Entries from January 2010 ↓

Regulation of amateurship

For the few non-Swedish readers who might stumble in here, I can point to my article which is now up in translation at Eurozine: “The revenge of the beer fiddlers? The regulation of amateurs in musical life“.

Originally published last year as “Bönhasarnas revansch?“, it provoked a few mentions in the press. Some read the article as a historical account, which it is, while others preferred to read it as a “pro-amateurism” argument, which it isn’t exactly. But I would not care to dispute interpretations of this kind:

In exhaustive fashion, the article shows that those who fight against amateurs are aligning themselves on the wrong side of history.

By the way, I’ve always found “amateurism” to be a strange term. Reminds me too much of an ideological position or a general economic system. Wouldn’t “amateurship” be more appropriate in most contexts? I’m anyway happy that I did not have to translate the article myself. Thanks to Fronesis for that!

Tanja Bergkvist, Tanja Bergkvist…

Tanja Bergkvist är matematiker vid Stockholms universitet, men är mer känd såsom ursinnigt ettrig, ilsket oresonlig och hätsk antifeminist. Orden som är kursiverade i förra meningen utgör SAOB:s definition av “rabiat”.

Jag kallade i förbifarten Tanja Bergkvist för rabiat i förra veckans inlägg, “Problemet stavas humaniora, inte genusvetenskap“. Där handlade det om en pågående debatt om relationen mellan naturvetenskap och humaniora. Vetenskapssynen hos Södertörns högskolas föreslagna rektor kritiserades skarpt av matematikern Olle Häggström och fysikern Sören Holst, kritik som jag i huvudsak instämde i.
Tanja Bergkvist instämde likaså, eller gav åtminstone sken av att göra det. Under rubriken “Genusväldet intar Södertörns högskola” citerade hon utförligt Häggström och Holst, fast fick det hela att framstå som en fråga om “genusväldet”. Ordet som hon själv har myntat syftar på forskningsfältet genusvetenskap som hon menar vara en ytterst mäktig och farlig konspiration.

Anledningen till att jag valde att kalla Tanja Bergkvist för rabiat var att hon fullständigt ignorerade de frågor om vetenskapssyn som Häggström och Holst ville ta upp. Allt hon var ute efter var att återupprepa sin egen poäng om “genusväldet”. Hon gjorde det på ett sätt som fick det att framstå som att Häggström och Holst stod bakom henne i detta, vilket de inte gör.
Tvärtom var dessa synnerligen obekväma med att utnyttjas som antifeministiskt slagträ av Tanja Bergkvist och hennes gelikar. Enligt dem är det inte genusvetenskapen som ska förkastas, utan problemet är en kunskapsrelativism som förekommer inom stora delar av den akademiska världen. (Källa: privat korrespondens med Olle Häggström och Sören Holst.)

Jämför detta med hur det låter i det modererade kommentarsfältet hos Tanja Bergkvist. Ingen är det minsta intresserad av att diskutera vad god vetenskap är. Däremot flockas kommentatorer med signaturer av typen “Patriotisk Nysvensk” och bajshumor vars enda poäng är att ersätta “genus” med “anus”.
Nämnda kommentarer släpptes igenom av Tanja Bergkvist, medan hon nekade min högst nyanserade kommentar i flera dagar, tills hon idag tydligen ändrade sig. Fortfarande märks dock inte minsta tecken på att Tanja Bergkvist är intresserad av en seriös diskussion om vetenskapsteori eller om problemet postmodernism, trots att hon gärna antyder att så skulle vara fallet, i hopp om att det ska ge tyngd åt hennes argumentation. Så här lyder hennes enda respons på mitt inlägg:

va rabiat? Jag? Den där bloggaren borde googla på definitionen av rabiat. Sökermanpå ”rabiat wiki” så får man upp Tiina Rosenberg som tredje träff, ha ha – se själva :-)

Oerhört moget!

För än mer vetenskapligt skarpsinne, läs Tanja Bergkvists krönikor i Axess och glöm för all del inte att gå med i den 174-hövdade Facebook-gruppen “Tanja Bergkvist Fanclub. Antifeminist som knäpper genusmaffian på näsan!“. Där får ni för övrigt sällskap med Erik Almqvist, Björn Söder och andra eminenta medlemmar av Sverigedemokraternas partistyrelse.

Uppdatering 1: Ojdå. Redan tio minuter efter att detta inlägg hade publicerats, lyckades visst Tanja knuffa ut Tiina från tredjeplatsen på Google-sökningen “rabiat wiki” – “ha ha – se själva” (med reservation för att Googles rangordning ständigt förändras).

Utställning och utgivning i Belgrad

Sveriges ambassad i Belgrad informerar om att Piratbyrån medverkar på utställningen “Lecture-performance” som på lördag öppnar på Belgrads ståtliga museum för samtidskonst. Temat är alltså det konstnärliga användandet av olika kombinationer mellan föreläsning och crossover. Viss bakgrund ges hos Kölnischer Kunstverein, där en första omgång av utställningen visades i höstas.

