Snabbaste vägen till långsamhetens land

Senaste numret av tidskriften Axess har “långsamhet” som tema. Kritiken mot flygplatssamhället och mot inglasade gallerior går igen i flera av texterna, liksom maningarna till att lämna ekologiskt ohållbara rationaliteter. Alla de fyra inbjudna skribenterna kommer med vettiga observationer, men ingen har någon handlingsplan. Allra intressantast är kanske inte vad som skrivs, utan det oskrivna som resonerar i glappen mellan de olika texterna. Så vi tar dem en i taget.

Johan Lundbergs ledarartikel är mest optimistisk i sin hållning. Han tar avstamp i idén om 1900-talet som parentes: detta sekel, skriver Johan Lundberg, präglades av masskultur, storskalighet, nutidscentralism och nymodighetsfetischism – samt snabbhet som ideal, med köpcentret i centrum.

Det paradoxala är att det mest snarast har kommit att ta längre tid, trots att hastigheterna har ökat.

Följaktligen uttrycker Johan Lundberg en förhoppning om att “2000-talets utopier” ska växa fram ur initiativ som “slow food” och “slow cities“, som någon form av växande “slow movement“. Ett individuellt konsumtionsval – mycket svårare än så var det visst inte för Johan Lundberg.
Alla de fyra skribenter som han bjudit in till Axess gör det dessbättre inte fullt så lätt för sig. Per Svensson skriver intressant om svenskt lantbruk, som länge vägletts av en idé om att följa tillverkningsindustrin in i den rationella moderniteten. Jordbrukspolitiken som fastslogs år 1947 “var redan från start genomsyrad av den för svensk efterkrigstid typiska korporativistiska storskalighetskulten (staten hjälper stor att käka upp liten).” Resultatet har bland annat blivit övergödning och galna kor.
Vad är då lösningen? Per Svensson förespråkar “ett kvalitativt språng” där lantbruket börjar sälja “upplevelser” i stället för produkter. Idealgården som han besöker är framför allt en ekologisk restaurang. “Man kan ta bra betalt också för att lindra dåliga samveten” konstaterar han hurtigt. En annan – som för övrigt läste Axess långsamt, på papper – stannade här upp en stund och funderade på det dåliga samvetets ekorrhjul som ekonomisk drivkraft.
Även Per Svenssons utopi grundar sig på individuella konsumtionsval och är mer än lovligt naiv. Hur trevligt det än må vara att käka middag på ekologiska gårdar, så kommer vi fortsätta vilja fylla våra kylskåp i första hand med produkter, inte upplevelser. Vi kommer heller inte att i nämnvärd utsträckning åka ut till ekogårdar över lunchrasten utan lär även fortsättningsvis prioritera någonting hyfsat tillgängligt och billigt – hur mycket vi än ogillar stress och stordrift, hur fint vi än tycker att det är med långsamhet.

Thomas Nydahl bidrar med en mer filosofisk meditation som tar avstamp i Paul Virilio, Botho Strauß samt ljudet av regn. Sin vana trogen skriver han också om den portugisiska fado-kulturen, vars renässans från 1980-talet snabbt kom att exploateras av skivindustrin. Så skapades en postmodern fado-musik där en handfull internationellt turnerande artister tar sig med flyg mellan konsertsalarnas strålkastarljus – något som har föga gemensamt med den platsspecifika fado-intimitet som odlats under närmare 200 år i Lissabons olika stadsdelar, skriver Thomas Nydahl. Själv överväldigades han av musiken i en av stadens gränder, men är övertygad “om att denna känsla omöjligen kan uppstå vid en scenkonsert i Sverige eller under avspelningen av en cd-skiva”.
(Här dyker det upp en möjlig parallell till en annan text i samma nummer av Axess, som Isabelle Ståhl skrev om min bok Det postdigitala manifestet. Även det handlar nämligen om just det platsspecifika i musiken, det som varken kan kopieras på skiva eller transporteras i flygplan utan att förlora någonting väsentligt. Den texten placerades dock inte inom ramarna för Axess’ långsamhetstema.)

