Som uppföljning på förra inlägget gör jag ett kort inpass på Aftonbladets kultursida: “Därför hackades Voddler“.
Några ord om hacking och dess anledningar. Till förra inlägget kom en konstig kommentar från “Jack”:
Att bara okritiskt anamma den där gpl-intrångsgrejen som anledning till att hackningen skett känns ju tyvärr inte som någon direkt smickrande uppvisning i kritiskt tänkande. Om de vill hacka tjänsten kommer hackarna självfallet söka de förklaringar som krävs för att ge handlingen en aura av autenticitet. Jag är verkligen inte alls lika övertygad som du om hackares medfödda godhet.
Någon “godhet” har jag verkligen inte hänvisat till. Moraliska egenskaper hos individuella programmerare är fullständigt ointressant ur ett hackeretiskt perspektiv. Vi behöver inte ens spekulera i vilka avsikter som Dark Reverser hade. Och ingen har försökt att “ge handlingen en aura av autenticitet”, vad nu det skulle betyda i ett sammanhang av programkod.
På sådant svammel kan jag bara citera med att citera klassiska rader från AUH:
FÖR DET ÄR JU SÅ JÄVLA UPPENBART.
HACKARE SOM INTE HACKAR ÄR INGA HACKARE.
ALLTSÅ.
HACKARE HACKAR!
För att parafrasera Nietzsche i linje med AUH:s resonemang: Folk skiljer hackaren från hackandet och uppfattar det senare som handling, som verkan av ett subjekt. Men det finns inte något “vara” bakom handla, verka, bliva; “den verkande” är blott tilldiktad verkan – verkan är allt.
Anledningen till att Voddler hackades bör inte sökas i någon hackares hackarhuvud, utan i det som jag försöker sammanfatta i artikelns mittersta mening:
Att varje ström kan förvandlas till en nedladdning är ett ofrånkomligt tekniskt faktum, men enligt de licensavtal som håller Voddler och Spotify vid liv måste det likväl vara omöjligt.
57 kommentarer ↓
…vilket då gör de legala tjänsterna till en omöjlighet.
Nollbit: Så kan man bara säga om man har en extremt snäv definition av “legala tjänster”. Det är uppenbart att internet kryllar av tjänster som är fullt legala (och en massa tjänster i gråzonen, typ YouTube).
Den praktiska följden av avtalen är heller inte att tjänsterna blir omöjliga, utan att de förpliktigas att ta del i en obegränsad kapprustning.
“Men det finns inte något “vara” bakom handla, verka, bliva; “den verkande” är blott tilldiktad verkan – verkan är allt.”
Så den enhetliga och fasta identiteten/subjektet är en myt?
mycket väl skrivet.
Varför hackar hackare? För att det går.
Ja
Men är ändå inte Jack inne på något väsentligt där? Det vill säga: För de mest inbitna piraterna spelar ingenting annat roll än “allting öppet för alla alltid”. Men för en del pirater som inte känner sig bekväma med ett fullt så “anarkistiskt” angreppssätt så blir det viktigt att rättfärdiga olika typer av handlingar. Då uppstår konstruerade försvar, ibland relevanta, ibland mindre relevanta, där målet är att försöka visa att alla som försöker skapa en tjänst som tillgodoser allas rättigheter är fel på det, och därför ska rivas, stängas eller hackas.
Det kan vara min generellt piratkritiska hållning som spökar kanske, men jag tror helt enkelt inte att några lagliga alternativ kommer att “godkännas” av pirater och hackare, eftersom det ligger i deras riktning och natur att inte godkänna… ja, något alls.
(Ett litet stickspår: Hörde ni det där reportaget i P3 om den helt lagliga firman utanför Göteborg som importerar en rad olika narkotiska preparat och säljer vidare? Lagstiftarna följer hack i häl och narkotikaklassar, handlarna ändrar någon liten del i den kemiska sammansättningen och fortsätter att sälja droger med det helvete som det bevisligen innebär för så många människor. Varför? För att de kan. De följer till och med lagen, de struntar bara i moralen. Vi är alltid väldigt upptagna med att definiera lagar, och inte bara i den här debatten och allt som hör till den, utan i samhället i stort. Moralbildning är svårare och intressantare, inte minst eftersom det är ytterst osäkert om en statsapparat på minsta vis ska syssla med det.)
Andreas Ekström: Jag tror du hamnar fel från början när du kallar hackare för “pirater” och förutsätter att hackandet beror på ett ogillande av “lagliga alternativ”.
