Får konsertrecensioner recensera publiken?

Igår föreläste jag vid Kalmar universitet för ett tjog yrkesverksamma kulturjournalister, främst från landsortspressen, som fortbildade sig på kursen “Den breda kultursidan“. Eftersom jag var inbjuden för att tala utifrån min bok, Det postdigitala manifestet, tog jag chansen att pröva de ganska lösa idéer om musikkritik som kastas fram där.

§ 39
En postdigital musikkritik (eller vad man nu vill kalla det skriftliga värderandet av musik) måste först och främst överge recensionen som standardformat. Skivrecensionen är ett odugligt format, dels för att dess nyhetsvärde är underkastat ett alltmer abstrakt releasedatum, dels för att värderandet av skivan som artistens produkt tillåts överskugga de sammanhang som skivan både springer ur och möjliggör. Konsertrecensionen å sin sida lutar sig i allmänhet tillbaka på snäva konventioner om vad en konsert är. Konserten som kommunikation – artistens förmåga att förmedla en känsla till var och en i publiken – har företräde framför konserten som situation. Att recensera de gemenskaper och beteenden som musik förmår mobilisera borde vara minst lika angeläget som att recensera en artists insats.

Postdigital musikkritik bör inte bedöma musik som objekt, utan i termer av händelser som kan spänna över tio sekunder eller tio år. Inom sådana händelsers ramar kan kritikern bedöma både inspelningar och instrument, artister och publik, såväl som mjukvara och arkitektur. Att däremot skriva om en skiva bara för att den har “släppts” duger inte längre.

Att recensionsformatet krisar var knappast en nyhet för kursdeltagarna. Flera av dem berättade om hur de på sina redaktioner övervägde att helt avskaffa skivrecensionerna. För att inte tala om hur meningslöst det kan kännas för en lokal journalist att recensera en film när den går upp på ortens biograf, månader efter att hundratals andra recensioner (samt själva filmen) funnits tillgängliga för läsarna via nätet.

Här ser jag gärna det postdigitala som en möjlig renässans för lokaljournalistiken. Om kultursidans orienterar sig bort från recensionsformatet, till att skriva om musik som händelser och som samvaro, så kommer den lokalspecifika relevansen i stor stil. Men det sker inte utan problem.
För att väcka debatt hävdade jag att de riktigt intressanta texterna om spelningar ofta “recenserar” publiken i minst lika hög grad som artisten. (Allra helst får de gärna även synliggöra arrangörerna – de eldsjälar och ekonomier som möjliggör musikhändelser.) Även när artisterna kommer utifrån så är publik och arrangörer vanligtvis lokala. Frågan är i vilken mån publikens agerande anses ske “för” en offentlighet, på samma sätt som agerandet på en scen gör det. Går det att vara lika hård mot en konsertpublik som mot en artist?
En av kulturredaktörerna på kursen berättade att hon nyligen känt sig tvungen att (under tidspress) säga nej till en recension som med viss avsmak hade beskrivit publikens beteende under en konsert. För en lokaltidning kan sådant vara ett värre dilemma än för storstadspressen, utan tvekan. Å andra sidan – om man vill behålla tron på en musikkritik som faktiskt spelar roll, som i någon mening är uppbygglig för musiklivet, kan man då begränsa sig så?
Många var av åsikten att det kan vara tveksamt att lägga alltför mycket krut på publiken i en text som presenteras som en konsertrecension, medan det däremot är helt okej i en kulturkrönika eller för den delen ett reportage. Kanske är lösningen ändå så enkel som att recensionen som standardformat kan överges, till förmån för andra former av musikkritik?

Gjorde förresten en snabb stickprovsundersökning bland de tre dagstidningar som fanns tillgängliga här på tåget hem till Stockholm.

• Niklas Wahllöf recenserar en Simple Minds-konsert i DN. Textens kärna är en resumé över hur bandet under 1980-talet “försvann från ballhetsradarn” och blev till steril arenarock “i storpack”. Men där görs också en snabb observation rörande konsertbesökarna i Solnahallen: “Publiken är entusiastisk, klappar i takt till varje låt, hoppar upp och ner i grupp och vinkar frenetiskt tillbaka“. Men vilka var de? Hur hamnade de där? Hur betedde de sig innan och efter spelningen? Vilka gemenskaper och vilka minnen bekräftade de genom att gå på en Simple Minds-konsert? Så länge sådana frågor förblir helt obesvarade, ter det sig aningen onödigt att alls nämna det faktum att publiken ger ett gensvar.
  
• Samma sak på Svenska Dagbladets kultursida, som recenserar en spelning med Tegan & Sara. “De som står närmast scenen”, skriver Dan Backman, “gör konserten till en hängivet sektmöte”. Nå, gäller det inte varje konsert med ett hyfsat välkänt utländskt band? Än en gång: vilka är då dessa sektmedlemmar? Dock ska det sägas att recensionen i ovanligt hög grad tar upp konsertsituationen som helhet, inklusive det faktum att “Debaser Medis har en balkong med sittplatser bakom glas, med konsertljudet förmedlat via högtalare”. Detta är dock inget som recensenten tar upp på eget bevåg, utan kommenteras av artisterna från scen – endast därför tycks det vara legitimt att skriva om saken.
  
• Konsertrecensionen som jag hittar i Sydsvenskan är av annat slag, eftersom den strikt talat handlar om ett annat medium: den klassiska konserten, där framförandet omgärdas av publikens tystnad och andakt. Här handlar det om att bedöma en tolkning av ett verk, att sätta ord på vilka kvaliteter som skiljer just denna tolkning från andra tolkningar av samma verk, vilket recensenten Tobias Lund lyckas utmärkt med. Att konsertens inramning och publiken utelämnas är helt i sin ordning i denna typ av recensioner. En pliktskyldig mening om hur många extranummer som tvingades fram vore rentav bara löjlig. Den krisande klassiska musiktraditionen behöver den här typen av klart avgränsade recensioner – men den behöver även andra former för musikkritik, utanför recensionsformatet, för att den ska kunna överleva i samspel med ett bredare musikliv (§ 27).

Förresten kan jag tipsa om följande samtal som på lördag går av stapeln på ABF-huset i Stockholm, inom ramen för heldagstillställningen “Socialistiskt forum” från vars programblad jag citerar:

Finns det rum för kultur?
I sin nya bok “Det postdigitala manifestet” diskuterar historikern Rasmus Fleischer hur olika kulturformer kommer äga rum i framtiden. Det viktigaste för morgondagens kulturliv, menar Fleischer, är att få tillgång till utrymmen där kulturen kan ta plats. Men finns sådana utrymmen idag?
Vilken roll har det offentliga rummet? Hur kan vi förstå höstens ockupationsvåg i Stockholm? Medverkande: Rasmus Fleischer, historiker och författare till “Det postdigitala manifestet”, Samira Ariadad, aktivist, musikkritiker och arrangör av Piratbyråns Piratbions Youtube-festival. Samtalsledare: Daniel Strand, Ink bokförlag. Arrangör: Ink bokförlag.