COPYRIOT | 2010 July

Omkring år 1980 var jag rätt tjusig:

Som synes på min overall, var jag även engagerad motståndare till atomkraft, även om det går att ifrågasätta hur frivilligt mitt ställningstagande var. Möjligtvis var jag mer intresserad av mina två vattenkannor än av vårens folkomröstning.

Åren gick. Harrisburg (1979) följdes av Tjernobyl (1986) och kärnkraftsfrågan blev till en fråga om sannolikhet. Den blev en avvägning mellan risk och tillväxt. Mellan att tänka på en möjlig katastrof och att sätta sin tillit till framtida teknik.

Endast enstaka udda kufar fortsatte att betrakta kärnkraften som en politisk fråga. Inom den officiella kärnkraftsfrågan rymdes endast teknokratiska och i viss mån metafysiska synsätt. Ett kuriöst faktum är att Sverige sedan länge har två stalinistiska partier – KP och SKP – vars ståndpunkter är fullständigt identiska, med undantag för frågan om kärnkraften.

För oss som var barn vid tiden för folkomröstningen, eller inte ens hade fötts då, framstod kärnkraftsfrågan som allt mer främmande. Ju mer det började pratas om fossila bränslen, desto mer främmande kändes det att problematisera kärnkraften. Frågan hade för länge sedan förlorat varje kvalitativ aspekt och nu återstod bara en riskavvägning mellan strålningsrisk och klimatrisk. Inte ett val mellan centraliserad eller distribuerad energiförsörjning.

Här finns annars en given parallell till nätpolitiken. När vi diskuterar centralisering kontra decentralisering av nätet så accepterar vi inte “enda vägen”-argument eller snack om att en viss nätarkitektur är “evidensbaserad”. Nätpolitiken är nämligen politisk – än så länge, kanske man får tillägga. Där finns tydligt motsatta framtidsvisioner, vilket även fanns i 1970-talets energidebatt men försvann under 1980-talet.

“Om kärnkraften är svaret, hur löd isåfall frågan?” Så lyder rubriken på en mycket intressant bloggpost från i våras, där Erik Berg sätter fingret på det centrala i kärnfrågan – kärnkraftens centralisering.

Ofta fokuserar man i diskussioner om kärnkraftens säkerhet på hur själva reaktorn fungerar, hur tät inneslutningen kan göras och så vidare, men den stora säkerhetsdimensionen finns utanför själva kärnkraftsverken. Civilisationsbygget som sådant.

Kärnkraften förutsätter helt enkelt att allting fungerar och i all evighet ska fortsätta fungera för att den inte ganska så fort ska bli direkt farlig. Det är små toleransmarginaler det handlar om och det är på det viset en mycket riskfylld konstruktion vi placerat i samhällets hjärta.

Det totala beroendet av stabilitet göder en särskild paranoia som breder ut sig från maktens cirklar i vår tid. Med ständigt alltmer avancerade och integritetskränkande metoder är de på sin vakt mot inbillade eller verkliga hot. I ett samhälle beroende av kärnkraft är ett övervakningssystem som FRA nog, dessvärre, en nödvändighet. Eller ter sig åtminstone så, för dem som har uppdraget att vaka över systemets stabilitet.

Det ligger mycket i vad Alvin Weinberg, chef för kärnforskningscentret Oak Ridge i USA konstaterade 1972, att mänskligheten genom att “ta atomkraften i sin tjänst har slutit ett Faust-avtal som kräver väldisciplinerade, auktoritära samhällen för all framtid för att behärska de inneboende farorna.”

Kärnkraft tycks i någon mån kräva ett övervakningssamhälle. Sårbarheten i centraliserade kraftanläggningar kräver att staten är på sin vakt mot små grupper som med relativt små medel slå ut energiförsörjningen på stora områden. Här finns en koppling mellan energi- och övervakningsdebatten som nästan aldrig görs. Ta exempelvis Liberati-gänget som tycks lika positiva till kärnkraft som de är negativa till FRA:s massavlyssning. Jag påstår inte att det är en logisk omöjlighet, men det borde föranleda vissa resonemang som jag inte kan hitta på Liberatis hemsida. Allt de skriver om kärnkraft är utifrån ett strikt teknokratiskt perspektiv: realism och evidens är de återkommande orden.

Då föredrar jag att läsa Erik Bergs rapport från sydtyska Freiburg, känd inte bara för filosofer som Heidegger utan även för att ha genomfört en omställning till lokala energisystem.

