Gunnar Blå: Övervakningen

Förra veckan konstaterade vi att normen för litterära debutanter, åtminstone under senaste decenniet eller så, är att de ska debutera i romanformat. Ett av de strålande undantaget från denna tröttsamma regel är min vän Gunnar Blå, som började med att ge ut kortare berättelser samt ett seriealbum innan han gick vidare till en romantrilogi, Den tredje systern, som nu avslutas med utgivningen av Övervakningen. Möjligtvis avslutas även författarskapet Gunnar Blå – för figuren Gunnar Blå möter döden på romanens sista sida och pseudonymen Gunnar Blå har kontrakterats bort.

– Dubbelagent?
– En av de sista av en utrotningshotad art. Visst var det en härlig tid? Det var länge sedan, då det fanns två sidor. Numera är situationen en liten smula annorlunda, om man säger så. Ingen som ens pratar om sidor längre, det vore bara befängt. Sidornas tid är förbi. Inte utan att jag saknar den.
– Jo, men…
– Skuggpolitikens mekanik har numera blivit kvantmekanik, som min lärare brukade säga. Det finns förstås ingen hårdvaluta längre. Men med rätt kombination av informationsbitar kan du få hela världsytan att bölja. Eller med fel kombination, som vi båda vet alltför väl. De senaste förhandlingarna om Sudans oljereserver gick inte så bra, eller hur?

Så kan det låta i Övervakningen, som har formen av just en spionhistoria även om “spionthriller” känns som en missvisande beteckning just eftersom tydliga antagonister saknas. Inslagen av erotik finns där men är mindre framträdande än vad jag minns från Gunnar Blås tidigare böcker. Boken kan läsas som en undersökning av panspektrisk övervakning som tar tanken på informationsekonomi till sin absurda yttre spets. Att visa känslor är att skänka bort information, i de dunkla nät av frilansande spioner och särskilda byråer där “Carl” är verksam.

Se här ett paradexempel på en av informationskulturens första lektioner: alla sökningar är reciproka. Du lämnar information genom att söka information, laddar upp när du laddar ned.
Mikrofoner och högtalare behöver således inte bara ta upp ljud genom sina känsliga membran och vidarebefordra dem till inspelningsapparater och förstärkare: ljuden kan också fortplantas åt andra hållet, från avlyssnare till avlyssnad.

Undersökningen av övervakning återvänder ständigt till tankar om reciprocitet, på ett allmänt plan. Någon distinktion mellan analoga och digitala mediers reciprocitet görs som synes inte inom vad som ovan kallas för informationskulturen, men läsaren inbjuds att fundera vidare på frågan.

Hur kommer det sig att romangestalten använder mynttelefoner i stället för mobiltelefoner, åker tåg i stället för flyg? Ett fullgott svar är att sådana medier passar sig bättre i spionromaner. Ett annat skäl kan vara det realistiskt paranoida: såväl flygresor som kringbärandet på mobiltelefoner skänker bort oerhört mycket information till ens övervakare.
Fast å andra sidan – att inte bära på en mobiltelefon är ett enormt avbrott från normen som i sig kan väcka misstankar. (Frankrikes inrikesminister framhöll, som ett indicium på hur farlig “preterrorism” som Tarnac 9-aktivisterna ägnat sig åt, just att de inte hade några mobiltelefoner.) Övervakningen konstaterar:

Allt som avviker väcker uppmärksamhet: även inom underrättelsearbetet är det skillnaden som skapar betydelse. Det gäller att inte lämna ifrån sig någon information, åtminstone inte gratis. Samtidigt visste ‘Carl’ att ett allt för noggrant efterföljande av reglerna också framstod som en avvikelse: en viss oregelbundenhet är normal. /…/
Han såg sig som en reptil i en skuggvärld av klibbigt informationsslem, där enstaka trådar inte bar hans tyngd, där vissa alltför stora klumpar kunde bli hans död.

Vad som gör hushållandet på underrättelser så absurt är att det äger rum mitt i ett överflöd på information som romangestalten på samma gång låter sig genomblåsas av.

Han hade tidigare sett sitt subjekt som koncentrerad uppmärksamhet, fokuserat betraktande, nyfiken övervakning. I själva verket var det motsatsen: effekten av en omfångsrik, komplex censurapparat vars huvudsyfte var att sålla bort större delen av informationen som vräktes över honom.
Möjligheten av ett stabilt medvetande var beroende av denna mäktiga vågbrytare, som i första hand opererade på tidens nivå, genom förskjutningar och förlängningar. Hans subjekt bestod av ett underskott på information. /…/
– Stormen blåser rakt igenom mig.

