nätpolitik som formulerar sig i termer av att försvara “internet så som vi känner det”. Hellre än att åberopa detta, skulle jag nog vilja se någon form av Verfremdung, för att därifrån gå vidare, på jakt efter andra former av informationsutbyte än de som vi redan känner alltför väl, bort från de flödesmedier med vilka Silicon Valley gör vår uppmärksamhet till en vara.