Per Gulbrandsen, journalist på radions musiknyheter, ska verkligen ha en eloge för hur han lyfter fram de sällan dryftade frågorna om upphovsrättens institutioner, utan dagspressens krystade behov av att knyta an till dagsaktuella händelser. Nu tar han i tu med frågan om privatkopieringsersättningen, eller “PKE” som vissa börjar säga nu om denna digitala fortsättning på den gamla “kassettersättningen”. Radioreportagen frågar sig bland annat varför avgiften inte redovisas i handeln.
Sveriges avgifter är högst i Europa: fyra kronor per GB, vilket underligt nog står inskrivet i upphovsrättslagen. Något tak finns inte. I takt med att lagringsmediernas kapacitet skjuter i taket blir det alltså möjligt för den privata kartellen Copyswede att utkräva rent absurda avgifter, många gånger högre än importörens kostnad för att köpa in själva produkten. Tills vidare är dock Copyswede nåderika och har i avtalet med elektronikbranschen skrivit in ett avgiftstak, om än alltså på en högre nivå än någon annanstans i Europa.
Copyriot har tidigare skrivit om hur den effektiva avgiften per gigabyte faktiskt sänks i det tysta. Summorna som inkasseras stiger ändå rejält för varje år, på grund av den snabbt ökande lagringskapaciteten. Lite på att den debatten förr eller senare brakar loss. Dessa avgifter sticker rejält i ögonen på många, framför allt de med libertariansk politisk tendens. Exempelvis hävdade ju upphovsförfäktaren Fritz-Anton Fritzson att avgiften är “oacceptabel” och väsensskild från “upphovsrätt som idé”. Frågan är dock hur länge det går att separera en idévärld från den byråkratiska praktiken.
Daniel Johansson företräder å andra sidan uppfattningen att dessa Copyswede-pengar bör låtas bli en allt viktigare del av den upphovsrättsliga ekonomin framöver, som ett lite i “formatskiftet från exemplar till användning”. Han är inne på att systemet skadar sig självt genom att ha ett fast gigabytepris inskrivet i lagen, vilket nog kan stämma. Alternativet, som han dock inte nämner något om, är väl att beloppet ska avgöras av Stockholms tingsrätt (som har motsvarande funktion i vissa andra frågor om upphovsrättslig ersättning). Det skulle åtminstone avskaffa den hypotetiska möjlighet som Copyswede nu faktiskt har att sätta rent prohibitiva avgifter på viss teknik vars funktionalitet ogillas av diverse rättsinnehavare.
Avgifterna tas enligt lagen ut bara på anordningar som är “särskilt ägnade för framställning av exemplar av verk för privat bruk”, vilket betyder att mp3-spelare och cd-r är avgiftsbelagda, men inte datorer och fristående hårddiskar. Kommande radioreportage ska tydligen ge röst åt upphovrättsorganisationer som menar att detta “ger ekonomiska fördelar till tekniken bakom olaglig nerladdning” – vilket naturligtvis är sant, i den breda tekniska bemärkelsen “datorteknik”.
Organisationen Bus, som på diffusa grunder fördelar pengar till bildkonstnärer som eventuellt kan ha blivit kopierade, menar att avgiften måste utvidgas inte bara till hårddiskar, utan även till skrivare och scanners. Om så skulle ske, kanske det är dags att bilda ett upphovsrättskollektiv för oss bloggare, åtminstone vi som skriver så långa inlägg att de blir utskrivna. Skulle då Copyswede kunna neka oss en andel av kakan?
Daniel Johansson anser, något mer modest, att Copyswede borde ta ut avgifter på mobiltelefoner, vilket tydligen redan sker i en rad europeiska länder. I sin kommande doktorsavhandling utvecklar han också en helt ny modell för fördelning av pengarna på musikområdet, som inte ska vara så förlitat på skivförsäljning och radiospelning som dagens topplistepremierande system är.
Fördelningsfrågan har dock flera sidor. Vi kan skilja på tre:
- Mellan olika kulturformer: Hur många procent ska gå till musiken, till filmen, litteraturen, etc.
Detta är och förblir en kulturpolitisk fråga, som ingen statistik i världen kan lösa. Att den frågan ska ses som opolitisk, någonting att lösas internt i Copyswede, är i förlängningen helt ohållbart.
