Entries from January 2010 ↓

Musikexportpriset som nästan försvann

Regeringen borde lägga ner sitt “musikexportpris”, skrev jag för ett drygt år sedan. Mina antipatier mot detta pris, som instiftades av Leif Pagrotsky under cd-bubblans storhetstid år 1998, är både politiska och estetiska. Politiskt är det osmakligt att regeringen i år efter år har skickat ministrar till Ifpis firmafest, Grammisgalan, som förra året tevesändes för kanske sista gången. Betydligt tyngre väger dock den avsmak jag får mot tanken på att bedöma musik som en exportvara. Jag hade inte brytt mig så mycket om regeringen hade gjort en strikt kommersiell bedömning, men när de samtidigt kvoterar in konstmusik för syns skull blir det direkt äckligt – jag kan inte hjälpa att jag tappar respekt för de artister som låter sig reduceras till reduceras till dragåsnor för trademark Sweden.

Jippon av detta slag känns kort sagt inte 100 % värdiga – inte för någon av de inblandade:

För ett par veckor sedan ställde Ifpi åter till med firmafest, fast denna gång utan tevekameror – och utan ministrar. Regeringen har i det tysta gjort slut med Ifpi, på åtminstone ett litet symboliskt plan. Något musikexportpris delades inte ut på Grammisgalan, men priset finns ändå kvar. På måndag delas det ut av handelsminister Ewa Björling, vid en betydligt mindre ceremoni på Rosenbad.
Utrikesdepartementet meddelar att fyra kandidater är nominerade:

popgruppen Mando Diao, låtskrivaren Max Martin, operasångerskan Nina Stemme samt discjockeytrion Swedish House Mafia.

Som vanligt är Max Martin nominerad. Han har vunnit priset förr och skulle vinna det åtminstone vartannat år om det enda kriteriet var att man drog in mycket stålar. Som vanligt har man dock även kvoterat in en representant för det penningsvaga fältet “klassiskt/jazz” och prisets anseende är beroende av att de också får vinna ibland, så Nina Stemme är inte chanslös.
Om jag själv får gissa vinnare, så tror jag på Swedish House Mafia – varken på grund av musikalisk kvalitet eller monetär kvantitet, utan för att de systematiskt framhåller nationen som varumärke och råkar ha “Made in Sweden” som sin paroll. Sånt vill regeringen uppmuntra!
Musiker bör hålla en nationell profil – så lyder, allt tydligare, exportprisets centrala budskap. Varje uppmaning åt ett håll är en avrådan åt det andra. Regeringen är mindre förtjust i gränsöverskridande artistsamarbeten eller musiker som är ointresserade av att framhålla sin svenskhet.

Fast hur många orkar längre bry sig? Det är talande – kanske rentav ett tecken på konflikt – att vare sig Ifpi-sajten Musikindustrin eller ExMS bemödat sig om en notis angående regeringens nomineringar. Och ingen dagstidning verkar heller ha tagit upp det, med undantag för en lokaltidning, som noterar att traktens stolthet har nominerats “till fint musikexportpris”. Mycket gulligt!
Klicka för större artikel, om du vill läsa hur regeringstjänstemannen Fredrik Wetterqvist resonerar kring kriterierna för priset.

För övrigt kan noteras att nya numret av musikmagasinet Novell gör upp med myten om “den svenska musikexporten”. Jag har ännu inte läst Maggie Strömbergs artikel men utifrån andrahandsbeskrivningarna vågar jag gissa att den till någon del har låtit sig informeras av min pågående forskning. Glädjande! Förresten skrev jag ihop en kort sammanfattning på beställning av Kultursmockan som ges ut av Sveriges musik- och kulturskoleråd.

Tunnelteori

Tunnlogi, tunnelogi, tunnlologi… äh, jag vet inte. Och något latinskt ord för tunnel hittar jag inte, förutom cavernus som betecknar grottor och håligheter. Cavernologi? Eller så säger vi bara tunnelteori om det som är på väg att växa fram.

För drygt två veckor sedan postades här ett spekulativt inlägg på engelska, snabbt nedkrafsat i blocket under en resa med pendeltåget, om nätpolitik, tunnlar och “eskalationism”.
Uppföljningar kom, åt två olika håll, från Monki och ChrisK. Läs!