Vidare så ställer jag mig frågande till din karakteristik av Voddler-hacket som ett “rivande”. Dark Reverser har byggt ett datorprogram, inte tagit sönder någon annans system.
För på dagen ett år sedan bloggade jag om Despotify, ett litet program från Hack.se som gjorde ungefär samma sak som Voddler Hack: möjliggjorde för Spotify-användare att spela upp Spotify-strömmar i en alternativ klient, som även kunde användas under Linux. Deras uttalade motiv var att de som Linux-användare också ville kunna använda Spotify. Ett motiv som för övrigt Dark Reverser med lätthet hade kunnat använda, om det nu skulle handla om att rättfärdiga.
Spotify reagerade då mycket mer förnuftigt än det undflyende företaget Voddler har gjort: de inledde dialog med Despotify via IRC och beslöt sig för att inte gå in för fullständig upptrappning. Möjligheten täpptes till endast för Spotifys gratisanvändare, medan “premiumanvändare” än idag kan använda Despotify under Linux.
Koden till Despotify är öppen och det krävs inte särskilt mycket för att modifiera programmet till en “ripper” som gör om ström till nedladdning. Kanske har folk redan gjort det, men det är i så fall inte känt.
Vad som är känt, även för Spotify (om än kanske inte för deras licensgivare), är hur lätt det är för den som vill att rippa en ström. Att skapa praktiska förutsättningar för en sådan kännedom av mjukvaran är, vill jag säga, etiskt angeläget. Såväl Hack.se som Dark Reverser har gjort etiskt viktiga insatser. Alternativet vore att låtsas som att det inte gick, vilket skulle bädda för en mycket värre konflikt i framtiden, inklusive förhastade krav på förbud mot att sprida viss programmeringskunskap.
(Jag talar om etik, som i läran om det rätta handlandet, hellre än om moral vilket jag förknippar med abstrakta principer.)
Etiskt viktiga insatser, jag skulle hålla med om hackarna hade visat på brister i systemet i akt och mening att hjälpa dem som har byggt tjänsten. Men så är det väl inte? Då hade de väl hållit sina resultat för sig själva och skickat ett mejl?
Det finns personer (journalister i flera fall) som har gått rakt igenom säkerhetskontrollen på flygplatser med vapen i fickorna, för att visa på brister i systemet. Det är bra att sådana brister uppdagas. Men de lämnar inte över sina pickadoller till andra när de väl har passerat larmbågen, utan till personalen. Är det en helt orimlig parallell?
Ja, det är en helt orimlig parallell – bland annat för att Voddler Hack är ett program som körs på den egna datorn, inte ett intrång i någon annans system. (Man kan heller inte döda folk med det.)
Viktigt att behålla i åtanke är också detta: att en “ström” som anländer till ens dator kan förvandlas till en “nedladdning” (rättare: varje ström är redan en nedladdning) är inte en brist i systemet som kan lagas för gott. Det är själva grundpremissen för paketkommunikation. Allt som kan göras åt saken är att tillfälligt försvåra det i någon grad. Sådant försvårande är helt okej, men om man börjar tro att det finns en fundamental skillnad mellan ström och nedladdning så har man en minst sagt svajig grund att bygga hus på. Hur skulle det vara möjligt att permanent hindra folk från att sätta samman simpla mjukvarumoduler i sina egna datorer? I förlängningen är det knappast förenligt med fri mjukvara över huvud taget.
Nej, det är riktigt förstås, det finns en betydande skillnad på det viset att VH drivs på egen maskin av användaren.
Då är det “försvårandet” vi pratar om, som alltså finns där för att lösa rättighetsfrågorna om jag förstår saken rätt. Är det etiskt att försvåra försvårandet, eller är det etiskt att hjälpa alternativt förhålla sig neutral till försvårandet? Jag förespråkar (föga överraskande då) det andra alternativet, eftersom det visar större respekt för rättighetshavarna.
Men även detta är ju släkt med ett slags teknikdeterminism: Saker och ting måste ske eftersom tekniken gör det möjligt/naturligt/oundvikligt/självklart/ostoppbart. Det finns en enorm maktförskjutning i detta. Hackarna är på väg att bli en av de mäktigaste krafterna samhället har sett, och jag gillar inte att så många personer som inte alls ingår i de kretsarna har börjat slå ut med händerna och säga “det går ändå inte att göra något åt, might as well legalize it”.
