(Ett nu något omredigerat inlägg om serbisk politik och ekonomi, bland annat om relationerna till Ryssland och om en attack mot en konstutställning.)
Åttonde mars i Belgrad. Hårdnat klimat för feministiska aktiviteter. Utanför ett kulturcenter där lanseringen av en feministisk bok skedde, stod hundratals poliser utplacerade. Varför? För att skydda allmänheten från en handfull intellektuella feminister, eller för att skydda feministerna från en potentiell mobb av fascister? Bägge ursäkterna har antytts från polisens sida. Feministerna själva drar slutsatsen att ordningsmakten inte var ute efter att skydda någondera, utan efter att genom blotta ansamlingen av kravallpoliser göra en markering: Feminism är en avvikelse.
Den feministiska manifestation som traditionsenligt utlysts förbjöds av polisen med kort varsel, med hänsyn till “allmänhetens säkerhet”. Feministerna har inte gett sig utan försöker mobilisera stöd för att kunna genomföra ett försenat 8 mars-firande. Just nu tillåter polisen dock bara demonstrationer med ett enda budskap, nämligen “Kosovo är Serbien”.
Serbiens minoritetsregering föll precis, nyval har utlysts och den smutsigaste valkampanjen någonsin är att vänta under våren. Droppen var förstås Kosovos olyckliga självständighetsförklaring och den uppflammande vågen av serbisk nationalism. Wikipedia-artikeln “2008 unrest in Serbia” missar dock att oroligheterna inleddes tio dagar innan självständighetsförklaringen, med protester mot en konstutställning i Belgrad.
Galleriet Kontekst öppnade utställningen “Exception” med samtidskonst från Priština och tvingades omedelbart att stänga den igen. En mobb av hundratals ultranationalister anförda av den fascistiska organisationen Obraz störde och vandaliserade utställningen, varpå serbiska polisen klargjorde att man inte kunde garantera säkerheten. (Kolla video från utställningens öppning, video från protesterna samt några foton.)
Varför provocerade då utställningen så? De unga konstnärerna från Kosovo framförde knappast någon albansk-nationalistisk agenda, utan kritiserade ur ett flertal perspektiv den rådande situationen i Kosovo, inklusive den lokala politiska elit som nu har förklarat provisen självständig.
Vad som provocerade var först och främst en bild på Adem Jashari, albansk terrorist och/eller frihetshjälte från 1990-talets krigande. Bilden var knappast att tolka som en hyllning, om man ser till konteksten. Klassisk bild på Adem Jashari med dragen pistol, dubbelt reproducerad i klara färger – en minst sagt uppenbar Andy Warhol-referens – mittemot en lika klassisk bild på Elvis Presley med dragen pistol, dubbelt reproducerad i klara färger. Med andra ord kan konstverket förstås som en kritik av hur den albanska nationalismen blivit en konsumtionsvara.
För de serbiska fascister som identifierar sig starkt med ortodoxa kyrkan fungerar dock bilder annorlunda. En ikon är inte bara en avbildning, den är den som avbildas. Därför bar demonstranterna utanför galleriet på ett stort porträtt av en viss serbisk krigsförbrytare. Och därför såg de, på något plan, avbildningen av Adem Jashari inte bara som en avbildning, utan som verklig närvaro. De rev ner bilden. Elvis stod kvar mittemot, med draget vapen. En fantastisk scen. Inget tvivel råder om vem som vann. Inte galleriet, inte heller demonstranterna. Segrare blev Elvis Presley.
Händelserna vid galleriet blev ultranationalisternas genrep inför vad som sedan skedde vid “Kosovo är Serbien”-demonstrationerna (som samlade mycket färre folk än vad arrangörerna hade hoppats på), där grupper av fotbollshuliganer bland annat lyckades sätta eld på USA:s ambassad.
I samband med att skyltfönster krossades i Belgrad passade förstås en del ungdomar på att plocka åt sig åtrådda varor. YouTube-videon Kosovo mot skor visar två unga tjejer som “shoppar” vilt. Senare identifierades och greps de, som någon form av syndabockar för något som otaliga unga serber – främst pojkar – gjort samma kväll. Dessa tjejer, som antagligen var mer intresserade av skor än av Kosovo, hade bara oturen av att följas av en kamera.
