Entries from April 2013 ↓

Krisen, del 102: Fossilsamhällets kris och arbetssamhällets kris – kan den ena krisen häva den andra?

Trots att krisserien har passerat hundra inlägg, finns det en fråga som ännu inte har ställts rakt ut. Ännu är det svårt att finna förmedlande begrepp mellan olika kristeorier som normalt artikuleras separat.

Å ena sidan har vi teorierna om arbetssamhällets kris. De handlar om hur ökad produktivitet, alltså utträngningen av arbetskraft ur den omedelbara varuproduktionen. Resultatet blir att kapitalets sammansättning förändras: investeringarna i varuproduktion går i allt högre grad till att betala döda ting (råvaror, energi, fastigheter, maskiner, infrastruktur, licenser). Detta betyder fallande profitkvot. Det betyder även massarbetslöshet.

Å andra sidan har vi teorierna om oljekrönet och fossilsamhällets kris. Ökad produktivitet har genom hela den moderna kapitalismen skett till priset av ökad förbränning av fossila bränslen. Om vi nu nått toppen för utvinning av olja, snart även för gas – betyder då detta att produktiviteten kommer att börja sjunka?

Nyss skrev Daniel Berg i en kommentar:

Kan man tänka sig en hammare och ett städ här som från två håll angriper värdeformeringen – och tar ut varandra? Det konstanta kapitalets ökade andel underminerar värdet, men energi- och resurspriserna underminerar i sin tur detta kapital till förmån för det variabla kapitalet och nödvändiggör ökad arbetstid i industriproduktionen?

Här har vi frågan som behöver redas ut en gång för alla. Det verkar krävas något slags närmande från två håll, men risken för begreppsförvirring är stor.

Kristeoretiker som betonar energifrågan är i allmänhet inne på att behovet av manuellt arbete kommer att öka i framtiden, inte minst i jordbruket – detta för att säkerställa människors försörjning.

Värdekritiker och andra som betonar kapitalets förändrade sammansättning, utgår däremot från att vi lever i ett varuproducerande system som faktiskt inte syftar till människors försörjning, utan ytterst bara kan begripas som ett absurt självändamål: tillväxt för tillväxtens skull.
Inbyggt i detta system finns ett tvång att öka produktiviteten. Så fort en vara existerar på en marknad, kommer andra varuproducenter att söka sätt att minska varans värde, alltså den “samhälleligt nödvändiga arbetstid” som krävs för att framställa den. Samtidigt är det värdet som måste fortsätta växa för att systemet ska fortbestå: mer “abstrakt arbete” måste sugas in.

Värdekritikerna betonar ständigt att kapitalismen är en irreversibel historisk process. Hos vissa “fossilkritiker” finns tvärtom en idé om att oljekrönet leder till ett slags bakåtrörelse. Hur ska motsatsen mellan dessa positioner begripas?

Låt säga att oljepriset skulle fördubblas över en natt. Detta skulle leda till att en massa former av varuproduktion blev olönsamma. Tänk särskilt på livsmedel som ju kräver olja både till konstgödsel, traktorbränsle och lastbilstransporter. Stigande oljepriser leder genast till stigande matpriser, alltså högre levnadsomkostnader.
Men detta är bara möjligt till en viss gräns. Särskilt om utvinningen av olja faktiskt minskar – då måste vissa produkter antingen sluta tillverkas, eller tillverkas med alternativa metoder. En mängd kristeoretiker har hävdat att fossil energi åter måste ersättas av en större insats av mänskligt kroppsarbete, särskilt just i jorbruket.

Frågan kan nu ställas: innebär en sänkt produktivitet nödvändigtvis en höjd profitkvot? Bara om produkterna i fråga kan förbli varor, vilket förutsätter att någon kan betala för dem. Till detta är jag skeptisk.

Värdekritiskt betraktat är inte profitkvoten det viktiga, utan värdemassan, alltså den absoluta mängden “abstrakt arbete” i det varuproducerande systemet. Då kan frågan omformuleras: om en ökad insats av kroppsarbete blir nödvändig för att ombesörja t.ex. livsmedelsproduktionen, innebär detta nödvändigtvis en ökad mängd “abstrakt arbete”? Bara om allt detta kroppsarbete kan abstraheras till “samhälleligt nödvändig arbetstid” på en varumarknad. Förutsättningen är alltså, än en gång, att livsmedlen förblir varor som produceras i vinstsyfte. Jag är fortsatt skeptisk till att varuproduktionen kan fortgå som om ingenting hänt, fast produktiviteten minskar. Lutar åt att produktivkrafternas utveckling trots allt är en irreversibel process.

Jag tror alltså inte att oljekrönet kan rädda kapitalismen, men jag känner ändå inte att frågekomplexet har blivit utrett. Vi måste prata mycket mer om hur dessa två krispotentialer – självändamålets inre gräns och naturens yttre gräns – hänger samman.

Krisen, del 101: Är vi alla arrighianer nu?

