Entries from January 2011 ↓

Horror vacui ægyptii – الخوف من فراغ المصرية

Från Washington till Peking, från Tasjkent till Nouakchott, för att inte tala om Riyadh – världens ledare darrar när de ser Egypten resa sig mot sin Farao.

USA:s vicepresident Joe Biden kläckte i förrgår ur sig att Mubarak inte skulle vara en diktator – ett yttrande som erinrar om hur Lars Werner beskrev Erich Honecker vid DDR:s 40-årsfirande 1989, några månader innan regimen kollapsade.

Visserligen kan vi beakta skillnaden mellan DDR:s “folkdemokrati” och Egypten som är en republik med formellt flerpartisystem men där undantagstillstånd har gällt nästintill oavbrutet sedan 1967. Giorgio Agamben skriver i sin bok om undantagstillståndet hur det senare fallet snarare handlar om en “dubbelstat”, vars syfte är att upprätthålla ordningen medan den demokratiska konstitutionen fortfarande finns kvar i botten. Därför kanske Joe Biden trots allt har rätt, i formell mening.

Termen “diktator” är helt inadekvat för att på ett rättsligt plan kunna förstå sådana regimer, liksom för övrigt den summariska motsatsen mellan demokrati och diktatur leder fel när det gäller att analysera de idag dominerande regeringsparadigmen.

Och så har vi Tony Blair, som formulerade en väletablerad teori om politiskt tomrum:

Blair also said Egypt should “evolve and modernise”, but in a way that ensured stability.
“The challenges have been the same for these countries for a long period of time”, he added. “The question is how they evolve and modernise, but do so with stability. The danger is [that] if you open up a vacuum, anything can happen.

Rädslan för tomrum, horror vacui, sågs under medeltiden och även renässansen som en naturlag. Uppfattningen löper tillbaka till Aristoteles. Först på 1660-talet krackelerade teorin till följd av Robert Boyles experiment med en luftpump, men inte utan att samtiden insåg de politiska implikationerna i att erkänna möjligheten av tomrum. Därav den berömda debatten mellan Robert Boyle och Thomas Hobbes som varit föremål för en berömd studie av vetenskapssociologerna Steven Shapin och Simon Schaffer, senare delvis omvärderad av Bruno Latour i hans huvudverk We have never been modern.
Skulle vi moderna människor ha lämnat horror vacui bakom oss? Nja. Vi ser nu överallt hur de folkliga upprorens avsaknad av ledare tolkas som ett skrämmande vacuum som snarast måste fyllas, “som om det vore någon naturlag att upproret leds in i politiken/demokratin“. Att upproret är okontrollerat tolkas “som ett problem snarare än som en möjlighet som varslar om nya samhällsformationer”. (Citat från MB:s kommentar angående Tunisien.)

Rubriken till detta inlägg är alltså tänkt att betyda “rädsla för egyptiskt tomrum”, först på latin och sedan på arabiska. Oklart om grammatiken är korrekt, men tack till Malte Persson respektive Tony Ernst för generös språkhjälp!

Uppdatering: Som helt korrekt påpekades av Erik Svensson hade även DDR ett flerpartisystem. Där fanns bl.a. ett parti inriktat på f.d. nazister, “Nationaldemokraterna” (även om namnet inte innebar några särskilda likheter vare sig med Egyptens regeringsparti eller det svenska nazistpartiet). Visserligen dominerades det politiska livet i DDR fullständigt av SED, men till en början var denna dominerande roll inte inskriven i författningen, det blev den inte förrän 1968. Däremot tror jag inte att DDR (eller de andra “folkdemokratierna” i öst) satte det permanenta undantagstillståndet i system. Det kan förstås diskuteras huruvida denna skillnad är av vikt eller en blott teknikalitet.

Mauritius nya exportprodukt: ISBN-nummer

Mauritius, den lilla mångspråkliga önationen öster om Madagaskar, exporterar framför allt socker och textilier. På senare år har dock någonting oväntat skett. Litteraturexporten har på bara några år ökat i en hastighet som måste sakna motstycke.

En uträkning från höften tyder på att Mauritius står för ungefär 5 % av alla nya paperback-titlar som denna månad tillkommer i utbudet på Amazon.com. Detta baseras på en sökning efter böcker med mauritiskt ISBN-nummer, som visar på 1200 nyutgivna titlar bara den senaste veckan.
Samtliga böcker uppges vara skrivna av antingen Frederic P. Miller eller Lambert M. Surhone, utgivna på Alphascript respektive Betascript som båda är underförlag till VDM, ett tyskt förlagshus som sedan ett par år har etablerat en filial på Mauritius.

Mauritius litteraturexport består alltså knappast av mauritiska författare, vilka är nästintill omöjliga att hitta såväl på nätbokhandlar som på bibliotek. Vad som exporteras är ISBN-nummer, i en enorm omfattning. Utan dessa skulle inte VDM-koncernen kunna fylla nätbokhandlarnas kataloger med robotgenererade katalogposter som om de beställs levereras som en inbunden utskrift av artiklar från Wikipedia.

Exporten av ISBN-nummer genererar säkert inga enorma inkomster till Mauritius statskassa, men det påminner ändå lite om hur vissa andra önationer hittar sin nisch i form av skatteparadis. Vi skulle kunna tala om en ny slags “offshore-litteratur”.

Visserligen uppges Mauritius vara en av Afrikas minst korrumperade stater, men man undrar ändå om inte VDM har fått till en speciell deal. Mauritius har nämligen en lag om pliktexemplar som är mycket lik den svenska. Såvitt jag kan förstå stadgar lagen att alla böcker som utges på Mauritius måste inlämnas i sex exemplar till landets nationalbibliotek. Om detta tillämpades på Alphascript och Betascript skulle inte mycket återstå av affärsmodellen, som ju är en extrem tillämpning av långsvansteorin där de flesta av de fysiska produkter som saluförs inte ens materialiseras.

