Musikexportpriset som nästan försvann

Regeringen borde lägga ner sitt “musikexportpris”, skrev jag för ett drygt år sedan. Mina antipatier mot detta pris, som instiftades av Leif Pagrotsky under cd-bubblans storhetstid år 1998, är både politiska och estetiska. Politiskt är det osmakligt att regeringen i år efter år har skickat ministrar till Ifpis firmafest, Grammisgalan, som förra året tevesändes för kanske sista gången. Betydligt tyngre väger dock den avsmak jag får mot tanken på att bedöma musik som en exportvara. Jag hade inte brytt mig så mycket om regeringen hade gjort en strikt kommersiell bedömning, men när de samtidigt kvoterar in konstmusik för syns skull blir det direkt äckligt – jag kan inte hjälpa att jag tappar respekt för de artister som låter sig reduceras till reduceras till dragåsnor för trademark Sweden.

Jippon av detta slag känns kort sagt inte 100 % värdiga – inte för någon av de inblandade:

För ett par veckor sedan ställde Ifpi åter till med firmafest, fast denna gång utan tevekameror – och utan ministrar. Regeringen har i det tysta gjort slut med Ifpi, på åtminstone ett litet symboliskt plan. Något musikexportpris delades inte ut på Grammisgalan, men priset finns ändå kvar. På måndag delas det ut av handelsminister Ewa Björling, vid en betydligt mindre ceremoni på Rosenbad.
Utrikesdepartementet meddelar att fyra kandidater är nominerade:

popgruppen Mando Diao, låtskrivaren Max Martin, operasångerskan Nina Stemme samt discjockeytrion Swedish House Mafia.

Som vanligt är Max Martin nominerad. Han har vunnit priset förr och skulle vinna det åtminstone vartannat år om det enda kriteriet var att man drog in mycket stålar. Som vanligt har man dock även kvoterat in en representant för det penningsvaga fältet “klassiskt/jazz” och prisets anseende är beroende av att de också får vinna ibland, så Nina Stemme är inte chanslös.
Om jag själv får gissa vinnare, så tror jag på Swedish House Mafia – varken på grund av musikalisk kvalitet eller monetär kvantitet, utan för att de systematiskt framhåller nationen som varumärke och råkar ha “Made in Sweden” som sin paroll. Sånt vill regeringen uppmuntra!
Musiker bör hålla en nationell profil – så lyder, allt tydligare, exportprisets centrala budskap. Varje uppmaning åt ett håll är en avrådan åt det andra. Regeringen är mindre förtjust i gränsöverskridande artistsamarbeten eller musiker som är ointresserade av att framhålla sin svenskhet.

Fast hur många orkar längre bry sig? Det är talande – kanske rentav ett tecken på konflikt – att vare sig Ifpi-sajten Musikindustrin eller ExMS bemödat sig om en notis angående regeringens nomineringar. Och ingen dagstidning verkar heller ha tagit upp det, med undantag för en lokaltidning, som noterar att traktens stolthet har nominerats “till fint musikexportpris”. Mycket gulligt!
Klicka för större artikel, om du vill läsa hur regeringstjänstemannen Fredrik Wetterqvist resonerar kring kriterierna för priset.

För övrigt kan noteras att nya numret av musikmagasinet Novell gör upp med myten om “den svenska musikexporten”. Jag har ännu inte läst Maggie Strömbergs artikel men utifrån andrahandsbeskrivningarna vågar jag gissa att den till någon del har låtit sig informeras av min pågående forskning. Glädjande! Förresten skrev jag ihop en kort sammanfattning på beställning av Kultursmockan som ges ut av Sveriges musik- och kulturskoleråd.