Videon som där kommer att visas som “konst” tillkom inte i konstsyfte. Vi satt bara i vår buss i november 2008, på väg från Ljubljana till Belgrad, och pysslade. När en buss är i rullning återstår nämligen bara att pyssla med det som finns till hands, exempelvis broderier, bandspelare eller böcker.
Bussresan i fråga kallade vi för S23X: X som i exodus. Någonstans på vägen pysslade jag ihop en kort remix på en passage i den bibliska Exodus (delar av kapitlen 252627, om jag minns rätt). Tabernaklet byttes ut mot en buss, annat byttes ut efter mitt godtycke. Pysslet hela gick snabbt och var ganska lulz så någon föreslog att jag skulle läsa upp remixtexten så att vi kunde visa filma och visa via nätet för våra vänner som var kvar i Sverige. Sagt och gjort och strax glömt – fast våra serbiska vänner skickade visst vidare länken, och på den vägen förvandlades vårt videoklipp i efterhand alltså till konst.

Nu kan jag omöjligen hitta länken till filmsnutten, men den som har vägarna förbi Belgrad – vilket alla som kan bör ha – kan alltså gå och glo på en monitor där jag läser remixad bibel i en buss, om det kan roa någon.

Ungefär samtidigt utger en rad kulturinstitutioner i Belgrad en tvåspråkig bok, Work undone / Nezavrs?en posao, med texter av Geert Lovink, Brian Holmes samt återigen Piratbyrån. Våra två texter har på grund av tidsbrist inte blivit översatta utan trycks bara på engelska.
Ena texten är vårt valborgsmanifest från 2007, den andra är en lite lustigare sak eftersom vi inte har skrivit den.

Magnus och jag höll ett ytterst informellt föredrag inne i bussen när den stod parkerad i Belgrad, den 7 november 2008. Bredvis oss projicerades diverse fotografier på Piratbyrån-relaterade aktiviteter, framslumpade ur ett stort arkiv med kanske 20 sekunders mellanrum. Så ofta vi kunde försökte vi knyta an vårt prat till den bild som råkade visas, vilket gör att den ordagrant transkriberade text som här publiceras kan ha en del bryska hopp, bortsett från att den redan känns föråldrad. Allt fångades heller inte i ljudinspelningen och texten slutar helt bryskt – allt detta gör publikationen till ett lustigt tidsdokument, som dessutom är oerhört snyggt layoutat.

Förutom att boken har tryckts i 600 exemplar så ska den såvitt jag förstår finnas fritt tillgänglig på nätet (som alltid med allt våra serbiska vänner gör) när som helst. I väntan på länk har jag slängt upp ett “särtryck” på 15 sidor i pdf-format, som innehåller nyss nämnda transkription av vårt bussprat.

Missa förresten inte att läsa Magnus senaste bloggpost, som applicerar ett tunnelseende på Piratbyråns förvandling (och pågående upplösning) och samtidigt på nollnolltalets hipsterkultur (angående den senare, se även Isabelle).

Lasergraffiti 2.0

Fenomenet lasergraffiti har blivit hyfsat välbekant på senare år, men involverar ärligt talat inte så mycket laser. En laserpekare används för att rita men bilden projiceras av en projektor som drivs av en vanlig glödlampa som drar rejält med el, vilket kräver tillgång till någon form av eluttag.
Eftersom lasern fyller 50 år i år (närmare bestämt den 16 maj) är det hög tid för level up. Bort med glödlamporna – låt oss projicera med laserstrålar. Faktum är att just jubileumsåret 2010 ser ut att bli genombrottet för laserprojektorer, vilket kan möjliggöra ytterst intressanta sätt att ta över det offentliga rummet. Jag skriver om detta i min senaste krönika i Metro Teknik. Här följer andra hälften av krönikan.

Första batteridrivna laserprojektorn i fickformat, ShowWX, är just på väg att bli tillgänglig på den öppna marknaden. Än så länge verkar den bara säljas i Spanien, där den går på motsvarande 3000 kronor vilket tyder på att dessa små prylar kan få stor spridning på bara ett par år.
Gissningvis kommer då även modeller med något starkare ljusstyrka, som kanske inte ryms i fickan men fortfarande är bärbara och går på batteri. Då kan riktigt intressanta saker göras.
Minns ni fenomenet “flashmob” när grupper av människor, koordinerade via nätet, samlades på offentliga platser och gjorde något oväntat. Kanske får vi snart se lasermobbar.
Tänk er 100 personer som går till en plats med varsin laserprojektor kopplad till datorn, som är kopplad till alla andra datorer genom ett lokalt mesh-nätverk. Tillsammans kan de i teorin skapa en 360 graders projektion, genererad av mjukvara i realtid.
Möjligheten att ta över det offentliga rummet är något av det mest intressanta med laserprojektorerna. Vi kan tänka oss ingrepp i reklamtavlor där någon från kvarteret bredvid lägger till en text med sin projektor, som en digital graffiti där ingenting fysiskt förstörs.
Men vi får också räkna med att laserprojektorer kommer att användas i reklamsyfte. Vad lagen säger, angående att projicera saker på olika ytor, verkar ganska oklart. Inom ett par år lär riksdagen diskutera en laserlag.

