Trollserien är inte slut än, den har bara tagit en lång paus. Nu är det dags att återknyta. Hannes skrev:
ibland tycker jag att sorgetrollsbegreppet /…/ känns som en härskarteknik, förlöjligande, typ.
Jovisst, men ingen har väl påstått att härskartekniker är “fel”? En sådan position vore ohållbar. Felet är inte härskarteknikerna i sig, utan hur de används t.ex. för att systematiskt befästa mäns överordning. Men härskartekniker kan och bör även användas mot sorgetroll och grå vampyrer. “Mata inte trollen” är just en uppmaning till att använda härskartekniken osynliggörande.
Igår flockades en armé av kvinnohatande sorgetroll, eller grådvärgar kanske är ett mer passande ord för dessa tevetittande lågliv, i kommentarsfältet hos Isabelle Ståhl som råkade tevedebutera. Hatet vällde fram, i andra hand mot vad hon sa, i första hand mot hur hon såg ut och förde sig – fast ytterst mot att hon finns och på alla vis är överlägsen sorgepöbeln.
Före internet hörde man inte ett knyst av dessa jubelidioter framför TV. Men sen kom bloggarna och då fick de chansen att joina den särskrivande sörjan som bloggosfären utgör. Det finns en sund reaktion inför dessa människoimitatörer — densamma som inför all elakartad svaghet — nämligen förakt.
(Sammanklippt från kommentarer av Lisa, Pål med flera.)
Visserligen är det möjligt att det bara var ett fåtal sorgetroll som postade alla de hatiska kommentarerna. Men det råder inget tvivel om att det finns en stor pöbel av hoi polloi, drivna av kvinnohat och en bitter insikt om sin egen underlägsenhet, som under vissa betingelser börjar sorgetrolla i flock. Till detta krävs en kombination av två medier: ett enkelriktat massmedium och ett deltagarmedium på nätet. Frågan är i vilken mån vi bör skylla på endera mediet.
Televisionen är, som någon påpekade, “ett pöbelaktigt medium”. Särskilt gäller det debattprogrammen, som i allt högre grad handlar om planerad urartning. En gång för länge sedan ville televisionen informera, sedan ville den underhålla, nu vill den däremot engagera, vilket är värst av allt. För en tom vilja att engagera, att se andra reagera utan att själv ha något att komma med, delar debattredaktionerna med sorgetrollen.
Vi kan helt enkelt tacka nej till att medverka i debattprogram. Pöbeln kommer ändå inte att förbättras av något som utspelar sig på plattskärmen och framför allt är vi värda bättre än att arbeta gratis för företag som TV4. Varje gång jag tackar nej till att medverka i debattprogram – och jag har tackat nej de senaste gångerna som jag tillfrågats – har det bara känts bättre. Men pragmatism är nödvändig. Synligheten i teverutan har av ett värde som vissa av oss inte kan bortse från. Isabelle Ståhl skriver att hon sedan igårkväll hunnit få flera erbjudanden om betalda föreläsningar.
Eller så väljer man att skylla på hur nätmediet uppmuntrar anonyma spyor. Larval Subjects är inne på det spåret i något som väl ska likna en konstruktiv kritik av anonymiteten, men som känns ganska verklighetsfrånvänd. På tal om anonymitet: Reportaget i Wired om Anonymous vs. Scientology var väl hyfsat läsvärt. Men efter en berättelse om hur trollande förvandlades till aktivism följer en trist slutkläm där den välvillige journalisten kommer ut som en grå vampyr – den lilla invändningen i sista sekunden, bara för att, utan att själv peka ut någon annan riktning. För att citera ur seriens första inlägg:
Känslan av bitter avsmak mot andras entusiasm finns både hos de grå vampyrerna och hos [sorge]trollen, men bara [sorge]trollen är förmögna att ge öppet uttryck för denna bitterhet. Grå vampyrer, å andra sidan, intar en föregivet neutral roll. Gråvampyren vill se sig som befriad från passioner, som “rösten från ingenstans”.
Trollen har, i den här bloggserien, kommit att överskugga de lömskare gråvampyrerna. Fortfarande kan det vara så att de grå vampyrerna är mer destruktiva i längden. Närvaron av kvinnohatande vulgärtroll i en tråd kan tänkas göra det lättare för grå vampyrer att, under välvillighetens mask, suga entusiasmen ur folk.
Ett sätt för en grå vampyr att verka, som Anais nämner, är att utnämna någon annan till “förebild” (god eller dålig, det spelar mindre roll). “Det är ett ord som används av kvinnor i moralistiska syften och för att föminska andra kvinnor”, menar hon. Låter klart vampyriskt.
16 kommentarer ↓
“förebild” (god eller dålig, det spelar mindre roll). “Det är ett ord som används av kvinnor i moralistiska syften och för att föminska andra kvinnor”.
Alla kvinnor är alltså lika bra?
:(_
fragmentarius: Vad du försöker säga är obegripligt för mig. Lika bra? Något sådant läste jag inte i Anais kritik av den påförda förebildligheten.
Jag tänker det väldigt relaterat till just bildligheten hos förebilden. Att det är personen som bild man affekteras av, en bild som önskas speglas hos en själv.
Snarare då att affekteras av förmågor, krafter, beteenden, gester, intensitetspunkter.
“Bild” antyder en distans. Att inte direkt beröras men ändå försöka imitera. Istället för att vilja vara så nära att kraften och intensiteten affekterar min kropp i något som kan, men inte behöver vara, en repetition (utan lika gärna kan vara en mutation).
[...] lulzologiska forskningen fortsätter. Det är dags att ta itu med det tragiska fallet av sorgetroll som invaderar och som gör [...]
