Det är bara en tidsfråga innan företaget Ace of Base drar in mer exportintäkter till Sverige än företaget Volvo. Har politikerna insett det?
Först idag, tretton år senare, har prognosen börjat få realistiska drag. Om den skulle förverkligas är det dock knappast genom att Ace of Base växer, utan genom att Volvo kollapsar…
Ännu ett underhållande citat i samma skola:
– Hip-hop-bandet Latin Kings från Alby Norra Bodkyrka [sic!] har ett högre förädlingsvärde än Gambro.
Det konstaterar Hans Källenius, VD för Exposition 1997, apropå det faktum att upplevelseindustrin ersätter verkstadsindustrin som näringslivets mest dynamiska sektor.
I framtiden kommer det att snurra fler CD:n än svenska kullagar. [sic!]
Ledarsidan i Resumé, 1994
Citatet ovan ska ha varit första gången som begreppet “upplevelseindustrin” (härstammande från Alvin Toffler) användes i svensk press – intressant nog genast som ett “faktum”. Under mitten av 1990-talet etablerades begreppet inte minst av SAF-förbundens tidningar, där tesen om en övergång från varor till upplevelser knöts till en högerpolitisk agenda. Under decenniets sista år framträder Stig-Björn Ljunggren som en särskilt idog predikare av begreppet.
Som citaten ovan visar, backades tesen upp med exempel från CD-bubblan, även känd som “det svenska musikundret“. Men även stora idrottsevenemang anfördes ofta. Någon definition av “upplevelseindustrin” dök inte upp förrän i slutet av 1999, då KK-stiftelsen inledde en storskalig och flerårig kampanj. Först sorterade man, utan närmare motivering, bort idrott och pornografi, vilket inte räknades som riktiga upplevelser. Däremot inräknas turism, som enligt alla beräkningar står för större delen av upplevelseindustrins omsättning. Avgränsningen kan utföras med hjälp av det flummiga k-ordet, som vi ser i den definition som KK-stiftelsen använder idag:
Upplevelseindustrin är ett samlingsbegrepp för människor och företag med ett kreativt förhållningssätt som har till huvuduppgift att skapa och/eller leverera upplevelser i någon form.
Efter att ha definierat “branschen” inledde KK-stiftelsen ett systematiskt arbete för att ge den en gemensam identitet. Nätverksbygge, attitydpåverkan och skapanden av “kreativa mötesplatser”. I detta gick KK-stiftelsen långt utanför sitt uppdrag, menade Kungl. Vetenskapsakademien som hade statligt uppdrag att granska verksamheten. Kritiken [pdf] var mycket skarpt formulerad:
Möjligen uppfattar sig KK-stiftelsen i detta avseende som en avantgardistisk organisation, där ungdomen sätts i den kreativa utvecklingssitsen, dvs. att den genom sin satsning på Upplevelseindustrin inte bara satsar på en industri med stora framtidsutsikter, utan också blir en kraft vid utvecklingsfronten.
/…/
Stiftelsen har valt att framstå som en aktör som vill vara processdrivande och skapa nya verksamheter. För detta finns ett stort inslag i Stiftelsens verksamhet av marknadsföring med livfulla och påkostade broschyrer och anordnande av konferenser och mötesplatser. I detta arbete har förutom egen personal, konsulter och reklambyråer använts i sådan kontaktskapande verksamhet. Få konkreta resultat har hittills redovisats.
Under 2000-talets första decennium har begreppet “upplevelseindustrin” rentav letat sig in i akademin. Samhällsvetenskapliga forskare har börjat att använda begreppet på ett både odefinierat och oproblematiserat vis. Ett exempel är medievetaren Patrik Wikströms avhandling Reluctantly Virtual, som i inledningen motiverar sin relevans med att KK-stiftelsen minsann påstått att sju procent av världsekonomin består av upplevelseindustrin, som han dessutom översätter till “copyright industries”. Andra exempel kan återfinnas i antologin Kulturell ekonomi, utgiven av forskare vid Kalmar högskola, en bok som bland annat används i Emma Stenströms undervisning på Handelshögskolan (detta inte sagt för att misstänkliggöra undervisningen, utan för att ge exempel på bokens användning). I antologin skriver de bägge kulturgeograferna Christer Foghagen och Susanne Johansson om konstnärsklusters betydelse för turismen på Öland.
De anför bland annat att upplevelseindustrin sysselsätter “cirka 370000 personer”, en siffra som de hänvisar till en bok av konsulten Bengt Wahlström. Är det vetenskapligt hållbart att slänga sig med sådana begrepp utan att ta ställning till hur de avgränsas? Vidare skriver de bägge kulturgeograferna:
Många faktorer i dagens samhälle pekar på att upplevelsen och därmed upplevelseindustrin kommer att spela en allt större roll i samhällsutvecklingen. /…/ Framtidsforskare talar om att en förskjutning nu sker från ett informationssamhälle mot ett kunskaps- och upplevelsesamhälle.