Nu bygger Jonas Andersson vidare på sin nya blogg (som saknar förstasida), dit han flyttat vidare från sina tidigare och åter skriver på svenska.
Inlägget om Kina, tunnlar och eskalationism är väldigt läsvärt i sin problematisering. Och det ligger väl i eskalationers natur att ingen part har valt den, till skillnad från den acceleration som utgår från en existerande rörelse och kan intensifieras ensidigt. Min spekulativa idé om eskalationism handlar i lika hög grad om att undvika vissa eskalationer. Jonas översätter från Copyriot-posten:

Medan acceleration kan ses som ett medel att nå ett mål (eller rentav som ett mål i sig) så är eskalationer sällan eftertraktade och brukar betraktas som något vilket avslutas med någon form av ”krig”.
Men eskalationismen kanske inte har upptrappning som syfte, mer än vad krigsmaskinen har kriget som sitt syfte. Den kan till och med ha mer att göra med att förhindra katastrofala eskaleringar. Ett sätt att göra det kan vara att låta upptrappningen urladdas innan den blir katastrofal. Men det ligger i upptrappningens natur att det inte finns någon som kan bedöma rätt tidpunkt, innan det hela har eskalerat till något annat.

Jonas Andersson fortsätter sedan, i nästa del av sitt inlägg, med att konstatera att det inte är realistiskt att motsätta sig all form av reglering av nätet. Så långt håller jag med, men utsagan gör mig ändå en liten aning obekväm – antagligen för att det aldrig definieras vad “reglering” betyder. Antingen kan det betyda att brottsliga handlingar som utförs via nätet ska beivras när så är möjligt, precis som när de utförs med en bil eller på en bank.
Men desto oftare betyder sådana utsagor att nätets själva infrastruktur måste lagregleras på ett helt annat sätt än vad som sker idag. Jag associerar till vad Daniel Westman sade på Internetdagarna, om att vi kan behöva välja mellan avskaffad anonymitet och avskaffad yttrandefrihet. Enligt honom skulle det vara att föredra att stifta nya lagar som i någon mån förbjuder anonym internettillgång, framför att blockera nätadresser. Samtidigt inser han att identifieringen aldrig kan göras total, eftersom en eskalation av anonymiserande tunnlar kommer att ske, som i sin tur kommer att påkalla nya lagar.
Antagligen kan även Daniel Westman räknas som eskalationist. Eskalationismen är inget ideal eller taktik utan det som sammanför alla som tänker längre än till första gradens verkningar och som intresserar sig för vad tunnlarna på sikt gör med ytfenomenen.

Kränkt

Kränkt.se är på allvar! Statliga Datainspektionen står bakom, med Per Lövgren som ansvarig för texterna. (Oj, nu nämnde jag en personuppgift. Kanske kände någon sig kränkt?)
Under rubriken “Hur gör jag själv för att inte kränka andra” meddelar myndigheten:

Att använda smileys är ett bra sätt att visa att du är glad, ledsen eller att du skojar när du skriver.

Mycket finns att roas åt på Kränkt.se, men om man ser till den enkätundersökning som Datainspektionen samtidigt presenterar är det lättare att hålla sig för skratt. Inte för att undersökningens resultat skulle vara chockerande. Utan för att Datainspektionen systematiskt relativiserar handlingar, varav vissa är triviala, andra allvarliga. Allt dras över en kam – allt “oschysst” är en “kränkning”.

Kränkningar på nätet blir allt vanligare. En undersökning som genomförts på uppdrag av Datainspektionen pekar på att mer än varannan ungdom i Sverige har råkat ut för att någon har skrivit oschyssta saker om dem på nätet. Hälften av ungdomarna har även varit med om att någon ljugit om dem på Internet. En av fem har varit med om att någon annan person har använt deras identitet på nätet. 29 procent av de tjejer som tillfrågades i undersökningen uppger att de har blivit utsatta för sexuella trakasserier på Internet. Undersökningen visar att det finns ett stort motstånd till att andra lägger upp bilder på Internet utan personens tillåtelse, ändå har 30 procent varit med om detta.

– Det är alarmerande och oroande att ungdomar har blivit kränkta på Internet i så stor utsträckning som undersökningen indikerar, säger Datainspektionens generaldirektör Göran Gräslund.

