Entries from October 2020 ↓

Lite om Hägglunds omtalade bok

Få har väl missat filosofen Martin Hägglunds bok This life som nu föreligger i en lätt uppdaterad och utökad svensk utgåva, Vårt enda liv.
Expressen ombad mig att recensera den och lät mig skriva en lite längre essä som förra veckan lades ut under rubriken “Stjärnfilosofen som vill ha en ny kommunism“. Dock bakom betalvägg, för ovanlighets skull på kultursidan. Den som kan ge sig lite till tåls och håller koll här kommer annars kunna hitta en ännu lite längre version.

Jag avstod från att på förhand läsa vad andra recensenter skrivit om This life, för att inte skriva ännu en metarecension. I stället tog jag avstamp i Hegels rättsfilosofi, som just råkar fylla 200 år och spelar en ganska stor roll för Hägglund. Inte minst genom betoningen av ett positivt begrepp om frihet och om socialt tillgänglig fri tid som någonting annat än simpel “fritid” i meningen “tomma enheter av tid åt isolerade individer”. Detta får stor betydelse för Hägglunds arbetskritik.
Recensionen betecknar alltså Hägglund som arbetskritiker och även värdekritiker, då hans läsning av Marx noga följer Moishe Postone. Detta får viktiga konsekvenser som jag inte att många recensenter har missat. Både de liberaler som tror sig hitta traditionsmarxistiskt testugg och de vänstersossar som nöjer sig med att läsa boken som ett försök att återuppväcka en mer vagt marxistisk humanism.

Om man däremot verkligen följer Hägglunds värdekritiska Marxläsning är det tydligt att den inte bara är en filosofisk plädering för socialdemokrati à la Bernie Sanders. Han sticker inte under stolen med sina på den parlamentariska vänsterns övergripande strategi: att omfördela resurser i penningform, utan att angripa det underliggande “måttet på värde”. Av samma skäl är han rätt vag kring hur den nödvändiga “omvärderingen av värde” ska gå till och denna vaghet är nog på sin plats, tänker jag. Särskilt eftersom boken knappt alls går in på kapitalismens historia, mer än ett kort och viktigt påpekande om omöjligheten i att återgå till en socialdemokratisk välfärdsstat i ett läge där kapitaltillväxten – den i grunden absurda expansionen av “socialt nödvändig arbetstid” – har saktat av betydligt.

Det finns flera andra saker som lyser med sin frånvaro i Vårt enda liv. Jag nämner bland annat ondskan och familjen. Även frågor om klimat och ekosystem förblir helt marginella. Jag nämner lite av detta i recensionen men uppehåller mig i huvudsak i trakterna av Hegel och Marx. För en faktiskt storartad sak i Hägglunds bok, tycker jag, är hur han lyckas lägga ut några av dessas tankegångar på ett klart och begripligt språk, utan att förlita sig på specifikt marxianska eller hegelianska begrepp. Den typen av “översättning” är verkligen inte lätt, men i slutändan givetvis nödvändig. Kanske återvänder jag i något inlägg till vissa detaljer som inte rymdes i recensionen.

Poddsamtal om musikhistoriens slut

SLUTET är en podd som görs av Steven och Johan, “om konst, politik och kulturkritik vid historiens slut”. Eller ska vi helt enkelt säga eskatologi?

Nyligen gästade jag dem för ett samtal om musikens slut, i flera olika bemärkelser. Vi pratade på ett bra tag så allt kom tydligen inte att rymmas i ett enda avsnitt. Till att börja med frågan om musikhistoriens slut, retromanin, den befarade stagnationen och dess möjliga orsaker. Nu ligger avsnittet uppe. Kanske hanns någon annan vinkel också med. Jag har själv inte hunnit lyssna men är nyfiken på kommentarer! (I kommentarsfältet här eller på Soundcloud, vad som känns bäst.)