Sent omsider läste jag en elegant formulerad essä av Joshua Clover, publicerad för snart två år sedan i Los Angeles Review of Books: “Autumn of the Empire“. Där diskuteras tre böcker som jag själv inte har läst:

Essän tar avstamp i det stora intresset för ekonomer som sägs ha “förutsett krisen”.

Dit räknas varken Duncan, Brenner eller Arrighi – trots att alla tre gjorde det, enligt Joshua Clover. Alla tre “lade ut krisens stora mekanik, dess globala kontext och historiska logik, samt dess absoluta oundviklighet”. Men sådana analyser är inte vad som efterfrågas inom den ekonomiska debatten, alltså en debatt som präglas av nationalekonomiska grundantaganden om tillväxt som det givna normaltillståndet.

When we talk casually about “who predicted the crisis,” we habitually don’t mean those who understood the mechanisms, who had an analytic method that might help us understand the future that crashes in upon us. We don’t mean to discover who is capable of historical thought, or what that thought might be.

We mean stock pickers, more or less. We mean those whose insights could direct us when to get in and when to get out. This is the only mode of thought recognized by The Economist and the economists sanctioned by the guild’s conventions.

Snarare blev det sådana som Nouriel Roubini och Robert J. Shiller som i kölvattnet efter 2008 kunde profilera sig som “ekonomerna som förutsåg krisen”. Eftersom dessa räknas som riktiga ekonomer, tillmäts deras förvarningar i efterhand en stor betydelse – till skillnad från de forskare som i ett bredare, historiskt perspektiv pekade ut en krisdynamik.

Richard Duncan lade tyngden vid den skeva handelsbalansen, särskilt mellan USA och Kina. Obalansen var orsaken till att USA tvingades bryta kopplingen mellan dollar och guld den 15 augusti 1971 (snarare än ett resultat av detta). Sedan dess har staterna med handelsöverskott inte haft mycket annat att göra med sina pengar än att blåsa upp dollarnoterade kreditbubblor.

Robert Brenner berättar en liknande historia, men är mer inne på Marx och profitkvoten. Han känd för sitt massiva bruk av historisk empiri, snarare än för teoretisk skärpa.

Giovanni Arrighi är kanske intressantast att behandla här, utifrån Joshua Clovers essä. Med tanke på att Arrighi är djupt influerad av historikern Fernand Braudel, går det att ställa honom mot Robert Kurz som i Geld ohne Wert kritiserar Braudel och föredrar dennes kollega Jacques Le Goff.
En central fråga i sammanhanget handlar om hur gammal kapitalismen är, vilket hänger samman med vad som är dess innersta väsen. Enligt Braudel/Arrighi är kapitalismen synnerligen gammal och har expanderat gradvis med centrum i handelsväsendet. Mot detta invänder Kurz/Le Goff att kapitalismen är specifikt modern och uppkom genom ett slags samhällelig mutation. Innan denna mutation var inte ekonomiska begrepp som pengar, varor eller arbete alls relevanta.

Surveying the historical record, Arrighi distinguishes persuasively between two sorts of empires. These might be distinguished according to Marx’s two formulae for exchange. The older of these is C-M-C, in which money is simply a means to gain further commodities; there is no imperative toward profit. Against this, Marx’s “General Formula” for capital is M-C-M, in which commodities only serve as a medium for increasing one’s store of money; this economic mode is the spirit of capitalism. Arrighi, in a striking insight, transposes this to imperial form. The traditional model follows a territorial logic, which he formalizes as T-M-T, and is bent on territorial advance; money is not an end but a means to expand the empire’s landholdings. Such reigns have been familiar since antiquity. But that model may be inverted to M-T-M, seizing territory only in so far as it provides greater profits. Here Arrighi locates the novelty of modern empire, and of modernity itself — which is to say, the historical reign of capital.

Mot sådana resonemang är det lätt att tänka sig en kurzsk invändning: Arrighi utgår från att förkapitalistiska imperier följde en “territoriell logik”, där den kvantitativa utbredningen stod i centrum. Men är inte detta att begå övergrepp på de äldre samhällenas komplexitet? Och är det inte, framför allt, en onödig kopia av den dubiösa idén om att det skulle ha funnits ett samhälle baserat på “enkel varuproduktion”.

Moderniteten indelas av Arrighi i fyra stora epoker, i vilka kapitalismens kretsat kring fyra olika geografiska centra: den genuesiska cykeln (1450–1640), den holländska cykeln (1640–1790), den brittiska cykeln (1790–1925) och den USA-amerikanska cykeln (från 1925).
Varje cykel rymmer i sig tre faser: en handelsfas, en industrifas och en finansfas. Vitaliteten är som störst i mitten, medan den finansiella expansionen alltid är “ett hösttecken“, som Braudel uttryckte saken. Till slut leder finansfasen till att imperiet faller. En tid av kaos tar vid – innan ett nytt imperium reser sig och startar en ny cykel.