Att någon skriver “oschyssta saker” om en jämställs alltså med sexuella trakasserier. Därmed luckrar Datainspektionen upp en etisk skiljelinje. Som mer eller mindre offentlig person – vilket alla vi är som deltar i offentliga samtal via exempelvis bloggar – måste man acceptera att folk skriver “oschyssta saker”. Däremot är det inte acceptabelt med sexuella trakasserier eller kvinnohat. Datainspektionen klarar inte av den skiljelinjen, utan fluffar på med flumbegreppet “schysst”.

“Schysst är ett så statligt ord”, som Isabelle just sa i en IRC-tunnel. Själv associerar jag till Ifpi-kampanjen Schysstmusik.com som lanserades 2005. (Då noterades det förresten genast att “schysst”, enligt Svenska akademiens ordlista, är en felstavning.)
Verbet “kränka” har för sin del en mängd olika betydelser men kan härledas till “krank” (sjuk). När nu en myndighet bestämt sig för att “nätkränkningar” bör elimineras, väcks frågan om kränkningar i allmänhet bör elimineras – samt, givetvis, vad som i dessa sammanhang menas med “kränkt”. Kanske en diskussion som borde ha tagits först?

Om villkoren för musik i radioreportage

Besökte en radiostudio i morse för att intervjuas inför söndagens upplaga av P3 Kultur, som ska handla om trollande. Förutom att jag pratar har de gjort ett strålande reportage där de efter vissa mödor får tag i ett självidentifierat nättroll.
Vad jag särskilt gillade i reportaget var hur de byggde upp en dramaturgi genom att växla mellan ljudeffekter (tangentbordsknatter) och subtila musikinslag i bakgrunden. Musiken fick aldrig skvalkaraktär – vilket oftast är fallet i P1:s reportage – utan intensifierade skiftena i berättandet.

Eftersom reportagen kommer att läggas upp som “podd” (mp3), frågade jag om detta vackra ljudarbete kunde behållas. Enligt radions avtal med skivbolagen måste ju musiken normalt klippas bort ur program innan de görs tillgängliga för nedladdning (med undantag för sådan nedladdning som kallas “streaming” och sker i relativ realtid). Jag fick ungefär följande svar:

– Vi får ha bakgrundsmusik maximalt 10 procent av programtid, så reportaget måste nog tyvärr P1:ifieras lite.
– Men om ni gör poddprogrammet extra långt, som ni sa, genom att behålla en större del av intervjun med mig… betyder det inte att mer musik kan behållas i reportagedelen?
– Kanske, ingen har nog testat de gränserna riktigt.

Det ska bli spännande att höra på söndag. Jag återkommer nog med länk och kommentar då. Om det visar sig att reportagets poddversion inte tillåts ha med det snygga ljudarbetet, då återstår väl bara för mig att rippa radiosändningen och lägga upp en egen mp3-fil någonstans.

Statusrapport kring Hadopi

Ester Pharasyn har på sin blogg Le domaine d’Anaïs minutiöst följt den politiska process i Frankrike som lett fram till lagen och myndigheten Hadopi.
Hon sammanfattar i en mycket läsvärd artikel [pdf] som publiceras i nya numret av Neo. Texten inleds med en sammanfattning:

Avstängning från internet som straff för upphovsrättsintrång, men med fortsatt betalningsskyldighet och förbud att teckna nytt abonnemang. Omvänd bevisbörda och krav på installation av myndighetsgodkänd mjukvara som skydd mot anklagelser från samma myndighet. Kriminalisering av ”bristande uppsikt” över den egna internetuppkopplingen, vilket i praktiken gör en anklagelse om upphovsrättsbrott till ett bevis på ett underlåtenhetsbrott. En straffrättslig snabbprocedur där den anklagade kan dömas till böter, avstängning från internet och civilrättsligt skadestånd, samtidigt, och utan att höras.

Förra året utnämnde Ifpi Frankrike till mönsterelev. Hyllningarna fortsätter i Ifpis Digital Music Report 2010 och framförs bland annat genom en viss Stephen Garrett:

Stephen Garrett says the French HADOPI law introducing a graduated response has set an example internationally.
“The French law is absolutely right. It’s all very well to talk about consumer rights and people’s rights to the internet, but equally we, the content owners and creators, have the right to be rewarded for our work. I think that squeezing someone’s bandwidth and ultimately cutting off that tiny percentage who persist seems to be quite a fair balance between competing rights.”

