När turerna kring Telekompaketet snurrade som snabbast igår, twittrade Karin Pilsäter (fp):
funderar på varför [det] framställs som dåligt med förstärkt konsumenträtt och bättre konkurrensredskap i telekomsektorn. Tycker paketet är bra.
Vi är inte bara “konsumenter” på internet. Något hårdraget: konsumenträtt = korporativism; medborgarrätt = liberalism.
Jag vill här ta tillfället att kortfattat utveckla påståendet. Först av allt ska det inte tolkas dogmatiskt. Exempelvis finns det, i det stora hela, ingen motsättning mellan konsumenträtt och medborgarrätt. Den historiska svenska modellen, sedan 1938, kan sägas ha bestått av en blandning av principerna. Man har talat om ett starkt korporativt inslag, genom den officiella roll som staten på många håll har tilldelat arbetsmarknadens parter. Men i slutändan har det ändå varit tillåtet att bilda fackföreningar utanför LO och framför allt har Sverige styrts genom ett folkvalt parlament. Följaktligen har liberalismen, likt i alla parlamentariska demokratier, varit ännu mer grundläggande än korporativismen.
Observera att ordet “liberalism” här används i en bred bemärkelse. Det syftar på existensen av en uppsättning rättigheter som utgår från individen. Individerna har i princip även rätt att sammansluta sig i kollektiv, exempelvis partier eller fackföreningar, som potentiellt kan hamna i konflikt med varandra.
Begreppet “korporativism”, å andra sidan, betecknar system som utgår från ekonomiska branscher. Inom varje bransch erkänns enbart en företrädare för arbetare- respektive arbetsgivarsidan och varken mellan dessa, eller mellan olika branscher, tolereras konflikter. Staten är yttersta garant för att lösa tvister. I förlängningen definieras begreppet “stat” som en organisk helhet, inbegripande alla delar av det ekonomiska livet.
Korporativism är inte synonymt med fascism, men den italienska fascismen var det mest långtgående försöket att realisera en korporativ samhällsordning. Mussolinis korporativa politik var utpräglad produktivistisk, till den grad att han systematiskt attackerade konsumentkulturen. Människans plats i samhällskroppen var varken som medborgare eller som konsument, utan som producent.
Många forskare talar om en neo-korporativism inom exempelvis EU (vilket inte ska förstås onyanserat som en “neofascism”, utan som en av flera utvecklingstendenser, skild från den tidigare mer dominerande “neoliberalismen”). Neokorporativa tendenser har, liksom ekonomin i stort, ett annat förhållningssätt till konsumtionen. Om det en gång handlade om att monopolisera representationen av arbetare och arbetsköpare, handlar det nu ofta om att jämka samman “konsumenter” och “producenter” till en organisk harmoni. Åtminstone är detta ett genomgående drag när EU hanterar frågor om upphovsrätt.
Vi har noterat, i frågan om ACTA, hur EU intygar: “ACTA är inte utformat för att påverka konsumenter negativt”. I det neokorporativa Europa räknas man inte som medborgare, utan har sina eventuella rättigheter i egenskap av konsument. Därmed avpolitiseras också frågan om nätcensur. Den är ju en angelägenhet för “branschen”, eller för förhandlingar mellan olika “branscher”, där statsmakten har sista ordet.
Begreppen liberalism och korporativism måste alltså förstås pragmatiskt. Det handlar inte om att det ena måste segra på det andras bekostnad. Men i den aktuella frågan om Telekompaketet är det någonting specifikt som står på spel – internet. Där har frågan drivits till sin spets. Är internet till för medborgare eller för konsumenter? Att trycka in fler konsumenträttigheter i Telekompakeket botar inte de korporativa dragen. Internet måste förstås på ett annat vis.
Fem tidigare Copyriot-inlägg om fenomenet korporativism:
- Om korporativism, i fem punkter
- Socialdemokraterna föreslår korporativ koloss av hittills oanad omfattning
- Att Ifpi grundades i Italien var ingen slump
- Ifpi drömmer, på 75-årsdagen, om en ny korporativism
- Mussolini och den korporativa staten
Är liberalism alternativet till korporativism? Ja och nej. Pragmatiskt sett är det så, när en organisation som EU fattar beslut kring en viss fråga. Och då talar vi fortfarande om liberalism inte som en snäv ideologi, utan som den politiska grundinställning som säger att rättigheter utgår från individer, snarare än från branscher. Det behöver heller inte så – som rättrogna libertarianer hävdar – att individuella rättigheter utesluter andra former av rättigheter, andra former av politik.