Vad är “musikförsäljning”?

Årsstatistiken från Ifpi levererades häromdagen i ett pressmeddelande som inleddes med följande ord:

Under 2009 o?kade den totala musikfo?rsa?ljningen med 10,2 procent, ett trendbrott efter en la?ng tid av nedga?ng och fo?rlorade inta?kter inom musikbranschen. /…/
46,1 procent av den digitala fo?rsa?ljningen kommer fra?n streamade musiktja?nster

Siffrorna rapporteras i dagspressen via ett ett TT-telegram, vars ingress meddelar:

Förra året vände musikförsäljningen tvärtom uppåt, för första gången sedan 2000. Nätbaserad försäljning går lysande och de gamla cd-skivorna har ökat lite.

Vi kan för stunden bortse från att begreppet “musikindustrin” är oerhört godtyckligt. Skivbolagen fortsätter, föga förvånande, att sätta likhetstecken mellan musikindustri och skivindustri. Då skulle man kunna tro att de även med “musikförsäljning” avser sin egen samlade försäljning. Men icke!

“Musikförsäljning” har i skivbolagens jargong tidigare varit synonymt med “fonogramförsäljning”, det vill säga försäljning av exemplar till en kund som får behålla detta exemplar. Intäkterna från radio har räknats som någonting annat. Men var hamnar då de pengar som skivbolagen tjänar på så kallade “streamade tjänster” som Spotify? Här öppnas ett utrymme att manipulera med statistik.

Ifpi väljer att räkna Spotify-pengar till klassen “musikförsäljning”, medan radiopengarna fortfarande hamnar någon annanstans. På så vis går det att visa på en rejäl ökning – som Per Sundin ser till att förklara med Ipred-lagen.

Om däremot Ifpi hade räknat enligt sina tidigare principer, hade Spotify-pengarna räknats som licensintäkter av samma slag som radio. Då hade det kanske fortfarande funnits en ökning av intäkter, men den hade blivit ganska försumbar.
Om de retroaktivt hade inkluderat radioersättningar som “musikersättning” skulle det å andra sidan visa på ett långsiktigt skifte i intäkter, inte alls så drastiskt som i de rubriker som Ifpi nu lyckas få till.

Kategoriseringen av olika penningsflöden är uppenbart taktiskt. Det är tråkigt att inte fler genomskådar det. Begrepp som “musikförsäljning” saknar tydlig definition och borde inte höra hemma i en nyhetsjournalistik värd namnet.

Samviljan bortom det subjektiva

Börjar inse, särskilt efter mitt senaste humaniorakritiska inlägg, att jag tenderar till att förneka allt “subjektivt”. Vilket väl kommer ur en allmän antipati mot den ännu alltför vanliga “allt är subjektivt”-sjukan, stegrad av att jag just börjat läsa Ray Brassiers Nihil Unbound. Ray Brassier säger i en nyligen publicerad intervju:

my sceptical stance towards phenomenology leads me to endorse a more austere, revisionary brand of realism that tends to undermine the reality of subjective experience, at least as ordinarily construed. /…/
Basically, I think that people who accuse science of reducing and attenuating what they consider to be life’s richness and complexity are completely mistaken: it’s quite the opposite: our conception of reality has been immeasurably enriched by scientific understanding and it’s rather our subjective experience of the world that is reductive and impoverished in comparison.

Förra året uttryckte jag mina våndor över språkliga subjektspositioner på bloggen och fick kommentarer som hjälpte mig att tagga ner. Numera kan jag skriva “jag” här, utan att känna mig särskilt obekväm. Samtidigt som jag tappade intresset för den lingvistiska sidan av saken – det svårfrånkomliga faktum att grammatiken förutsätter subjekt – började jag dra de ontologiska konsekvenserna. Blixten blixtrar inte, som Nietzsche gör klart i Moralens genealogi.

Västerlandets filosofi är sedan ett antal sekel besatt av att älta frågan om hur subjekt och objekt hänger samman. Frågan som då förblir undertryckt, skriver Nick Land i The thirst for annihilation, är den om skillnaden mellan själva subjekt/objekt-distinktionen (vetandet) och den materialitet som undflyr både objektivering och subjektivering.

Ett pragmatiskt sätt att hantera det hela antyds av Bruno Latour. Han skriver att många abstrakta termer är “bra substantiv, men dåliga adjektiv och förskräckliga adverb”. Applicerat på frågan om det subjektiva, kan vi då acceptera begreppet “subjektivitet” – som beteckning på ett resultat av diverse processer, en relativ stabilisering. Däremot finns det goda skäl att avvisa adjektivet “subjektiv”, för det duger inte till att beskriva eller förklara någonting.

