Angående nätets definition

SamtaletInternetdagarna som samarrangerades av Juliagruppen och Open Internet var, ärligt talat, extremt lyckat. Jag råkade dock tänka högt, med mikrofon i mun, som reaktion på ett lärt bidrag från Daniel Westman. Här kommer ett försök att omformulera ett bludder till textform:

Daniel Westman berättade att han just skrivit ett utlåtande till det överklagade fallet där han tar ställning mot tingsrättens domslut.

Trodde tingsrätten att Black Internet kunde göra ett kirurgiskt ingrepp, eller insåg de att sladden måste ryckas? Ingen vet. Tingsrättens dom lämnar alla frågetecken öppna. Formellt handlar detta bara om upphovsrätt, men vad det innebär i praktiken beror på lagens utrymme för civila tvistemål. Dessa avväger mellan två parter: nätoperatör kontra rättighetsinnehavare. “Tredje man” har inget att säga i sammanhanget. “Tredje man” betyder, i sammanhanget, internet.

Daniel Westman antydde – och detta är en hårdragning som han själv kanske inte själv köper – att vi bör välja identifiering för att slippa blockering (av nätet). Med andra ord att det är rimligare att beivra individers brottsliga handlingar än att blockera de tjänster som möjligtvis begår medhjälp (till medhjälp till medhjälp). Själv tog jag mikrofonen i anspråk för att bland annat påpeka att anonymitet inte är någon “rättighet” (som kan erkännas eller förvägras). Istället måste man se identifiering (icke-anonymitet) som något som måste produceras. Ofta genom förbud av öppna nätverk och delegering av legitimationstvång.

Är då detta ett val eller ett spänningsfält? Jag tror för egen del att Daniel Westman är någonting relevant på spåren. Visst finns det ett spänningsfält mellan anonymitet och kryptering, för kryptering förutsätter någonstans tillit, det vill säga identifiering. Däremot är det livsfarligt att förutsätta identifiering som normaltillstånd på nätet. Anonymitet är ingen rättighet, utan en simpel följd av att vem som helst kan koppla upp sig mot vilket IP-nummer som helst. Anonymitet är normaltillståndet, identitet måste produceras.

Extremt förenklat kan vi hitta tre innerligt sammankopplade dikotomier:

  1. Blockering / identifiering
  2. Nätet av sajter / nätet av peers
  3. Kryptering / anonymisering.

Eller?

Mycket förenklat kan vi möjligen säga såhär: Juridiken utgår från ett nät av sajter. Internetprotokollet utgår från ett nät av peers. Vidare frågor:

Fråga: Vad är en sajt?
Svar: En relativt stabil peer.

Internet är ett nätverk av peers, vars erbjudanden av data kan vara kortare eller längre tid. När en peer varar någorlunda lång tid samt är tillgänliga för alla andra IP-adresser, så kallar vi den ofta för en webbsida. BitTorrent-protokollet har medverkat till att polarisera mellan sajt och peer, men är långt från det enda protokoll som driver nättradiken i samma riktning.

“Ska rättsväsendet fungera även på internet?” Följdfrågan som alltid måste ställas: “Ska rättsväsendet fungera ävan på lokala nätverk?” Lokala nätverl involverar LAN-partyn som Dreamhack, såväl som ett bluetooth-nätverk mellan två telefoner, där den ena överför favoritmusik till den andra. Om man säger att rättsväsendet “borde fungera även på internet”, borde man även säga att det borde fungera i förhållande till denna bluetooth-överföring. Vad skulle det innebära?

9 kommentarer ↓

#1 Torsten on 4 November 2009 at 2:19 am

Jag förstår inte. Är det anonymitet eller identifiering som produceras? Och varför skulle tillit vara samma sak som identifiering?

#2 rasmus on 4 November 2009 at 8:10 am

Vilket tråkigt tonfall, Torsten!
Vad gäller produktionen så hade jag helt enkelt missat något ord. Nu är det fixat i inlägget ovan: Identifiering måste produceras, medan anonymitet är normaltillståndet i ett IP-nätverk.
Jag skriver heller inte att tillit “är samma sak som” identifiering, däremot att tillit i ett IP-nätverk tenderar att förutsätta någon form av identifiering. Inte identifiering som att man alltid kan koppla varje IP-adress till ett personnummer, vilket är den identifiering som juridiken ofta fiskar efter, men ändå en tillit som kopplas till människor som man på något sätt kan lita på att de finns bakom nätverksadresserna.

#3 Jonas B. on 4 November 2009 at 10:17 am

Varför blanda ihop lagren? En peer är inte en websida lika lite som ett email är det.