The schematic quality of Arrighi’s history, seductive as it is, has also summoned skepticism. Does it not promise a sort of eternal return, the same shape repeating irrevocably /…/
Arrighi’s postscript to the new edition, written shortly before his death [in 2009], addresses these doubts directly by pointing out that he had never in fact offered such a parade of the endless same. Yes, there is a three-staged cycle that keeps coming around. But each time, it recurs at a larger and more complex scale /…/
the reach of each empire is broader, spiraling outward toward the only real spatial limit, the arc of the globe itself.

Föga förvånande menar Arrighi att 1973 var en “signalkris” för USA-imperiet, medan 2008 inledde dess “slutkris”. Så vad kan tänkas komma efter? Här finns det åter en poäng i att kontrastera mot den pågående läsningen av Geld ohne Wert. Oförmågan att tänka förkapitalistiska samhällen i dess fulla annorlundahet, korresponderar mot en oförmåga att på allvar tänka sig en framtid bortom kapitalismen.

Så sent som 1994 spekulerade Arrighi, i bokens första upplaga, om att Japan skulle bli centrum för nästa världsimperium. Inför återutgåvan 2009 hann han ändra sig och skisserade två alternativ för vad som kommer efter USA som imperiemakt, om man bortser från det tredje alternativet: globalt kaos. Antingen en ny amerikansk-europeisk allians, eller Kina som nytt imperium. Och här blir det riktigt märkligt, för Arrighi verkar inte riktigt ha velat inse att Kina är ett kapitalistiskt land. I stället menade han att det kinesiska imperiet skulle vara icke-kapitalistiskt, men baserat på marknadsrelationer – vad i hela himmelska friden nu detta skulle betyda.

Joshua Clover skriver i slutet av essän:

Whether we know it or not, we are all Arrighians now.

Är det så illa? Kanske. Låt höra era kommentarer kring allt detta.

(Nä, det här essäsammandraget rymmer inget grundligt ställningstagande till den världssystemteori som företräds av bl.a. Giovanni Arrighi och Immanuel Wallerstein. Där finns en del tankegångar att hämta, men också mycket att kritisera. Men kritiken får vänta ett tag. Först måste vi iscensätta en historikerfajt mellan Fernand Braudel och Jacques Le Goff, med hjälp av Robert Kurz som visar på medeltidshistoriens specifika relevans för samtida kristeori.)

Problemet kvarstår: hur ska jag söka i RSS-flöden efter Google Reader?

Jag sörjer den stundande nedläggningen av Google Reader, fortfarande. Detta eftersom jag alltså vill använda en RSS-läsare för att arkivera ett stort antal RSS-flöden för att kunna söka i dem. Att lösa detta utan Google verkar lättare sagt än gjort.

Förra månaden postades ett antal idéer i kommentarsfältet. Ett given förslag var att installera Tiny Tiny RSS på egen server, även om det återstår att se hur väl sökfunktionen funkar genom tusentals flöden. En annan fiffig möjlighet vore att sätta upp något med rss2mail och låta alla flödena arkiveras i form av e-post, för att sedan använda sökfunktionen i en mailklient.
Emellertid har sådana lösningar en stor svaghet: arkivet byggs från noll. Sådant som postats på bloggar förra året blir inte sökbart, vilket det nu är för mig i Google Reader. Problemet handlar om att RSS-flöden inte brukar sträcka sig särskilt långt bakåt.
Två lösningar är tänkbara, även om ingen av dem funkar på samtliga bloggar och sajter. Antingen kodar någon ett script som med utgångspunkt i ett RSS-flöde gräver bakåt i arkivet, bortom det som ryms i detta flöde. Eller så förlitar man sig på någon form av “moln” som existerat i flera år, där flödets tidigare innehåll redan finns lagrat, tack vare andra molnanvändare.
Det senare knepet använder alltså Google Reader. När du prenumererar på ett RSS-flöde där, kan du genast söka i sådant som funnits i flödet flera år bakåt i tiden. Även om sajten läggs ned, förblir flödet sökbart!

Ett par av alternativen till Google Reader kan väl i princip lösa detta. Men i praktiken är det värre. Jag har testat de två mest omtalade:
The Old Reader funkar mycket riktigt, i stora drag, som en klon av Google Reader. Några detaljer är bättre, några är sämre. Sökfunktionen är klart långsammare, men det går att stå ut med – jag kan rentav se en poäng i en avvänjning från ögonblicklighet i söksammanhang. The Old Reader hade dugit för mig, om det inte vore för en sak: endast olästa inlägg är sökbara! Så fort ett inlägg markerats som läst, är det inte längre sökbart. Såvitt jag kan se går detta inte att ändra. Går bort.

Feedly var helt okej, om än en aning tungrott till följd av en prioritering av bilder. Sökfunktionen var helt okej: lite svårtillgänglig och rätt långsam, men såvitt jag kunde se den lät mig söka igenom alla mina RSS-flöden långt bak i tiden. Tills sökfunktionen plötsligt togs bort, strax efter att nya användare strömmat till Feedly från Google Reader. Nu går det inte längre att söka på Feedly. Enligt uppgift ska funktionen återkomma i en betalversion. Men jag är skeptisk till att detta är framtiden.