S L U T E T · Musikens Slut, del 1

Om virus

Växtplankton står för hälften av all världens fotosyntes och är själva grunden för oceanernas näringskedjor även om de vid varje tidpunkt bara utgör en procent av världens samlade biomassa. Den enskilda planktonorganismen lever nämligen sällan i mer än en vecka, innan den besegras av ett eller annat virus. Annars hade nog oceanerna varit mer av monokulturer. Virus upprätthåller en biologisk mångfald av många olika slags växtplankton, där ingen enskild art tillåts att bli helt dominerande. Därtill bidrar de till att göra näringen, nyligen erhållen från solens strålar, mer tillgänglig för de andra mikroorganismer, djurplankton, som bildar nästa steg i havets näringskedjor.

Detta är ett av många exempel som står att hitta i en fantastisk essä i The Economist, om hur virus finns överallt och är integrerade i all evolution.

(Samma ämne behandlas även i dagens understreckare i SvD, skriven av Ulf Ellervik, professor i bioorganisk kemi. Även exemplen som tas upp är i huvudsak samma. Ellerviks understreckare framstår i stora stycken som en renodlad rewrite, men rymmer ändå ingen hänvisning till The Economist.)

Är då virus levande eller ej? Frågan är kanske felställd.

The virus is a process, not a thing.

Svaret är då inte att virus är levande eller ickelevade, inte heller att det finns en flytande skala med viruset någonstans i mitten. För det är ju inte ett ting med en plats. Snarare får sägas att “virus alternerar mellan levande och ickelevande faser”.

(Det där sista kan även sägas om kapitalet, dess ständiga kretslopp och dess beroende av levande arbete för sin reproduktion. Kapitalet som en process, inte som ting.)

De livlösa ting som vi kan frukta – de smittbärande partiklar som sprider sig utanför de levande cellerna – kallas för virioner. Dessa finns i en hiskelig mängd.

Om hela jorden skulle söndersmulas till sandkorn så skulle antalet sandkorn fortfarande vara färre än antalet virioner. Typ så. De finns i jorden, i luften, i haven, i bakterier, i svampar, i växter, i djur.

Av alla virioner i en enda människokropp har flertalet inte någon närmare koppling till människocellerna. De infekterar i stället de olika bakterier (och andra mikroorganismer) som lever inne i människokroppen.

Dödsdansen mellan virus och mikrober som en evolutionär kraft, alltså. Men också: införlivandet av virusarvsmassa i växter och djur, ända in i våra fortplantningskedjor.

Människan har hämtat 8 % av sin arvsmassa från retrovirus. Dessa virus har blivit endogena. Vissa är associerade med former av cancer men anledningen till att de stannat kvar i oss och inte har dött ut är ändå att de gör någon form av nytta, i evolutionär mening.

Virus som blir endogena i bakterier kan ligga vilande där i generationer, låta sig mångfaldigas genom celldelning utan att påverka bakteriens övriga liv, förrän viruset plötsligt aktiveras och ger kommando till sin värdcell att lägga ner all verksamhet utom att producera nya virioner. Viruset lämnar skeppet. Lämnar livet för att öka sina chanser till fortplantning. Det är när värdcellen visar tecken på stress som dess latenta virus låter sig aktiveras. Eller aktiverar sig. Vår mänskliga grammatik med dess subjekt och objekt är nog inte optimal för att tala om virus.

Moderkakan – den mest däggdjuriska av kroppsdelar – tycks komma från virus. Det var retrovirus som började använda sig av proteinet syncytin-1 bör att lösa upp åtskillnaden mellan skilda organismer, för att skapa en flytande övergång, till att börja med mellan en virion och en målcell. Däggdjuren (eller våra föregångare) kopierade denna mekanism från retrovirusen och använder nu syncytin-1 för att koppla samman moderns och fostrets celler i navelsträngen. En gränslöshet som tycks bryta mot immunologins grundlagar.