Vi kan också roa oss med att söka efter ISBN:978613 på Libris, vilket ger 18 träffar bland svenska forskningsbibliotek. Av dessa förefaller drygt hälften vara Wikipedia-utskrifter signerade Miller/Surhone som biblioteken valt att betala dyra pengar för.
Övriga böcker är fransk- eller engelskspråkiga doktorsavhandlingar eller examensarbeten, utgivna av Editions Universitaires Européennes som är ännu ett underförlag till VDM. Dessa är kända för att kontakta doktorander och mastersstudenter med erbjudanden om att publicera deras alster som print-on-demand. Ingen av parterna betalar några pengar till varandra, ingen korrekturläsning sker och publikationen kan knappast räknas som en akademisk merit, men konceptet ter sig ändå relativt hederligt – fast vissa klagar på att VDM mailar ut erbjudandena på ett sätt som kan klassas som spam.
Ingen av de 18 titlarna på med mauritiskt ISBN-nummer verkar härröra från Mauritius. Alla kommer från tyska VDM, utom en: en barnbok av Annika Kjellberg, utgiven på eget förlag via Books-on-demand i Visby. Deras affärsmodell förutsätter en upplaga om minst 15 exemplar till författaren samt de sju lagstadgade pliktexemplar. De erbjuder ISBN-nummer men författaren kan också fixa fram det själv. Antingen har ett fel smugit sig in i Libris, eller så har Annika Kjellberg på något sätt och av någon anledning fixat ett ISBN-nummer från Mauritius.
Ingenting konstigt med det. Jämförelsen med bankkonto på Bahamas ska inte dras alltför långt. Men om flodvågen av robotböcker fortsätter finns det ändå skäl att fundera på vad som kan offras när litteraturens infrastruktur (bokhandlar, boksajter, bibliotek) till slut ser sig tvungna att grovfiltrera. Frestelsen kommer att finnas att filtrera bort alla böcker med ISBN som börjar på 978613, eftersom det till 99,9 % rör sig om katalogspam från Alphascript och Betascipt.

Här måste jag citera vad Anders Andersson skrev som kommentar till ett tidigare inlägg:

Tack vare att ISBN-numren har ett givet format med ett visst antal siffror baserat på förväntad bokutgivning, så utgör dessa också en ändlig resurs, trots att numren i sig inte är materiella. Lösningen på det problemet är inte att utöka nummerserien, om nu någon skulle komma på den tanken, ungefär som bristen på 32-bitarsadresser i IPv4 har föranlett införandet av 128-bitarsadresser i IPv6.

Lösningen måste i stället bygga på en ransonering av utnyttjandet, antingen det sker genom avgifter eller genom behovsprövning. Det skulle inte vara ekonomiskt hållbart att registrera 100.000 “boktitlar” med nollupplaga om varje registrering kostade, säg, 5 kronor (att betalas i klump för hela nummerserien). Samtidigt kan invändas att en fixerad avgift för något som hela tiden blir billigare att göra inte är hållbart i längden, så det tål att funderas på.

Gårdagens förslag om att hacka bokmarknaden handlar om att konkretisera dessa frågor. Syftet är inte att “hacka sönder” bokmarknaden, om någon nu trodde det. En kommentator drog jämförelsen med när skivbolagen spammade sönder Napster med fejkade mp3:or, vilket inte har några som helst likheter med mitt föreslagna hack. Möjligtvis kan paralleller dras mellan hur skivbolagen spammade Napster och hur VDM, Books LLC och Heinz Duthel spammar bokmarknaden, men skillnaden är att nätbokhandlarna ännu så länge är med på noterna eftersom de också har pengar att tjäna på varje såld spambok.

Nyss påpekade jag att Adlibris var särskilt bedrägliga, eftersom de inte publicerade den produktbeskrivning från Alphascript/Betascript där det trots allt anges att böckernas text kommer från Wikipedia. Igår lät de hälsa att de åtgärdat detta. Vissa av de Wikipedia-utskrifter som saluförs är nu försedda med varningstext (andra inte).
En anställd på Bokus, å sin sida, meddelade att vi kan räkna med att dessa “böcker” snart börjar rensas ut ur sortimenten. Fast jag är misstänker fortfarande att det kommer att ta tid. Kunder har klagat hos Amazon i snart två år utan att de har sett skäl att ingripa. Själv är jag mest intresserad av hur rensningen ska ske. Kommer nätbokhandlar att ta till enkla trix som att blockera alla ISBN-nummer från Mauritius? Vilka barn följer då med badvattnet? Vad händer med Annika Kjellbergs barnbok?

Folkbildning i nätsäkerhet

I tisdags besökte jag för första gången det relativt nystartade hackspace som kallas för Sparvnästet och huserar i nedervåningen på Hemliga Trädgården i Midsommarkransen. Mellan 20 och 30 deltagare upptog alla tillgängliga sittplatser under en workshop i fyra delar om att skydda sin kommunikation på nätet. Jag blev djupt imponerad av det pedagogiska upplägget, där politiska aspekter på kryptering varvades med tekniska, samtidigt som kraven på förkunskaper var ytterst måttliga. Ingen ska behöva skämmas för att sakna tidigare erfarenhet av terminalkommandon. Nätpolitik börjar alltid i nätpedagogik!

Kvällen tog avstamp i The Haven Project, som är ett operativsystem vars syfte är att göra säker datorkommunikation enkelt. Tekniskt är det en variant på Linux-distributionen Ubuntu, med särskild integration av verktyg som krypterar e-post och filer, ger anonym nättillgång via Tor, ändrar MAC-adressen när man kopplar upp sig på trådlöst nätverk samt raderar alla spår. Tanken är inte att systemet ska installeras på datorns hårddisk utan det läggs på en cd eller en usb-pinne som man tar till när det gäller. Exempelvis ska det underlätta för den som vill läcka känsliga dokument från sin arbetsplats.

För dem som ville testa fanns en burk med usb-pinnar och en hög med cd-skivor med The Haven Project, bara att starta sin medhavda dator med. Som folkbildning i kryptering var kvällen extremt lyckad. Efteråt snackade vi om att köra en repris senare i vår.
Inte nog med det, vi luftade även lösa tankar på att ta folkbildningen till en ny nivå, utanför hackspacemiljöerna, i form av en workshopturné genom landet. Lämpligtvis skulle det kunna ske i samarbete med allehanda politiska organisationer, även med skolor och bibliotek i den mån de visar intresse och gärna i samarbete med ett rikstäckande studieförbund. Dock skulle det kräva en viss budget, men det borde inte vara alldeles omöjligt att trolla fram pengar från någon stiftelse. Då skulle det också bli möjligt att massproducera usb-pinnar med The Haven Project och dela ut gratis.

Och därmed kommer vi åter till frågan om Copyswede och deras planer på att ta ut avgifter på usb-minnen.

Vi har ännu inte fått klarhet i om Copyswede har för avsikt att avgiftsbelägga även de usb-minnen som har programvara förinstallerad. Men om de tänker göra det, får det givetvis konsekvenser för den plan som skisserades ovan. Folkbildningsprojektet skulle utan problem kunna importera billiga usb-minnen utan pålagd avgift, men när de sedan sprids finns en viss risk att Copyswede i efterhand startar en rättsprocess om att få pengar.
Undantag för “professionella användare” borde inte vara möjligt, för då måste man garantera att produkterna “inte används i annat än professionell verksamhet” – vilket ju är omöjligt om de ska distribueras till allmänheten. Dessutom är det i sig bisarrt att folkbildningen ska behöva be om tillstånd från den privata organisationen Copyswede för sin verksamhet.