Om vi däremot talar ideologi eller politisk filosofi, finns det definitivt fler alternativ än liberalism och korporativism. Personligen bekänner jag mig till inte till någon av de två -ismerna. Jag argumenterar varken i namn av medborgaren eller av konsumenten. Medborgarskap är knappast oproblematiskt, men långt rimligare som politisk utgångspunkt än vad konsumentskap någonsin kan vara.
18 kommentarer ↓
“Europa räknas man inte som medborgare, utan har sina eventuella rättigheter i egenskap av konsument.”
Så sant, och så uppenbart skruvat och problematiskt… Och de som stiftar våra lagar verkar inte ens förstå att det är ett problem.
Är inte detta ett tecken på hur debatten i dag verkar handla så mycket om just grader av dessa två storheter; liberalism och korporativism?
I min senaste Newsmill-artikel lyfter jag fram just det jag länge tänkt på, sedan jag läste Hobsbawms Age of Capital: Politiken efter murens fall verkar nu stå mellan olika former av liberalism, från hårdnackat oligopolkramande nyliberalism (som egentligen innehåller starkt konservativa element) och superindividuell libertarianism (l33tism) till en slags rättvisemärkt miljöpartiet-liberalism där vi i (ofta även här i egenskap av konsumenter!) ska rösta med fötterna och därmed gynna småskaliga, etiskt riktiga, genuina småmarknader (i den Braudelska meningen).
Samtidigt döljer detta politiska spektrum ett annat, som kanske inte framstår lika tydligt, och som verkar korsa liberalism-spektrumet lite på snedden, där vi ser olika “shades of statskorporativism”: Å ena sidan, statsunderstödda branscher som rentav ges privatpolisiära rättigheter (synonymt med de oligopolkramande old skool-Moderaterna). Å andra sidan, en uppskattning av fildelning som de facto “folkrörelse” (detta redan från början sant svenska, korporatistiska begrepp!), där en form av statlig intervention som ska garantera ekonomisk fördelning enligt STIM-modell/”bredbandsskatt” är påhejad. Denna senare riktning kanske är mindre auktoritär, men inte mindre korporativistisk för det – och med ganska totalitära ambitioner. En riktning som dock, i likhet med sossarnas opinionssiffror, verkar ganska död just nu.
Är inte den enklaste vägen genom denna småskog, att tillåta korporativism så länge den är underordnad de medborgerliga rättigheterna?
Alltså:
1) Fastslå medborgarens rättigheter förmodligen genom sedvanlig, demokratisk metod.
2) Låt korporativismen löpa högt, vitt och brett så länge den strikt håller sig inom ramarna fastslagna i 1).
En bransch har, såvitt jag kan se, ett existensberättigande så länge den TJÄNAR medborgarna och inte en sekund längre.
Det kanske finns plats för ytterligare en -ism ;Internetism. Kommunikation mellan två parter skall vara fri och inte föremål för inskränkning eller påverkan av andra.
Nu väntar jag med spänning på mitt andra medborgarskap som “internetmedborgare”
Jonas Andersson: Håller med. Själv är jag ju uttalat icke-liberal (däremot inte anti-liberal). För de som sysslar med realpolitik är nog däremot ett sådant val ofrånkomligt. Även de allra flesta socialister har ju av tradition betraktat liberala/borgerliga rättigheter som någonting positivt, en grund att stå på. Skillnaden mellan socialister och liberaler har snarare varit om man nöjer sig med liberala rättigheter eller inte.
För egen del (som icke-liberal icke-socialist) vill jag gärna se en gryende neo-spinozismen som ett alternativ, bortom överdrivet tal om “rättigheter”.
DanceK: Jag tror att du är inne på en pragmatiskt riktig linje. Fast jag vet inte riktigt vad “tillåta korporativism” skulle betyda. Korporativism är ju någonting som skapas aktivt, med deltagande av staten, ofta med hänvisning till ekonomisk effektivitet eller till den nya teknikens nya krav.
Accidental Pirate: Angående idén om en “internetism” tror jag att vi bör betrakta den som någonting i tillblivelse, någonting som bör förbli oklart. Att forcerat försöka “frysa” en ny -ism skulle kunna leda till väldigt plumpa resultat. Men det tilltalande som finns i de nya begrepp som vi skapar, kan helt klart resonera väl med en Spinoza-influerad politisk filosofi.
Tror en stor del handlar om vilken bild man har av internet.
De ‘korporativa’ ser internet som en kattalog med innehåll, och internetoperatörer som butiker som vidareförsäljer innehållet. Därför är det naturligt både att ge dom rätten att välja vad de tillhandahåller och ge dom ansvar för vad de tillhandahåller.