- Mellan olika intressekategorier inom en kulturform. För att ta musiken som exempel: Hur många procent ska gå till Stim, Sami, respektive Ifpi? I dag gäller nog 40/30/30, av historiska skäl, men inte heller denna fördelning kan motiveras med annat än godtycke. Det är ingen naturlag att skivbolag för all framtid ska räknas som exakt lika mycket värda som artister. Tvärtom skulle en enkel reform av fördelningen kunna ge artisterna mer och bolagen mindre. Ja, varför väcker ingen den politiska frågan om att helt utesluta Ifpi ur Copyswede-systemet? Vänsterpartiet, hallå?
Faktum är att förordningen om bibliotekens fonogramersättning redan idag säger att Stim och Sami, men inte Ifpi, ska ha pengar. Varför inte göra likadant med privatkopieringsersättningen? Ifpi slänger ju ändå bara pengarna på lobbyister.
- Mellan enskilda rättinnehavare inom samma kategori: Hur avgörs t.ex. en låts värde i förhållande till andra låtar, ett visst år? På grundval av vilka mätningar, vilka medier? Den kanske “minst politiska” – men långt ifrån opolitiska – frågan, och den som alltså Daniel Johansson med sin forskning är inne på att reformera.
I takt med att den samlade omsättningen för privatkopieringsavgifterna stiger, blir dessa tre kulturpolitiska frågor allt mer trängande och spännande. I jämförelse är konsumentfrågorna om avgiftsnivåer och redovisning på prislappar ganska futtiga.
16 kommentarer ↓
Anledningen tilll att ifpi inte kan uteslutas ur Copyswede är för att de är såpass integrerade i varandra att de på vissa poster står som gemensamma mottagare och utdelare av medel.
bland annat kan man se att de står som Copyswede/Ifpi på sidan 11 i årsredovisningen som gäller privatkopieringsersättningen
http://www.copyswede.se/files/hTPPvQQV.pdf
Jag skulle nästan säga att Ifpi ÄR Copysswede, men att de delar med sig till övriga kulturinstitutioner för att det skulle se dåligt ut annars.
[...] Uppdatering: Rasmus skriver om Copyswede och privatkopieringsersättningen här. [...]
Så vitt jag förstår går dessa pengar bara till svenska “rättighetsinnehavare”. Rätta mig om jag har fel.
Ett inte alldeles orimligt antagande är att huvuddelen av den förment kopierade musiken inte är svensk. Varför går ingen del av avgiften utomlands? Om nu premissen ovan är korrekt. Vidare, om så är fallet, hur fördelas beloppen då?
CD-R används i stor utsträckning för backup och annan datorrelaterad användning. Varför ska mina backuper subventionera svenska artister?
Stämmer det att USB-minnen också är belagda med PKE? Samma fråga gäller som ovan.
Tack för ett bra blogginlägg.
Scaber Nestor: Nja, Copyswede har vuxit fram ur Klys, där Ifpi inte ens ingår. Att sen Copyswede och Ifpi i vissa specifika fall blir synonyma, har nog mest att göra med att lagstiftaren valt att utforma systemet så att det blir mest praktiskt så. Lagstiftaren kan också bestämma att skivbolagen inte ska vara med på delar av konstruktionerna. Copyswede kan då inte göra annat än att rätta sig. Det är helt enkelt skithög tid att politisera dessa byråkratier.
“Helt utesluta Ifpi ur Copyswede-systemet? Vänsterpartiet, hallå?”
Ska ta tag i det. Men jag tror att det finns lite känsliga tår när det gäller att lägga sig i hur fackföreningar och andra kollektiv sköter sina “inre angelägenheter”. Kanske IFPI har åkt ner i samma låda som smed i samma låda som STIM.
Min ide om regressiv airtime-ersättning är liksom nåt jag måste ta med STIM som STIM-medlem.
Tack för inlägget. Har suttit och läst in mig om just PKE senaste veckan för att kunna sammanställa problemen med en bredbandsskatt/CopySwede-lösning. Bland annat läste jag din uppsats, den är en mycket behändig introduktion, och du har flera bra ingångar här.
Ett särskilt tack för att du pekar ut förordningen om fonogramersättning: jag har letat länge efter var det där bestäms, för att kunna utveckla förslaget om digitala bibliotek.