Igår bildades Universalmediaalliansen av företag som vill avstyra Copyswedes planer. Den 9 februari ska det tydligen bli förhandling mellan Universalmediaalliansen och Copyswede, med Konsumentverket som observatör. Det antyds att en kompromiss skulle kunna vara en “frivillig avgift” på lägre nivå. Kompromiss eller inte –rättsosäkerheten kvarstår.
Systemets godtycke är kanske inte så farligt för de stora elektronikföretagen, för Kjell och Clas och de andra butikskedjorna. De har ju råd att ta en stämning. Annat är det för alla små eller ideella aktörer som påverkas utan att tillhöra någon “bransch”.

Om extrempolitik och “extremism”

Riksdagen hade tydligen en debatt igår, om “våldsbejakande extremism“. Bingo – två lika korkade ord.

Varför inte det mer rättframma ordet “terrorism”? Vissa kanske tänker att det är alltför förenklande att bara se till själva våldsdåden, att man måste gå till dess bakomliggande drivkrafter – ja, ni känner till snacket. Det kan låta vettigt. Men omskrivningen får framför allt till effekt att man utesluter all den terror som inte utförs av “extremister” utan av stater.
Sen kommer man på att de flesta “extremister” är ganska fredliga. Fast å andra sidan räcker det inte att tala om dem som är direkt våldsamma om vi ska komma åt dem som ännu inte utfört våld. Då slänger man inte detta missfoster till ord, som vi eventuellt har Magnus Ranstorp att tacka för: “våldsbejakande”. David Djuphammar:

Ordet “våldsbejakande” låter fortfarande som lyckliga kvinnor med utsläppt hår och frälst blick som dansar på en sommaräng (med AK4:or)

“Extremism” är knappast ett bättre ord. Vadå -ism? Ordet kan delvis räknas till samma grupp som “skepticism”, “plagiarism” och “journalism”, engelska ord som vunnit inträde i svenskan som onödiga ersättare för de befintliga orden “skepsis”, “plagiat” och “journalistik”. Visserligen finns inget motsvarande ord som “extremism” ersätter, men behövs det? Varför kan vi inte tala om politiskt extrema ideologier, individer eller rörelser? Måste allt detta föras in under en föga specifik “extremism”?

Efter de senaste inläggen om “två extremhögrar” förekom viss diskussion om ordval. Jag menar ju att adjektivet “högerextrem” som adjektiv och substantivet “extremhöger” visst kan användas, precis som “vänsterextrem” och “extremvänster” – men som deskriptiva begrepp, inte som glåpord. Tyvärr har detta kanske omöjliggjorts av att det lika svepande som fördömande ordet “extremism” har bredit ut sig. Men om önskar ändå att vi här kunde låta oss influera mer av det språkbruk som verkar gälla i Frankrike.

Såvitt jag förstår har franskans extrême inte riktigt de konnotationer till fanatism som “extrem” har på svenska. Snarare kan väl extrême översättas till “yttre”, en ytterflank som alltid är i förhållande till något. Att då beteckna politiska aktivister som högerextrema eller vänsterextrema betyder inte nödvändigtvis att de stämplas som galna fanatiker utan anger bara deras position i förhållande till ett politiskt mittfält.

Såvitt jag förstår har ordet “extremvänster” en mer precis innebörd på franska. Det har syftat på trotskister, stalinister och maoister som står “till vänster” om PCF. Till extremvänstern räknas nog även vissa anarkosyndikalister. Observera att lägret på intet sätt är enhetligt, exempelvis betraktar ju trotskisterna och stalinisterna varandra som dödsfiender. Ändå finns en gemensam faktor för extremvänstern: de menar att socialism är ett nödvändigt stadium som måste uppnås innan det kan bli tal om kommunism. Extremvänstern skjuter kommunismen på framtiden. Deras omedelbara strävan handlar om att arbetarklassen ska ta makten över produktionsmedlen, oftast även att arbetarklassens parti ska ta makten över statsapparaten.
Därigenom skiljer sig extremvänstern, i franskt språkbruk, från ultravänstern som strikt talat inte är socialistisk. Dess idé om kommunism stavas snarare kommunisering – en slags eskalerande process som upphäver kapitalrelationen, avskaffar pengar och arbete.
Ultravänstern är heller inte politisk utan antipolitisk, “varken demokratisk eller diktatorisk” menar Gilles Dauvé som för några år sedan översattes flitigt till svenska av tidskriften Riff-Raff. Annars är utgörs framtidens mest kända exempel på ultravänster av den omtalade skriften Det stundande upproret medan situationisterna blivit en välkänd historisk referenspunkt.

Frågan är om man inte kan tillämpa motsvarande terminologi på högerkanten. Extremhögern är i själva verket flera, precis som extremvänstern, men förenas av sin strävan att via partier ta makten över statsapparaten. Dit kan vi räkna både Pia Kjærsgaard och Adolf Hitler, vilket inte på något sätt betyder att de skulle stå för en likartad politik, lika lite som en svensk snälltrotskist har särskilt stora likheter med en maoistisk gerillaledare.
Ultrahögern är då någonting annat än extremhögern, i det att den inte organiserar sig i partier och inte i strikt mening är politisk utan håller sig till metapolitik (även om detta begrepp inte bör mystifieras i onödan – metapolitik är ett ofrånkomligt inslag i all politik och allt utbyte av åsikter. Ofta finns inslag av esoterik och nyhedendom. Göran Dahls bok Radikalare än Hitler? är ett slags försök att lista vanliga inslag i ultrahögern. Någon sammanhållen rörelse är det knappast tal om, men i Sverige svärmar ultrahögern för tillfället främst kring bloggportalen Motpol och agitatorn Mohamed Omar.
Ultrahögerns europeiska motsvarighet till Gilles Dauvé är kanske Alain de Benoist (två hyfsat jämnåriga fransmän). Delar av ultravänstern orienterar sig efter Amadeo Bordiga, delar av ultrahögern efter Julius Evola (två hyfsat jämnåriga italienare).

Därmed inte sagt att “extremerna möts” – särskilt som det inte är tal om extrem i bemärkelsen “ytterst” utan om ultra i dess latinska grundbetydelse av “bortom”.
Vänster och höger som politiska begrepp betecknar ju ursprungligen rumsliga placeringar i sessionssalen för Frankrikes parlament. Ultravänstern är bortom vänstern, den ägnar sig inte längre åt vänsterpolitik i ordets vanliga bemärkelse. Ultrahögern är bortom högern och framhåller gärna detta.

För övrigt är såväl ultravänsterns som ultrahögerns teoretiker på ett intellektuellt plan mer givande att läsa än allt som någonsin skrivits av extremvänstern och extremhögern sammantaget, om ni frågar mig.