Här passar det att citera en längre passage ur The thirst for annihilation (men den som finner citatet snårigt kan genast hoppa vidare):

In a broadly Nietzschean fashion, Bataille understands law as the imperative to the preservation of discrete being. Law summarizes conditions of existence, and shares its arbitrariness with the survival of the human race. The servility of a legal existence is that of an unconditional one (of existence for its own sake); involving the submission of consumption to its reproduction, and eventually to its complete normative suppression within an obsessional productivism. The word Bataille usually employs to mark the preserve of law is ‘discontinuity’, which is broadly synonymous with ‘transcendence’; Bataille’s thought of discontinuity is more intricate than his fluent deployment of the word might indicate. It is the condition for transcendent illusion or ideality, and precisely for this reason it cannot be grasped by a transcendent apparatus, by the inter-knitted series of conceptions involving negation, logical distinction, simple disjunction, essential difference, etc.
Discontinuity is not ontologically grounded (in the fashion of a Leibnizean monad for instance), but positively fabricated in the same process that amasses resources for its disposal. Accumulation does not presuppose a subject or individual, but rather founds one. This is because any possible self—or relative isolation—is only ever precipitated as a precarious digression within a general economy, perpetually renegotiated across the scale of energy flows. The relative autonomy of the organism is not an ontological given but a material achievement which—even at its apex—remains quite incommensurable with the notion of an individual soul or personality. It is in large part because death attests so strongly to this fact that theology has monotonously demanded its systematic effacement.
Because isolation is — in an abnormal sense — ‘quantitative’, quantity cannot be conceived arithmetically on the basis of discretion. Base, general, or solar economics — which are amongst Bataille’s names for economics at the level of emergent discontinuities — cannot be organized by any prior conceptual matrix. The distinctions between quantity/quality, degree/kind, analogue/digital, etc., which typically manage economic thought, are all dependent upon the prior acceptance of discontinuity or derivative articulation.

Att tänka i kontinuitet kontra diskontinuitet, hur simpelt det än må verka, kan ibland vara en väg bort från besattheten vid frågan om subjekt kontra objekt. Vad vi kallar “subjektivt” betecknar en sammanblandning av diskontinuitet och vilja. Om vi avvisar begreppet “subjektiv” så kanske det blir lättare att tänka vilja utan att först utgå från en isolering.

Samvilja. Varför finns det ordet knappt på svenska? Frågan väcktes av min vän Tias. Etymologiska undersökningar ger inga enkla svar. Ordet framstår som en logisk bildning i linje med alla andra kollektiv-substantiveringar av vanliga verb.

vara – samvaro
leva – samliv
veta – samvete
förstå – samförstånd
tala – samtal
tycka – samtycke
råda – samråd
hålla – samhälle
samkväm, samlag

En vilja som genomkorsar flera individer borde kallas för en samvilja. Vore det ordet etablerat, skulle det öppna för oanade frågor. Vad skiljer samvilja från samtycke? Vad skiljer samvilja från samförstånd? Vad skiljer samvilja från samhälle?

Sådana frågor förutsätter att vi kan släppa idén om “det subjektiva”. Skratta åt den, för att sedan återbörda den till dess rätta plats. Individuell subjektivitet är ett resultat av enorma mängder samvaro, samliv, samvete, samförstånd, samtal, samtycke, samråd, samhälle och samvilja. Dessa aktiviteter är i sig på intet vis “subjektiva”, utan led i den process som utmynnar i det som vi i vardagligt grammatiska termer behandlar som subjekt.
Att ge upp det subjektiva är för övrigt samma sak som att ge upp det objektiva. Georges Bataille skriver (citerad i The thirst for annihilation):

Above all no more object. Ecstasy is not love: love is possession to which the object is necessary, at once possessor of the subject, and possessed by it. There is no longer subject=object, but a ‘gaping breach, between one and the other and, in the breach, the subject, the object are dissolved, there is passage, communication, but not from the one to the other, the one and the other have lost distinct existence.

En bok är inte en bok

Piratförlaget vill sänka vad man kallar för “e-boksmomsen”, genom att få frågan skatterättsligt prövad. De har sålt en fil innehållande en e-bok till en privatperson och fakturerat 6 % moms i stället för 25 %. Piratförlaget sammanfattar sitt ställningstagande:

Eboken är inte en nättjänst, den är en kulturprodukt.

Varför skulle inte någonting kunna vara både nättjänst och kulturprodukt, samtidigt? Frågan går till de politiker som stiftat gällande momsregler. Hur dessa bör se ut får diskuteras av andra. Här vill jag problematisera Piratförlagets buskap: “En bok är en bok.” Frågan är oerhört mycket knepigare än så.

Piratförlaget har rätt i att “teknikens utveckling har suddat ut gränsen mellan tryckt och digital bok”. Men digitaliseringen har även suddat ut gränsen mellan en digital bok och andra former av digital text, exempelvis bloggar, nyhetsbrev och specialbeställda konsultrapporter.
Böcker behöver för övrigt inte bestå av text. Det finns även bilderböcker. Vari består skillnaden mellan en “digital bilderbok” och ett pdf-dokument med bilder, eller ett .zip-arkiv innehållande några hundra .jpg-bilder?