Vilka då “framtidsforskare”? Meningen har en fotnot, som hänvisar till KK-stiftelsens första rapport i ämnet från 1999, som alls inte är en forskarprodukt utan gjorts av representanter för den “bransch” som blåses upp. I den rapporten står bland annat att läsa:
Många faktorer i dagens samhälle pekar på att upplevelsen och därmed upplevelseindustrin kommer att spela en allt större roll i samhällsutvecklingen. /…/ Framtidsforskare talar om att en förskjutning nu sker från ett informationssamhälle mot ett kunskaps- och upplevelsesamhälle.
Ordagrant samma sak! Christer Foghagen och Susanne Johansson har kopierat direkt från KK-stiftelsens rapport och in i sin vetenskapliga publikation, utan att använda citattecken. Att göra så måste, utifrån akademiska normer, anses ytterst tveksamt. Särskilt när det görs för att åkalla ett stöd från “framtidsforskare” – som förblir odefinierade! Att hänvisa till Alvin Toffler skulle kanske inte verka tillräckligt seriöst, men tydligen går KK-stiftelsen bra, trots den förödande kritik som Kungl. Vetenskapsakademien riktat mot dess uppfinnande av “upplevelseindustrin”.
Kan någon vara vänlig och definiera skillnaden mellan “informationssamhälle” och “kunskaps- och upplevelsesamhälle”? Övergången från det ena till det andra påstås äga rum antingen “nu” (KK-stiftelsen, 1999) eller “nu” (Foghagen & Johansson, 2007). När är den klar?
Allt detta ordande om en bransch som ännu inte fått en trovärdig definition leder osökt tankarna tillbaks till popreggaeskalderna Ace Of Base – som för övrigt snart förutses bli en större exportindustri än självaste Volvo – vilka för några år sedan mediterade över frågan i låten “What’s the name of the game?”
What’s the name of the game?
Thinking about our story.
What’s the name of the game?
Honey don’t you worry!
You’re the code to my heart.
Be my own redeemer
what a combination baby.
I wanna be.
What’s the name of the game?
21 kommentarer ↓
Rörliga GIF:ar i form av (göteborgska) kullager i en göteborgsk bil! Snacka om att du har 1996-ifierat denna bloggpost.
Strålande!
Rörliga GIF:ar!? Nu är det bara blink-taggarna som fattas. ;)
Intressant inlägg. För de som inte redan har läst din text “Det svenska musikundret” så rekommenderar jag det:
http://copyriot.se/2009/02/27/det-svenska-musikundret-papper-till-ekonomhistorikermotet/
Tor: BLINK-taggarna fattas inte alls – kolla längst ner på varje Copyriot-sida så ska du se :D
Vilken härligt subtil detalj att när man tittar på denna artikel på förstasidan så är hjullagrena verikalt placerade, som att ace of base fotot skulle pressas igenom nån sorts vals. Medans när man fullskärmar artikeln så uppenbarar sig kullagren på sidan, som om det var nån sorts bil som körde runt med ett ace of base foto.
En bil säger ni? Jag trodde det var menat att vara en kassett med kullager som hjul, haha. Men en bil är kanske mer korrekt i artikelns sammanhang. :)
Väldigt intressant. Bara en kort kommentar om forskningsfusket. Det är en ganska delikat fråga, och mitt tips är att du pratar med din institution om det då sådana anklagelser är väldigt allvarliga. Menar inte att du inte har goda belägg, bara att det är en fråga som måste skötas på det akademiska spelfältet också (internet har ju delvis förändrat allt detta, som ditt inlägg är bevis på).
Martin K: Jag menar inte att jag har anklagat någon för forskningsfusk, bara för en låg standard och dålig akribi. Jag är inte helt säker på hur en sådan sak skulle skötas inom det akademiska spelfältet. Har t.ex. ingen lust att använda min värdefulla arbetstiden till att tjata på att min egen institution skulle agera polis, så att säga…
OK, man kanske inte ska överdriva graden av allvarlighet och givetvis handlar det inte om något polisbeteende som ska till.
Eftersom du ändå har kommenterat det här på din blog, och hänvisar till de olika författarna osv, trodde jag att du såg såpass allvarligt på det att du det var något du ville ta upp till diskussion. Därför var min tanke att akadmins tröga korridorer trots allt är ett bättre forum.
Martin K: Jag tänker att jag åtminstone ska arbeta samman en mer genomarbetad artikel om “uppfinnandet av upplevelseindustrin” och få den publicerad i lämpligt forum. Funderar på vilka kulturtidskrifter eller vetenskapliga journaler som eventuellt kunde komma i fråga. (Tips emottages gärna.)
Den del av upplevelseindustrin där jag själv arbetar, restaurangbranschen (i alla fall vill facket och föreläsare på RHS placera den där, och jag är böjd att hålla med) är intressant i upphovsrättssammanhang. Här finns den nämligen inte alls. Det är fullt möjligt att starta en pirat-restaurang och bara servera rätter du “stulit” ur kändiskockarnas kokböcker.
Detta verkar inte hindra Heston Blumenthal på The Fat Duck från att jobba i 2 år med sin brinnande sorbet. Det verkar heller inte omöjligöra att han producerar exemplar av den 7 dagar i veckan.