Hela denna utvikning är av föga värde för så kallade terrorexperter vars främsta intresse är att sortera olika grupperingar utifrån risken att de ska begå terrordåd. Vid olika historiska tillfällen har terrordåd begåtts av både ultrahögern och extremhögern, ultravänstern och extremvänster, därtill av religiösa grupperingar inklusive islamister, av separatister och nationalister samt slutligen även av stater, inklusive stater med liberaldemokratiskt statsskick.

Per Strömbäck och den despotiska lagandan

Bahnhof Internet utfärdar ett spännande löfte om att använda VPN-tunnlar för att undvika oönskade effekter av en kommande tvångsdatalagring. På intet sätt bryter detta mot den föreslagna lagen. Bahnhof lagrar det de måste lagra och lämnar ut det till myndigheterna när så krävs. Det kommer bara inte finnas så värst mycket att lämna ut.

Om detta kan därför sägas precis samma sak som när samma företag undvek oönskade effekter av Ipred-lagen, på liknande sätt: “Bahnhof agerar exemplariskt, men det handlar inte om civil olydnad“.

Per Strömbäck drabbas av stora vansinnet på sin blogg Nepotia. Detta kan trots allt vara värt att nämna eftersom han för detta utspel avlönas av ett gäng betydande intresseorganisationer, däribland Ifpi, Dataspelsbranschen, Videouthyrarna samt även – via filmavtalet/”Filmfolket” – Sveriges Television och Folkets hus-rörelsen.

Per Strömbäck påstår att Bahnhofs planerade VPN-tjänst bryter mot lagen. Han kräver att “PTS och IT-ministern att ta telebolagen i örat”. Då syftar han även på Comhem som dristat sig till att överklaga domstolsbeslut om Ipred. Att överklaga till högre distans är inte okej, tycker Per Strömbäck. Det är också att kringgå lagen. Och att kringgå lagen är samma sak som att bryta den, menar han:

att aktivt utveckla tekniska kryphål som har till enda syfte att kringgå en lag, det är ett hån mot demokratin

Känns argumentet igen? Andreas Ekström skrev på sin blogg för ett drygt år sedan, januari 2010, att det var “motsatsen till demokrati” att kringgå FRA:s avlyssning via VPN-tunnlar. Jag skriver om den debatten i boken Efter The Pirate Bay:

En intensiv och ovanligt upplysande debatt följde, där Ekström delvis tog tillbaka de hårda orden. En lärdom från debatten är att me- toderna för att kringgå lagar vanligtvis redan är i bruk innan lagarna skärps. Företag och myndigheter använder rutinmässigt krypterade tunnlar för sin egen kommunikation och kan därmed sägas kringgå FRA-lagen, utan att någon har ifrågasatt det. När däremot samma teknik görs tillgänglig för allmänheten blir det plötsligt kontroversiellt.
/…/
Andreas Ekström förklarade sin kritik av Peter Sunde med att han velat “lyfta frågan om hur demokratiskt det är att organisera möjlig- heter att kringgå en demokratiskt stiftad lag”. Just frågan om kring- gåenden, i bred mening, kommer sannolikt att stå i centrum för framtidens nätpolitik. Exemplen ovan visar att vad som i dag anses mest kontroversiellt inte nödvändigtvis behöver handla om påstådda lag- brott, eller ens om medhjälp till brott, utan om vad som skulle kunna betraktas som brott mot lagens “anda”.

Observera att jag inte vill likställa Andreas Ekström med Per Strömbäck. Dels för att Andreas är en tänkande människa som omvärderade sitt utspel, vilket vi knappast kan förvänta oss av Per. Dels för att Per går mycket längre. Han nöjer sig inte med ett resonemang om moral – han kräver att regeringen och dess myndigheter ska ingripa. Han vill att IT-ministern Anna-Karin Hatt ska ringa Bahnhof och förklara att de bryter mot lagens “anda”. Ett jämförbart exempel vore att Anders Borg skulle ringa upp företag som skatteplanerar, med ett antytt hot om att dessa företag kan få det svårt med myndigheterna framöver, även om vad de gör är fullt lagligt. Annars brukar det anses som en grundsten i liberal demokrati att det är domstolarna som tolkar lagen.

Per Strömbäck försöker få VPN att framstå som en mystisk och hotfull teknik. Men det är en teknik som redan idag används flitigt av företag, t.ex. banker – ofta med konsekvensen att data undanhålls datalagring och FRA-avlyssning. Tänker sig då Per Strömbäck att VPN-tunnlar ska förbjudas? Knappast. Han inser att det inte är en framkomlig väg. Just därför vill han undvika att tala öppet om vad som ska vara lagligt, till förmån för dunkla resonemang om lagens “anda” som uppenbarligen andas olika för företag och privatpersoner. “Laganda” får en ny, despotisk innebörd.

En inbjudan till att hacka bokmarknaden

Fortsätter att fundera på detta med de robotgenererade böckerna som fyller nätbokhandlarnas träfflistor med hundratals titlar. Böcker som knappast kan kallas för “utgivna”, åtminstone inte förrän någon köper dem – utan att inse att det rör sig om taskigt hopbundna utskrifter från Wikipedia.

Nyligen jämförde jag hur olika nätbokhandlar presenterar de Wikipedia-utskrifter som VDM Verlag saluför under föregivning att de författats av “Lambert M Surhone, Mariam T Tennoe, Susan F Henssonow”. (Uppenbarligen har någon insett att en mellaninitial i namnet stärker intrycket av att det rör sig om en redig forskare.) Jag noterade att Bokus och Amazon trots allt visar produktbeskrivningar som inleds med orden “High Quality Content by WIKIPEDIA”. Adlibris, däremot, ger ingen produktbeskrivning alls, vilket kan ses som aningen vilseledande mot de kunder som tror sig ha hittat en bok skriven av tre författare.
Adlibris replikerade: “Vi jobbar på att tydliggöra det för våra kunder.” Men frågan är om någon av nätbokhandlarna har tänkt tillräckligt på hur de ska möta det här fenomenet, som bara kan förväntas växa i omfattning. Visst är det lätt att förespråka öppenhet och visst är det bra att även Adlibris i princip släpper fram alla förlag som helst sälja sina böcker, även om de systematiskt premierar sina egna ägare (Bonniers) vad gäller försäljningsvillkor och marknadsföring.
Någonstans måste det finnas en övre gräns för hur många miljoner titlar av dessa slag som halvskumma förlag kan pressa in i katalogerna. Till slut kommer sökresultaten på Adlibris, Bokus och Amazon att påminna om sökresultaten på ett mindre nogräknat torrentindex. Mängden spam kommer att få bokkunderna att söka sig bort, till konkurrenter eller metasökmotorer som filtrerar hårdare. Risken är bara att en del böcker från små, seriösa förlag också försvinner, som barnen med barnvattnet.