Men detta är ingen apell mot kärnkraft. Jag känner mig fortfarande främmande inför den realpolitiska frågan om Sveriges reaktorer. Skiljelinjen går inte där, utan mellan alla dem som bara betraktar frågan som en avvägning mellan risker och det fåtal som ser politik i frågan om energisystem. Inom den senare gruppen återfinns de som vill avveckla kärnkraften, som Erik Berg: “Kärnkraftsbeslutet innebär ett ställningstagande för den gråa vägen, för en energimässig monokultur.” Men dit räknar jag också dem som mot bakgrund av oljekrönet ser kärnkraften som ett nödvändigt ont, utan att överskatta dess potential, exempelvis Cornucopia: “Gärna fortsatt kärnkraft, men inte subventionerat av staten, utan med fullt ekonomiskt ansvar.”
Frågan om försäkring är principiellt intressant. Precis som Cornucopia påpekar går det att betrakta kärnkraften som tungt subventionerad av staten. Hur dyr skulle den inte bli om kärnkraftsindustrin fullt ut tvingades försäkra sig mot alla risker? Fast det är ju en fullständigt hypotetisk fråga, eftersom riskerna med slutförvaring kan ligga tusentals år fram i tiden, då vi inte vet om det finns pengar, än mindre en mänsklighet.
Mer jordnära är den omdiskuterade frågan om “urankrönet“. För visst är uran precis som olja en ändlig resurs. Även det perspektivet stannar dock lätt på den teknokratiska nivån, när vad som behövs är att göra energisystem till politik.

Tänkte dela med mig av ett par alldeles nypublicerade artiklar, gemensamt skrivna av mig och Samira Ariadad. Tar samtidigt tillfället i akt att först av allt slänga upp en tidigare text som vi skrev ihop. Ett, tu, tre.

1. “Att göra gemensamma rum“ [pdf], publicerad i första numret av nya Brand (1/2010).

2. “Sakta ner och välja gemensamt“ [html], publicerad idag på kultursidan i finländska dagstidningen Hufvudstadsbladet. Vi bjöds in att skriva någonting som kopplade ihop två stora tendenser i samtiden – överflöd på digital information, brist på fossil energi – med begreppet “spotifiering”. Resultatet blev svepande men, tycker vi själva, lovande.

3. Recension av Sonic Warfare [jpg], publicerad i senaste numret av Nutida Musik (1/2010). Boken av Steve “Kode9” Goodman har nämnts tidigare på Copyriot och kommer säkerligen att återvända både här och som stående referens i de affekt-materialistiskt inriktade delarna av kulturvetenskapen.

(För övrigt så har just Nutida Musik ett nytt erbjudande, där man får min bok Det postdigitala manifestet på köpet om man tecknar en prenumeration.)

Efter förra årets kulturproposition verkade det som definitionen av kulturtidskrift skulle snävas in, så att en rad samhällsorienterade tidskrifter hotades av nedläggning. Kanske kvarstår hotet, det hela är lite oklart, men inte riktigt så överhängande. Fortfarande blir det upp till Kulturrådet att tolka vad som är kultur och vad som är kvalitet.
Hittills har systemet fungerat någorlunda bra. Stabiliteten tycks inte hotad så mycket av en insvävning som en utvidgning av vad som kan räknas som en bidragsberättigad kulturtidskrift. Sedan den 1 juli ska nämligen stödet till kulturtidskrifter vara “teknikneutralt”. Tanken är att även nättidskrifter ska kunna få del av stödet, men Kulturrådet verkar inne på att göra än ännu vidare tolkning. Enligt en rapport på Kulturrådets hemsida, som ser ut att citera ordföranden i referensgruppen för tidskriftsstöd från ett seminarium på Almedalsveckan, kan nästan vad som helst vara en kulturtidskrift:

Tidskriftsbegreppet håller på att luckras upp, en tidskrift kan vara en bok, ett radioprogram, en webbsida, ett tv-program.

Kulturrådet tycks alltså vara redo att – efter sedvanlig kvalitetsbedömning – ge tidskriftsstöd till inte bara nättidskrifter och bloggnätverk, utan även till poddkastningar och videokonst. Fast hur noga har de tänkt över följderna?

En tidskrift har av princip varit beständig. Om jag vill läsa vad Roger Wallis skrev i Musikens makt år 1975, eller läsa 1934 års programförklaring för Tidskrift för polisvetenskap så är det bara att bege mig till Kungliga biblioteket. Eftersom alla svenska tidskrifter arkiveras där, upprätthålls principen om “tidskrift” som en beständig form av publikation.

Någonting motsvarande finns knappast för digitalt material. Vem garanterar att den dryga timmen av inspelat filosofiskt samtal mellan Magnus, Geraldine kommer att finnas tillgängligt för historikerna år 2040? (Jag kan lova att det kommer att finnas ett intresse.)