Problemet kvarstår alltså. Utan möjlighet att söka igenom RSS-flöden någorlunda långt tillbaks i tiden känner jag mig näthandikappad. Olika förslag tas tacksamt emot.

Sveriges historia 1965–2012

Sista delen i åttabandsverket Sveriges historia har alldeles nyligen utkommit: Sveriges historia: 1965–2012. Tidigare har denna tidsperiod aldrig blivit föremål för någon historisk syntes av motsvarande slag.
Arbetet med de åtta banden har tung förankring i svensk historieforskning via ett vetenskapligt råd. Huvudredaktören heter Dick Harrison och skriver i sista bandets förord:

Hur skriver man en bok som fångar hela detta brokiga spektrum av nu levande människors, upplevelser, åsikter och verklighetsbilder? Hur gör man det myller av politiska, sociala, ekonomiska och kulturella processer och händelser som tillsammans har format det moderna Sverige rättvisa?
Envar läsare må avgöra hur väl vi har lyckats. Kritiska reflexioner är ännu intressantare och ännu viktigare när det gäller detta avslutande band än i fallet med de tidigare. Här ser vi bokstavligt talat hur historia skapas, hur minnen och upplevelser blir till vetenskap, hur det nära förflutna tämjs för att bli begripligt.

Huvudförfattare till sista bandet är Kjell Östberg, medan Jenny Andersson ansvarat för skildringen av Sveriges 1990-tal samt bidragit till helhetens inramning. Därtill kommer tio antal temaartiklar av olika författare:

  • “Välfärdsstatens geografi” av kulturgeografen Erik Westholm
  • “Svensk form och Ikea” av designhistorikern Sara Kristoffersson
  • “Världens mest sekulariserade land? av religionsvetaren David Thurfjell
  • “Medier i förändring” av Andersson & Östberg
  • “Miljöfrågan i det moderna Sverige” av historikern Fredrik Charpentier Ljungqvist
  • “Skolan – en spjutspets mot framtiden?” av Andersson & Östberg
  • “Framtidens arkeologi” av arkeologen Jarl Nordbladh
  • “Vi och alla andra” av Jenny Andersson
  • “Sverige i världen, världen i Sverige” av historikern Kristian Gerner
  • “The Pirate Bay och den nya nätpolitiken” av historikern Rasmus Fleischer

Att själv, på ett hörn, ta del i detta “tämjande av det nära förflutna” är en speciell känsla. Jag måste erkänna att det känns häftigt att ha skrivit den allra sista temaartikeln i ett åttabandsverk – om saker som tidigare knappt alls hunnit tas upp i historisk forskning. På fyra boksidor försöker jag historicera ett skeende som i huvudsak utspelar sig 1999–2012. Bland annat nämns Kazaa, Skype, Piratbyrån, Antipiratbyrån, Piratpartiet, Ipred, FRA och Spotify.

Givetvis ser jag fram mot kritiska reflexioner över mitt lilla bidrag och ännu mer över den helhet som det ingår i. Ännu så länge har det dock inte hunnit komma några recensioner av Sveriges historia 1965–2012 (om vi bortser från att ledande sverigedemokrater redan på förhand dömde ut åttabandsverket som “vänsterextremt”).

Den 15 maj presenteras boken av Kjell Östberg på ABF i Stockholm. På måndag den 29 april presenteras den på UR play.

Förslaget om förlängd skyddstid ligger i riksdagen

Tysklands parlament har röstat ja till förlänga skyddstiden för musikinspelningar från 50 till 70 år. Detta ligger i linje med direktiv 2011/77/EU, som ska vara genomfört den 1 november 2013. Förlängningen handlar inte om upphovsrätt i egentlig mening, utan om s.k. närstående rättigheter, dels för musiker, dels för skivbolag.

Motsvarande lagändring har i Sverige lagts fram som proposition, men det är oklart när den ska behandlas i riksdagen. Företrädare för V och MP har motionerat mot förlängd skyddstid. Fast det är inte helt tydligt om de vill att Sverige ska bryta mot EU-direktivet, eller bara arbeta för att det förändras.
Så sent som 2011 riktade Sverige hård kritik mot direktivet. Därför är det nog tveksamt om något parti kommer att argumentera för förlängd skyddstid i riksdagen. Snarare kommer de nöja sig med att hänvisa till att EU tvingar oss.

Tre partier i Tyskland röstade ja: kristdemokratiska CDU, liberala FDP och miljöpartiet Die Grünen. Av dessa verkar det endast ha funnits viss entusiasm hos FDP. Liberala parlamentariker argumenterade i talarstolen för att skivbolagen utför en “värdefull tjänst” och att lagen särskilt bör värna skivbolagens “symbios” med musikerna.
Miljöpartiet förklarade att förslaget i sig är problematiskt, men att de ändå ville respektera EU:s beslut – alltså röstade de ja. Socialdemokraterna lade däremot ned sina röster. Endast vänsterpartiet Die Linke röstade nej till förlängd skyddstid.