Ännu har ingen (såvitt jag vet) börjat producera robotböcker på svenska. Men jag tänker mig att det bara är en tidsfråga innan någon skrupelfri person startar ett “förlag” och lanserar hundratusentals böcker. Här finns pengar att hämta, kanske inte jättestora pengar, men relativt lätta och lagliga. Särskilt för den som vet att läsa av topplistorna på vad som redan säljer i Sverige och få ut böcker med titlar som utformats för att dyka upp i samma listor över sökresultat. Böcker om kungens sexliv, Stieg Larsson, bantning… helt bestående av artiklar från Wikipedia, sammanställda av en robot.
Ett enda lagligt hinder kan skymtas: lagen om pliktexemplar. Enligt den måste en skrift på svenska, avsedd för spridning i Sverige, skickas in för arkivering. Detta gäller även print-on-demand. Om upplagan är under 30 exemplar räcker det med två pliktexemplar, men om den sålda upplagan ligger på ett (1) betyder detta att priset tredubblas för kunden. Detta kan betyda att robotböckerna trots allt inte kommer att invadera Sverige, eller så sker det ändå fast i regi av förlag registrerade i utlandet vars ägare är svåra att spåra.

Jag tänker ändå att det vore intressant att hinna före. Att genomföra ett experiment i mindre skala och utan vinstintresse, mest för att väcka debatt om bokmediets och bokmarknadens framtid. Inte för att jävlas, utan för att dra lärdomar som kan komma alla till del. Kort sagt: ett hack.

För detta hack krävs i grunden två saker: programmering och administration.

Programmeringen går ut på att koda en “robot” som kan autogenerera ett stort antal “böcker” för print-on-demand. En bok torde i sammanhanget kunna definieras som två saker: en pdf-fil plus en katalogpost. Viktigast är katalogposten, särskilt bokens titel. Det vore dock skojigt om programmet även kan skapa någorlunda snygga omslag i thumbnail-storlek, baserat på bilder som är fria att använda.
Bokens innehåll är mindre viktigt eftersom köparen får se det först efter köp. Det kan vara vilka Wikipedia-artiklar som helst, men det är viktigt att källa anges så att inte den upphovsrättsliga licensen bryts. Till experimentets natur hör också att det “mänskliga” inslaget i processen bör minimeras. På sin höjd ska man behöva skriva in två-tre nyckelord, sedan sköter roboten resten.
Om någon är nyfiken på att leka med detta är det bara att anmäla sig i kommentarsfältet eller kontakta mig på IRC.

Administrationen kanske inte låter så glamourös, men kommer att leda till nya insikter om bokmarknaden. Följande deluppgifter kan jag komma på direkt:
1) Etablera kontakt med någon som kan leverera print-on-demand. Eftersom vi inte vill locka kunder behöver det inte vara billigt, men det bör gå fort.
2) Etablera kontakt med Adlibris och/eller Bokus. Undersök villkoren för att sälja print-on-demand genom dem. Inte heller här spelar det någon roll om de vill göra hutlösa pålägg på priset. Vad som räknas är att få en kanal in i deras katalog.
3) Etablera kontakt med Kungliga Biblioteket angående pliktexemplar.
4) Registrera ett förlag som juridisk person, eftersom det antagligen är nödvändigt för att kunna bedriva affärer med Bokus/Adlibris. Bör göras på enklast möjliga sätt, kanske ideell förening. Det bör vara tydligt att experimentet inte bedrivs i vinstsyfte.

Jag kan själv tänka mig att dra i en del av administrationen, men skulle behöva någon till medhjälpare. Gärna folk som är slipade på näthandel eller har erfarenhet inom förlagsbranschen. Kanske kan detta experiment rentav bilda utgångspunkt för ett examensarbete eller en studentuppsats inom t.ex. företagsekonomi eller förlagsvetenskap?
Även de som inte har ork att delta aktivt i projektet får hemskt gärna dela med sig av sina kunskaper om hur detta kan genomföras eller inte. Nätbokhandlarna ger tyvärr ingen öppen information om vad som gäller för förlag som vill sälja böcker genom dem, men jag vet att flera som läser Copyriot även driver små bokförlag.

Vad tror ni – är detta hack genomförbart? Det räcker egentligen med att saluföra en enda skruttig robotbok, som kan få kosta tusen kronor. Om vi väl kommer över den tröskeln kan vi skåda ut över vilka eventuella hinder som finns för att spamma sönder Sveriges nätbokhandlar. Därefter kan vi avsluta experimentet och generöst dela med oss av alla slutsatser och all programkod.

Fallstudie 4 i realliberalism: Fotolagen

Regeringens förslag om en ny fotolag (Olovlig fotografering, Ds 2011:1) väcker åter frågan om realliberalism – urvalet ur ett överflöd av individuella rättigheter. Anna Troberg (PP) förklarar varför:

Jag tror på två viktiga principer. Jag tror på allas rätt till ett privatliv och jag tror på öppenhet. Det är två principer som inte helt sällan krockar.

Piratpartiet är delvis det realliberala partiet par excellence, i den meningen att de konsekvent belyser hur de liberala rättigheterna kolliderar (t.ex. upphovsrätt och privatliv, upphovsrätt och äganderätt). Ofta har de varit tvärsäkra på vilka av rättigheterna som måste gå före. Så inte denna gång. Anna Troberg framstår som genuint nyfiken på frågan och dess gråzoner utan att ha svaret klart på förhand.

Andra aktörer intar de två realliberala motpositionerna. Å ena sidan Journalistförbundet som menar att rätten att fotografera måste gå före. Å andra sidan ideologiskt liberala forskare i juridik, exempelvis Mark Klamberg och Mårten Schultz, varav åtminstone den senare ytterligare vill stärka privatlivets lagskydd.

Debatten har hittills mest handlat om hur lagen kommer att påverka journalistiken. En pressfotograf som trycker på avtryckaren i fel läge riskerar själv att straffas (till skillnad från felaktiga publiceringar, som går på ansvarige utgivaren). Därför kan de antas ta det säkra före det osäkra, så att viss form av påträngande bildjournalistik försvinner – på gott eller på ont.

“Enligt justitieminister Beatrice Ask kan journalister komma att undantas från lagen”, skriver Journalistförbundet. Men i stället för att vänligt ta emot ett yrkesprivilegium sparkar de bakut och framhäller, precis som piratpartisterna, att “lagen ska omfatta alla medborgare”. Eloge för det.
Undantag i fotolagen för en viss yrkesgrupp vore att betrakta som en slags korporativism – en inte helt ovanlig utväg ur realliberalismens dilemman. Hellre än göra avvägningen mellan rättigheter i en universellt formulerad lag, eller att överlåta regleringen till frivilliga avtal mellan organisationer, innebär den korporativa vägen att lagen särbehandlar medborgare beroende på yrke.
Men det är inte vad som står i lagförslaget. Personer med presslegitimation ska i princip inte få fotografera friare än någon annan. Undantaget som görs är luddigare än så:

Till ansvar döms inte om gärningen med hänsyn till syftet och övriga omständigheter är försvarlig.