Jag reagerar mot att kvinnor i offentligheten förväntas vara (goda) “förebilder” för andra kvinnor, men på ett sätt som präglas av moralism (gärna i feministisk täckmantel – don’t be fooled!) och lämnar väldigt litet manöverutrymme. Minsta avsteg i språk, klädsel eller vanor, och en kvinna anklagas för att vara en “dålig förebild”. En kvinna i offentligheten förväntas således vara en representant dels för sitt kön och dels för den genusideologi valfri grupp knyter till detta. Hon förväntas uttrycka denna genusideologi igenom sitt leverne, så att andra kvinnor kan se henne som ett exempel – som en förebild – eftersom de annars inte vet hur de skall leva. Men hur man än gör är man dock dessvärre, enligt någon definition, ALLTID en dålig förebild för NÅGON grupp av kvinnor.
Jag anser att detta användande av ordet i mångt och mycket är en intern kvinnlig härskarteknik som riktar sig mot andra kvinnor i syfte att återkalla dem till ordningen eller bestraffande förminska dem.
Jag håller med om att härskartekniker kan fungera som ett verktyg för att tysta eller skrämma bort de värsta sorgetrollen.
Det jag menade var att begreppet kan användas i “vanlig” debatt som ett sätt att vinna diskussionen utan verkliga argument.
I fallet med reaktionerna på Isabelle Ståhls TV-debattmedverkan är det fråga om klockrena sorgetroll som troligtvis inte går att föra ett vettig debatt med. Men det är sällan så svartvitt (speciellt inte utanför bloggexosfären). Jag upplever att genom att besvara delvis sorgetrollska kommentarer på ett sakligt sätt kan trollet “luras” att diskutera på ett vettigt sätt. Dessa diskussioner upplever jag väldigt givande, eftersom de ger träning i att hantera frågorna afk med människor som inte är insatta i t ex internetfrågor.
Risken finns att begreppet i sig lockar oss att klistra det på människor som bara skrivit lite slarvigt i affekt, vilket ironiskt nog i viss mån gör oss själva till bittra människoföraktande sorgetroll.
Ett annat problem kan vara att blotta möjligheten att uppfattas sorgeltrollskt får kommentatorer med dåligt självförtroende att avstå från att kommentera, vilket inte är en win.
Människor jobbar omänskliga åttatimmardagar med jobb som de hatar, kommer hem och glor på TV:s debattprogram. Det “tomma” engagemanget beror nog ofta snarare på trötthet än att de är ruttna liedllökar. Jag känner många som upprört kan haspla ur sig korkade saker när de är slutkörda, men som i utvilat sunt tillstånd kan vara riktigt intressanta.
Därav inte sagt att begreppet är dåligt, det beskriver ju något väldigt verkligt. Men hatet mot företeelsen riskerar att spilla över på andra.
Hannes: Du har så rätt i allt du påpekar om det problematiska med etiketter. Såhär i midvintertid jobbar lulzologin med maximerat hat som en metod, men att stanna där under våren är knappast eftersträvansvärt.
Vem var det som sa att det är en mänsklig rättighet att slippa vara med i TV? En nobelpristagare vars fru inte ville vara med i bild kanske, någonting, minns inte.
[...] morgonpromenaden på klippan över stranden snurrade Rasmus Fleischers pöbel-inlägg i huvudet, ledandes mig att fundera på köttiga sorgetroll. Dessa kan iaktas på turistorter. [...]
[...] fylldes kommentarsfältet på hennes blogg med löss och fästingar. Saken omtalades här, här, här och [...]
[...] jag så bröt min självpåtagna isolering från näten idag och betade av bloggar tipsade Copyriot om ett visst utbrott av hatkommentarer på Isabelle Ståhls blogg när hon varit på teve och [...]
Det finns alltid ett oändligt antal olika perspektiv och möjliga fokus på varje komplex företeelse. Problemet är knappast härskarteknikerna i sig utan att beskrivningarna (sorgetroll, kvinnohatande bittra människoimitatörer m fl) är inkonsekventa och spekulativa överförenklingar präglade av illvilja. Förakt för det svaga (i det här fallet är den förhatliga svagheten ironiskt nog illvilja) kan för övrigt också ses som en svaghet i förklädnad. Och så vidare, i eviga intellektuella utläggningar, diskussioner och debatter. Varje uttryck, varje koncept går att plocka isär och dekonstruera in i minsta beståndsdel (jag råkade först skriva beståndsfel). Men sådana brister, då de är resultatet av vår språkliga, emotionella och kognitiva ofullkomlighet, är nog tyvärr helt oundvikliga. Behöver jag ens nämna de omfattande problemen med antagandet om den fria viljan? Eller den varitabla omöjligheten för olika individer att förstå varandra på djupet, eller i många fall ens på ett relativt ytligt plan? Jag skulle gissa på att jag klassas (dvs nedvärderas), åtminstone för stunden, som grå vampyr som en konsekvens av denna kommentar, men vill trots det meddela att jag verkligen uppskattar den här bloggen; jag upplever relativt ofta dess tillhörande skrifter som djupsinniga och intressanta.
[...] Kullenberg undrar hur man ska hantera de negativa aspekterna av internets öppenhet, som tillåter sorgetroll att härska fritt i kommentarsfälten. Ska man vara tvungen att välja mellan att stå ut med hat [...]
[...] ekologi och etikAtt bygga en lösning på Internet Hate Machine » cerebralmaskineriet on Trolltyg, del 9: Om pöbelnrasmus on Fylkingen, Facebook och intermediakonstenrasmus on Acta, qui Bono?DanceK on Acta, qui [...]
[...] Trolltyg, del 9: Om pöbeln [...]
Kommentera