Visserligen försöker Kungliga biblioteket så gott de kan. De verkar inte bara för en lag om “e-plikt och försöker att arkivera webbsidor utan har även ett arkiv för ljud och rörlig bild. Det senare omfattar, enligt egen uppgift, “tv- och radioprogram, biografvisad film, videor, skivor och multimedier”. En sökning efter “podcast” i arkivet ger fem träffar – samtliga är program från Sveriges Radio där man pratar om fenomenet. Där verkar inte förekomma några svenska poddkast (vilket är den stavning och den pluralform som jag föredrar). Ingen information ges heller om hur exempelvis de ovan nämnda göteborgarna ska göra om de vill arkivera sin mp3-fil för framtiden.

Frågan är om Kulturrådet ska börja ge bidrag till “kulturtidskrifter” som bara finns tillgängliga så länge som en server råkar finnas uppe. Nättidskrifter som kanske finns uppe i ett år, kanske i tio, kanske helt eller delvis på något nätarkiv. Videoinspelningar som finns tillgängliga tills Vimeo eller YouTube plockar bort dem, med hänvisning till påstötningar från en påstådd rättighetshavare till en musikslinga som fastnat i bakgrunden.
Om inte Kulturrådet har en egen lösning för hur dessa digitala filer ska räddas från anarkivet, vilket knappast är sannolikt, så riskerar de att bidra till en fullständig urvattning av begreppet kulturtidskrift. Det var väl inte tanken?
Ett hypotetiskt alternativ vore att överlåta definitionen av kulturtidskrift på Föreningen för Sveriges kulturtidskrifter, så att alla som släpps in som medlemmar i föreningen också är berättigade att söka bidrag. Det skulle med rätta kunna kallas för en korporativisering av kulturpolitiken. Tanken är inte trevlig, men dessbättre är den nog heller inte sannolik.

Vi måste inse att ekonomin inte är “i kris”, ekonomin är i sig själv krisen.

Femte cirkeln i Det stundande upproret handlar om ekonomi. Om budskapet förefaller luddigt, så kan det bero på att “ekonomin” håller på att bli ett överspelat begrepp. Utgångspunkten är att ekonomin som separat sfär av är på väg att upplösas, fast det är ännu öppet om resultatet blir bättre eller sämre.

Det finns en märklig enighet mellan Apple och nerväxtrörelsen vad det gäller framtidens civilisation. Vissa människors idé om att återvända till gårdagens ekonomi erbjuder andra den bekväma skärmen i vilken det lanseras stora teknologiska framsteg. För i historien kan man inte gå tillbaka. Varje uppmaning att återvända till det förflutna är bara ett uttryck för medvetande om det nuvarande och det är sällan det mest moderna.

Kritiken riktas här i två riktningar, vilka alls inte är så motsatta som de kan verka. På ett kulturellt plan är det uppenbart att Skärmen och Jorden är relaterade projektionsytor, som i det fenomen som beskrivs av Isabelle: Apple-dyrkande reklamarbetare kommer till sommarstället på Österlen och utbrister att man ändå måste vara öppen för allt vackert som livet ger oss.
Även Osynliga Kommittén gör sig lustig över småborgerligheten, “den underliga och maktlösa samlingen som inte väljer sida“, men dessa utfall grumlar mest deras försök att analysera någonting som går betydligt djupare. En analys som kräver sina utfall gentemot ett “falskt medvetande” som präglar mycket av samtidens konsumtionskritik, långsamhetsjakt och miljövurm. Exemplen tas från Frankrike:

De sista tio åren var det Attac och deras osannolika Tobinskatt, vars införande skulle kräva en världsregering, med sin sympati för den “riktiga ekonomin” som motsats till finansmarknaden och inte att förglömma deras rörande nostalgi inför staten. /…/
Så har vi nu fått “nerväxt“. Där Attac försökte rädda ekonomin som vetenskap med folkliga utbildningskurser, så bevarar nerväxtrörelsen ekonomin som moral.

Idéer om en “sund ekonomi” står helt maktlösa inför det som nu håller på att ske, menar Osynliga Kommittén. Närmare bestämt tjänar de bara till att legitimera en framväxande “bioekonomi”, det vill säga en ekonomi som omfattar hela livet.

en ny ekonomi som inte längre är en separat sfär utan snarare själva väven, de mänskliga relationernas råmaterial. Det kräver en ny definition av arbete som arbete med sig själv, en ny definition av kapital som mänskligt kapital, en ny idé av produktion som producerandet av relationer och konsumtion som konsumtion av situationer
/…/
Ekobyar, videoövervakningskameror, andlighet, bioteknologi och sociabilitet tillhör också det “civiliseringsparadigm” som nu börjar formas, det som ekonomin formar från början till slut. Dess intellektuella apparat är inget annat än cybernetik, systemvetenskap – alltså, vetenskap om systemens kontroll.

Det stundande upproret lämnar många saker halvsagda. Femte cirkeln nuddar vid två stora ämnen som författarna tidigare har utforskat i tidskriften Tiqqun. Dels kritiken av bruksvärdet, som behandlas i “On the economy considered as black magic“. Dels kritiken av cybernetiken i “The cybernetic hypothesis“. Två mellancirklar stundar sålunda i studiecirkeln.