Dessvärre tror jag ofta ändå att de har rätt. Och då blir det teknikens yttersta möjligheter som definierar lagarna, inte lagarna som definierar teknikens yttersta möjligheter. Den som sitter på kunskapen om hur man gör teknisk revolution utifrån vad som är tekniskt möjligt uppfattar det som en demokratisering. Den som inte sitter på sådan kunskap eller infrastruktur uppfattar det som motsatsen. Gissar jag.
Ja, det är en orimlig parallell eftersom passagerare inte får ta med sig vapen genom säkerhetskontrollen alls. Objektet får inte passera gränsen mellan öppet och kontrollerat område.
Medan en Spotify/Voddler-användare i allra högsta grad får ta emot en dataström från tjänsten. Musiken/filmen får passera gränsen mellan kontrollerat område (företagets servrar) och öppet område (användarens egen datorutrustning).
Det som konflikten rör här är vad användaren får göra sedan: enbart skicka musiken till högtalarna, eller även skicka den till en fil på hårddisken. Men det är alltså nåt som sker på den öppna sidan av gränsen. Om man inte accepterar tanken att (en del av) min egen dator inte är min egen att styra över, förstås. Att jag inte får köra vilka program jag vill och inte långtidsspara sådant som finns i datorns minne.
Notera alltså att rörelsen alltså går åt andra hållet än i din vapenliknelse. Du betonar skillnaden mellan att lämna det införda vapnet till personalen eller till “andra”, men detta sker ju inne i den kontrollerade zonen. För att liknelsen ska hålla får du titta på skillnader mellan vad personen gör i den öppna zonen, utanför säkerhetskontrollen.
@AndersH
Datan, filen, informationen måste först överföras till datorns minne innan den spelas upp. När datan därefter inte längre behövs för själva uppspelningen så skulle man kunna tänka sig att mjukvaran, klienten raderar den. Av någon anledning har Voddler valt att göra så att informationen lagras på användarens dator, i en form som gör det lite bökigt att läsa ut den. Även XBMC är upphovsrättsinnehavare. De har valt att låta vem som helst kopiera och distribuera sin mjukvara med förbehållet att vissa uttryckliga friheter följer med programmet. En sådan är Rätten att modifiera koden. Det är denna rätt som Darkreverser nyttjar.
@Andreas Ekström
Vems moral?
Andreas Ekström: Det finns massor av lagliga tjänster som de piratigaste pirater sluter upp bakom. Skivbolag som säljer mp3-filer blir aldrig hackade. Eller ta bara hela Flattr-projektet!
Men en sak folk ofta inte gillar är tjänster som kräver att få köra sluten kod på din dator. (Och så vissa illegala tjänster då, som Voddler eller Sonys gamla CD-skivor.) Det är på hackersidan formatetik diskuteras, inte på bolagssidan – se t ex Defective by Design-kampanjen.
Du ser kopieringsskydd som något självklart. Pröva att tänka på det som att bokförlagen introducerar en sorts böcker som förmultnar efter ett halvår, för att höja omsättningen. Skulle kulturgärningen vara att försvara det eller att angripa det?
Hacker
A hacker is someone who enjoys playful cleverness—not necessarily with computers. The programmers in the old MIT free software community of the 60s and 70s referred to themselves as hackers. Around 1980, journalists who discovered the hacker community mistakenly took the term to mean “security breaker.”
Please don’t spread this mistake. People who break security are “crackers.”
http://www.gnu.org/philosophy/words-to-avoid.html#Hacker
Just att vara neutral till ett system, att hålla sig till de utstakade och avsedda bruken, är motsatsen (stickreplik för Rasmus) till att hacka. Varje system är också ett hack, det syns bara inte förrän hackare och system kommit i kontakt.
Sen spelar det ingen roll om systemet är en brödrost, en nättjänst eller bruket att på flygplatser ha en informationsdisk som gärna efterlyser folk via högtalarsystemet.
Mitt och ditt, lagligt och olagligt, moraliskt och omoraliskt: där det byggs system byggs det hack.
Stefan: Fast den där “hackers är goda”-dogmatismen är missriktad åt andra hållet. Folk som knäcker säkerhetssystem är också hackers. Precis som det finns hackers som ägnar sig åt saker som inte ens har med datorer att göra. Chaos Communication Congress sammanfattar ganska bra vad som kan rymmas inom en rimligt avgränsad definition av hacking.
När 40% av svenska folket fildelar har nöjesindustrin två alternativ: Stämma skiten folk eller ge dem en vettig laglig tjänst. I USA har man endast hållit på med det ena vilket ledde till att skivbolag är allmänt hatade. Man har fortfarande inte försökt sig på alternativ två.