På tal om shopping: Höghusstadsdelen Novi Beograd förändras i rask takt från sovstad till shoppingstad, med fastighetspriserna skjutande i höjden. Nyligen invigdes mastodontkomplexet Delta City, ägt av superkoncernen Delta Holding. Samma företag sägs äga i stort sett alla livsmedelskedjor, alla butiker som säljer sportkläder, en stor del av bilhandlarna, etc. Delta Holding-magnaten Miroslav Miškovi? har kort sagt blivit en extremt mäktig man i Serbien. Alla politiska partier verkar acceptera, och bli beroende av, hans donationer. Om detta talas det dock knappt i Serbien, åtminstone inte så länge som Kosovo fullständigt dominerar agendan.
Den som vill shoppa riktigt intensivt utan att slå sönder skyltfönster, måste vanligtvis shoppa på krita. Följaktligen domineras stadsbilden i Belgrad till stor del av reklam för banker (ungefär som i exempelvis Baltikum för tio år sedan). Västeuropeiska banker i stort antal konkurrerar om att få skuldsätta serberna. Främst kanske tyska cch österrikiska, men alla andra stora kontinentaleuropeiska länders banker håller sig framme. En favorit är följande reklamskylt från en grekisk bank, som använder sig av Tetris för att illustrera “game over”. Budskapet är simpelt: Bankrutt? Låna mer!
Medan Västeuropeiska kapitalintressen slåss om en plats på Serbiens bankmarknad, där snabba profiter uppenbarligen är att vänta, verkar Rysslands kapital (i nära allians med ryska staten) jobba helt annorlunda. Ryssarna går in för långsiktiga strategiska investeringar i strategisk infrastruktur. Exempelvis är flera dagstidningar – intressant nog de med den starkaste ultranationalistiska agendan – numera ryskägda. Under den närmaste framtidens privatiseringar tippar många på att ryska intressen köper upp såväl Serbiens elnät som dess flygbolag.
Tyngst väger ett avtal som slöts i slutet av februari, om att Serbien säljer ut sin nationella oljeindustri till Rysslands maktbolag Gazprom, samtidigt som ryssarna ska bygga en stor gasledning genom Serbien.
Denna snabba frammarsch för ryska intressen, med verkligt långsiktiga geopolitiska konsekvenser, har knappt diskuterats i Serbien, eftersom den skett i skuggan av Kosovo-krisen. Inget tvivel råder om att den underlättats av Putins stöd till Serbien i frågan. Putin har framställts som ett helgon i serbiska medier, säger våra vänner i Belgrad. De berättar att bilden nu etableras av att Serbien och Ryssland är närmast identiska kulturer, trots att ytterst få serber någonsin har satt sin fot i Ryssland. “Tänk om alla som nu vurmar för rysk-serbisk vänskap kunde få en gratis biljett till Moskva. Efter en vecka där skulle ingen längre tro på den idén.”
Onekligen är det märkligt att “nationalism” i Serbien numera tenderar att likställas med att lägga sig platt för jätten Ryssland, att “nationalism” motiverar utförsäljningen av strategiska intressen till en nyckfull supermakt.
Under Serbiens senaste krig, 1999, knöt regimen snarare sin officiella nationalism till en allians med Kina. Framför allt var det Miloševi? fru Mirjana Markovi?, ledare för partiet Jugoslaviska Vänstern, som drev en starkt pro-kinesisk linje. Hon besökte ofta den kinesiska ambassaden som Nato bombade. (En precisionsbombning som givetvis, vilka fåniga ursäkter de än kom upp med, var precis lika avsiktlig som deras klusterbomb mot grönsaksmarknad.)
Mirjana Markovi? bestämde sig för att, som ett led i vänskapsrelationerna med Kina, bjuda in hundratals kineser till Serbien. De fick möjlighet att starta affärsverksamheter utan att bekymra sig över vare sig skatt eller tull. (Det senare innebar förstås att kinesiska containrar som anländer i Belgrads hamn lär vara ett smidigt sätt att få in diverse piratkopierade produkter och listade kemikalier i Europa.)
Resultatet kan beskådas på “kinesiska marknaden” i Novi Beograd, ett par stora komplex av marknadsbodar som alla drivs av handelsfamiljer från södra Kina, och alla är fulla av chockerande billiga varor från Kina. Tack vare denna marknad kan även de serbiska barnfamiljer som har låga inkomster skämma bort sina barn med nya leksaker varje vecka.
Vad som är intressant med den kinesiska marknaden, är att en stor andel av småbutikerna har anställt romsk personal. Gränssnittet mellan den serbiska majoriteten och den lilla kinesiska populationen i Belgrad har alltså, helt oväntat, blivit romerna.
Inte långt därifrån bor fortfarande uppemot tusen romer i en kåkstad under bron Gazela.