Tre förvandlingar av anden nämnde jag för er: hur anden blev till kamel, och kamelen till lejon, och lejonet slutligen till barn.
Så talade Zarathustra.
…och blues blev till rock, och rock till metal, och…
Här följer ett inlägg om noiserock, eller nej förresten, skippa den etiketten för det handlar inte om “goofy mathcore made by college students“. Snarare om passagen rock/noise. Om vad som händer när elgitarrbaserad musik med rötterna i rocken rör sig mot ett mer eller mindre abstrakt oljud. Flera vägar med olika fartgräns har lett åt ungefär samma håll.
Den snabba vägen börjar väl med att Lemmy tjackar sig ut ur Hawkwind och bildar Motörhead, som satte fart på delar av punkscenen som började spela d-takt och grindcore, i vissa fall så fort att gränsen från rockmusik till mer eller mindre kaotiskt oljud passerades. Andra får fylla i vart denna väg ytterst må leda.
De långsamma riffens väg började med att Birmingham-bandet Black Sabbath försökte spela blues men i stället råkade uppfinna doom metal. Arvet från denna passage kom att förvaltas av band som Sleep, som senare delvis omformades till Om. Bra skit, fast fortfarande inom rockmusikens domäner. Vilket knappast längre kan sägas om Sunn O))) efter att de har följt vägen till dess yttersta: allt långsammare riff och allt lägre stämda strängar – och både trummor och sång har kastats överbord för länge sen.
Mullrande mörka oljud. Domedag och solförmörkelse. Och sen? Sen räcker det att släppa igenom en enda stråle ljus och en förvandling sker som i ett trollslag. Sunn O))) avslutar senaste albumet Monoliths & Dimensions med en kanske oväntad hyllning till Alice Coltrane. Ur mullret reser sig, monumentalt långsamt, en ensam trombon, för att de allra sista minuterna få sällskap av en harpa. Himmelska ljus! Hur hamnade vi i dessa jazzmarker? Allt som är säkert är att det inte fanns någon genväg.
Mellan den riktigt långsamma och den riktigt snabba vägen löper en halvsnabb landsväg, som sedan tidigt 1980-tal trafikerats av Matthew Bower med vänner, vars musik ofta utgivits under bandnamnet Skullflower. Den som lyssnar som hastigast på några spår ur produktionen kommer kanske att höra en skräpigt monoton version av psykedelisk doom metal. Någon form av hårdrock, hur som helst – så länge man lyssnar på riffen, på de ackordföljder som i formell mening (t.ex. för en musikvetare eller för en Stim-byråkrat) är själva låtarna. Först när dessa repetitioner tillåtits att sjunka in som en bakgrund, framträder de ljudlager som rör sig i högre frekvensområden. Det kvittrar.
Fågeltillblivelsen var tydlig redan år 1989 i den tandagnisslande Solar Anus (låttiteln lånad från Georges Bataille). Allra märkligast blir den nog ändå på det Skullflower-album från 2003 som bär den underbart träffande titeln Exquisite Fucking Boredom. Det börjar med ett löjligt simpelt riff som alldeles uppenbart är en parafras på Black Sabbath. Och så håller det på, i uppemot en timme, uppdelat på fyra spår. Riffet är precis detsamma, men för vart och ett av de fyra spåren läggs det på fler effekter. Mot slutet har det blivit svårt för domedagsgitarren att tränga igenom. Fåglarna står i vägen. Ja, ur interferensen mellan en rad högfrekventa rundgångsljud som filtrerats genom okänt antal effektpedaler, börjar det låta som rena rama regnskogen. Gitarren förvandlad till kvittermaskin!
Matthew Bowers övriga projekt under senare år har gått ännu längre på fågelvägen. Hototogisu är uppkallat efter en japansk spökfågel och Sunroof!, som Copyriot redan har tjatat om, pryder omslaget till allra underbaraste skivan Bliss med just en fågel.
För övrigt anas en skogsduva mot slutet av någon av oljudsväggarna där. Men det finns som sagt inga omvägar dit. Till den punkt där det är rättfärdigat att låta fågelsången (åter)inträda i musiken.
För att hylla Matthew Bower avslutar vi med en bild på ett par av arten Bowerbird:
PS.
& då kan vi ju inte låta bli att citera vad Deleuze & Guattari skriver om just denna fågelarts sångbeteende (A thousand plateaus, s. 331):
As he sings, he uncovers the yellow root of certain feathers underneath his beak: he makes himself visible at the same time as sonorous. His song forms a varied and complex motif interweaving his own notes and those of other birds that he imitates in the intervals.
13 kommentarer ↓
Detta inlägg verkar handla bredare om hur man sätter etiketter på musik än övergång mellan två specifika musikstilar.
Givetvis är gränsen flytande när “metal med doom-inslag” blir “doom metal”. Men själv tror jag inte gränsen går när musiken blir för annolunda, utan snarare när tillräckligt många spelar den. Rätta mig om jag har fel, men hade ingen försökt efterlikna Black Sabbath’s stil så hade vi inte talat om “Doom Metal” som en egen genre?
Hade det inte varit musikstilens proliferation som utgjorde “övergången”, så skulle vi haft ett oändligt antal genres, en för varje band med egen musikstil.
Genren bör väl snarare ses som ett uttryck för att musiker lyssnar på varandra och går i varandras fotspår. Således kan vi urskilja en skara av band som spelar musik som liknar varandra och ingen annan, och hitta på ett namn för dem. Genren är född.