De lagliga tjänster som finns idag verkar vara gjorda för att folk ska använda olagliga tjänster istället, detta då de olagliga är mycket enklare att använda och man får bättre kvalite.
Spotify har egentligen ett ganska uselt utbud och det är endast skivbolagens fel.
Voddler är dyrare och sämre än andra lagliga alternativ som Love film.
Det är dags för nöjesindustrin att tänka nytt, sparka ut de gamla dinosaurierna som tjatar om stöld och respekt för rättighetsägarna.
Det är dags att välja, vill ni sälja eller vill ni bli hatade. Det är även dags för er att anpassa er efter marknaden istället för att tvinga konsumenterna in i ett uråldrigt tänk.
bling: Jada, jada. Allt det där du skriver finner jag helt irrelevant när det gäller den specifika saken att bedöma och begripa ett hack.
Rasmus:
Vad du alltså kommit fram till är att en hackare hackar för att det är vad en hackare gör. Motiv är inte intressant att diskutera eftersom motivet förutsätter ett subjekt, dvs en människa som utför handlingen. Med samma logik mördar en mördare eftersom det är vad en mördare gör. För så uppenbart är det ju (för att parafrasera AUH): En mördare som inte mördar är ingen mördare. Att diskutera motiv blir alltså helt meningslöst. Jag vet inte exakt vad poängen är med ett sådant synsätt, men det är kanske en annan diskussion.
Det intressanta är ju att trots att motivet är helt ointressant bemödar du dig ändå att återge DarkReversers motiv både i blogginlägg och Aftonbladet. Då går ju till och med så långt i din Aftonbladet-artikel att du säger att “De (medierna) förteg det motiv som Dark Reverser angav för sitt hack”. Det hör knappast till vanligheterna att folk i tidningen alltid får utrymme att förklara varför de gör si eller så, men nu ska ett särskilt undantag göras för DarkReverser, eftersom.. tja tydligen är motivet väldigt viktigt i detta specifika fall. Om det inte varit det hade du ju såklart inte berört det öht.
Så motivet, som egentligen inte kan existera, är både högst relevant (med tanke på hur du återkommer till det) och samtidigt helt irrelevant eftersom hackare hackar för att de kan och det är vad en hackare gör. Jag vet inte om någon riktigt blivit klokare av detta.
En mördare som inte mördar är sannerligen ingen mördare.
Vilket inte uteslutar att mord diskuteras som etisk fråga, precis som jag försöker att diskutera hackeretik (utan att i något annat hänseende jämställa det att beröva någon annan livet med det att konstruera ett datorprogram).
Jack lyckas möjligtvis missa att AUH även har humor. Därför blev AUH:s resonemang den enda möjliga responsen till Jacks irrelevanta ordande om “autenticitet”.
Dark Reversers uttalade motiv – Voddlers brott mot GPL – är inte egentligen inte viktiga för att det är Dark Reverser som uttalar dem. De är viktiga som en ledtråd till att förstå vad hacket innebär, för om Voddler från början hade följt GPL hade de sannolikt inte hamnat i en desperat situation där de ser sig tvungna att stänga hela tjänsten.
Men när nu Dark Reverser ändå går ut med en förklaring kan man tycka att de journalister som försummar den har mindre att skylla på.
Rasmus:
Jag medger att ordvalet “autenticitet” kanske är osmidigt. Hackare hackar för att de kan, nått åt det hållet tycks vara konsensus. Det är upp till andra att ge handlinarna någon slags kontext, förklaring, mening. Samt att se vilken etisk grund tillvägagånssättet vilar på.
Men låt oss prata etik då. Säg att Voddler i likhet med Spotify haft en rejäl bunt premiumanvändare som håller tjänsten vid liv just för att det fyller exakt det behov de har. Vad har man då för etisk rätt att medvetet se till att tjänsten får problem med sina licenser, och därmed kanske går under?. Spelar det ingen roll att en tjänst som många har glädje av och har fattat ett eget beslut att supporta ekonomiskt (faktiskt är ju dessutom det individuella valet att titta på reklam ockås ett sorts supportande), försvinner?