En dator serverar en websida till en klient. Båda är peers på det nät som sammankopplar dem.

Annars en intressant frågeställning. Själv är jag tveksam till om identitet ens skalar till internets storlek, vilket skulle göra det hela irrelevant.

#4 AndersH on 4 November 2009 at 12:46 pm

@Jonas B: Varför blanda ihop lagren? Jo, för att synliggöra att juridiken gör det.

Juridiken utgår som sagt från ett nät av sajter, virtuella platser, och ofta används begreppet webbsida eller webbplats helst synonymt med detta.

Det blir tydligt både i diskussioner om upphovsrätt, vid yttrandefrihetsbrott i diskussionssystem och i det senaste förslaget om förbud mot att titta på barnporr.

Lagen utgår från att när man ser en webbsida på sin skärm så finns den inte i den egna datorn, utan att webbläsaren är ett fönster till något som finns på någon annan plats. Att sidan tekniskt är nedladdad och finns i ett par–tre olika kopior i datorns olika delar spelar ingen roll. Nedladdning, exemplarframställning och innehav i juridisk mening blir det först när man aktivt väljer “Spara som”.

#5 Intensifier — Reflektioner Internetdagarna on 4 November 2009 at 1:37 pm

[...] deltagande på internetdagarna är det på sin plats med några reflektioner. Läs även Copyriots tankar om vad internet [...]

#6 Jonas B. on 4 November 2009 at 9:28 pm

Anders H: Lagtexten blir ju alldeles omöjlig att tolka om den inte ens är syntaktiskt begriplig. Inte är väl det något att sträva efter?

#7 RedLib on 4 November 2009 at 10:53 pm

Kryptering är inte i motsats till anonymitet. Kryptering kan fylla en funktion ändå. Jag kanske utbyter information med 1000 peers. Även om några av visar sig ha illasinnade avsikter så förhindrar kryptering att någon utomstående sitter och avlyssnar all kommunikation till alla 1000.

Framför allt tror jag anonymitet är en nödvändighet för ett öppet nät (eller öppet samhälle i stort). Det enda som i slutändan garanterar öppna aktörers yttrandefrihet är att deras budskap sprids ändå mer anonymt ifall någon försöker tysta dom.

#8 Daniel Westman on 5 November 2009 at 11:44 am

Tack för intressanta synpunkter Rasmus!

Inte heller min kommentar på seminariet var uttryck för någon färdigbakad slutsats, utan det handlade mer om en lös observation av ett samband.

Jag tror att det är svårt att få politisk acceptans för att alla åtgärder som går ut på att “producera identitet” ska motverkas samtidigt som skyldigheterna för den som vidareförmedlar trafik ska vara obefintligt. Total rätt till anonymitet låter sig inte förenas med total ansvarsfrihet för alla som förmedlar trafik tror jag. Jag tror inte att vi skulle få ett så trevligt nät då heller.

Personligen lutar jag åt att det viktigaste är att garantera nätets öppenhet och kommunikationsfriheten och att det inte är orimligt med vissa krav på att “identifiering produceras”. Sedan måste det givetvis göras på ett rimligt och balanserat sett. Det finns mellanting mellan FRA och datalagring å ena sidan och total frihet från identifieringsförsök ä den andra.

Sedan är jag fullt medveten om att tekniska utmaningar m.m. Det kommer inte alltid gå att identifiera någon. Men låt oss mer principiellt diskutera relationen mellan de två frågorna. Vad är viktigt och varför?

RedLib: Yttrandefriheten har alltid gränser och hur ska man göra om någon går över den? Hålla den som begått brottet ansvarig tycker jag är huvudalternativet? Om någon annan träder fram som anvarig utgivare är det ett sätt att upprätthålla en långtgående rätt till anonymitet (jfr tryckfrihetsförordningen).

#9 RedLib on 5 November 2009 at 2:41 pm

Jag tror inte yttrandefriheten har gränser längre i praktiken. Skadad av det är ringa eftersom anonymt bladder på internet knappast har något genomslag.

Det är som med rösträtten. Alla får rösta, en del röstar idiotiskt men det får lösas med debatt.

Med dagens teknik går det att skapa en mardrömslik övervakning. För att det går är det inte rätt, men jag tror inte man ska bortse från att det går. För om det går kommer det att göras. Det går bara att bekämpa tekniskt och det går bara att bekämpa genom att skapa anonyma kommunikationsvägar.

Total anonymitet eller total diktatur är alternativen – mitt på motorvägen kan vi inte stå (för att glädja rasmus med en bilmetafor).

Kommentera