“Klarare kan skrivningen knappast vara”, menar Kristanstadsbladets ledarsida, vars idé om klarhet verkar ytterst vid. Jurister som kommenterat lagförslaget menar ju tvärtom att det kommer krävas prejudikat innan vi har en aning om vad som gör en fotografering “försvarlig”. Lagens förarbete ger inte heller klara riktlinjer:

Vid bedömningen av om gärningen är försvarlig bör särskilt beaktas om den sker som ett led i nyhetsförmedling eller i något annat sammanhang av samhälleligt intresse, utgör ett inslag i undervisning eller vetenskapligt arbete eller låter sig försvaras av konstnärliga hänsyn.

Allt vi kan säga är att regeringen inte vill ha ett allmänt undantag för journalistisk verksamhet. Möjligtvis för “nyhetsförmedling”, vilket knappast omfattar all journalistik. Däremot kan det vara okej att fotografera in genom folks köksfönster om syftet är vetenskapligt eller konstnärligt – vilket är ännu svårare att avgränsa.
Dessutom varnar lagens förarbete för falska konstnärer. Om någon ger sitt medgivande för att fotograferas “i konstnärligt syfte” så kan medgivandet senare dras tillbaka om syftet inte – enligt konstexperterna i landets domstolsväsende – var tillräckligt konstnärligt:

Inte heller är samtycket giltigt t.ex. om det lämnas till en fotograf som utger sig för att vara konstnär och säger att fotograferingen sker för ett konstnärligt syfte men där han eller hon i själva verket inte är konstnär och har ett annat syfte med fotograferingen.

Emellertid är det nog inte i avgränsningarna mellan olika syften som lagen får störst praktiska effekter, utan i det offentliga rummets status.

Journalistförbundet anser att det finns en uppenbar risk att allmänheten får den felaktiga uppfattningen att all fotografering på allmän plats blir förbjuden genom lagförslaget.
Förbundet uppfattar den lagtekniska avgränsningen som att endast platser där allmänheten inte har insyn omfattas, men att förbudet inte omfattar fall där fotografering är försvarlig, som rimlig.

Slutligen ett par vidlyftigare reflexioner angående fotolagen. Som namnet antyder omfattas stillbild och video, men inte ljud. Av någon anledning anser vi det mer kränkande att vår kropp fångas på bild i intima situationer än att vår röst spelas in när vi uttrycker våra innersta känslor.
“Fotografi” definieras i förarbetet så att det innefattar även “annan upptagning av bild med tekniskt hjälpmedel”. Antagligen räknas inte pennor och penslar som tekniska hjälpmedel. Men vad sägs om sonografi via ultraljud? Eller sensorer som registrerar infraröd strålning i form av data som kan representeras som bild?
Inte för att svenskt rättsväsende lär svämma över av sådana fall, åtminstone inte inom den allra närmsta framtiden. Men det är intressant att fundera över de spektrala gränserna för “fotografi” – inte minst med Donna Haraway i bakhuvudet.

Två extremhögrar i Europa: Vari skillnaden består

Förra inlägget delade in Europas högerextrema grupper i två läger. Det rör sig om en framväxande uppdelning som sannolikt kommer att bli allt tydligare. Men de båda lägren har ännu inga bra namn.
Försöken att benämna skillnaden leder ofta ner i ett av två diken. Här tänkte jag börja med att identifiera dessa för att sedan gå vidare till en diskussion om hur vi bättre bör förstå Europas parlamentariska extremhöger, dock utan att komma fram till någon ny terminologi.

Inom samhällets liberala mittfält, inklusive den mesta nyhetsjournalistiken, beskrivs extremhögern i första hand som extrem. Skillnader mellan olika högerextrema partier framställs inte som kvalitativa utan kvantitativa – mer eller mindre extremism. Ena lägret beskrivs då ofta som “mjukt” medan det andra är “hårt”. De ena kallas för populister, de andra för extremister.
Ofta ligger ett outtalat antagande i botten: de hårda ska marginaliseras medan de mjuka i princip går att samarbeta med. Mycket av den liberala antirasismen går ut på att försöka bevisa att t.ex. Sverigedemokraterna inte alls är så mjuka som de framstår, utan egentligen är hårda eller åtminstone “crunchy” (mjuka på utsidan med hårda bitar inbakade på djupet).

En alternativ inställning, vanligare till vänster, är att beskriva båda extremhögrarna som i grunden lika. Enda skillnaden sägs vara vilken grupp som hatet riktas mot: ena lägret hatar muslimer, andra lägret hatar judar. Ofta kombineras detta med en analys som betonar historisk kontinuitet: på 1930-talet riktades hatet mot judar, idag riktas det mot muslimer. Bilden tecknas av en “gammal” och en “ny” fascism som båda bygger på samma hat, det är bara hatobjektet som har bytts ut.
Analysen lider av en rad problem. Här räcker det att nämna några. För det första är det omöjligt att förstå extremhögerns attraktionskraft enbart i termer av hat. Skulle den då motverkas genom kärlek? För det andra är det alls inte en identisk mekanism som ligger till grund för hatet mot muslimer som för antisemitismen. Hotbilderna skiljer sig åt och förtjänar att analyseras var för sig. För det tredje stämmer det inte att antisemitismen skulle ligga “på historiens sophög“, bara för att det inte förekommer några utfall mot judar inom den ena av Europas extremhögrar. Ett sådant perspektiv präglas av grav nordvästeuropeisk närsynthet. Det gränsar till en paradoxal metanationalism, där “vår” extremhöger i det upplysta Norden antas vara modernare än den efterblivna extremhögern i Ungern och Bulgarien.

Visst – ena lägret varnar i första hand för “islamisering”, andra lägret varnar för “den nya världsordningen” som domineras av “sionister”. Men dessa två hotbilder är inte bara omskrivningar för hat mot muslimer respektive hat mot judar. De rymmer fler dimensioner än så.
“Islamisering” associeras med horder av unga män som pratar ett obegripligt språk och bränner bildäck på gatorna medan deras slöjtäckta kvinnor föder nya hotfulla horder av män som växer upp till en ockupationsarmé vars yttersta mål är att föra Europa tillbaka till medeltiden. “Den nya världsordningen”, å andra sidan, pekar inte mot medeltiden utan snarare mot ett science fiction-dystopiskt kontrollsamhälle där allt sunt, naturligt och jordbunden undertrycks av en rotlös elit.
Dock är de båda hotbilderna inte fullt så motsatta som de skulle kunna verka. För en konspiracist är det fullt möjligt att se “islamisering” som en del i planen för att manipulera fram “den nya världsordningen”. Och inom den antiislamiska extremhögern görs alltid en analys av hur västerlandets vekhet har tillåtit den islamiska invasionen, vilket kan leda till ambivalenta slutsatser om varifrån det yttersta hotet kommer.