Någon kanske finner kritiken alltför kompakt. Efter avfärdandena av tillväxt och nerväxt, framstegshets och nostalgi, Skärmen och Jorden, staten och marknaden så undrar kanske någon vad Osynliga Kommittén vill. Svaret är att de vill ut, ut ur ett förhatligt projekt som de beskriver med en skräckinjagande historisk parallell.

På 1600-talet var det, för att slutligtigt påtvinga det ekonomiska systemet dess arbetsmoral och girighet, nödvändigt att begränsa och eliminera hela den eländiga massan av latmaskar, lögnare, häxor, galningar, skurkar och alla andra fattiga lösdrivare, en hel mänsklighet vars själva existens hotade avkastningens och avhållsamhetens ordning. Den nya ekonomin kan inte etableras utan att ett liknande urval av subjekt och områden väljs ut för omvandling. Kaoset vi ständigt hör om kommer antingen skapa möjligheten för denna omvandling eller för vår seger över detta förhatliga projekt.

Karl Palmås har på egen hand nyintroducerat Gabriel Tarde i Sverige samt gjort en mycket lyckad koppling till kopimi. Startskottet gavs i december 2007 då Kalle refererade några nya artiklar av Bruno Latour och Vincent-Antonin Lépinay. Två år senare utkom den engelska utgåvan av dessas bok, The science of passionate interests. An introduction to Gabriel Tarde’s economic anthropology. Boken kan betraktas som en introduktion till Psychologie Économique från 1902.

Jag vill delge några kritiska kommentarer kring hur Latour och Lépinay presenterar Tarde (för enkelhets skull refererar jag fortsättningvis bara till Latour). Vad jag finner problematiskt är hur Latour gör en högubbe av Marx som han låtsas polemisera mot. Det är synd, för nyupptäckten av en kopimistisk Tarde förtjänar bättre än att underordnas en reaktiv retorik.

Redan i bokens första mening hänvisar Latour till Das Kapital. Han uppställer Marx kontra Tarde, så att läsaren kan förvänta sig en seriös konfrontation: Das Kapital kontra Psychologie Économique. Men ingenting sådant sker. Faktum är att referensen till Das Kapital aldrig återkommer efter de första tre trosidorna. Därefter nöjer sig Latour med sporadiska utfall gentemot ortodoxa marxister och accepterar då helt deras uppfattning av vad Marx stod för.

Tarde såg marknaden som ett spel av passioner, skriver Latour, medan Marx bara hade öga för “det kalla kalkylerandets fruktansvärda frammarsch”. Latour fastslår att Marx förstod all mänsklig historia i termer av strukturer och universella lagar. Sedan invänder han att vare sig “klasskamp” eller “den fria marknaden” utgör ekonomins eviga grund. Detta har han helt rätt i, men poängen är rätt billig och räcker knappast för att uppfylla vad som utlovas i bokens introduktion.

Visst utgav Marx och Engels år 1848 en rätt dålig pamflett känd som Det kommunistiska manifestet, där de påstod att “all hittillsvarande historia är historien om klasskamp”. Någon sådan historiefilosofi återfanns däremot inte i Marx’ huvudverk Kapitalet (1863), en bok som handlar just om kapitalet, inte om universella lagar för mänskligt samhällsliv.

Latour försöker också inhämta en billig poäng genom att dissa dialektiken:

No superior law guides this world towards a denouement through the play of negativity and contradiction. There is, contrary to the notebooks of the young Marx, no adventure of subject and object at play in these issues of capital and labor.

Även här vänder sig Latour mot den ortodoxa marxismens tradition, utan att orka ta itu med Das Kapital och de senaste femtio årens nyläsningar. Särskilt relevant är här den “värdekritiska” strömningen (se exempelvis Moishe Postone, tyska tidskriften Krisis och en artikel i nya Endnotes) och vad som benämns som “systematisk dialektik“.
Dessa läsningar av Marx (Das Kapital och Grundrisse) ser inte dialektiken som en naturlag, vilket Engels och andra marxister gärna ville göra. Enligt värdekritikerna är Hegels dialektik högst relevant, men bara som beskrivning av kapitalets logik. Spelet mellan subjekt och objekt är intimt förbundet med varuformens dubbelkaraktär av bruksvärde och bytesvärde. Arbetet är inte den eviga grunden för mänskligt välstånd, som Smith och Ricardo hade hävdat. Arbetsvärdeläran innebär att det är arbete som skapar värde, men “värde” är enligt värdekritikerna en specifikt kapitalistisk form för välstånd. Dessa resonemang ligger egentligen inte så långt från hur Tarde/Latour problematiserar innebörden i värde/värdering, så det är trist att Latour gör sitt bästa för att blockera en korsbefruktning.