Med ungefär samma ord om verklighetens storm avslutas för övrigt Carl-Michael Edenborgs radiomonolog, sammanklippt ur en intervju av Eric Schüldt. Ni måste lyssna på den.

Övervakningen har tydligen sitt “första recensionsdatum” (vad det nu betyder) denna torsdag, men har redan fått fina recensioner av Johannes Forssberg i Expressen och av två skribenter i tidningen Kulturen. Boken köpes lämpligen direkt från Vertigo förlag.

Uppdatering: Vertigomannen sammanfattar första responsen och Pia Bergström recenserar i Aftonbladet.

8 kommentarer ↓

#1 JN on 28 January 2010 at 10:00 am

“Att visa känslor är att skänka bort information”

Vid det här stycket kommer jag genast att tänka på folk som skriver känslomässiga facebook-uppdateringar, typ “just idag är jag stark” eller – ännu värre – “Här har man ansträngt sig och lagt ned sin själ bara för att bli huggen i ryggen av de man anstängt sig för”. (liknande skrivet av tidskriftsredaktör) Folk gnäller gärna och ofta (och med all rätt) på FRA, IPRED mfl storerbrorsfasoner. Från där jag sitter ser det dock ut som individen slänger bort sin integritet helt på egen hand.

Apropå egentligen ingenting.

#2 Jesper on 28 January 2010 at 10:14 am

Boken verkar bra, rentav lysande. Skulle du vilja säga att upplevelsen av den blir avsevärt bättre om man läst de tidigare böckerna i trilogin?

OT: håller på med det postdigitala manifestet och gillar den skarpt, både språket och tankegodset är skitbra. Kanske tycker jag så för att jag håller med dig, eller så är det på grund av att det är bra som jag håller med dig.

#3 Black Metal on 28 January 2010 at 10:52 am

Fin text som vanligt. Men slutet: “Boken köpes lämpligen direkt från Vertigo förlag.” Eh? Sedan när är det här en reklamplats? Med instruktioner om var man “lämpligen” köper ut sina varor?

#4 Nora on 28 January 2010 at 11:11 am

Hej! Tack för tipset, denna Bok verkar enastående och tack för förslaget att köpa den via Vertigo Förlag.

Det känns att vara en mycket filosofisk bok – att skapa det möjliga … så Vackert idag.

#5 rasmus on 28 January 2010 at 11:25 am

JN: Visst kan man se det så, fast å andra sidan tycker jag “den personliga integriteten” är det enda rimliga skälet att vilja undvika övervakning.

Jesper: Jag rekommenderar även Gunnar Blås tidigare böcker, som är av ganska annorlunda slag, men skulle inte säga att det spelar så stor roll om man läser dem i ordning. Övervakningen inleds också med en kort resumé över Gunnars tidigare öden.

Black Metal: Jag gör reklam när jag känner för det – oftast via diskreta länkar, denna gång även genom en skriven mening.
Vad jag marknadsför är verksamheter som jag tycker står mig nära, eller som jag tycker förtjänar stöd, och till dessa hör utan tvivel Vertigo förlag. Här upprätthålls inga illusioner om journalistisk objektivitet. Kan för övrigt nämna, så här i förbifarten, att jag fick ett förhandsexemplar av boken från Vertigo med dedikation från den gode Gunnar.
Tipset om att köpa boken direkt från Vertigo ska ses som en uppmaning att inte i onödan anlita återförsäljare som Adlibris, vars monopolliknande ställning jag ser som ett problem.

#6 Blackie on 29 January 2010 at 10:11 am

Klart du ska stötta bra verksamheter, det är en fungerande grundhållning.
Jag menar bara: Man kan också lämpligen köpa den på sitt välsorterade lokala bokkafé.
Eller låna den på sitt lokala bibliotek.
Till exempel.
På så sätt sprids den ut till människor som inte hittat Vertigo än.

#7 Förlorarkroppspråk « Isabelle Ståhl – istället för sömn on 29 January 2010 at 12:47 pm

[…] skriver Gunnar Blå i Övervakningen, omskriven av Rasmus här. Det funkar kanske lite så med bekräftande nickanden och leenden.  När man visar att man hör […]

#8 Frej on 16 December 2010 at 11:45 am

Åhh, du ska ju inte skriva hur den slutar.

Kommentera