När de stora grammofonbolagen åren 1969-71 arrangerade de första upplagorna av Grammisgalan, utlöstes en våg av protester, både från kultursidornas skribenter och från de mindre bolagen kring den framväxande proggen. Att stora skivbolag skulle dela ut pris till varandras försäljningsframgångar sågs som osmakligt. När å andra sidan Grammisgalan delade ut flera av priserna till artister som hörde till de mindre bolagen, var inte längre storbolagen så intresserade av jippot, som lades ned.
Inte förrän år 1988 vågade Ifpi återuppta Grammisgalan, som sedan dess lyckats åtnjuta viss respekt, även om röster varje år har höjts om det tvivelaktiga i att bolag belönar sig själva.
År 1998 skedde någonting extraordinärt. Upp på scen klev handelsminister Leif Pagrotsky och delade ut regeringens nya specialpris, för “utomordentliga insatser för svensk musikexport”, till Nina i Cardigans. Sedan dess har ministrarna fortsatt att dyka upp på Grammisgalan och dela ut regeringens musikexportpris. Motiven handlar, åtminstone numera, inte så mycket om att själva säljandet av skivor ska dra in pengar, som om s.k. Sverigefrämjande i utlandet – alltså att folk ska välja att köpa Ikea och Volvo efter att svensk musik fått dem att associera varumärket Sverige med någonting coolt.
Härom dagen höll handelsminister Ewa Björling tal i samband med att nomineringarna till regeringens pris offentliggjordes.
Arbetet med Regeringens Musikexportpris leds /…/ av Michael Treschow (juryordförande). Juryn består av Fredrik Wetterqvist (UD), Wera Körner (Rikskonserter), musikjournalisten Sofia Nyblom (Svenska Dagbladet m.m.), Maria Engström (KK-stiftelsen), Anders Hjelmtorp (ExMS), Nutta Hultman (SMFF), Thomas Stenmo (IFPI) och Claes Olson (Musikindustrin).
Man kan tycka det är osmakligt i sig att regeringen gullar med branschorganisationen Ifpi på detta sätt. Om den saken ska dock inte ordas här.
Musikexportpriset är osmaligt av ett annat skäl, som är mer estetiskt än politiskt. Smaka på listan över nomineringar som nyss nämnda styrelse fått ihop:
Årets fem nominerade till Regeringens Musikexportpris är Björn Ulvaeus & Benny Andersson, årets dubbla UK-etta Basshunter, just nu albumaktuella September, klarinettisten Martin Fröst och låtskrivaren/producenten Max Martin.
Vilken är meningen med att jämföra Martin Fröst med Max Martin? Tydligt är att en kvotering mellan genrer har gjorts. Så vilka kriterier ska användas? Uppenbarligen inte försäljningssiffror, men ändå handlar priset på något sätt om “export”. Annan slutsats är svår att dra än att regeringens musikexportpris handlar om att reducera musikartister till dragåsnor för varumärket “Sverige” – samt om att i en årlig ritual bekräfta Ifpis och Grammisgalans legitimitet.
Om regeringen vill belöna och uppmuntra musik, finns det otaliga andra vägar, och inget skäl att slänga sig med det fortfarande mycket oklara begreppet “musikexport”. Så lägg ner skiten! Ifpi kan ordna sina galor på egen hand!


4 kommentarer ↓
Äntligen ryter du till! Jag väntar på den dagen då vi ser en repris av Philemon Arthur-fadäsen. Förhoppningarna går till en grammis åt Onkel Kånkel, varav efter man kan lägga ner dabaclet för gott.
[...] Lägg ner regeringens musikexportpris! [...]
[...] Post a Comment Your email is never published nor shared. Required fields are marked * Name * Email * Website Comment ‹ Kopimi-smittan muterar vidare i Glänta Möjligtvis liknande inlägg: Lägg ner regeringens musikexportpris! [...]
[...] Kanske liknande Lägg ner regeringens musikexportpris! [...]
Kommentera