Jens: Det är lagstadgat att svenska upphovsrättsinnehavare ska få del av ersättningen, men regeringen kan utvidga det. Det har de gjort, så alla inom EES ska behandlas lika. Hur det fungerar i praktiken har jag inte lyckats begripa.
Inte nog med att vi borde starta en samarbetsorganisation för bloggare, vi borde utöka det till alla digitala artister och kreatörer som skapar och sprider sina verk främst digitalt, oavsett om det är musik, film eller litteratur såsom böcker och bloggar. Inte på det stora hela för att faktiskt få pengar (även om jag som bloggare och författare skulle gilla det) utan för att börja påverka.
Erik Josefsson: Fast att Ifpi ska få en del av kassettersättningen (eller att de inte får en del av bibliotekens fonogramersättning) är inga “inre angelägenheter” beslutade av fackförbund, utan något som lagstiftaren slagit fast i lagar och förordningar. Där används uttrycken upphovsmän (=Stim), utövande konstnärer (=Sami) och producenter (=Ifpi). Stryk sistnämnda ord, och en större del av kakan går till de två förstnämnda grupperna.
Däremot kan vi inte vänta oss att Stim och Sami själva ställer sådana krav. De är alldeles för rädda för att deras bräckliga system ska krackelera.
För två år sedan tror jag det var bråkade jag med min lokala Konsumentombudsman om att det måste framgå (precis som moms) vad som är pke. Enligt henne så var det inte aktuellt att driva det då det inte är en skatt utan en avgift.
Sen kan man ju fråga sig varför inte datorspelsbranschen är med här? (Eller är de på nått sätt?)
Fö. så tycker jag även att om man skall dela ut pengar genom avgifter så skall man uppmuntra genom att dela ut pengar till verk som har fria licenser (typ cc ocg gpl).
Perty:
jag skulle tro att datorspelsbranschen inte får pengar från PKE-pengarna för att det faktiskt är olagligt att kopiera spel. Av samma anledning lär inget företag inom databranschen få pengar från PKE: det är olagligt att kopiera deras verk.
Fler skatter, dolda under namn som PKE och extra bredbandsavgift, är en styggelse som måste bekämpas. Det finns så många problem med dessa förlegade “kompensations”-idéer att de kan fylla flerbandsverk.
Varför skulle det behövas kompensation för “formatskiftet från exemplar till användning”? Det är inte problem som dyker upp i och med detta, bara nya affärsmöjligheter. Vad är det då som behöver kompenseras?
Jag äger ingen tv.
Jag intar/delar bara media som jag har upphovsmannen/männens _uttryckliga_ tillstånd att dela med mig av.
Jag använder Linux och öppen och fri programvara.
I ren protest gör jag aktiva val för att kunna undvika att lägga ekonomiska resurser på något som medför att pengar rinner genom dessa insamlingsorganisationer, just för att inte ge pengar till folk som inte förtjänar det.
Möjligheten att göra dessa val tas alltså ifrån mig, till slut kommer det väl instiftas regler om att en viss procent på alla korttransaktioner och bankomatuttag vi gör kommer gå till Copyswede et. al.
Extrem frustration och ilska.
Den dagen en komp-avgift på bredband införs säger jag upp mitt bredbandsabbonemang och snålsurfar på annans wifi.
[...] published nor shared. Required fields are marked * Name * Email * Website Comment ‹ Copyswede och privatkopieringsersättningen: Frågorna som måste ställas Möjligtvis liknande inlägg: Om datalagring blir [...]
Är det inte mycket väsen för väldigt lite pengar? Runt 25 kr/år per svensk.
Vi betalar runt 16000 kr/år per svensk till reklam när vi handlar. Som bland annat finansierar det vi sen ska tro är “gratis”.
Hur ser fördelningsfrågan ut här? Varför redovisas inte denna – enormt mycket större – avgift i handeln?
Copyriot = sila mygg och svälja kameler?
Olle Svensson: Du har missuppfattat fullständigt om du tror att motivet för att skriva om detta skulle vara nåt slags konsumentmissnöje över priser. Jag intresserar mig för de principiella frågorna om avgiftens vidare fördelning, särskilt eftersom vissa ser ett utbyggt PKE-system som en viktig framtidslösning. Vem får del av pengarna, vem får inte?
[...] Copyswede och privatkopieringsersättningen: Frågorna som måste ställas [...]
[...] Copyswede och privatkopieringsersättningen: Frågorna som måste ställas [...]
Kommentera