Paradoxalt nog kan man se det som att det i slutändan är Latour som fastnar i strukturer och eviga lagar. Han är så ivrig att polemisera mot tanken på Kapitalismen att han implicit konstruerar en cybernetiskt anstruken bild av världen som självreglerande system. Olika “smittor” lever i ekologier som tydligen har starka mekanismer av negativ återkoppling, eftersom det det aldrig är möjligt för någon viss smitta att dominera, att parasitera eller att eskalera bortom kontroll. Sådana outtalade premisser urvattnar smittontologin, berövar den sin potential att förstå rent monstruösa fenomen.

Låt oss tänka kapitalet som en smitta, eller en slags kod eller mjukvara. Smittan kretsar kring varuformens dubbelkaraktär och behovet av att via arbete urvinna mervärde för att smittan ska kunna replikera sig själv. Låt oss för tillfället glömma frågan om klasser. Låt oss bara konstatera att kapitalsmittan har utbrett sig något oerhört under ett par hundra års tid. Att så skedde kan ha många skäl, men när processen väl var igång tycktes den få eget liv – någon form av positiv återkoppling sattes i spel. Eftersom kapitalsmittans utbredning har skett på bekostnad av andra smittor går det möjligen att tala om en likriktning eller i metaforiska termer en “avkylning”, fast det är delvis en annan fråga. Låt oss helt enkelt säga att “kapitalismen” bara är ett förenklande namn som har satts på denna smittoutbredning, inte på en struktur som följer historiska lagar om uppgång och fall.

Utifrån ett sådant synsätt är det uppenbart att vi har nytta av såväl Marx som Tarde. Var skulle konflikten ligga? Men när Latour insisterar på att Marx och Tarde är oförenliga, drivs han till att förneka möjligheten för en smitta att (mer än tillfälligtvis) dominera andra smittor. Jag kan inte se att Latour lyckas visa varför det skulle vara otänkbart att betrakta “kapitalismen” som en särdeles framgångsrik spridning av en smitta, som muterat några gånger på vägen.

(Kanske kan dessa frågeställningar rent av bli ämne för en göteborgsk podcast?)

Privatkopieringsersättningen är på tapeten, vilket inte sker så värst ofta. Vanligtvis ebbar diskussionen snabbt ut eftersom systemet är svårbegripligt. Därför tror jag uppriktigt talat att min historiska forskning i ämnet skulle vara välgörande, men den är ännu ofullbordad (mer om saken sist i detta inlägg).

Via TT har Copyswede gjort ett utspel om att omsättningen för privatkopieringsersättning rasar. Därmed vänds en kurva som för bara ett par år sedan tycktes peka exponentiellt uppåt. När Stim släppte sin årsredovisning för 2007 kunde Copyriot visa följande diagram över intäkterna från Copyswede (som avspeglar omsättningen för Copyswede i stort):

Men i sin senaste årsredovisning visar motsvarande diagram en lika hastig tillbakagång:

Vad beror nedgången på? “Fildelarna har slutat bränna cd” är den förklaring som givits av TT, men jag är tveksam. Intäkterna från mp3-spelare, som tidigare sköt i höjden, har nu börjat sjunka något. Till detta bidrog utan tvivel Apples iPhone som släpptes i Europa just 2007.

När någon köper en iPod går några hundralappar till Copyswede. När någon däremot köper en iPhone får Copyswede inte ett öre, trots att iPod-funktionaliteten i allt väsentligt är integrerad även där. Detta beror på att Copyswede enligt lagen bara får privatbeskatta anordningar som är “särskilt ägnade för framställning av exemplar av verk för privat bruk”.
När lagen stiftades 1999 (och uppdaterades 2005) ansågs det inte så märkvärdigt att dra en gräns mellan universella datorer och partikulära mediespelare. Idag är det betydligt svårare.
Därför gör nu Copyswede ett försök att flytta på gränsen, så att framför allt iPhone men även externa hårddiskar ska inkluderas. Även skrivare och scanners borde privatbeskattas, menar bildkonstnärernas upphovsrättskartell Bus som är en del av Copyswede. Danmark tar ut avgift på usb-minnen sedan 2006.

Det är inte ens självklart att det krävs en lagändring för att Sveriges privatkopieringsersättning ska utvidgas radikalt. Att en domstol tolkar den luddiga lagen till Copyswedes fördel skulle kunna räcka. Justitiedepartementet är dock redo att ta ställning till anspråken.
Precis som Anders Mildner skriver så kan vi utgå från att Journalistförbundet, Musikerförbundet, Författarförbundet med flera kommer att ställa sig bakom Copyswede i den här frågan. De kommer var och en att framföra sitt stöd till Justitiedepartementet, för svenska departement imponeras ofta av att många remissinstanser säger samma sak. Men uppbackningen kommer sannolikt att samordnas av PR-fronten “Kulturskaparna” ~~som i huvudsak finansieras just av Copyswede~~.