En lärdom att dra från Ifpi-retoriken är att vi inte ska gå med på att diskutera i termer av “balans” mellan olika “rättigheter” – särskilt inte konsumenträtt. Hadopi-lagen handlar om mer än så. Den handlar om vad internet ska kunna vara framöver. Att lagen är antagen betyder inte att dess innebörd är klar, som Ester Pharasyn skriver:

Än så länge är hadopi-lagen en potemkinkuliss och myndigheten hadopi, vilket elaka tungor är snara att påpeka, en dyr och onödigt komplicerad maskin för utskick av massmejl.

Under våren fortsätter hadopi-dramat. Nu ska det avgöras hur det rent praktiskt ska gå till att stänga av individer från internet. Detta är – jag upprepar – inte i första hand en fråga om integritet eller övervakning. Läs gärna vidare i det inlägg som publicerades här för två år sedan: “Vad som glöms bort när alla bara diskuterar privatlivets helgd“.

Snöröjningens politiska ekonomi

Snöväder betyder undantagstillstånd i miniatyr. Undantagstillståndets stora teoretiker – Carl Schmitt, Walter Benjamin och Giorgio Agamben – har visat på hur nödsituationer blottlägger en politisk suveränitet, där vissas formella rättigheter offras till förmån för andras. Varje gång som ett par decimeter snö har fallit i Stockholm framträder med särskilt brutal tydlighet trafikmaktordningen, som priviligierar bilism på bekostnad av andra transportmedel.
Planka.nu ger en kort och träffsäker analys av trafikmaktordningen i snöröjningen.

Vid en jämförelse mellan bilvägar och trottoarer och cykelvägar verkar det snarast som att ingen är ansvarig för att fotgängare och cyklister ska kunna ta sig fram snabbt och säkert. För att inte tala om folk med barnvagnar och rollatorer, för dem blir det nästan omöjligt att ta sig fram när snön plogas upp på trottoarer.

Igårkväll plöjde jag med barnvagn utmed Lugntorpsvägen i Hägersten. Tack vare barnvagnens kraftiga hjul och att åtminstone hälften av villaägarna skottat som de ska gick det hyfsat att ta sig fram, kryssande mellan vänster och höger trottoar. Tills trottoaren plötsligt blockeras av en stor parkerad skåpbil.
Och ingen cykeltur i staden utan att det står bilar parkerade på cykelbanorna. Dessa gatuockupanter är exakt lika egenmäktiga som husockupanter, men utan goda syften. En annan skillnad är att polisen inte jagar dem, trots att deras regelbrott torde vara minst lika grovt som att nyttja kollektivtrafiken utan biljett.

Hur kommer det sig att polisen jobbar extra som skattefinansierade biljettkontrollanter i tunnelbanan, men helt ignorerar de bilister som ockuperar trottoarer och cykelbanor? Om biljettkontrollerna kan motiveras med att jaga papperslösa invandrare eller personer med förbjudna substanser i blodet, borde bötfällande av bilister – givetvis kombinerat med husrannsakan inne i bilen – kunna motiveras med att jaga skattebrottslingar.
Skåpbilar tillhör ju ofta företag i byggbranschen och alla vet att företag i byggbranschen fuskar med skatten, inte sant? Det är åtminstone inte mindre logiskt än de motiv som polisen uttryckt för att kolla biljetter i tunnelbanan.

Att polisen låter bilister komma undan har en enkel förklaring: alla snutar är bilister (med lite språkvrängande kan vi uttyda förkortningen “A.C.A.B.” just så).

Vissa menar säkert att en strikt ekonomisk rationalitet kan motivera att bilvägar prioriteras i snöväder, på bekostnad av trottoarer och cykelbanor. Planka.nu nyanserar:

I det här fallet ser vi inte bara skillnad i prioritet mellan olika trafikslag, även inom bilismen finns en rangordning. Ett samhälle som anpassat sin industri efter just in time-produktion, har gjort sig beroende av en armada av lastbilar i ständig rörelse. Kommersiellt viktiga vägsträckor görs tillgängliga omedelbart medan den vanliga bilisten inte kan göra mer än att hoppas på viss framkomlighet i sitt bostadsområde.