I ena vågskålen har man kanske några miljoner nöjda användare (som inte stör någon), i andra vågskålen ligger hackeretiken som föreskriver att allt som kan göras skall göras. Du är säkert medveten om att Twitters hackades i somras. Om Twitter kantrat och miljoner diskussioner upphört över en natt, hade det också varit helt i sin ordgning eftersom det följer hackeretiken? Det går att ta sig in i de Twitter-antällas emailkonton och äventyra hela företaget, alltså skall det göras. Den twittrande pöbeln får ursäkta. Beslutet är redan fattat. Det är en naturlag att den här tjänsten, Twitter, ska försvinna (såvida man inte som i Twitters fall har någon miljard riskkpapital med vars hjälp skutan kan rätas upp igen. Mindre företag får väl finna sig i att sjunka. Naturlagen är extra hård mot de fattiga eller de nyss startade)
“Såväl Hack.se som Dark Reverser har gjort etiskt viktiga insatser.”
På vilket sätt då? Alla, användare, tillverkare, upphovsrättsinnehavare etc vet om att det går att rippa från Spotify, Voddler, Youtube, SVT Play m fl, om man bara tar sig lite tid. Vad är det etiska i att göra det lättare? Folk kanske rentav finner sig i att man bara får äga innehållet på någon slags hyrbasis (även om alla vet om att att ström är en nerladdning och att distinktion mellan de två är en aning konstruerad), just för att detta temporära innehav är en slags överrenskomelse som innebär att man får en tillgång till så mycket kvaliltetsmaterial som upphovsättsinnehavarna trots allt sitter på.. Om nu någon vill rippa något, så kan de ju göra det för egen del, vari ligger etiken i att sprida denna möjlighet till en massa andra (jag säger inte att detta går att stoppa,eller att det ska stoppas, jag fråga bara efter etiken i det)?
Andreas: Jag önskar att jag kunde hålla fingrarna ifrån ett så tydligt flamebait, men ditt sätt att spy galla över skapande människor och beskylla dem för att riva oerhört ohederligt.
Hade det inte varit för hackarna hade du inte haft något Internet att sprida ditt förtal över. Skärskåda denna dubbelmoral istället för att fundera över knarkhandlarnas.
Om du verkligen hade en piratkritisk hållning hade man väl väntat sig kritik mot piraterna i sammanhanget, de som olovligen kommersiellt brukade
andras programkod utan ersättning. Men det är kanske väntat att din moral brukas mycket relativt.
Andreas Ekström:
“Etiskt viktiga insatser, jag skulle hålla med om hackarna hade visat på brister i systemet i akt och mening att hjälpa dem som har byggt tjänsten. Men så är det väl inte? Då hade de väl hållit sina resultat för sig själva och skickat ett mejl?”
Grejen är att om man upptäcker ett säkerhetshål så är det bästa man kan göra att göra det offentligt. Det är inte alls säkert att de som skapat programmet kommer att täppa till det om man säger till dem. Det finns flera företag som valt att stämma hackers istället för att fixa problemen som upptäckts. Om det blir allmänt känt då får de tryck på sig att göra det och då ökar chanserna betydligt hålet täpps.
Dessutom så är de skaparna av programmets fel att säkerhetshålen finns så de kan utnyttjas av andra (möjligtvis till kriminella ändamål). De har begått misstag, medvetet eller omedvetet, och då har användarna och allmänheten rätt att få reda på det. För vad är poängen med att mörka säkerhetshålen genom att bara berätta för företaget? Då vet ju inte användarna att de sitter på osäker programvara och kan därför råka illa ut, trots att det är skaparnas fel.
Bra skrivet på aftonbladet
Jag tycker Jack för ett intressant resonemang. Det vore trevligt om Rasmus också kunde svara på det (vilket jag antar att du kommer att göra).
(Den etiska frågan tangerar ju andra fildelningsfrågor – och jag har egentligen inte förstått varför det skulle vara etiskt rätt att (fil)dela upphovsrättsskyddat material bara för att man kan. Men jag kanske kommer bli lite klokare nu.)
Jack: De som skrev Voddlers kod ville hålla den öppen, vilket bl a innebär att de ville att den inte skulle kunna användas för DRM-tjänster. Den del av upphovsrätten som ger dem rätt att diktera såna villkor för Voddler ställer de allra flesta upp på. Trots det agerar inte rättsväsendet.
De argument som Dark Reverser uppgav bygger alltså inte på någon specifik hackeretik, utan på tankegångar som redan är väletablerade. Vi kan säkert ägna oss åt att vara oense om huruvida det är etiskt att bygga upp eller underminera DRM i allmänhet, men jag har svårt att tro att någon egentligen vill försvara DRM-tjänster byggda på upphovsrättsbrott.
Jack skrev: “Om nu någon vill rippa något, så kan de ju göra det för egen del, vari ligger etiken i att sprida denna möjlighet till en massa andra”
Om metoden att öppna denna möjlighet för andra hade varit en skriftlig beskrivning av hur man går tillväga, hade det då varit oetiskt menar du? Ska man förbjuda sådan kommunikation?