Några som säkerligen kommer att hålla sig i bakgrunden är Ifpi och andra representanter för producentintressen – trots att de har mycket att vinna på en utvidgad avgift. En av frågorna som nästan aldrig ställs men som alltid borde ställas är just: Hur ska pengarna fördelas Om det är en politisk fråga att skaffa fram mer pengar till Copyswede, varför är det då inte en politisk fråga att Ifpi ska få 30 % av musikområdets pengar, på bekostnad av Stim och Sami? Och hur i hela världen avgör man hur stor del av avgifterna på hårddiskar som ska gå till film, till musik respektive andra konstarter?

Om man inte är intresserad av att lyfta sådana frågor, är det svårt att se varför man alls ska behandla privatkopieringsersättningen som en politisk fråga. Sommarvikarien Niclas Ericsson på DN:s ledarsida slår idag till med ännu en fullständigt intetsägande analys, som dessutom inleds med ett sakfel.

Ända sedan kassettbandens tid har en avgift för privatkopiering tagits ut. Avgiften har sedan fördelats till upphovsmännen: musiker, tonsättare, dramatiker med flera. När teknikutvecklingen styrde över till cd och dvd följde avgiften med.

Nej, någon avgift för privatkopiering har inte tagits ut “sedan kassettbandens tid“. Visserligen upptog statskassan åren 1982-92 en kassettskatt, men det var en annan slags konstruktion. En upphovsrättslig ersättning (kassettersättning eller privatkopieringsersättning) infördes inte förrän 1999 och inkluderade redan från början digitala lagringsmedier såsom cd-r. Och den gick alls inte bara till “upphovsmännen” utan till Copyswede som fördelade pengarna även till andra slags rättighetsinnehavare, exempelvis skivbolag.

Dessa rudimentära faktauppgifter finns tillgängliga i min B-uppsats i ekonomisk historia från 2005, som jag nu åter gör tillgänglig på nätet. Egentligen känns den både ofullständig och lätt passé, men eftersom det är den enda forskning som mer än i förbifarten tar upp den svenska privatkopieringsersättningens historiska framväxt känns det ändå som att den borde vara allmänt tillgänglig. Den visar nämligen på några av de dilemman som system av dessa slag ställs inför.

Sedan dess har jag kommit betydligt längre, framför allt genom att gå till fler källor, såväl statistik som riksdagstryck. Tanken var att min kommande doktorsavhandling skulle inkludera ett stort kapitel om konflikterna kring bandspelare i Sverige och hur dessa efter femtio år ledde fram till införandet av en privatkopieringsersättning.
Nu ser det dock ut som att jag utelämnar kapitlet ur avhandlingen, trots att det är till hälften färdigskrivet. Min avhandling rymmer nämligen redan mer än nog och måste framför allt bli färdig. Jag får se. Först ska jag vara föräldraledig i åtta månader, sen är det dags att knyta ihop säcken med sikte på disputation hösten 2011.

Om inte privatkopieringsersättningens historik ryms i min avhandling, får den bli en artikel eller kanske en rapport eller rentav en mindre bok – om någon skulle vara intresserad av att utge en sådan. Själv är jag förstås partisk, men jag tror att både Copyswede, hårdvarubranschen och Justitiedepartementet hade varit förtjänta av att stödja tillkomsten av en sådan historik…

Uppdatering: Storartad satir av Cornucopia – “LRF/GrowSwede: Utöka krukavgiften till att omfatta spadar“

Ni känner förstås till macmännen. En slags förfolkligad hipster-kultur vars livsstil kretsar kring Apple-produkter, nya “appar” samt idogt twittrande. Macmannen är 20–30 år och bor i lägenhet, typiskt sett i ett av de områden där FI får över 10 procent i valet (Möllevången, Aspudden, Södermalm), saknar körkort och är allmänt harmlös.
Kärleken till Apple är kanske det enda som förenar macmännen med äppelpöbeln. De senare är 30-50 år, röstar på nya moderaterna, bor i radhus eller enplansvilla och tar bilen in till stan där de jobbar som mac-konsulter. Äppelpöbeln är ointresserad av livsstil, utan grundar sin kärlek till Apple i sin tvärsäkra visshet över att dessa produkter är de bästa som någonsin har tillverkats. Om de känner sig angripna så försvarar de sig genom att trolla (och trollas).

Äppelpöbeln hade idag en liten uppvisning i Expressens kommentarsfält. Christopher Kullenberg publicerade en Iphone-kritisk debattartikel som lyfte fram den reella och potentiella makt som Apple har över vilken mjukvara som får köras på en Iphone. Författarpresentationen gör gällande att han “slängde sin Iphone i början av sommaren”, även om jag råkar veta att han tappade den av misstag men upplevde förlusten som en befrielse.

