Undantagstillståndet

Med anledning av privatpolislagen har Kalle Palmås och även Jonas Andersson plockat upp idéer från Giorgio Agamben. Om dennes idéer om undantagstillståndet skrev Copyriot för fyra år sedan. Dags för ett nytt inpass om samma sak, denna gång lämpligt nog postat från Italien.

Giorgio Agamben skriver i sin lilla bok Undantagstillståndet:

Hitler hade knappt tagit makten (eller, som man kanske borde säga mer exakt, makten hade knappt överlämnats till honom) förrän han den 28 februari utfärdade ett Dekret till skydd av folket och staten som upphävde artiklarna gällande de personliga rättigheterna i Weimarrepublikens författning. Detta dekret återkallades aldrig och på så sätt kan hela det Tredje Riket från juridisk synpunkt uppfattas som ett tolv år långt undantagstillstånd.

Poängen är att vi bör skilja mellan undantagstillstånd och diktatur.

varken Mussolini eller Hitler kan tekniskt sett definieras som diktatorer. /…/ Det som karakteriserar såväl den fascistiska som den nazistiska regimen är som redan noterats att den låter den rådande författningen (Statuto Albertino liksom Weimarförfattningen) fortbestå, men till den, enligt ett paradigm som på ett precist sätt definierats som en “dubbelstat”, kopplar en andra struktur som oftast inte är rättsligt formaliserad och som kan existera vid sidan av den första tack vare undantagstillståndet. Termen “diktator” är helt inadekvat för att på ett rättsligt plan kunna förstå sådana regimer, liksom för övrigt den summariska motsatsen mellan demokrati och diktatur leder fel när det gäller att analysera de idag dominerande regeringsparadigmen.

Undantagstillståndet handlar alltså om att suspendera den rådande ordningen, i syfte att bevara den. Tillståndet som ska bevaras kan mycket väl vara en “demokrati” – vad det nu betyder, om undantagstillståndet görs permanent.
Enligt Agamben är det först idag som undantagstillståndets paradigm börjat utveckla sig till fullo. De historiska så kallade diktaturerna kanske bara var extrema men omogna föraningar.

i enlighet med en samtida tendens i alla de västerländska demokratierna ersätts utfärdandet av undantagstillstånd steg för steg av en generalisering utan motstycke av säkerhetsparadigm som regerandets normala teknik.

Giorgio Agamben tar som exemplet sitt hemland Italien (där detta inlägg alltså skrivs, inne i en kylig f.d. aluminiumfabrik). Att regeringen lagstiftar genom dekret har blivit praxis i Italien. Vad som i formellt definieras som “utkast till lagar understödda av ett otvivelaktigt nödtillstånd” (disegui de legge rafforzati a urgenza garantita) träder i kraft, för att först i efterhand ratificeras av parlamentet.
För att begripa undantagstillståndet, skriver Giorgio Agamben, gäller det att analysera det juridiska begreppet nöd. Teorin om nöden är en teori om undantaget. Nödens princip är subjektiv och alltid revolutionär. Att vara “för” eller “mot” undantagstillståndet är knappast meningsfullt. Vad som efterlyses är inte en återgång till “normalläget”, utan vad Walter Benjamin (i sitt meningsutbyte med Carl Schmitt) kallade “ett verkligt undantagstillstånd”. Någon positiv definition av detta verkar knappast gå att göra.

Denna introduktion får räcka för idag. Läsning av boken rekommenderas, helst innan februari 2009. Då inleds nämligen ett storslaget spektakel i Stockholms tingsrätt, där teorier om undantagstillståndet sannolikt kan komma väl till pass. Ni kan nog gissa vilket spektakel som åsyftas. Förresten, när var det senast i Sveriges historia som en rättegång på förhand planerades att ta hela tretton dagar?