För dem som inte själva har kunskapen kanske hackerns kod framstår som ett verktyg – ett slags vara – avsett att användas för oetiska ändamål. Men för hackern kanske koden snarare är ett sätt för denne att uttrycka sig – ett sätt att kommunicera som egentligen inte alls är speciellt olikt att beskriva det hela genom att använda naturligt språk.
Se gärna denna intressanta kommentar av Steelneck:
Micke vK:
“Den del av upphovsrätten som ger dem rätt att diktera såna villkor för Voddler ställer de allra flesta upp på. Trots det agerar inte rättsväsendet.”
Relevant synpunkt men jag håller inte med om att de allra flesta ställer upp på sådana villkor. Det mesta som kan spridas digitalt sprids, oavsett vilka villkor som gäller. 95% av all musikspridning sker illegalt, (även där oavsett vilka villkor som först ställts upp). Om det kan digitaliseras så sprids och används materialet det nästan alltid helt bortom upphovsmännens kontroll. Och rättsväsendet hänger såklart inte med, varken när det gäller “content” eller mjukvara (och bara en mikroskopisk del av alla upphovsrättsbrott som begås beivras). Jag menar, utan att ha några data, att gpl-intrång rimligen måste ske hela tiden. Nu vill bloggare, hackare och en och annan tidningsartikelförfattare månne rikta rättsväsendets sökarljus mot Voddler (kanske för att Voddler representerar något som vissa inte vill ska existera).
Skulle Voddler fällas för ett sådant upphovrättsintrång så är jag inte säker på att de skulle vara en så positiv nyhet. Det skulle innebära att jag kan blogga om pizzerian på hörnet som spelar musik de inte har rättighet att spela upp i dylik lokal, och få dem fällda, eller att jag anmäler en vän som sprider filer illegallt. Det blir för godtyckligt helt enkelt.
Tor:
“Om metoden att öppna denna möjlighet för andra hade varit en skriftlig beskrivning av hur man går tillväga, hade det då varit oetiskt menar du? Ska man förbjuda sådan kommunikation?”
Nej, men jag hade velat veta vad som är specifikt etiskt med just denna handling (rippning). Rasmus menar ju att Despotify och Voddler Hack begår etiskt viktiga insatser när de illustrerar hur lätt det är att rippa en ström eller att en ström och nedladdning är samma sak. Att sedan dessa företag har nöjda användare och en ambition att kompensera artister,samtidigt som de lever i en högst påtaglig realitet där en stel upphovsrättsindustri, för att fås att släppa några licenser öht, försiktigt ska tillvänjas den digitala världen (vilket innebär att de vill känna någon slags, möjligen illusorisk, kontroll över sin distribution) spelar ingen roll. Så länge man följer en etik som går ut på att, med alla till buds stående medel, visa att rippning är tekniskt möjligt så är allting bra. Etiskt. Rentav fantastiskt; Rasmus skrev ju: “All hail hack.se!” (på Twitter) när Despotify släpptes.
Enligt Rasmus så måste rippningsmöjligehter så snabbt som möjligt påvisas annars kommer all mjukvara som på något sätt relaterar till rippning att för all framtid förbjudas, förhindras och förstöras av upphovsrättsindustrin. Att Youtube, Hulu, BBCiplayer rippers funnits i flera år utan att minsta tendens till uppdykande av nya mjukvarupoliser spelar ingen roll. Voddler Hack och Despotify är ändå mycket etiskit viktiga. Jag vill väl helt enket varför. Varför är rippning fortfarande en så viktig etiska fråga? (jag säger alltså inte att det är oetiskt, vill bara veta varför det är så etiskt)
Jack, jag tror inte att detta sker “för att Voddler representerar något som vissa inte vill ska existera” utan för att Voddler gör en poäng av att vara en “laglig tjänst” som fullt ut respekterar upphovsrätten, men samtidigt bryter mot den i smyg. Speciellt som Voddler lyfts fram som Det Goda Exemplet av filmbolag och politiker.
Det man vill rikta rättsväsendets sökarljus mot är hycklande företag och fallna änglar, inte företag som sådär i största allmänhet säljer det de kan.