Det är viktigt att förstå att det är två rättigheter vars skyddstid ska förlängas. Ändå motiverar lagstiftarna bara den ena förlängningen. Om man läser i regeringens promemoria under rubriken “Bakgrund och syfte” så nämns inte ens skivbolagen. Syftet förklaras i stället så här:

I kommissionens motivering till direktivet anges att det syftar till att förbättra den sociala situationen för utövande konstnärer som allt oftare lever längre än de 50 år som den nuvarande skyddstiden löper.

“Utövande konstnärer” är alltså den juridiska termen för musiker. Inga skäl ges till varför även skivbolagen förtjänar längre skyddstid. Det bara förutsätts. Gång på gång påpekas saker i stil med: “Motsvarande förlängning av skyddstiden föreslås för framställares rätt till ljudupptagningar.”

Ur nåt slags rättstatligt perspektiv får det nog betraktas som smått skandalöst att lagändringar genomförs utan att någonsin motiveras. Men så har det nu varit i ett halvsekel. Låt mig citera ur Musikens politiska ekonomi (s. 457):

Efter 1960 har Sveriges lagstiftare kommit att betrakta rättighe- terna för musiker och skivbolag som en odelbar helhet. Resultatet har blivit att lagändringar som givit skivbolagen ytterligare rättig- heter inte ens har motiverats av lagstiftaren. När musiker fick rätt till högtalarersättning år 1986 gavs samma rätt även till skivbolagen, helt enkelt för att det ansågs som en självklar princip att varje rätt som ges till musikerna även måste ges till skivbolagen.

Se även den genomgång av EU:s egen konsekvensanalys som tidigare gjorts på bloggen Upphovsträtan.

Geld ohne Wert: läsanteckningar (del 6), om myntens uppkomst ur offret

Oikonomia är förvisso ett ord från den grekiska antiken, men det stod inte för vad vi kallar “ekonomi”. Snarare var oikonomia en praktisk lära om bl.a. hur man beskär olivträd, hur man bör behandla sina slavar och hur man avgör den gynnsammaste årstiden för en sjöfärd. Däremot handlade det inte om varor och deras abstrakta värde.

Eske Bockelmann skriver i sin bok Im Takt des Geldes: “Antiken hade inget näringsliv och det var inte bara ordet som saknades, utan saken.” Samma sak hävdas om medeltiden av den spanske antropologen och rättshistorikern Bartolomé Claveró: “Det fanns inget näringsliv”.
Framför allt har medeltidshistorikern Jacques Le Goff fört fram övertygande argument för att det under medeltiden inte fanns någon “ekonomi” – inte i praktiken, än mindre i teorin.

Först på 1700-talet uppstod det moderna ekonomibegreppet. Pengar har, i olika form, existerat betydligt längre. Hur ska detta förstås?
Enligt en konventionell berättelse uppstod pengarna som medium för att underlätta utbyte. Antagandet är då att ett “ekonomiskt” utbyte av varor alltså föregick pengarna. Robert Kurz köper inte detta utan vill vända på saken – pengarna (eller snarare mynten) föregick ekonomin.

Myntbruket kan ha uppstått oberoende av, eller parallellt med, så kallat utbyte. Myntens tidiga funktion handlade inte så mycket om handel, utan återfanns snarare inom en offerpraktik. Det senare styrks även av etymolologin för ordet Geld (som på svenska återfinns i ord som giltig, gäld och vedergällning.) På gammaltyska är detta ett ord vars betydelser är intimt förbundna med offer som praktik.

Geld eller gelt syftar på något som kan användas som offergåva, som ett substitut för andra offergåvor. Offergåvan måste ha stor betydelse för de offrande människorna och kvantiteten spelar roll, men detta kan ändå inte översättas i en ekonomisk kalkyl. Det ursprungliga gelt var människooffret, men eftersom offret i sig var symboliskt kunde det ersättas av substitut. Särskilt i indoeuropeiska sammanhang användes ofta nötkreatur, som i fallet med de homeriska hekatomberna.

Människooffer ersattes av djuroffer, som i sin tur ersattes av runda stycken av ädelmetall där djurhuvuden inpräglats. Senare ersattes djurhuvudena av gudabilder och slutligen med härskarhuvuden.

En teori om pengarnas religiösa ursprung lades fram av filologen Bernhard Laum i hans föga kända bok Heiliges Geld (1924). Desto mer uppmärksamhet fick Marcel Mauss med Gåvan (1925). Men när moderna människor tänker på gåvor, så är tänkandet fjärran från de förmoderna gåvor som snarare var offer.

Tyvärr förblir den antropologiska och historiska forskningen underteoretiserad, skriver Robert Kurz. Vad som saknas är en systematisk koppling till den kategoriala analysen av kapitalet. Eftersom så inte sker, låter sig dessa forskningsresultat användas ideologiskt av såväl nyfascister som alternativvänster.