Vissa kommentatorer här på bloggen har redan hunnit påpeka att de två extremhögrarna skapar delvis olika “vi”. Daniel skrev:

De nordiska partierna och de i övriga protestantländer i norra Europa åberopar dessutom allt som oftast en liberal frihetstradition när de hetsar mot muslimer, och tar avstånd från nazism och antisemitism. Det skiljer dem från partierna längre söderut och i Tyskland.

Det är knappast en slump att Danmark, Norge och Nederländerna har gått i bräschen för det första lägrets framväxt. Efter att dessa länder varit ockuperade av Nazityskland likställdes nationalism med antinazism. Det skapades en riklig arsenal av metaforer för de politiker som ville jämföra muslimska invandrare med en nazistisk ockupationsarmé. Västeuropa tror dessutom att det var Västerlandet som besegrade Nazityskland, vilket bäddar för en tanke om ett enat västerland. Mårten Fjällström påpekade att ena lägret ser sig som “den vita kristenhetens försvarare vars hotbild är de muslimska massorna med annorlunda värderingar”, medan det andra lägret utgår från att den egna nationalstaten måste försvaras mot “den judiska, liberala kosmopolitiska världen”. Men detta betyder inte att det andra lägret skulle vara mer “inskränkta”. Tvärtom söker de allierade även utanför Europa. För tillfället ser många av dem upp till Irans president Ahmadinejad.

Ett litet japanskt fascistparti höll i höstas en kongress som gästades av bland andra Front National, FPÖ, Jobbik, Vlaams Belang och BNP. Ledare för den europeiska delegationen tycks ha varit Bruno Gollnisch, andra lägrets ledare inom Front National – som tillika är professor i japanska har tre barn med sin japanska fru. Att han därmed är “rasblandare” framstår som paradoxalt för dem som förstår andra lägrets extremhöger enbart i termer av extrem rasism, men i själva verket kan idén om en gemensam kamp mot “den nya världsordningen” bädda för mer tolerans mot människor av främmande härkomst. Åtminstone så länge de står på samma sida i kampen mot en gemensam fiende som är global.
Se också exemplet i inlägget om Front National om hur Farid Smahi – en ledande partiaktivist av algerisk härkomst, allierad med Bruno Gollnisch – nu anklagar Marine Le Pen för rasism. Sådant blir närapå obegripligt för den som bara läst svenska tidningar och uppfattat partiledarstriden i Front National som en kamp mellan en “mjuk” och en “hård” fraktion.

Ungefär samtidigt som några partier åkte till Japan åkte en annan grupp till Israel. Sverigedemokraterna (Kent Ekeroth), Die Freiheit, Vlaams Belang och FPÖ gjorde studiebesök på en bosättning och undertecknade en gemensam deklaration om kampen mot islam. Uppenbarligen är FPÖ, vid sidan av Vlaams Belang, den felande länken de två gängen. Ena dagen hänger de med Dansk folkeparti, nästa dag med Jobbik. Min gissning är dock att de inom något år kommer att ha valt sida. Om inte annat är det svårt att tänka sig att ett parti som Jobbik vill förbli intima med partier som antar viftar med Israels flagga.

Israel är en symbolisk skiljelinje, utan tvivel. Men det vore lite missvisande att tala om “Israelvänner” kontra “Israelmotståndare”, när det snarare handlar om olika sätt att utnyttja en konfliktzon för sina egna syften. Båda vill helst av allt att konflikten ska bestå och fördjupas.
Observera att antisemitism är fullt möjlig att kombinera med (selektiv) filosemitism. Sådant förekommer inom båda lägren – inget är så spännande för extremhögern som att visa upp sig tillsammans med utvalda favoritjudar, vars judiskhet framhävs till den grad att man inte ser människan bakom juden. Ena lägrets favoritjudar är det bosättarrörelsen på Västbanken, andra lägrets favoritjudar är den antiisraeliska sekten Neturei Karta. Precis som att evangeliska kristna gärna lyfter fram “messianska judar” (som kort sagt är kristna) som sina favoritjudar. Ju mer favoritjudarna idealiseras, desto skarpare görs kontrasten till de 99,9 % av världens judar som inte lever upp till bilden av den goda juden.

Att förstå Europas två högerextremismer – både skillnader och likheter – förutsätter en förståelse av antisemitism. Men den förståelsen får inte fastna i frågan om hur dessa partier ställer sig till staten Israel eller i om de har judiska medlemmar. Betydligt relevantare är vad som kan kallas för “strukturell antisemitism” i form av ett visst slags konspirationstänkande och en viss form av antikapitalism. Ett hett tips är att läsa Moishe Postone som med hjälp av Marx analyserar antisemitismen som “a fetishized, profoundly reactionary form of anti-capitalism”.

Så mycket mer kan skrivas, men det här inlägget börjar redan bli alltför långt. Vad jag framför allt vill säga är att lagen om hets mot folkgrupp är analytiskt värdelös. För att begripa de två extremhögrarna räcker det inte att lista exempel på uttalad rasism. Inte heller att titta på hur de ställer sig geopolitiskt, exempelvis i förhållande till Iran. Lika viktigt är att analysera hur de använder eller avvisar olika feministiska krav, hur de relaterar till historiska händelser och hur de analyserar ekonomi och finansväsende.

Ytligt om “konspirationsteorier på internet”

Nyss sände Vetenskapsradion på P1 ett reportage om “konspirationsteorier på internet“. Ambitionen var att ge en nyanserad skildring av fenomenet, vilket delvis lyckades. Men tyvärr inleddes ändå med en gnutta onödigt förlöjligande, i det att programledaren flera gånger såg till att nämna ufo och utomjordingar – något som spelar en ytterst undanskymd roll i de samtida konspirationsmiljöerna, särskilt i Sverige.
Vetenskapsradion intervjuade också Mikael Cromsjö som driver Vaken.se. Han fick förklara att detta forum präglas av en mångfald av olika uppfattningar – vilket möjligen är en underdrift – utan att besvärliga motfrågor ställdes.
Jämför detta med hur Expo behandlar Vaken.se, exempelvis i boken Rasism i slips (ursäkta den korniga bildkvaliteten på fotot ur boken):

“Vaken.se gillar nazister” påstår Expo. Beviset för detta är att någon delat ut flygblad för Vaken.se bredvid en nazistdemonstration. Därtill påstår sig Expo veta vilka uppfattningar som finns hos “de flesta som läser och skriver på Vaken.se”. Det är inte okej med så pass slarviga nazistanklagelser, inte ens i en bok skriven på lättläst svenska.
Jämför detta med Vetenskapsradion som låter Vaken.se stå i centrum för ett helt program, utan att en enda gång nämna den antisemitism som är framträdande i många av diskussionerna där. Journalistiken har uppenbara problem med nyanserna här. Konspirationsmiljöerna på nätet skildras antingen som farliga eller som löjliga.