Anders H:
Att Voddler utmålas som en tjänst som fullt ut respekterar upphovsrätten får väl främst beskylllas undflyende politiker som vill finna smidig väg ur svåra nätpolitiska frågor. Folk i allmänhet bryr sig knappast om laglighet, ingen nätsucce uppstår på grund av dess laglighet. Det är allmänt accepterart att kolla på upphovrättskyddade filmer på hyfsat lagliga Youtube och sprida upphovrättsskyddade bilder via hyfsat lagliga Facebook, till exempel. Om Voddler suger får de inga användare, är de bra får de miljoner användare , vilket isåfall kanske skulle innebära intäkter (via reklam) till de som skapat verken. Jag ser inget fel i det. Om ett hack pajar den potentiella möjligheten så är det väl lite synd (personligen är jag tveksam till Voddlers agerande och service av flera skäl, men det hör inte hit)
Många tjänster på nätet lever i någon form av gråzon när det gäller upphovsrätt knutet till “content” (musik, film, text), och vi alla accepterar det i stort sett. Skillnaden med Voddler är att gråzonen i detta fallet råkar gälla mjukvara (som de ju faktiskt givit ut minus den del som gör det möjligt att använda deras servrar gratis). Då ska de hackas. Och tvingas stängas ner. För man ska inte messa med programmerare. Det är väl, som Ekström är inne på, teknikdeterminsm i sin essens.
Jack: Det stämmer säkert att det finns massor av fall av brott mot GPL, men i de fall de blir kända är det nog snarare standard att de uppmärksammas och/eller åtgärdas av FSF. Min bild är att det inte finns en massa andra kända fall där företag gjort som Voddler men ingen brytt sig.
Jag skrev: “Den del av upphovsrätten som ger dem rätt att diktera såna villkor för Voddler ställer de allra flesta upp på.” Nyckelorden är “för Voddler”, dvs. för företag. Upphovsrättsdebatten har handlat om rätten att diktera villkor för icke-kommersiella användare.
Är du ute efter etiska argument för att underminera DRM-system så har FSF hur många som helst. De bygger inte på teknikdeterminism, och inte på att allt som går att göra är bra att göra. Personligen håller jag helt med dem: DRM är ett otyg och borde förbjudas. Vi har redan massor av motsvarande konsumentlagar.
Jack: Varför hatar du Voddler?
(Samt, då ironi framgår så dåligt på nätet, en förklaring: Syftet är att påvisa den presupposition du använder i din retorik.)
Jonas:
Tack för kommentaren.
Min presupposition är att handlingar som går i linje med det som bl a Rasmus betraktar som etiskt viktiga insatser kommer att lyftas fram, skrivas om och kanske rentav hyllas en smula okritiskt (som till exempel Despotify) . Min åsikt är att det är ett lite problematiskt sätt att se på saken eftersom det, vad det verkar, inte tar några hänsyn till mängden nöjda, frivilliga supporters av ett tillvägagånssätt för att ersätta eller främja kreatörer av olika slag som ett nytt fräscht initiativ redovisar. Så länge handlingen (skapandet av Voddler Hack eller Despotify) följer en etik som handlar om att på ett så tidigt stadium som möjligt påvisa hur ett system (streamingttjänst exempelvis), kan , bör och lagmässigt korrekt (det är inte olagligt att rippa en ström) kan användas är allting alltid okej. Inga andra hänsyn behöver tas. Handlingen är hundraprocentigt acceptabel och godtagbar eftersom den följer den givna etiken. Vidare diskussion och frågor är inte av något intresse (vilket väl är anledningen till att man inte får något som helst svar på frågorna beträffande etikens relevans).
Och om inte en sådan etisk handling så snabbt som möjligt utförs (enligt etikerna kom ju då despotify-gänget och DarkReverser lägligt till undsättning) kommer upphovsrättsindustrin att få igenom lagar som gör att all mjukvara relaterat till rippning kommer stoppas, förbjudas och¨på alla sätt förhindras. Som jag tidigare skrivit har vi ännu inte sett minsta tendens i den riktningen. Detta trots att rippers till Youtube.Hulu, SVTplay, BBCiplayer har funnits i flera år. Min fråga är då: Varför är denna etik fortfarande relevant? Om den nu denna etik utgår från ett beteende från upphovrättsindustrin som visat sig inte stämma (oavsett hur många andra tråkigheter som denna inskränkta industri gjort sig skyldig till) Varför ska detta förhållningssätt fortfarande diktera villkoren för diskussionen? Frågan är ju extra viktig eftersom det är en etik som berättigar handlingar som har potential att bryta ner varje inititaiv som syftar till att bygga plattformar för kulturkonsumtion, ersättningsmöjligheter, och nya möjligheter för kreatörer att bygga någon sorts karriär.