Kommentarsfältet fylldes snabbt av äppelpöbel som gapade om att Chris inte har förstått någonting, att han inte kan vara en riktig doktorand, att han avlönas av skumma intressen, att hans föräldrar borde ha använt kondom samt att han är psykiskt sjuk och borde erbjudas vård. Det senare fick även jag höra när jag förra året ifrågasatte Spotify. Mycket tyder på en överlappning mellan äppelpöbeln och radikalspotifisterna.
Förutom sin rörande trohet till ett visst företag uttrycker de samma dumliberala argument. En teknisk standard som etableras är alltid oklanderlig, menar de, för den är ett uttryck för “marknaden”. Spekulationer i vart monopol kan leda på längre sikt accepteras inte av äppelpöbeln. För i likhet med spotifister och bilister menar äppelpöbeln att den individuella känslan av omedelbar bekvämlighet är den enda måttstock som är giltig när det gäller att värdera ny teknik.

Metropolen, “stadens och landsbygdens simultana död” beskrivs av Osynliga Kommittén som en icke-plats (även om de inte använder begreppet).

Att täcka planeten med glas skulle passa den moderna arkitekturens cynism perfekt. Ett sjukhus, en skola eller en kontorsbyggnad är alla variationer på samma tema: transparens, neutralitet, likformighet. Dessa massiva, flexibla byggnader är skapade utan något behov av att veta vad de ska inhysa. De skulle kunna vara här lika gärna som någon annanstans.

Detta gäller såväl offentlighetens rum och arbetsplatserna som de privata hemmen. Ett gammalt ruckel känns “mer bebott” än en “ändamålsenlig” lägenhet där allt har placerats rätt i väntan på nästa flytt. Heidegger känns högst närvarande i den åtskillnad som Osynliga Kommittén gör mellan att bebo ett territorium och att vistas där.
Nu tänkte jag inte orda vidare om detta, utan i stället citera en kort passage ur en artikel om “flygplatssamhället” som jag skrivit för nästa nummer av tidningen Brand. Där presenterar jag nämligen begreppet “icke-plats”:

Alla flygplatser är likadana. Flygplatsen är den arketypiska “icke-platsen”, ett begrepp som introducerats av den franske antropologen Marc Augé. Ett typiskt drag hos icke-platser är att de saknar synliga tecken på historia. Om vi blickar omkring oss på en flygplats ser vi ingenting som tyder på att någonting någonsin har hänt, bortsett från tidningarnas löpsedlar. Icke-platsen hänger alltså samman med ett slags guldfiskminne. Vi instrueras ständigt om vad vi ska göra, genom skyltar och anonyma högtalarröster. Så länge vi vistas på en flygplats är vår valmöjlighet inskränkt till att välja mellan den ena och den andra varan inom det snäva utbudet hos licensierade försäljare.
Icke-platsen finns till för att passeras. Vi förväntas inte sätta värde på vår närvaro där, utan ständigt vara på väg emot framtida mål. Försök att ta tillvara situationer, att upprätta en spontan gemenskap som överlever stunden, framstår som antingen absurda eller hotfulla. Flygplatssamhället som tendens innebär att en allt större del av våra liv påminner om ett väntrum. Väntrummets tristess får oss att längta till varuhuset, för i flygplanssamhället är konsumtion det enda alternativet till väntan. Alla varuhus är likadana.

Karl Marx’ kritik av den politiska ekonomin bibehåller sin aktualitet, vilket knappast kan sägas om den oerhört överskattade pamfletten “Det kommunistiska manifestet“, medförfattad av klåparen Friedrich Engels.

Kapitalet (1867) handlar just om kapitalet och dess specifika logik, kretsande kring värdeformen – inte om “all hittillsvarande historia”. Att läsa boken som politisk manual är bara rimligt om ens politiska projekt är att införa kapitalism, som Lenin gjorde i Ryssland. Att däremot läsa Kapitalet som en kritik av värdeformen leder till en helt annan slags marxism. Då behövs inte längre idén om “socialism” som övergångsstadium; i dess ställe träder konceptet “kommunisering“.

Manifestet (1848) rymmer däremot ett politiskt program i tio punkter just för införande av socialism. Bland en rad förslag om offentlig barnomsorg, avskaffad arvsrätt och progressiv beskattning finns en punkt som sticker ut. Endast den nionde punkten tar sikte på en långsiktig transformation:

9. Förenande av jordbruks- och industridriften; åtgärder för att så småningom utplåna skillnaden mellan stad och landsbygd.