De ‘liberala’ eller ‘internitistiska’ ser internet som en kommunikationsinfrastruktur. Där operatören bara tillhandahåller en ‘påfartsväg’. Därför är det naturligt att se det som en mänsklig rättighet att få kommunisera med vem man vill hur man vill under eget ansvar, Det blir orimligt att operatören vare sig ska ansvar för eller rätt att censurera kommunikationen. Det vore lite som att öregrundsbrokosortiet skulle ha ansvar för vad vi gör på andra sidan bron och rätt att säga: “åker du över vår bro får du sen åka till Hamburg men inte Amsterdam, du får handla på Burger King men inte Pizza Hut”. Absurt!
Bra skrivet. Men jag är lite orolig för att den .. värdeladdade politiska kontexten kan stjäla uppmärksamheten från den allt för viktiga risken att behandla Internet som en tjänst i sig och istället leda till politiskt skyttegravsgrävande.
Jag vill inte heller vara “konsument” av Internet. Jag förstår inte ens vad det skulle kunna betyda. Konstruktionen borde vara omöjlig, så den tyder på en kraftig betydelseglidning av antingen konsument eller Internet. Risken för det senare är överhängande.
Andra väldefinierade sätt att kommunicera är till exempel det svenska språket. Om någon talar om “stärkta rättigheter för konsumenter av svenska språket” drar jag snabbt öronen till mig av precis samma skäl. Det kan bara sluta illa.
[...] Men, tyvärr är det hennes jobb. Som politiker är det faktiskt hennes uppgift att lyssna på medborgarna, inte på konsumenterna. Hon verkar ha problem med att aktiva medborgare inte längre lyssnar på sunkiga eliter, med att [...]
[...] misslyckats med att följa med i utvecklingen? En liten aha-upplevelse fick jag när jag via Copyriot läste vad en av de mest prominenta företrädarna för gammelpolitiskt bakåtsträvande, nämligen [...]
Bra att karin Pilsäter funderar på detta, om hon nu verkligen gör det! Att tänka kan leda fram till förståelse!
[...] som rapporterar om nätaktivism och telekompaketet: Emma på Opassande, Intensifier, Stenskott, Copyriot, Oscar [...]
nykorporativismen som juridisk överbyggnad är nödvändig för nöjes- och mjukvarukapitalets reproduktion, men då de produkter som det företräder till sin natur blivit “quasi public goods” blir också den ideologiska överbyggnaden ett faktum. Därav korporativismens nya kläder och därav producent/konsument-diskursen.
Svinet: Jag håller med och finner det marxistiska sättet att formulera grunddragen i huvudsak lyckat. Dess svaghet är i utpekandet av “nöjes- och mjukvarukapitalet”, som missar att även Live Nation är nöjeskapital och även Google är mjukvarukapital, om än av helt andra affärsmodeller än Universal och Microsoft. Går det att förfina dessa distinktioner inom ramen för en marxistisk begreppsapparat, eller behöver man vända sig åt andra håll, exempelvis till en tardeansk?
Det var en lyckad nyansering av korporativismen som samhällsorganiserande faktor som du fick till den här gången. Tidigare inlägg med 5 punkter tycktes sin framställning som, om inte något historielös, så något nyanslös i sin hårddragna framställning av idealtyper som ståendes mot varandra i förutbestämd konflikt (korporativism vs parlamentarism). Man kunde ju också se att framställningen gav ekon i kommentarsfältet där fruktan för Den Farliga Korporativismen tycktes påtaglig. En rädsla som kanske kunde dämpats om kunskapen funnits om Sverige som om inte det mest korporativa samhället i världen, så absolut utan tvivel ett av de länderna med störst inslag av korporativism. För det är ju så det är, även i våra dagar.
S: Tack. Om det tidigare blev nyanslöst, var det nog för att jag förutsatte att nyanserna skulle finnas där, i en grundförståelse av inte minst Sveriges historia och dess korporativa inslag. För visst handlar det inte om idealtyper (även om det kanske gjorde det för Mussolini & co.), utan om vilka principer som i slutändan får företräde.
Anaïs skriver intressant om korporativismen i Frankrike:
Korporativistisk skandal
Feodalherren Sarkozy
[...] vidare om telekompaketet hos Opassande, HAX, Isobel, IPtegrity. Och Rasmus går som vanligt på [...]
[...] tillgångar kan påverka de styrande makterna i sina respektive samhällen, och på detta sätt få lagar stiftade som garanterar deras maktpositioner och fortsatta [...]
Kommentera