Något som jag tycker är mer intressant än etiketten “upplevelseindustri” är begreppet “rena tjänster”. Dvs. sådana tjänsteverksamheter som varken direkt eller indirekt ökar priserna på något fysiskt som köps för att konsumeras eller ägas och användas av privatpersoner. För att göra all statistiken på samhällsförändringar verkligt intressant, så borde man skilja på “rena tjänster” vs varor.
Citat: Åke E Andersson, ”… Människorna är drivna av en inre längtan efter ständigt nya upplevelser!! En tes som bekräftas av upplevelseindustrin, som växer snabbast i alla välståndsländer. Produktionen är endast ett medel för att kunna uppleva och konsumera. Människorna söker först och främst mening i tillvaron genom ett friskt och gott liv. Samtidigt vill de umgås med varandra och ha det trevligt…
… En riktig tjänst kräver ständig närvaro av både konsumenten och producenten. Patient och läkare/sjuksköterska i sjukvården. Gäst och kypare på krogen. Banktjänsteman och kund på var sin sida av disken. Publik i salongen och sångare på scenen. Visst bör man på alla sätt försöka göra tjänster till produkter och information men då bör de inte kallas för tjänster…”
Alltid intressant att se hur “kunskap” kan försättas i rundgång, liksom makten i de där BNP-talen.
Jag tror att det är svårt att vara så svensk i den här analysen. Du måste inkludera vad som samtidigt (och strax före) skett i Storbritannien, i FN-organ, i USA och i asiatiska länder.
Lite bakgrund: Det var nog inte så mycket Alvin Toffler 1999. Snarare var de stora förebilderna Pine-Gilmores “The Experience Economy” och brittiska kulturdepartementets (Tony Blairs) inringande av creative industries; för övrigt en gigantisk PR-succé på policynivå för Storbritannien.
Vad du missar här är oklarheten huruvida “upplevelseindustrin” stod för en bransch (eller flera) eller något som präglar hela samhället (såsom i “upplevelseekonomin”; jämför informations- eller kunskapssamhället). Att “blåsa upp” en bransch var nog ingen prioritet först. Jämför också hur man i UK glidit mot creative economy de senaste åren (och världen följer efter).
Det finns mycket att säga om definitionen, men om jag minns rätt var det ganska tydligt uttryckt varför idrott, porr, spel och dobbel uteslöts.
Det går säkert att hitta något skönt citat från Leif Pagrotsky med. Själv kände jag bara äckel när han gled runt i solglasögon på Hultsfred för några år sedan och var hej och hallå med alla.
[...] igen skrivit om det (kuriosa är att Rasmus bloggvägrar för att han inte vill tvingas ta bort de fina gif-animationerna i sitt nuvarande toppinlägg). Roger har fått till ett toppeninlägg han med (fast honom känner jag [...]
[...] igen skrivit om det (kuriosa är att Rasmus bloggvägrar för att han inte vill tvingas ta bort de fina gif-animationerna i sitt nuvarande toppinlägg). Roger har fått till ett toppeninlägg han med (fast honom känner jag [...]
Tips: http://books.google.com/books?id=J-fRmDJjLiYC&dq=Undoing+Aesthetics&printsec=frontcover&source=bl&ots=_Oad50N590&sig=IGK-KbKlpf1-AT2ZyqXBHecPD8w&hl=en&ei=ZE_NSciHN5epsAbq5IWjCA&sa=X&oi=book_result&resnum=2&ct=result
Jag studerar Upplevelseproduktion på universitetsnivå och jag håller med i mycket av kritiken. Däremot skulle jag se till Pine&Gilmore som Tobias N nämnde, då deras “forskning” i kring kapitaliserande av upplevelser är genomsyrande i den mesta litteratur som finns i ämnet.
Gällande definitionen där spel, dobbel och pornografi utesluts, så försökte KK-stiftelsen göra en slags moralisk avgränsning för att göra branschen “rumsren”. Vilket kan anses konstigt och bl a kritiseras av Lena Mossberg i “Att skapa upplevelser – från OK till WOW”.
För att vara cynisk så skulle jag påstå av majoriteten av upplevelseproduktion produceras för eget monetärt intresse, men det finns några få bra grejer – och det är där man vill vara aktiv.
Upphovsrätten i själv upplevelsesamhället befinner sig ju mest inom de genrer som släpar efter, t ex skivindustrin.
[...] den mars 30th, 2009 Jag satt nyss och läste ett kritiskt blogginlägg på Copyriot, gällande Upplevelseindustrin och dess forskning. Stiftelsen för Kunskap- och Kompetensutveckling (KK-stiftelsen) får sig ett flertal kängor av [...]
[...] Post a Comment Your email is never published nor shared. Required fields are marked * Name * Email * Website Comment ‹ Efterlyses: Verktyg för självövervakning Möjligtvis liknande inlägg: Upplevelseindustrin lever: Ace of Base snart större än Volvo! [...]
[...] till en korporativ polisstat? Men i så fall är ju den lagen i sig inte tillräcklig för att ge upplevelseindustrin vad den vill ha. Den är i så fall ett av alla små steg på vägen mot det totala [...]
Kommentera