Jag hoppas att Caroline Ringskog Ferrada-Noli vinner Borås Tidnings debutantpris. Men normen för vad som är en litterär debut lämnar mig förbryllad.
När begåvade bekanta blir uppkallade till något bokförlag och återvänder tillbaka skinande glada, då är det ingen mening att ens fråga vilken form som deras litterära debut ska ta sig. Alla förlag tycks vara överens om den grundläggande formeln för hur unga stjärnskott ska hanteras – de ska uppmuntras till att skriva en debutroman. På listan över vårens debutanter är det svårt att hitta annat än romaner, vad gäller skönlitteratur riktad till vuxna. Nominerade till Borås Tidnings debutantpris är fem romaner.
En debut ska tydligen vara en roman. Om det nu inte är en diktsamling, för i alla sant kulturella sammanhang är poesin en konstart med en egen kvot som ibland måste fyllas. Men när hörde ni senast en debutant hyllas för sin novellsamling?
Jag har egentligen ingen aning, men inbillar mig att det förr i tiden var vanligare att författare debuterade med noveller och först senare gav sig på romanskrivandet. Låter ganska rimligt, inte sant? Förväntningen på dagens debutanter tycks däremot vara att de ska gå direkt från blogg- till romanformat. Om inte denna första roman blir lyckad är det kört för en, så det är bäst att få in allt stoff man har på lut i romanen. Vilket knappast kan förenkla skrivandet av bok nummer två. Fast detta är återigen rena spekulationer från min sida.
Skräckförfattaren Thomas Ligotti säger i en intervju, som svar på frågan om varför han föredrar noveller (short stories) framför romaner (novels):
People will accept a short horror story that ends badly. They won’t accept this in a horror novel… not after they’ve read so many hundreds of pages. Horror stories in the short form are like campfire tales or urban legends that are just a way of saying “Boo.”
En liknande fråga ställs i en annan intervju med Thomas Ligotti och får där följande svar:
I’m a writer who has a gift for imagery, for clever phrases, and for delving into universal themes. When you’re starting out and that is all you have, it is difficult to sustain anything other than shorter work. Over the years I have worked hard to develop good characterization, to plot my work better, etc. As I have developed these skills, I have gravitated toward longer and longer work, in part because I have been able to build structures and create characters which could sustain longer work. I write very organically, very much by feel and touch, so it was only natural that I develop in this way.
I used to prefer the short story for its economy – I’d read too many novels that seemed to contain scenes only for the sake of having 300 pages to market as a novel.
Att alltför många böcker är alltför långa borde alla kunna hålla med om. Det utesluter inte att det även finns alltför korta böcker och att även långa böcker har ett existensberättigande.
Avslutningsvis noteras att förra sensommarens manifestdebatt bara handlade om hur romaner ska skrivas. Romanens ställning i förhållande till andra skönlitterära former är tydligen inte lika intressant att diskutera.
11 kommentarer ↓
Mats Kolmisoppi och Alejandro Leiva Wenger debuterade båda med hyllade novellsamlingar i början av 00-talet. För att nämna två undantag. Tyvärr gick bara den förre vidare till romanformatet.
Personligen tycker jag inte att det är någon förlust om en författare inte går vidare till romanformatet, förutsatt att den fortsätter skriva noveller. Det skadar inte med fler duktiga novellförfattare; det finns redan så många som vill skriva romaner. Angående debut så roar det mig att den måste komma i formen som en bok – oavsett om det är en roman, novell- eller diktsamling. Hur mycket debutant är den som under åratal till exempel har skrivit noveller för tidskrifter egentligen?
//JJ
Direkt från blogg till novell säger du…
När får vi se en snaskig våldsam deckare/thriller på 300 sidor om mord på upphovsrättsreformister som löses med hjälp av o-ortodoxa metoder av en intelligent och tillbakadragen doktorand i samtidshistoria? Bör inkludera ett förlorat verk av Bataille som innehåller någon form av dold kod och finns endast i ett exemplar i något lätt exotiskt Europeiskt land (Bör innehålla Alper eller svårförståeliga religioner). IPFI tjänar bra som den Illuminati-front som håller i trådarna…
Pluspoäng för vulgära beskrivningar av mörka rum där huvudpersonen löser mysteriet samtidigt som han (alltid en man) dricker kvalitetsalkohol och lyssnar på verk av Arcangelo Corelli.
Kommer snart till en stålbinge hos Akademibokhandeln nära dig.
Eh, för egen del har jag inte precis några skönlitterära planer. Men jag skulle gärna läsa nämnda bok. Tills vidare läser jag Thomas Ligotti och Reza Negarestani – återkommer med inlägg om dessa!
Ser mycket fram emot Ligotti-inlägg – har länge umgåtts med planer på att introducera honom på svenska.
Det låter som att du menar att noveller är enklare att skriva och därför borde vara det man börjar med.
Men noveller är inte enklare. Kanske är de till och med svårare. I en roman kan handlingen krångla sig fram bitvis och du har nästan obegränsat med plats att föra fram din poäng. I en novell måste varje ord vara det rätta och optimala för sin plats.
Jag påstår inte att noveller nödvändigtvis är enklare. Antagligen tar det längre tid att producera en novellsamling än en roman, vilket kan vara förklaringen till förlagens romanhets. Jag tycker hur som helst att det är trist att novellformatet osynliggörs. Besattheten vid “debutanter” gör också att noveller publicerade i tidskrifter etc får lägre status, trots att det är en beprövad metod för nya författare att pröva sig fram. Även om det kan passa för vissa att ge ut en roman som första skönlitterära publicering, tror jag inte att det passar alla.
Hit med pengar och förlag så kan jag skriva en novellsamling tills nästa vecka.
Exakt samma diskussion har förts inom filmen i många, många år. Huruvida kortfilmsformatet alltid är en plantskola inför “riktig” filmproduktion, det vill säga långfilm för biograf. Många unga filmare ser på kortfilmen på det här sättet, att den är ett sätt att visa vad man kan för att sedan få möjlighet att göra långfilm.
Själv tycker jag det är en väldigt tråkig syn på kortfilm, och tycker väl egentligen detsamma om romaner kontra noveller.
Noveller är jätteenkla att skriva. Hitta på vilken skit som helst, skriv den på den uslaste svenska du vill – men avsluta alltid med meningen “Det började regna”.
If it worked for Chekhov, it’ll work for you.
[Cheap Trix #264]
[…] Debutantnormen […]
Kommentera