Micke vK:
Jag personligen tycker att DRM är ett riktigt elände. Dock handlar väl etiken som Rasmus hänvisar till, och den jag ifrågasätter, om att det rippningsmöjligheter snabbast möjligt måste påvisas. Varför? Alla vet att DRM är förskräckligt och alla som har tillgång till Google vet hur man rippar vad som helst. Inom några år finns säkerligen inte DRM i någon form.
Rasmus skrev:
“Att varje ström kan förvandlas till en nedladdning är ett ofrånkomligt tekniskt faktum, men enligt de licensavtal som håller Voddler och Spotify vid liv måste det likväl vara omöjligt”
Ingen bra streamingtjänst står och faller med möjligheten att rippa. Det är utforskande, samplande, omedelbarhet och att snabbt kunna kommunicera tips till sina vänner som gör att användare och annonsörer kommer tillbaka, samt att det ses som relevant plattform för kreatörer att lansera ett verk (om man har något intresse av att det ska presenteras för större massor i något sånär god kvalitet och om man dessutom kanske vill tjäna en liten slant).
Hur licensavtalen ser ut spelar alltså i praktiken ingen roll. De positiva effekten för användare och kreatörer blir ändå densamma (vilket är det centrala). Plattformens effektivitet förblir oförändrad. DRM (och dess underminering) känns därför inte så relevant detta fallet. För mig känns det nästan som att DRM-diskussionen dras upp för att försvåra för nya streaming-tjänster att att få licenser.
Du tackar för kommentaren men tycks inte ta den till dig och fortsätter med samma nyspråk. Poängen med att kalla program man kan använda för att spara filer för “rippers” är ju enbart att misstänkliggöra.
Programmerare är kreativa. Hylla folk som bygger! Kalla dem inte för raserare genom att leka med orden. Voddler blir bättre av att det finns en fungerande och vidareutvecklingsbar klient, inte sämre.
Orerandet om “etiska handlingar” där du skuldbelägger den kreativa programmeraren för att en tänkt skivbolagsdirektör vägrar sälja en licens till en tredje part på grund av blotta existensen av dennes program är som att slå någon för att denne gick ivägen för ditt näve. “Luften är fri”, liksom. Vad dum du är som gjorde så jag behövde slå dig. Detta är femåringslogik.
Visst finns det folk som önskar en värld där bara vissa program är godkända att lyssna på musik med. Visst finns det folk som önskar en värld där böcker enbart får läsas av godkända personer. Men upprör dig inte över att andra lär barn att läsa.
Jonas skrev:
“Poängen med att kalla program man kan använda för att spara filer för “rippers” är ju enbart att misstänkliggöra.”
Rippers är vad folk i allmänhet (inklusive skaparna av själva) kallar dylika program. “video ripper” ger 6.9 milj google träffar och “audio ripper” ger 7.7 miljoner träffar som exempel. Det handlar, från min sida sett, om att försöka vara tydlig och använda den vokabulär som är etablerad. Men vi kan kalla det spararprogram om du vill.
“Programmerare är kreativa. Hylla folk som bygger! Kalla dem inte för raserare genom att leka med orden.”
Det är inte min ambition att skuldbelägga. Jag ställer en fråga: Är det relevant att diskutera huruvida hackaren/programmeraren/individen är medveten om eller tar hänsyn till konsekvenserna av den egna handlingen, även om de potentiellt negativa konsekvenserna (för tusentals människor) också delvis får beskyllas en för tillfället inskränkt upphovrsrättsindustri?
Om målsättningen är att skapa en plattform (exempelvis Spotify, Voddler, Hulu, Youtube, Itunes etc) som har potential att gagna det stora flertalet (kreatörer, konsumenter och allt däremellan), är det då inte rimligt att anta att man (som programmerare/hacker/whatever) ställer sig själv frågan hur det egna agerandet kommer att påverka denna plattforms möjlighet att etablera sig? Om man är en människa med en någorlunda vuxen moral verkar det enligt mig ganska rimligt att man funderar över detta eftersom att den egna handlingen under alla (rimliga eller orimliga) omständigheter får konsekvenser för väldigt många andra människor.Funderingarna borde rimligen finnas där. Hur ser dessa funderingar ut?
För dig tycks det vara tämligen enkelt. En programmerare är kreativ. En programmerare bygger och det han bygger bör hyllas. Ser denna förmodade programmare/hacker/individ sig själv på det sättet eller finns det flera nyanser? Jag tror på det sistnämnda.
Kommentera