Rationaliteten är självuppfyllande. Om vi bestämmer oss för att bilar alltid måste fram, på bekostnad av rullatorer och cyklar, skapas incitament för familjer och företag att i ännu högre grad förlita sig på biltransport.
Således är det fel att kontrastera ekonomins “objektiva” krav mot politikens “subjektiva” ideal. Snöröjningens politiska ekonomi består av bland annat snö, grus, fordon, kroppar, kläder, buller, bensin, salt samt uppfattningar om vilka transporter som är viktiga för en fungerande stad. Ingen av dessa komponenter är ett entydigt subjekt eller objekt.

Från mitt kaféfönster ser jag en äldre dam köra sitt barnbarn i barnvagn. Trottoaren är inte framkomlig så hon rullar ut på gatan. En bit bort närmar sig en lastbil med varor. Jag hoppas att damen står på sig och tar all den tid som hon behöver. Lastbilen får väl ringa gatukontoret och klaga på att trottoaren inte är skottad.

Gunnar Blå: Övervakningen

Förra veckan konstaterade vi att normen för litterära debutanter, åtminstone under senaste decenniet eller så, är att de ska debutera i romanformat. Ett av de strålande undantaget från denna tröttsamma regel är min vän Gunnar Blå, som började med att ge ut kortare berättelser samt ett seriealbum innan han gick vidare till en romantrilogi, Den tredje systern, som nu avslutas med utgivningen av Övervakningen. Möjligtvis avslutas även författarskapet Gunnar Blå – för figuren Gunnar Blå möter döden på romanens sista sida och pseudonymen Gunnar Blå har kontrakterats bort.

– Dubbelagent?
– En av de sista av en utrotningshotad art. Visst var det en härlig tid? Det var länge sedan, då det fanns två sidor. Numera är situationen en liten smula annorlunda, om man säger så. Ingen som ens pratar om sidor längre, det vore bara befängt. Sidornas tid är förbi. Inte utan att jag saknar den.
– Jo, men…
– Skuggpolitikens mekanik har numera blivit kvantmekanik, som min lärare brukade säga. Det finns förstås ingen hårdvaluta längre. Men med rätt kombination av informationsbitar kan du få hela världsytan att bölja. Eller med fel kombination, som vi båda vet alltför väl. De senaste förhandlingarna om Sudans oljereserver gick inte så bra, eller hur?

Så kan det låta i Övervakningen, som har formen av just en spionhistoria även om “spionthriller” känns som en missvisande beteckning just eftersom tydliga antagonister saknas. Inslagen av erotik finns där men är mindre framträdande än vad jag minns från Gunnar Blås tidigare böcker. Boken kan läsas som en undersökning av panspektrisk övervakning som tar tanken på informationsekonomi till sin absurda yttre spets. Att visa känslor är att skänka bort information, i de dunkla nät av frilansande spioner och särskilda byråer där “Carl” är verksam.

Se här ett paradexempel på en av informationskulturens första lektioner: alla sökningar är reciproka. Du lämnar information genom att söka information, laddar upp när du laddar ned.
Mikrofoner och högtalare behöver således inte bara ta upp ljud genom sina känsliga membran och vidarebefordra dem till inspelningsapparater och förstärkare: ljuden kan också fortplantas åt andra hållet, från avlyssnare till avlyssnad.

Undersökningen av övervakning återvänder ständigt till tankar om reciprocitet, på ett allmänt plan. Någon distinktion mellan analoga och digitala mediers reciprocitet görs som synes inte inom vad som ovan kallas för informationskulturen, men läsaren inbjuds att fundera vidare på frågan.