Intressant också att jämföra denna utveckling med språkens och de levande arternas evolution.
Fin introduktion till en för mig helt okänd del av musikupplevelsen. Hittade Skullflower på Spotify och här finns mycket att lära! Mina närmaste associationer är nog bordunmusik med övertonsflöjter, eller tuvinsk strupsång…
Känner direkt att jag jobbar för lite med övertoner när jag hör det. Och repetition och monotoni. Icke att underskatta.
DanceK: Tror du sätter huvudet på spiken angående en genres uppkomst genom repetition och kopiering. Ungefär samma sak, fast i helt annan skala, kan nog för övrigt observeras när en låt uppkommer.
Johan Ronström: Övertoner är ju allt egentligen! Fast så förnekat inom modernitetens fixa idé om att komponera sekvenser av grundtoner.
Minsann, så Spotify har till slut fått in en mindre del av Skullflowers produktion. Ser att de har Orange Canyon Mind, den är oerhört bra. Men för mycket av det här vill jag faktiskt rekommendera den individuella hörlursbubblan, gärna vid promenader.
(Och Sunroof! finns fortfarande knappt alls på Spotify. Hototogisu noll träffar. Vibracathedral Orchestra inga heller för den delen.
Sunn O))) existerar inte där alls. Alltså, det där Spotify är ju ett skämt, för alla utom typ Magnus Uggla, fast han lämnade visst också skutan nu.)
Rasmus kommenterade: “Alltså, det där Spotify är ju ett skämt … ”
Den smala musiken på Spotify har ökat med cirka en miljon låtar under vår/sommar (främst via CD Baby). Att du fortfarande är tjurig på Spotify, efter dina misslyckade sågningar av tjänsten i höstas, är en aning märkligt.
Jag är inte tjurig på Spotify, jag klarar mig utmärkt. Någon gång använder jag det men vänder genast tillbaka för jag hittar inte musiken jag vill ha.
För övrigt var det förstås bara en fråga om timmar innan “JB” skulle rycka ut till Spotifys försvar – som varje gång någon uttrycker annat än lovord om tjänsten i bloggar eller bloggkommentarer. Jag hoppas för din egen skull, JB, att du får bra betalt.
Rasmus skrev: “Jag hoppas för din egen skull, JB, att du får bra betalt.”
Det är lite lustigt att den sortens åsikter fortfarande luftas bland Spotifymotståndarna. En tjänst som växer med 50 tusen nya användare per dag behöver knappast min hjälp.
JB, jag tycker du är värd betalning. Faktiskt! Särskilt som jag nu ser att du driver en till synes populär blogg med tips om vad som finns på Spotify – en hjälp till urval som ju helt saknas på Spotify (till skillnad från t.ex. Last.fm). Där kan jag formulera en kritik som jag tycker är viktigare än bristande utbud. Individen som ställs inför en tom sökruta på Spotify kan nämligen inte hitta annat än det hon redan känner till. Därmed blir Spotify ett återupprättande av massmediernas och den traditionella marknadsföringens makt över vår musiksmak. Det tycker jag är trist. Men jag föredrar att vi inte diskuterar detta vidare i denna kommentarstråd, för det är extremt off-topic.
Fint ursprungsinlägg! Och nu blir det väl tyvärr lite off topic men kan tyvärr inte låta bli för ditt sista svar till JB gav ju faktiskt en del öppningar till vidare funderingar och kanske ett separat inlägg (från din sida alltså). Att ställa en halvcentrerad tjänst (last.fm) mot en helcentrerad (spotify) mot varandra och sedan som kulturpirat, möjligen i någon slags enlighet med Steven Levys hackeretik, slentrianmässigt sympatisera med det förstnämnda börjar väl i ärlighetens namn följa ett tämligen tröttsamt mönster . Det är väl i mötet mellan centraliserade och decentraliserde tjänster som spännande saker händer. Spotify kan som jag ser det ses som en separat musikspelare som kan med interagera vilka sorters sociala nätverk, centraliserade som decentraliserade, som helst.
Detta illustreras ju inte minst av existensen av JB´s Spotinews blogg men det finns flera exempel på sajter, bloggar, grupper som bygger projekt som hjälper folk att sondera i de musikaliska terrängerna. Ännu ett tydligt exempel på spotifymodellens integreringsmöjligheter är greasmonkeyscriptet som genom enbart ett klick gör låtar å artister inuti last.fm omdelbart spelbara (såvida de finns i spotifys katalog vill säga). Lägger man dessutom till Twitter och playlistskickande (den vanligaste startpunkten för de flesta skulle jag tro) så finns det väl ändå en klar potential att göra lyssnadet ungefär hur divergent och individuellt som helst. Men nog om det. Det skulle vara uppriktigt intressant att höra dina vidare funderingar i detta, och då gärna i ett separat inlägg.
Intressant inlägg. Jag är lite fascinerad av sådana här “udda” musikstilar eftersom jag oftast inte alls förstår dem och vill veta vad andra hör som jag inte hör.
[...] Hurusom domedagsgitarren blev till en kvittrande fågel [...]
[...] Hurusom domedagsgitarren blev till en kvittrande fågel [...]
[...] Hurusom domedagsgitarren blev till en kvittrande fågel [...]
[...] Hurusom domedagsgitarren blev till en kvittrande fågel [...]
Kommentera