Alla dessa saker kommer rimligtvis att kunna säljas som e-böcker, dagen efter att Skatterättsnämnden hypotetiskt har gett Piratförlaget rätt. Hur skulle en gräns kunna dras mellan “riktiga böcker” och andra dokument? Jag kan på rak hand tänka mig tre kriterier:

  1. Böcker massproduceras, till skillnad från nättjänster. Minst tre följdfrågor uppstår omedelbart: Hur stor upplaga måste en bok ha? Går det för sig att sälja hela upplagan till samma kund? Hur identiska måste filerna vara för att räknas till samma upplaga? (Ett strikt krav på identitet skulle innebära att vattenmärkta filer, vilket är vad Piratförlaget säljer, räknas som unika produkter och därmed inte som böcker.)
  2. Böcker är “en kulturprodukt”. Ännu knepigare. Upphovsrättens definition av “litterära verk” går inte att förlita sig på, eftersom den sedan länge har vidgats till att rymma såväl tekniska beskrivningar som datorprogram. Alltså måste rättsväsendet upprätta en helt ny och striktare avgränsning av vilka texter som har litterär kvalitet. Jag tror inte det är realistiskt, men det skulle onekligen vara kul för de språkmaterialister som vill leka i gränslandet mellan kod och poesi.
  3. E-böcker har ett visst filformat – läs .epub – som är särskilt anpassat för läsplattor. Således är en bok i .pdf-format i momshänseende ingen “riktig” e-bok. Men eftersom .epub är ett öppet förlag löser gränsdragningen ingenting.
    En teknisk konsultbyrå skulle fortfarande kunna sälja en mättjänst till den lägre momssatsen genom att maila över sina tabeller i .epub-format till exempelvis en byggfirma.

“En bok är en bok är en bok”? Piratförlaget får gärna utveckla hur man tänker sig att det litterära undantaget ska tillämpas på nätet.

Även på “nedladdade ljudböcker” vill Piratförlaget sänka momsen, från 25% till 6%. Då förutsätts en gränsdragning mellan ljudböcker och andra ljudinspelningar. Ska alltså momsen rabatteras på text utan musik, men vara fortsatt högre på text med musik? En uppläsning är en bok, men inte en dramatisering à la radioteater?

Bokmomsen kan inte diskuteras lösryckt från andra kulturyttringar. “En bok är en bok” är i längden en fördummande paroll, som undviker bokförlagens stora framtidsfråga: vad skiljer en bok från en text?

Sen kan jag hålla med om att 25% är en orimligt hög momssats – inte bara på böcker, inte bara på kulturprodukter utan även på mat och annat.
Arbetslinjen” – den moraliska dogm som säger att lönearbete är bra medan allt annat är suspekt – predikar sänkt skatt på arbete men vill bibehålla världens högsta momssatser. Varför inte göra precis tvärtom? Höjd skatt på vuxenarbete och avskaffad moms!

Problemet stavas humaniora, inte genusvetenskap

Södertörns högskolestyrelse har tydligen lagt sitt förslag till ny rektor som regeringen väntas godkänna inom en månad. Moira von Wright, en för mig tidigare okänd professor i pedagogik, har redan hamnad i centrum för en debatt som tyärr genast urartade.

Kontroversen står kring en rapport hon skrev åt Skolverket om “jämställdhet i fysikläromedel”, Genus och text (1998). Fysikern Sören Holst och matematikern Olle Häggström dömer ut rapporten som “vetenskapsfientlig” och anför några ganska slående exempel.

Moira von Wright har bland annat tittat på hur högstadiets fysikböcker skriver om regnbågen. Hon antyder att läroböckerna borde ta upp mer av “de estetiska aspekterna av fysiken” och yttrar ett missnöje över att böckerna vill tala om vad regnbågen “egentligen” är:

Som fysikaliskt fenomen har regnbågen ingen början och inget slut, men för berättelsen, den sociala, kulturella, filosofiska, estetiska och religiösa dimensionen handlar regnbågen om något annat: regnbågen som värdering. Regnbågens början kan också vara dess slut, slutet kan vara början.

Sådant får mig att sucka djupt. Men inte åt någon antivetenskaplig konspiration, utan åt själva fenomenet humaniora och åt de förutsägbara positionerna. För att citera Kalle:

debatten är alltså hopplöst fast i det som Bruno Latour kallar den moderna konstitutionen – en stark distinktion mellan Natur och kultur, objekt och subjekt, icke-människor och människor.

Moira von Wright förnekar förvisso inte regnbågen som “objektivt” fysikaliskt fenomen, hon säger bara att det också finns en “subjektiv” regnbåge. Många naturvetare skulle säkert hålla med om detta påstående, även om de inte håller med om att den subjektiva regnbågen platsar i fysikläroböcker. Således kan de fortsätta sin pseudodebatt där objekt står mot subjekt, natur mot människa, i all evighet. Allt som uppnås är att den ontologiska låsningen förvärras.

Men världen består inte av två substanser. Mellan subjekt och objekt finns inte ett gap – som Moira von Wright och flertalet humanister tycks förutsätta – utan ett myllrande hav av vad har kallats kvasiobjekt (Michel Serres), hybrider eller cyborger (Donna Haraway). Det räcker att läsa några meningar på Wikipedia:

A rainbow spans a continuous spectrum of colours; the discrete bands are an artefact of human colour vision.