De empiriska insikterna i de förmoderna strukturernas annorlundahet tjänar ofta mindre till att förklara förflutenheten utifrån dess egna villkor. Desto mer används de för att mystifiera samtiden och i anslutning till detta föra fram en reaktionär “antikapitalism”. /…/
redan hos Marcel Mauss och hans olika lärjungar fanns ansatser till en anakronistisk tolkning av “gåvan”

“Gåvoförhållandet” som antropologerna påvisat är alltid laddat med förpliktelser, med en ojämlik ömsesidighet som inte utesluter krig. Marcel Mauss visste mycket väl att det ickeekonomiska gåvogivandet hade en föga fredlig karaktär, men han ville ändå dra vissa “moraliska slutsatser” som handlade om att upphöja givmildheten till dygd. Numera gör tanken på “gåvoekonomi” karriär som pseudoalternativ till kapitalismen.

Lagringskultur och molnmodernism

Nyss höll jag en presentation på forskarkonferensen Kulturhistorisk medieforskning III. Det kretsade kring samtida lagringskultur, “streaming” och molnmodernism, med återblickar på en äldre magnefili.

Om delvis samma saker har jag skrivit en text som i dag publicerades på Expressens kultursida under rubriken “Molnbankerna”.

Krisen, del 100: Negativ realränta – att begripa undantagstillståndet

Den som lånar ut pengar, kan också ta betalt för detta. Priset på pengar kallas ränta. Räntan kan vara högre eller längre, men rimligen kan den inte vara lägre än noll. Ändå talas det ofta om negativ realränta.

Den så kallade realräntan, ränta minus inflation, är alltså negativ. I Europa och USA råder samma permanenta undantagstillstånd.

Allt ekonomiskt förnuft vänder sig mot tanken på negativa priser. Om jag får betalt för att köpa en vara, är det troligen något lurt med varan. Närmare bestämt kan det betvivlas om det alls är en vara.

Låt oss först testa tanken på sopor. Ponera att jag vill elda i mitt värmeverk och betalar tio spänn för ett ton brännbart hushållsavfall. Då är jag en köpare, soporna är en vara och varan har ett pris.

Vi kan också tänka oss att jag tar emot ett ton kärnavfall för att slutförvara i min källare och får en miljon kronor för besväret. Har jag då köpt sopor till ett negativt pris? Nej, rimligtvis har jag sålt en tjänst. Någon vill bli av med soporna och betalar mig för att ta hand om dem. Då är det sophanteringen, inte soporna, som har ett pris.

Om jag betalar ränta för att få låna pengar, då är pengarna en vara med ett pris. Om jag däremot får betalt för att låna – vilken tjänst säljer jag då?

Kanske kan vi hjälpas åt att besvara två frågor:
1. Är realräntan negativ?
2. Går det att tänka sig ett scenario där realräntorna “parkerar” på en negativ nivå?

Första frågan är extremt vag. Realränta är alltså ränta minus inflation. Men ränta för vem, inflation för vem? För den som vill ha ett positivt eller negativt tal, finns en uppsjö möjliga kalkyler att välja mellan.

Låt oss utgå från den där medelklassen. Göran är 50 år och välavlönad mellanchef på ett företag i sophanteringsbranschen. Varje månad får han pengar över och nu vill han lägga undan 100000 kronor. Tanken är att han ska ge pengarna till sin bortskämde son, när denne tar studenten om tio år. Göran vill att pengarna ska omfattas av insättningsgaranti. Därför väljer han att öppna ett vanligt sparkonto.
Storbankerna erbjuder då en ränta som i dagsläget ligger omkring 0,55 %. Men det går att få mer hos andra finansbolag, ofta sådana som även sysslar med indrivningsverksamhet. Högsta sparräntan med insättningsgaranti ligger just nu på 2,75 %. Göran tycker det låter jättebra: “Som pengar med banken – fast med ränta!”

Blir realräntan positiv eller negativ på Görans sparkonto? Det beror på om inflationen är högre eller lägre än 2,75 %. Riksbanken uppger att inflationen just nu är 0,0 %, så om siffran stämmer kan Göran andas ut – pengarna på hans sparkontot växer.

Inflationen ser vid första ögonkastet ut att vara en självklar trivial sak. Men vid närmare analys visar sig inflationen vara ett mycket invecklat ting, fullt av metafysisk spetsfundighet och teologiska griller. Riksbankens mått på inflation heter konsumentprisindex (KPI). Detta bygger på ett urval av varor som konsumeras av en tänkt figur, “konsumenten” – en statistisk skapelse som slätar över verkliga skillnader i levnadsomkostnader, inte minst mellan storstad och landsbygd.
Även om de valda varorna ökar i pris, kan Riksbanken hävda att inflationen ligger på noll. Detta är möjligt tack vare s.k. hedoniska metoder som väger in subjektiva antaganden om ökad kvalitet på varorna.