Att utplåna skillnaden mellan stad och landsbygd förefaller ha varit en käpphäst för denne Friedrich Engels. Han hade understrukit dess nödvändighet i både Den tyska ideologin (1845) och Kommunismens grundsatser (1847). Under 1870-talet återkom han till temat i Anti-Dühring och I bostadsfrågan:

Upphävandet av motsättningen mellan stad och land är varken mer eller mindre utopiskt än upphävandet av motsättningen mellan kapitalister och lönarbetare. /…/
Det är ingen utopi att hävda, att människornas befrielse från de av deras historiska förflutna smidda fjättrarna kan bli fullständig först när motsättningen mellan stad och land avskaffats.

Idag har Friedrich Engels vision infriats, på sämsta tänkbara vis – om vi får tro Osynliga Kommittén. Fjärde cirkeln i Det stundande upproret slår fast att det inte längre är meningslöst att utgå från en uppdelning mellan stad och land. Allt som finns är “en enda urban väv utan form eller ordning” – metropolen.

Allt territorium är underordnat metropolen. Allt finns på samma yta, om inte geografiskt så genom sammanflätningen av dess nätverk.
/…/
Metropolen är stadens och landsbygdens simultana död.

Staden finns inte längre, åtminstone inte i sin traditionella form. Just därför har staden blivit till en historisk fetisch, menar Osynliga Kommittén. Det kan ligga en del i detta. Men då är det inte bara “stadsvänner” och “metrofiler” som har del i fetischiseringen, utan i minst lika hög grad de anti-urbana, “metrofoberna“, de som idealiserar en landsbygd som inte heller existerar. För att inte tala om cittaslow-rörelsen och liknande småstadsutopier som upphöjdes i ett nummer av Axess. Ett exempel på upplösningen av stad och landsbygd återfanns i samma tidning där Per Svensson skrev “det långsamma, småskaliga gårdslivet” som en “upplevelse” som lantbruket kan sälja till stressade stadsbor, som kan ta bilen ut på landet för att “lindra dåliga samveten” över en ekologisk middag innan man stressar tillbaka till staden. Områden som domineras av fritidshus, exempelvis Stockholms skärgård, ger också en mycket stark känsla av att det inte finns någon mening i att dra en skarp gräns mellan det urbana och det lantliga.

Framför allt finns det knappast någon poäng i att upprepa Friedrich Engels lovsång till den upplösta skillnaden mellan stad och landsbygd. Det ter sig ganska löjligt när en debattör som Lars Mikael Raattamaa inleder en artikel med att citera punkt nio ur Det kommunistiska manifestet, så att det framstår som ett självändamål att upplösa städerna, trots att Friedrich Engels snarare var ute efter en nyckel till att upplösa arbetsdelningen. Dessutom tycks han ha varit fel ute. Frågan som måste ställas är givetvis vad som ersätter den borttynande uppdelningen mellan stad och landsbygd. Vilka nya mobiliteter, vilka förtätningar och förglesningar, vilka ljud och vilka tystnader. Platser eller icke-platser.

Kolla in nya hemsidan för bokförlaget Ink, som utannonserar de tre manifest som i år kommer att fortsätta den serie som förra året inleddes med min bok Det postdigitala manifestet.

Läsare av denna blogg behöver knappast någon introduktion till Christopher Kullenberg. Nu är det dags att förhandsbeställa Det nätpolitiska manifestet som kommer att slå an tonen för hur vi pratar om det politiska i, på och kring globala datanätverk. Jag hoppas även på synergi med den antologi om nätpolitik som utkommer om en månad eller så.

Övriga två manifest är inte mindre spännande. Carl-Michael Edenborg och Gunnar Blå riktar ett gordiskt hugg mot sexualpolitikens fastlåsta positioner i Det parapornografiska manifestet. Utgivningsdatum för detta är ännu inte fastställt men efter att ha fått se synopsis och fått höra en del från skrivprocessen, kan jag lova att det inte bara etablerar ett nytt begrepp utan rymmer en rad genuint nya tankebanor.

Jag var föga förtjust i Helena Granströms debutbok som trots en lovande civilisationskritisk ansats förföll till en svartvit primitivism. Recensenterna överöste den med lovord för dess poetiska språk men tycktes inte vilja ta Helena Granström på allvar som politisk författare. Därför ska det bli spännande hur det artar sig i manifestform: Det barnsliga manifestet. Barnsligheten tror jag skulle kunna bli en väg ut ur den dualism som jag störde mig på i Alltings mått, så även detta är en bok som jag ser fram emot.

Entries from July 2010 ↓

Om atomkraften

Tre nya artiklar

Vad kan (inte) vara en kulturtidskrift?

Femte cirkeln: Ekonomin

Latour gör en halmgubbe av Marx, helt i onödan

Copyswedes anspråk måste sättas i ett sammanhang

Äppelpöbeln

Fjärde cirkeln, igen: Icke-platser

Fjärde cirkeln: Metropolen

Tre nya manifest från Ink

Sök

Senaste tolv

Samma dag, tidigare år...

Kategorier

Anslutningar

Bloggar på svenska

English

Arkiv

Senaste kommentarerna