Ett elektromagnetiskt spektrum i atmosfären, varav spektrats synliga del framträder för oss som en regnbåge. Alla människor har inte exakt samma färgseende. Det är rentav möjligt att intaget av någon psykoaktiv substans, eller någon slags neuroelektrisk stimulans, i viss grad skulle kunna modifiera synintrycket av en regnbåge på ett sätt som avviker från konsensus. Det skulle för den skulle inte innebära en “förvrängning” från den “sanna” perceptionen, lika lite som djur skulle se världen på ett falskare sätt än människor. Många insekter kan se ultraviolett strålning. Reptiler tenderar att se minsta rörelse men kan helt missa ett stillastående byte. Fladdermöss och många andra “ser” i mörkret genom radarlik användning av ljud. Och så vidare.

Synsinnets relativitet, som utsnitt ur ett längre elektromagnetiskt spektrum, bildar en viktig utgångspunkt för zoologen Donna Haraway. Hon berättar i kapitlet “The persistence of vision” [pdf], ur boken Simians, Cyborgs and Women:

These are lessons which I learned in part walking with my dogs and wondering how the world looks without a fovea and very few retinal cells for color vision, but with a huge neural processing and sensory area for smells. It is a lesson available from photographs of how the world looks to the compound eyes of an insect, or even from the camera eye of a spy satellite or the digitally transmitted signals of space probe-perceived differences ‘near’ Jupiter that have been transformed into coffe-table colour photographs. The ‘eyes’ made available in modern technological sciences shatter any idea of passive vision; these prosthetic devices show us that all eyes, including our own organic ones, are active perceptual systems, building in translations and specific ways of seeing, that is, ways of life. There is no unmediated photograph or camera obscura in scientific accounts of bodies and machines; there are only highly specific visual possibilities, each with a wonderfully detailed, active, partial way of organizing worlds.

Relativism? Ja, fast då i bemärkelsen att sätta saker i relation. Vetenskapsfientligt? Verkligen inte! Donna Haraway visar med största tydligt att om någonting är hittepå så är det själva separationen av världen i en “objektiv” och en “subjektiv” domän, avspeglad i universitetens uppdelning i naturvetenskaplig, samhällsvetenskaplig och humanistisk fakultet. I en ofta citerad mening skriver Donna Haraway:

The alternative to relativism is partial, locatable, critical knowledges sustaining the possibility of webs of connections called solidarity in politics and shared conversations in epistemology.

Vad kan Donna Haraways tänkande få för konsekvenser för fysiken och andra “hårda” skolämnen? Inte, som Moira von Wright föreslår, att undervisningen om naturfenomen bör varvas med “estetiska aspekter”, vilket bara är att upprätthålla tudelningen av världen. En steglös skala mellan natur och kultur är fullt möjlig att tänka sig. Ett möjligt sätt skulle kunna vara att låta fysiken knyta an till biologin, exempelvis kring frågan om hur djur och människor ser en regnbåge på olika vis, vilket i sin tur kan knyta an till en mängd andra ämnen, inklusive bild, svenska, psykologi och filosofi.

En sådan pedagogisk integration av ämnena kan tänkas bidra till att luckra upp de genusmönster som gör att “hårda” ämnen blir en mansdominerad domän. Men det hotar inga vetenskapliga principer. Fysik förblir fysik, en egen vetenskap men inte en separat värld.

Sören Holst och Olle Häggström har rätt i att Moira von Wright, i sin rapport från 1998, bäddar för en grumling av vetenskapen. Att fysiken befattar sig med sådant som “höjer sig bortom känsla och mänskligt liv” är helt i sin ordning och att kompensera med en hermeneutiskt tjafs om “mening” är inte på något vis feministiskt – snarare reproduceras då en genuskodad dikotomi.
Samtidigt är det inte hållbart att, som Holst och Häggström gör, hävda “själva fysikämnets karaktär” som någonting orubbligt. Fysiken som vetenskap är oändligt omfattande. Fysikämnet på högstadiet kan bara vara ett litet, litet urval. Högst olika urval är möjliga. Vilket urval som görs beror, tänker jag mig, på vilka andra skolämnen som fysiken vill knyta an till och vilka former av nyfikenhet man vill stimulera. Här är ett genusperspektiv rimligt och ofrånkomligt.

Sammanfattningsvis: Problemet med Moira von Wrights rapport Genus och text är inte genusperspektivet, utan det enögda humanioraperspektivet, i förlängningen själva den moderna konstitutionens separation av subjekt och objekt. En snabb titt på en av Moira von Wrights senaste publikationer visar också att hon först och främst är en utpräglad humanist. Där ordas massor om subjektivitet och intersubjektivitet – G.H. Mead framträder som en husgud – medan genusteori faktiskt är frånvarande.