Vetenskapsradion intervjuar även Markus Gossas, statsvetare vid Institutet för framtidsstudier, som i senaste numret av Framtider publicerade en populärvetenskaplig artikel om “Konspirationsteorier och katastrofer på nätet”. En tämligen ytlig sak som frossar i lösa kopplingar mellan 911 och 2012.
Markus Gossas har inte bedrivit någon egen forskning på området, utan bygger framför allt på vad Michael Barkun skrev i A culture of conspiracy (2006) – en bok vars källmaterial är specifikt amerikanskt och till större del pre-911.
Frågan är vad internet spelar för roll i det hela. Gossas hävdar, i linje med Barkun, att konspirationsteorier funnits där hela tiden men att internet ger dem ökad spridning. Ett outtalat antagande är att konspirationsteorierna i sig besitter en mystisk attraktionskraft. En antydd slutsats (som Markus Gossas tycks dela med Mikael Cromsjö) är att ett fritt nät per automatik leder till att konspirationsteorier vinner mark.
En alternativ teori är att se konspirationstänkande som en möjlig metod – av flera – för att hantera ett överflöd av information som drabbar oss via nätet. Konspirationsteorier förstås då alltså som emergent fenomen, inte bara som en dunkel lockelse som ständigt lurar. Och nätet behöver inte reduceras till en åsiktscentrifug.

Tyvärr fäller Markus Gossas en rad förvirrade formuleringar om internet precis i inledningen till sin artikel i Framtider:

Internets potential som socialt medium och kunskapsverktyg intresserar såväl forskare som visionärer. Genom bloggar och diskussionssajter exponeras användarna för ett bredare spektrum av åsikter än de som presenteras i massmedier. Vi ser också hur virtuella världar tillåter massmöten och känslomässigt engagemang.
Samtidigt finns problematiska sidor hos informationsrevolutionen. Genom webbläsare filtreras innehållet på internet och det bildas slutna kretsar med likasinnade som söker sig till varandra. Resultatet är virtuella gemenskaper eller “pseudoffentligheter” avskärmade från verklig debatt – gemenskaper som dessutom kan fungera som grogrund för extrema rörelser och idéer.

Så det är ett problem att webbläsare filtrerar information? En synnerligen originell uppfattning. Jag begriper inte var Markus Gossas vill komma med detta. Däremot kan jag ha viss förståelse för hur Mikael Cromsjö, genom sina konspiracistiska glasögon, drar slutsatsen att Markus Gossas “förbereder oss inför censur”. Visserligen finns noll belägg för en sådan slutsats. Men hur de talar förbi varandra är talande. Slutsatsen som bör dras är att den som vill problematisera nätet måste vara nätpolitiskt rigorös, inte undsläppa sig några halvsagda slutsatser.

Som det här med “pseudooffentligheter”. Är det nytt? Finns det några konstruktiva sätt att länka dem till bredare offentligheter? Vad säger att inte Framtider är en pseudooffentlighet? Leder artiklarna i den tidskriften verkligen till “verklig debatt”. Jag hoppas det och detta blogginlägg på internet är ett försök att bidra till en sådan, genom att bjuda in fler än den ursprungliga läsekretsen till ett samtal som nu får fortsätta i kommentarsfältet. Markus Gossas och Mikael Cromsjö är extra välkomna att delta!

Två extremhögrar i Europa: Laguppställning

Här kommer uppföljningen på inlägget om Front Nationals vägval. Låt oss gå rakt på sorteringen. Därefter kan vi snacka om vad som sorterats och varför.

Ena lägret:
Här återfinns ett parlamentariskt parti vardera av länderna i Norden: Dansk folkeparti, Fremskrittspartiet, Sannfinnländarna och Sverigedemokraterna.
Norditalienska Lega Nord får räknas hit, liksom Schweiziska folkpartiet. Främst i ledet står Geert Wilders och hans nederländska parti PVV som sedan en tid har fått en tysk kopia, Die Freiheit.
Till sist bör nämnas English Defence League som inte är ett parti utan en gatugrupp med inslag av fotbollshuliganer.
Värt att notera är att detta läger enbart är representerat i Västeuropa, med tyngdpunkt på den norra (protestantiska) halvan. Många av de här nämnda partierna tillhör Europaparlamentets partigrupp “Europe of Freedom and Democracy“.

Andra lägret:
Här finns en viss tyngdpunkt åt sydöst: Jobbik som är tredje största partiet i Ungern, Storrumänska partiet som tidvis erhållit valframgångar i Rumänien, Attack med omkring tio procent av rösterna i Bulgarien och antagligen även ukrainska Svoboda. Inom detta läger återfinns även, väl att märka, partier som förvaltar arvet av historiska regimer: NPD i Tyskland (som just har uppslukat DVU), Fiamma Tricolore i Italien, samt smärre partier i Spanien och Portugal.
Parlamentariskt betraktat är Norden närmast en vit fläck för detta läger, men i Sverige finns Nationaldemokraterna, ett pytteparti som dock har ett starkt nätverk i Europa. Exempelvis är tillhör de “Alliansen av Europas nationella rörelser“, som är en långt ifrån heltäckande partigrupp. Till komplikationerna hör att nationalister i sydöstra Europa ofta har svårt att komma överens eftersom de vill rita om sina staters gränser. “Europeiska nationella fronten” uppges vara ett annat samarbete, med radikalare prägel, mellan partier i detta läger.

Ett ben i varje läger:
Pionjärerna inom det moderna Europas parlamentariska extremhöger har ännu inte riktigt bestämt sig var de ska stå. Det gäller FPÖ i Österrike, Front National i Frankrike samt i Belgien det flamländska Vlaams Belang och antagligen även vallonska Front National. Till dem som velar vill jag nog även räkna British National Party (även om de har ett aktivt samarbete med Jobbik och Nationaldemokraterna).

Oklart:
Jag är alltför dåligt insatt i hur det högra partiutbudet ser ut i exempelvis Baltikum, Polen, Tjeckien, Slovakien och Grekland. Den nära erfarenheten av krig gör att ex-Jugoslavien är en egen historia.

Vari består då skillnaden mellan de två lägren och vad spelar det för roll? Det blir ämnet för nästa inlägg.