Caroline Ringskog Ferrada-Noli (CRFN) utgav just sin utomordentliga debutroman Naturen. Tidningarnas recensioner – som konsekvent har författats av kvinnor eftersom bokens författarare är kvinna – är ganska eniga om att det är en bra bok, lite ojämn men med strålande språk. Jag instämmer. För mig var Naturen en storartad läsupplevelse, men av delvis rent motsatta skäl. Några av recensionerna äcklar mig, för de uttrycker ett subtilt hat invävt i sina lovord.
Hat är en kvalitet som det finns ganska gott om i Naturen. Huvudpersonen uttrycker i hög grad en generell och oförblommerad misantropi. Särskilt intensiv är misantropin i en passage om vidriga människor som besöker Svenska kyrkan i New York, i ett kort påhopp på Magnus Härenstam samt framför allt i de briljanta Malmöskildringarna, som lätt kan förväxlas med ett socialt reportage.
Jag önskar att CRFN ägnade en hel bok åt att skildra Malmö, med just det nakna föraktet som ett av sina redskap. Någonting stort händer nämligen i de episoder där den svepande misantropin slår över i intensiv värme och riktad empati.
Misantropi och människokärlek framstår här som varandras förutsättningar. Att uppriktigt närma sig andra är inte möjligt för den som redan från början måste inbilla sig själv en känsla av allmänmänsklig närhet.
Att hatet tillåts att vara en ärlig och aktiv kraft i texten blir ett sätt att avslöja småaktiga känslor som är mindre ärliga men inte mindre hatiska. På flera ställen slår hatet knut på sig själv. “Jag hatar Stockholm. Men är det något jag hatar mer är det folk som hatar Stockholm. Uttalanden om ’stressen’ i tunnelbanan eller vafan som helst. Fy fan. Jag somnar.”
Allt är inte hat. Utan att här har någon ambition att ge en rättvis återgivning av romanen som helhet, kan det nämnas att den även handlar om sorg. Om sorg efter en död bror, vilket först efterhand blir uppenbart. Sorgeskildringen är ytterligare en kvalitet, som kan adderas till skildringarna av misantropi och cynism.
Vad flera av recensenterna gör är däremot någonting annat. De gör en moralisk balansräkning över boken. Värst är nog Eva Johansson i SvD, som mästrande fastslår att huvudpersonen i Naturen är “osympatisk”, men att det hela i slutändan ändå blir “fint” efter att det visat sig finnas en förklaring i form av sorg. Oline Stig i Sydsvenskan, med flera, gör ungefär samma sak. Hanna Hallgren i Aftonbladet finner det stötande att de misantropiska känslor som skildras (“att beskriva andras löjlighet”) inte gör ett undantag för alla som tillhör arbetarklassen. En rad ytterligare exempel står att finna i recensionsfloran.
Till oss Naturen-läsare säger dessa recensenter att vi inte får identifiera oss ens med någon liten del av de misantropiska känslor som förmedlas på bokens sidor.
Till CFRN säger recensenterna:
Det är inte okej att skriva som du gör, men du beviljas dispens, på grund av sorg.
De säger:
Som kvinnlig författare anstår det dig icke att uttrycka äckel inför dina medmänniskor. Men du behövde bara skriva av dig, inte sant? Vi kan godta det, så länge det inte upprepas.
De säger:
Du ska veta att du har syndat, men du ska också veta att vi kritiker är nådiga. För det är så synd om dig.
Fy fan.
Hur ska vi förstå den moraliska balansräkning som tydligen är så populär bland svenska litteraturkritiker? Mot en aktiv misantropi, som må vara otrevlig men som i förlängningen rymmer möjligheten att övervinna det misantropiska och finna nya sätt att känna, vänder de en passiv och reaktiv misantropi som klätts i en skrud av moralisk överlägsenhet.
Reaktiva krafter triumferar inte genom att upprätta reaktiviteten som ett värde, utan att skilja den aktiva kraften från vad den förmår, menade Nietzsche. Är inte det just vad som sker när litteraturkritiker medelst förgiftade lovord försöker bryta ner ett överlägset skriftställeri?
Alla kritiker ägnar sig dock inte åt moraliska balansräkningar. Rebecka Åhlund har skrivit en utmärkt recension där hon helt korrekt beskriver Naturen som en rolig bok, vars cyniska humor har hög igenkänningsfaktor. En sådan som Eva Johansson borde rimligen finna Rebecka Åhlunds recension djupt omoralisk.
6 kommentarer ↓
Det här är det bästa jag läst om Naturen. Det är verkligen obehagligt hur många som verkar missförstått den/ vill distansera sig från den. När den diskuterades i Nya vågen i P1 var det ju rekord i just det. (obs ej eric schuldts fel som var utmärkt som vanligt).
Tänker lite på det här med att vissa kallat den för ‘generationsroman’. Är det ett sätt från recensentens håll att säga att den misantropin hör till en _annan_ generation, en yngre? Också ett sätt att distansera sig?
Din blogg är fantastisk för övrigt, tack för det.
Suveränt inlägg. Jag instämmer dessutom i precis allt.
Sanna: Åh, jag har inte hört programmet i Nya Vågen, måste leta fram det innan det försvinner. Och hjärtligt tack för de fina orden, både Sanna och P!
Skulle vilja tipsa dig om Heinrich-Böll-Stiftungs nya rapport om Commons, kan du inte såga den för att den försöker komma undan så enkelt och bara fokusera på det lätta och trevliga?
Förstår inte riktigt vad som är så fel att skriva att huvudpersonen är osympatisk i en recension. Av någon anledning har det blivit tabu att moralisera över någonting öht, t.o.m en bok. Kan hålla med om att känslor i sig inte kan recenseras, och att man ska kunna skriva obehagliga böcker, men om man nu finner den obehaglig är det i allra högsta grad relevant.
Har inte läst boken själv så ska inte uttala mig om den men förstår inte riktigt varför moraliserande eller “subtilt hat” är så dåligt medan “öppet hat” är så bra. Som reaktion emot kyrkan och skuld/skam-beläggning kan jag köpa det men tycker det slagit över i någon slags perverterad individualism där man aldrig får påpeka att andra borde bete sig på ett annat sätt.
Jag tycker inte att det är fel i allmänhet att skriva att en romankaraktär är osympatisk, eller för den delen att recensera känslor. Jag tycker det är fel i just detta fall eftersom karaktärens känslor snarare bör förstås som symptomatiska affekter än som individuella avvikelser. Om det är någon som står för en “perverterad individualism” så är det dem som i mötet med en affekt hänger sig åt att moralisera över den individ där affekten för tillfället uppträder.
Kommentera