Hur kommer det sig att romangestalten använder mynttelefoner i stället för mobiltelefoner, åker tåg i stället för flyg? Ett fullgott svar är att sådana medier passar sig bättre i spionromaner. Ett annat skäl kan vara det realistiskt paranoida: såväl flygresor som kringbärandet på mobiltelefoner skänker bort oerhört mycket information till ens övervakare.
Fast å andra sidan – att inte bära på en mobiltelefon är ett enormt avbrott från normen som i sig kan väcka misstankar. (Frankrikes inrikesminister framhöll, som ett indicium på hur farlig “preterrorism” som Tarnac 9-aktivisterna ägnat sig åt, just att de inte hade några mobiltelefoner.) Övervakningen konstaterar:

Allt som avviker väcker uppmärksamhet: även inom underrättelsearbetet är det skillnaden som skapar betydelse. Det gäller att inte lämna ifrån sig någon information, åtminstone inte gratis. Samtidigt visste ‘Carl’ att ett allt för noggrant efterföljande av reglerna också framstod som en avvikelse: en viss oregelbundenhet är normal. /…/
Han såg sig som en reptil i en skuggvärld av klibbigt informationsslem, där enstaka trådar inte bar hans tyngd, där vissa alltför stora klumpar kunde bli hans död.

Vad som gör hushållandet på underrättelser så absurt är att det äger rum mitt i ett överflöd på information som romangestalten på samma gång låter sig genomblåsas av.

Han hade tidigare sett sitt subjekt som koncentrerad uppmärksamhet, fokuserat betraktande, nyfiken övervakning. I själva verket var det motsatsen: effekten av en omfångsrik, komplex censurapparat vars huvudsyfte var att sålla bort större delen av informationen som vräktes över honom.
Möjligheten av ett stabilt medvetande var beroende av denna mäktiga vågbrytare, som i första hand opererade på tidens nivå, genom förskjutningar och förlängningar. Hans subjekt bestod av ett underskott på information. /…/
– Stormen blåser rakt igenom mig.

Med ungefär samma ord om verklighetens storm avslutas för övrigt Carl-Michael Edenborgs radiomonolog, sammanklippt ur en intervju av Eric Schüldt. Ni måste lyssna på den.

Övervakningen har tydligen sitt “första recensionsdatum” (vad det nu betyder) denna torsdag, men har redan fått fina recensioner av Johannes Forssberg i Expressen och av två skribenter i tidningen Kulturen. Boken köpes lämpligen direkt från Vertigo förlag.

Uppdatering: Vertigomannen sammanfattar första responsen och Pia Bergström recenserar i Aftonbladet.

Polisen extrajobbar som skattefinansierade biljettkontrollanter

Strax efter fem på måndag eftermiddag rapporterades det om att uniformerad polis utförde biljettkontroller vid tunnelbanestationen i Hornstull. Någonting som normalt görs av ett privat företag, som jobbar på entreprenad åt AB Storstockholms Lokaltrafik.

Är inte detta hyfsat anmärkningsvärt? Som någon skrev på ett webbforum:

Skulle uniformerad polis driva in pengar åt andra företag också? Anta t.ex. att Metallica har koncert på Globen. Skulle det verkligen kunna ingå i polisens uppgift att upprätthålla ordningen genom att sätta sig i biljettkuren?

Om du driver en verksamhet och är lite kort om folk i kassan en dag, så kan du inte ringa 112. Än mindre ha snutar som dagligen utför en konkret arbetsuppgift i kassaflödet. Vad säger konkurrenslagstiftningen om det, för att inte tala om SEKO-facket som förlorar arbetstillfällen till sina medlemmar?

Fall som detta är ganska talande för vad så kallad “privatisering” kan innebära. Vad som sker är knappast att tunnelbanan drivs på ett mer “marknadsmässigt” sätt. Snarare länkas statliga kontrollintressen allt tätare samman med privata företags kontrollintressen.

Det har även rapporterats att civilklädda poliser gjort “inpasseringskontroller” där de stått på tunnelbanestationer och knipit folk efter att de glidit genom spärrarna utan att dra kort. Observera att det inte på något vis är olagligt att ta sig igenom spärrarna på så vis. Det är knappast heller olagligt i sig att resa utan biljett – det är däremot belagt med en tilläggsavgift.
Men enligt uppgift från en som frågade de uniformerade poliserna vad de var ute efter, motiverades deras arbete som biljettkontrollanter av helt andra skäl. Kontrollen ger ett tillfälle att komma åt två andra saker: “illegal vistelse i landet”, det vill säga att knipa papperslösa invandrare för att utvisa dem, samt “narkotikabrott“, vad nu det har med saken att göra.

Kom ihåg detta nästa gång ni hör något om att polisen skulle sakna resurser.