Paranoida antifeminister har dock bestämt sig – på deras obskyra bloggar har Moira von Wright utnämnts till “Sveriges genusvetares stolthet”. Rabiata Tanja Bergkvist basunerar ut: “Genusväldet intar Södertörns högskola” och får det att framstå som att det bara är att eliminera feminismen för att återupprätta Vetenskapen. Zoologen och vänsterbloggaren Erik Svensson hakar också på tåget och får för sig att Moira von Wright är genusvetare och drar dessutom till med en överdrift – hon krävde faktiskt inte “att den grundläggande fysiken skulle revideras”, däremot att fysikämnet i grundskolan skulle bli något slags blandämne (lite objektiv fysik plus mycket subjektiv kultur, fortfarande strikt separerat).

Observera att debattartikeln från Holst och Häggström inte på något vis ägnade sig åt den antifeminism som nu blommar ut på vissa bloggar. Även om jag inte håller med dem till fullo, har de en rimlig poäng – Moira von Wright borde förklara sin syn på naturvetenskap. Valet av en högskolerektor är en allmän angelägenhet och ett utmärkt tillfälle att popularisera vetenskapsteoretiska frågeställningar. Samtidigt är det inte rimligt att låta detta kretsa kring personen Moira von Wright. Hon framstår trots allt mest som en typisk humanist.

Pirate politics: from accelerationism to escalationism?

In 2005, we arranged with Piratbyrån a May Day celebration. It was, if I remember it right, just at the time when Sweden was about to implement harsher copyright laws, and even politicians began to realize that the regulation of file-sharing activity was actually becoming political. The celebration, however, was not in a mood of sadness or protest, but rather a joyful affirmation of the openness of P2P networks. One of the slogans: “Welfare begins at 100 mbit”.
Accelerating digital communications and enabling access was fresh strategies which produced a kind of politics which did not fit into the Swedish party system. This accelerationism also enabled a certain political transversality and new alliances between hackers, artists and intellectuals, and it could quite easily be underpinned by a mainstream deleuzianism and/or benjaminism. All this while entertainment industries kept clinging on to the model of selling “units” (cd, dvd).

Now in 2010, we are tunneling communications. Well, we do not only dig tunnels – we also connect them to post-digital spaces – but we certainly do not call for accelerated communications any more. At least, acceleration has ceased completely to be politically interesting.

ChrisK recently summarized (my translation):

As matters stand now we must think in terms of cipherspace, the net’s tunnels of encrypted information. If the 00’s was the decade when cyberspace imploded and we finally stopped thinking the internet as a “virtual world”, then the 2010’s might be cipherspace+hackerspace.

Indeed, we have been talking about darknets at least since 2005. But for long, we tended to present darknets only as the less preferable alternative to open P2P-networks. If openness was associated with the famous “long tail”, we speculated that attacks on open sharing would not stop sharing but force it into smaller and darker networks of trust, which could limit access to the very mainstream of music and movie files. This theory probably still bears some truth, but seems to be just one tiny part of a larger complex. In the end, many of us use virtual private networks and access our IRC communities wia SSH on a daily basis.
Darknets for data do not need to use the internet infrastructure, but when they do, they have the character of an internet-in-the-internet. The most radically anonymous darknet experiments, like I2P, does not even have any gateways to the “ordinary” internet, but operates in tunnels underneath – slooowly.

It is Lovecraftian worm-ridden space that makes solidity the altruistic host of emergence.

Yes, this all resonates a lot with stuff that Reza Negarestani writes in Cyclonopedia about the “()hole complex”:

Nemat-space is an ultimate crawling machine: it is essentially cryptogenic and interconnecting with anonymous-until-Now.

There seems to be a logic of escalation inherent in the drive to tunnels, catacombs and holey space – be it in Tora Bora, Iran, Arizona or I2P.

To do yet another quick historical comparison. In 2006, ChrisK warned that the planned wiretapping laws would only escalate encryption and tunneling – which, in its turn, will surely provoke legislators to attack darknets, and so on, as a positive feedback loop out of control. In 2010 ChrisK instructs how to actually build these tunnels. I do not see this as paradoxical, neither as reducible to one singular tactics, but rather as something that we could maybe talk about as “escalationism”.
To a certain degree, we can see parallells between the nether and the ether. Matthew Fuller once wrote, about pirate radio:

Mutual escalation of competing technologies, of legislation and its object, of the appropriation of locations for studios and for transmitter sites, produces its own mutational field in the composition of the machinic phylum of radio – /…/ but the result is in excess of what had previously been legislated against. It is now harder to locate and capture a radio station connected in this way to a transmitter than it was before the legislation was introduced.

After reading the treatise on the ()hole complex included in Cyclonopedia, however, one becomes quite certain that the escalations of the nether (tunnels and darknets) are something quite different, not to say quite more cthulhian.

According to the archeological law of contemporary military doctrines and Freudian psychoanalysis, for every inconsistency or anomaly on the ground, there is a buried schizoid consistency: to reach the schizoid consistency, a paranoid consistency or a plane of paranoia must first be traversed.

We can not be “for” or “against” darknets – not even in the sense that one, maybe, can be “for” or “against” free and open P2P networks. That’s why I look forward to applying Reza Negarestanis genuinely weird theory of the ()hole complex – which is partly a fundamentally reworked version of Deleuze & Guattari’s treatise on nomadology and the war machine – on current darknet dynamics.