Tvivelsutan är det möjligt att räkna ut en betydligt högre siffra på inflationen i Sverige. Ett sätt skulle vara att på allvar räkna in de skenande bostadspriserna. En annan tänkbarhet är att vända på den hedoniska metoden. Någon kanske menar att de sålda varorna överlag får en sämre kvalitet: miljögifter i maten, försenade tåg, ytlig journalistik, höga bullernivåer och restriktioner på internet.
Subjektiva uppfattningar om försämrad kvalitet skulle kunna räknas som plus på inflationen. Att göra så vore inte ett dyft mer subjektivt än den officiella kalkyl som resulterat i siffran 0,0 %. En luttrad kulturpessimist skulle lätt kunna komma fram till att Sverige har en inflation på t.ex. 5 %.

Om inflationen är 5 %, då har Göran plötsligt negativ realränta på sitt sparkonto (-2,25 %). Då passar det att citera vad metaforikern Andreas Cervenka skrev för två år sedan:

Som placering betraktat är det lika intelligent som att förvara hundra tusenlappar i en kartong och varje år plocka ut två som varsamt handrullas till en cigarr och avnjutes under köksfläkten.

Växer eller krymper Görans sparade pengar? Tillspetsat tycks svaret bero på hur Göran uppfattar sin värld. Om han tycker att varorna som omger honom blir bättre eller sämre. Menar han att världen blir sämre, är det rimligt för honom att uppfatta att pengarnas köpkraft krymper trots att de förräntar sig på pappret.

Emellertid behövs ingen “negativ hedonism” för att konstatera att vissa aktörer kan låna pengar till negativ realränta. Inte minst gäller det stater som Sverige.
Staten får nu alltså betalt för att låna pengar. Ett sätt att se på saken är att pengarna då inte är en vara med ett pris. Vad staten får betalt för är i stället en tjänst: någorlunda säker förvaring av pengar i en osäker tid.

Hjälp mig nu att besvara även den andra frågan: Går det att tänka sig ett krisscenario där realräntorna “parkerar” på en negativ nivå under överskådlig tid?

Geld ohne Wert: läsanteckningar (del 5), om idealism och materialism

Nyss konstaterades att i de förmoderna samhällena fungerade religionen som “produktionssätt” – vilket bryter mot den gängse marxism, där religionen reduceras till en ideologisk överbyggnad. Robert Kurz menar att det rentav är tveksamt om man alls kan tala om “produktionsförhållanden” i fråga om förmoderna samhällen.

Av detta följer att Engels idé om en Urkommunismus måste förkastas. Möjligen har det funnits tidigare fetischordningar som haft en mer jämlik karaktär, utifrån betraktat, men dessa gör knappast skäl för beteckningen kommunism. Om kommunismen är framtiden, så kommer den inte att vara något “produktionssätt”.

Robert Kurz ställer sig skeptisk till en, i snäv mening, materialistisk historiesyn. Hur det rent faktiskt går till att t.ex. producera mat är förvisso viktigt, men detta säger i sig ganska lite om ett samhälles karaktär. Tvärtom finns det en poäng i att lyfta fram den “idealistiska” aspekten, inte minst i förståelsen av kapitalismen såsom fetischförhållande.

Ett samhälles specifika karaktär kan bara förklaras av formerna för människornas relationer till naturen och till varandra. Dessa former som sådana är dock aldrig “materiella”, utan det handlar om “andliga koncept” som uppstått omedvetet ur en oreflekterad praktik. Formerna har sedan konstituerat ett regelsystem, i vilket givetvis även den materiella produktionen är inbunden, men även sexualiteten, liksom kroppsförståelsen överlag. /…/
Endast det medvetna övervinnandet av fetischistiska realkoncept överlag kommer att göra den falska dualiteten [mellan “materialism” och “idealism”] meningslös.

Värdekritikerna kring Robert Kurz sade farväl till “materialismen” redan omkring år 1990. Det betyder inte att de övergick till någon “idealism”. Ingen som är bekant med Robert Kurz skriftställning skulle använda den etiketten. Hans brödskrivande i tidningar som Neues Deutschland gjordes i egenskap av näringslivsjournalist, parallellt med en obetald verksamhet som teoretiker utanför akademin – en position som faktiskt påminner om Karl Marx.

Geld ohne Wert: läsanteckningar (del 4), om religionen

Fortsatta läsanteckningar från Geld ohne Wert. Nedanstående gäller kapitel 4.

All hittillsvarande historia är historien om fetischförhållanden, menar Robert Kurz. Observera: den är alltså inte “historien om klasskamp”, vilket ju påstås redan i första meningen av Det kommunistiska manifestet.

Robert Kurz förkastar den klassfixerade historieteori som präglat marxismen. I stället utgår han här från teorin om fetischism som Marx lade fram i Kapitalet.

Fetischbegreppet blir för Marx ett sätt att uppställa en analogi mellan moderna och förmoderna samhällen. Den moderna varuformen kan liknas vid de förmoderna samhällenas religiösa former – det rör sig om två varianter av “fetischism”. Analogin har radikala konsekvenser om den tas på allvar. Lika lite som varorna kan reduceras till sin materiella existens, kan religionen reduceras till något ideellt. Först i modern tid har religionen flytt in i ideologin.