Debutantnormen

Jag hoppas att Caroline Ringskog Ferrada-Noli vinner Borås Tidnings debutantpris. Men normen för vad som är en litterär debut lämnar mig förbryllad.

När begåvade bekanta blir uppkallade till något bokförlag och återvänder tillbaka skinande glada, då är det ingen mening att ens fråga vilken form som deras litterära debut ska ta sig. Alla förlag tycks vara överens om den grundläggande formeln för hur unga stjärnskott ska hanteras – de ska uppmuntras till att skriva en debutroman. På listan över vårens debutanter är det svårt att hitta annat än romaner, vad gäller skönlitteratur riktad till vuxna. Nominerade till Borås Tidnings debutantpris är fem romaner.

En debut ska tydligen vara en roman. Om det nu inte är en diktsamling, för i alla sant kulturella sammanhang är poesin en konstart med en egen kvot som ibland måste fyllas. Men när hörde ni senast en debutant hyllas för sin novellsamling?

Jag har egentligen ingen aning, men inbillar mig att det förr i tiden var vanligare att författare debuterade med noveller och först senare gav sig på romanskrivandet. Låter ganska rimligt, inte sant? Förväntningen på dagens debutanter tycks däremot vara att de ska gå direkt från blogg- till romanformat. Om inte denna första roman blir lyckad är det kört för en, så det är bäst att få in allt stoff man har på lut i romanen. Vilket knappast kan förenkla skrivandet av bok nummer två. Fast detta är återigen rena spekulationer från min sida.

Skräckförfattaren Thomas Ligotti säger i en intervju, som svar på frågan om varför han föredrar noveller (short stories) framför romaner (novels):

People will accept a short horror story that ends badly. They won’t accept this in a horror novel… not after they’ve read so many hundreds of pages. Horror stories in the short form are like campfire tales or urban legends that are just a way of saying “Boo.”

En liknande fråga ställs i en annan intervju med Thomas Ligotti och får där följande svar:

I’m a writer who has a gift for imagery, for clever phrases, and for delving into universal themes. When you’re starting out and that is all you have, it is difficult to sustain anything other than shorter work. Over the years I have worked hard to develop good characterization, to plot my work better, etc. As I have developed these skills, I have gravitated toward longer and longer work, in part because I have been able to build structures and create characters which could sustain longer work. I write very organically, very much by feel and touch, so it was only natural that I develop in this way.

I used to prefer the short story for its economy – I’d read too many novels that seemed to contain scenes only for the sake of having 300 pages to market as a novel.

Att alltför många böcker är alltför långa borde alla kunna hålla med om. Det utesluter inte att det även finns alltför korta böcker och att även långa böcker har ett existensberättigande.

Avslutningsvis noteras att förra sensommarens manifestdebatt bara handlade om hur romaner ska skrivas. Romanens ställning i förhållande till andra skönlitterära former är tydligen inte lika intressant att diskutera.

Gapa och låt basen slippa ut

På Stan-bloggen har rätt i att jag varSunn O))) spelningen på Fylkingen efter att biljetter som tagit slut trots allt trixades fram. Fast in jag därmed förvandlats till hipster, nja. Hur som helst är det en fin liten rapport som även recenserar publiken och beskriver hela situationen, inte bara duons insats på scen.

Basen dödade inte (förstås) men efteråt lät tystnaden på Skinnarviksberget lite vackrare och ljuden från staden lite underligare. Därtill är jag övertygad om att det extrema mullrandet rent muskulärt är välgörande. Någon observerade:

öronproppar gör ju ingen skillnad på en Sunn-spelning. Det viktigaste är att hålla munnen halvöppen hela tiden så att basvågorna slipper ut.

Jag vet inte exakt hur det funkar, men gapade gjorde jag, hela vägen.

Uppdatering: En läsvärd, lite längre post utifrån Sunn O)))-spelningen på bloggen Alamut (som för övrigt ser lovande ut). Tar delvis upp samma utvecklingslinje som i ett tidigare inlägg härifrån, “Hurusom domedagsgitarren blev till en kvittrande fågel“.

På ett lite annat tema, men också högst rekommenderad läsning: Ny musik för hållbar utveckling ifrågasätter P2-konceptet “Art’s Birthday”.