In late 2008, K-punk and some other British bloggers critically discussed a certain (deleuzian) political strategy of “accelerationism“, a discussion involed several references back to Nick Land (whose presence in Cyclonopedia is again rather obvious).
Once upon a time, in the days of the CCRU, Nick Land and Sadie Plant wrote a text called “cyberpositive“, where they attacked Norbert Wiener‘s kind of cybernetics.

His propaganda against positive feedback – quantizing it as amplification within an invariable metric – has been highly influential, establishing a cybernetics of stability fortified against the future. There is no space in such a theory for anything truly cyberpositive, subtle or intelligent beyond the objectivity required for human comprehension. Nevertheless, beyond the event horizon of human science, even the investigation of self-stabilizing or cybernegative objects is inevitably enveloped by exploratory or cyberpositive processes.

Nick Land wrote, in another text from many years ago:

Positive feedback is the elementary diagram for self-regenerating circuitry, cumulative interaction, auto-catalysis, self-reinforcing processes, escalation, schismogenesis, self-organization, compressive series, deutero-learning, chain-reaction, vicious circles, and cybergenics. Such processes resist historical intelligibility, since they obsolesce every possible analogue for anticipated change.

This cascade of concepts can obviously not be a manifesto for escalationism, but can possibly stimulate some further reflection on how it might be thought. Then we can also remember how the theory of path dependency, within political science, has also been defined as a case of positive feedback. In most cases it would be quite silly to believe in any simpel possibility to counter positive feedback (escalation) with negative feedback (stabilization), especially if we are actually talking about internet protocols.

For now, I will have to leave open the question about how escalationism differs from accelerationism. No doubt, this goes beyond a simple issue of emergent versus linear dynamics. While acceleration might be thought of as a means to an end (or even an end in itself), escalations are rarely sought for and usually thought of as culminating in some kind of “war”.
However, we could say that escalationism does not have escalation as its object, any more than the war machine has war as its object. It might even have more to do with preventing the most disastrous escalations. One way to do it might be to let the escalation happen before it becomes disastrous. But it is in the nature of escalationism that there is no subject that can judge the right timing, before the whole thing has escalated into something else.

(Just some very preliminary thoughts. It might develop to something, it might not.)

Guide till Soulseek på mac

Soulseek lever ju och frodas utan att så många vet om det. Efter flera frågor på Twitter om hur man kör Soulseek på mac kommer här en grundläggande guide till att komma igång.

För tillfället utvecklas en ny mac-klient vid namn iSoul som redan finns i en tidig alpha-version. Men tills vidare kör vi på ett säkrare kort, det vill säga SoulseeX. Programmets utveckling har tyvärr stått stilla i flera år, men det funkar hyfsat för de flesta.
Under dessa år har dock Soulseek-nätverket splittrats upp på två nätverk, det gamla och det nya, som går via olika portar fast på samma server. Genom att manuellt byta till det nya nätverket går det att hitta fler människor och mer musik.

Gör så här:

  1. Ladda ner Soulseex 1.0b6. Starta programmet.

  2. Gå in i inställningarna under “advanced”, kryssa i “Enable advanced settings”.

  3. Gå in i inställningarna under “network”. Låt serverns adress stå kvar, men byt ut dess portnummer från 2240 (gamla servern) till 2242 (nya servern), så här:

  4. Hitta på ett unikt användarnamn och lösenord och skriv in. Därmed registrerar du en ny användare på Soulseek.

  5. Nu är du klar med inställningarna och ser tre fönster. Ett heter “chat” och är inte särdeles viktigt. Där kan man gå med i diverse intressegrupper men det är inget måste.
    Ett andra fönster heter “users” och har en tabb för ditt användarnamn. Gå in där, under “Shared files”, för att lägga till dina mp3-kataloger som delade. Utan att dela kommer du inte långt, men här finns inga krav på att dela enorma mängder material (som på vissa gamla DC-hubbar) eller på jättesnabb lina (som på privata torrenttrackers).
    Tredje fönstret heter “Search & transfers”. Där börjar din upptäcktsfärd och du kan se hur nedladdning och uppladdning förlöper.

  6. Men missa inte det bästa med gamla skolans P2P-nätverk: möjligheten att bläddra genom andras samlingar. När någon har bra musik, eller laddar hem bra musik från dig, testa då att ctrl-klicka och välja “Open -> Shared files”. Ibland blottar sig ofattbara guldgruvor.

  7. Använd den privata chattfunktionen för att kommunicera med folk! Soulseek är socialare än alla “sociala medier” för här pratar folk verkligen med varandra om musik som de brinner för. Du kommer snart att märka vilken internationell prägel Soulseek har, med många användare i östra Europa och i Sydamerika.

  8. Funkar det knappt? Antagligen beror det på att du sitter bakom en router där du måste lirka upp port 2234 för TCP- och UDP-trafik.

  9. Ladda även ner Markus lilla program Altruism som bygger en playlist i iTunes utifrån vad andra laddar upp av dig.