Det som vi i efterhand kallar för “religion”, var under förhistorien, antiken och medeltiden någonting som i högsta grad formade de materiella livsvillkoren.

Religionen var då inte en fråga om “tro”, utan en hierarkisk världsordning som reglerade människors interaktioner, hela deras “ämnesomsättning med naturen”. Just därför är det relevant att jämföra med den moderna tidens fetisch, ekonomin. Såväl religion som ekonomi är mänskliga skapelser, men antar för människorna karaktären av yttre tvång. Båda fetischerna blir självständiggjorda, fast på olika sätt.

Marx begrepp “produktionssätt” stämmer faktiskt in på religionens roll i förmoderna samhällen. Allt det som vi nu skulle kalla för produktion och reproduktion var således bestämt genom ett religiöst raster. Däremot förekom ingen “produktivkraftutveckling”, eftersom det religiösa rastret inte rymde något tvång till ökad produktivitet, inga funktioner för input/output-optimering.

Människans plats i de förmoderna fetischförhållandena är någonstans mellan gudavärlden och den livlösa materien. För att upprätthålla ordningen krävs offer. Ursprungligen rörde det sig om människooffer.

Aus dem “Opferverhältning” ist offenbar die Sozietät als solche entsprungen.

Samhällslivet som sådant har uppenbarligen sprungit ur “offerförhållandet”.

Gudavärlden är transcendent, alltså inte empiriskt greppbar. Den moderna fetischen är däremot transcendental (för att tala med Kant).

För att den gudomliga transcendensen skulle bli verksam i världsligt tänkande och handlande, måste den göras antropomorf. Den måste alltså projiceras på konkreta människor – så där uppe, så ock här nere.
Guds ställföreträdare på jorden blev kungen på en nivå, familjefadern på en annan. Förmodern fetischism är alltså omedelbart personlig, såtillvida kungen och familjefadern är personifieringar av den gudomliga principen. Först i det moderna samhället har vi fått en fetischism som grundas på besjälandet av ett dött ting: pengar.

(Fetischbegreppets stora ironi: ordet härrör från portugisiska kolonister i Västafrika, som använde ordet feitiço för att beskriva de föremål som västafrikaner använde i rituella sammanhang. För dessa kolonister var fetischismen någonting “primitivt” som de själva uppfattade sig som överlägsna.)

Värdet är en realabstraktion, vilket betyder att det inte enbart existerar i människors föreställningsvärd, utan i första hand som en självständiggjord, pseudoobjektiv makt som på ett kännbart sätt griper in i människors liv. Någonting så paradoxalt som en “immanent transcendens”.

Marx själv vacklar i sina beskrivningar av det förmoderna. Ibland beskriver han en historia av fetischförhållanden. Ofta utgår han dock från ett ahistoriskt arbetsbegrepp och tänker sig att tidigare ordningars “utsugning” försiggick på ett öppet och oförmedlat sätt, medan kapitalismens utsugning döljs genom att förmedlas via en fri marknad. Fetischismen reduceras då till en simpel rökridå.

Arbetarrörelsemarxismens historieuppfattning utgick från en underliggande “utsugningsvilja”, existerande genom alla historiska epoker. Detta är väsensskilt från den fetischkritiska förståelsen av kapitaltillväxt som realmetafysiskt självändamål.

Robert Kurz diskutera den medeltida teorin om kungens två kroppar. Detta visar hur även den personifierade fetischen överstiger sin personliga bärare. Därför kan den inte reduceras till en subjektiv vilja till utsugning.

Fetischen föregår viljan! Den hierarkiska, religiösa världsordningen präglas inte av enkelriktat maktutövande utan av komplexa strukturer av ömsesidighet. Emellertid är detta svårt att se för en modern blick, van vid att tvångsförhållanden är förtingligade snarare än personifierade. Kapitalets moderna exekutörer – t.ex. chefer, hyresvärdar och kronofogdar – är någonting helt annorlunda. De “tolkar” ingen bortomvärldslig vilja, utan utför bara det pseudonaturligt nödvändiga.

Förmodern ömsesidighet består av “förpliktelser” som inte går att tolka i rättsliga termer. Alltsedan den neolitiska revolutionen har dessa förpliktelser i hög grad handlat om jordegendom. Men förmoderna jordegendomar är inte “egendom” i modern mening, eftersom den inte kan föryttras eller kontrakteras. “Jordherren” är ingen ekonomisk aktör, utan inbäddad i ett religiöst nät av förpliktelser.

Förpliktelserna i det förmoderna samhället handlar alls inte om abstrakta rättigheter, utan om konkreta personer, konkreta territorier och konkreta institutioner. Såtillvida är det förmoderna samhället personligare än vårt. Vi lyder under en “abstrakt individualitet” som tar ifrån de enskilda människorna deras egenart, tvingar dem att bli blotta “exemplar”. Men detta betyder inte att den förmoderna fetischismen skulle vara att föredra framför den moderna. Båda varianterna är exakt lika repressiva, menar Robert Kurz.