På Stan-bloggen har rätt i att jag var på Sunn O))) spelningen på Fylkingen efter att biljetter som tagit slut trots allt trixades fram. Fast in jag därmed förvandlats till hipster, nja. Hur som helst är det en fin liten rapport som även recenserar publiken och beskriver hela situationen, inte bara duons insats på scen.
Basen dödade inte (förstås) men efteråt lät tystnaden på Skinnarviksberget lite vackrare och ljuden från staden lite underligare. Därtill är jag övertygad om att det extrema mullrandet rent muskulärt är välgörande. Någon observerade:
öronproppar gör ju ingen skillnad på en Sunn-spelning. Det viktigaste är att hålla munnen halvöppen hela tiden så att basvågorna slipper ut.
Jag vet inte exakt hur det funkar, men gapade gjorde jag, hela vägen.
Uppdatering: En läsvärd, lite längre post utifrån Sunn O)))-spelningen på bloggen Alamut (som för övrigt ser lovande ut). Tar delvis upp samma utvecklingslinje som i ett tidigare inlägg härifrån, “Hurusom domedagsgitarren blev till en kvittrande fågel“.
På ett lite annat tema, men också högst rekommenderad läsning: Ny musik för hållbar utveckling ifrågasätter P2-konceptet “Art’s Birthday”.
28 kommentarer ↓
[…] även: Copyriot om […]
Internetikon.
Så sant som det var sagt.
Det bästa var ändå när det vibrerade så mycket så det kittlades om fötterna, man kände inte riktigt marken på det sättet. Ska bli kul att se mina anteckningar med, kan tänka mig att vi skrev helt olika saker.
<3
Kommentera