Utöver sin portugisiska utvikning berättar Thomas Nydahl om varför han har valt bort såväl bil som flygresor och även mobiltelefoni. Allt för att undfly all hets, stress, buller och pryljakt, som han skriver. Utvägen är alltså denna gång inte konsumtion, upplevelseindustrier eller käcka slogans – men den är fortfarande individuell. Thomas Nydahl sammanfattar:

Att inträda i långsamheten är att säga nej. Det är att säga nej till mass-, pop- och konsumtionskulturens krav på samtidsmänniskan. /…/ Att säga nej till det är samtidigt att säga ja till möjligheten att leva ett liv format av helt andra ramar och referenser, oavsett om de formats som politiska, religiösa, filosofiska eller konstnärliga traditioner.

Men i vilken mån har de traditioner som Thomas Nydahl tror på att återupprätta någonsin handlat om individuella val? Hur många individer har möjlighet att göra ett sådant val? Och hur lätt hamnar inte slutresultatet bara i en ny version av en konsumtionskultur, fast där packeterat långsamhet är den konsumtionsvara som eftertraktas? Sådana paradoxer finns det inte plats för i Thomas Nydahls i slutändan ganska svartvita bild av samtiden.
Helena Granström söker däremot upp just långsamhetens paradoxer och får därmed till det mest intelligenta av inläggen.
Strävan efter snabbhet kommer sig inte av en vilja till att livet i allmänhet ska gå snabbare, utan av att stora delar av livet har nedvärderats till blotta transportsträckor, som ska leda fram till de sällsynta stunder där livet “verkligen” anses inträffa. (Jämför manifestet, § 23 om transportlogiken.) Genom detta nedvärderande uppfinns långsamheten, skriver Helena Granström (om jag har uppfattat henne rätt).

Långsamt går bara den verksamhet som saknar betydelse i sig /…/ Tiden blir till någonting som ska fördrivas: om varje resa enbart är en transportsträcka mot sitt mål – sexualakten mot utlösning, arbetet mot fritid eller sömn eller ett bättre arbete, ätandet mot mättnad – låt den då gå fort! Detta är alltså den paradoxala kärnan hos långsamheten som kulturell produkt: just det som man vill skynda på är det som upplevs som långsamt, eftersom vi sedan länge sprungit om vår upplevelse. När någonting en gång sagts gå för långsamt kan det inte gå snabbt nog: vi är inte längre närvarande för att erfara, står redan vid målet och inväntar vår egen försenade ankomst.

Dessa insikter kan vändas mot de enkla konsumtionslösningar som antyds av inte minst Per Svensson i samma tidning. Baksidan av hela grejen med “upplevelseindustrin” – exempelvis att åka ut till landet för att äta närodlat på en ekokrog, eller besöka en konstbiennal – blir i allmänhet att själva resan reduceras till en transportsträcka, som alltså inte erkänns som en del av själva “upplevelsen”. För att då inte tala om det lönearbete som krävs för att tjäna ihop pengar till upplevelsen.
Helena Granström antyder att roten till det onda som hon beskriver finns ända i arbetsdelningen, i tekniken (i en bemärkelse nära Heideggers), samt kanske i komplex som kan blottläggas genom psykoanalys. Som väl är undviker hon att ordinera några enkla lösningar.

Ingen av skribenterna i Axess ifrågasätter själva tesen om en allmänt accelererad värld, men det gör Nigel Thrift, som menar att själva idén om att världen skulle gå allt snabbare och förlorar all friktion måste problematiseras.

a go-faster world, in which time takes on an increasingly frenetic future-oriented quality, has been balanced by a series of contemplative practices – many of them to do with a heightened awareness of movement – which have, in fact, produced an expansion of awareness of the present.

Nigel Thrift föreslår en “subliminal mikrobiopolitik”, verksam i den halva sekunden av affekter som föregår medvetandets aktivitet. Det handlar om att upptäcka sensibiliteter som inte blir till säljbara “upplevelser” och enligt Nigel Thrift förutsätter detta kollektiv aktivitet. Vagt? Jovars, men inte vagare än Axess-skribenternas visioner. Fördelen med Nigel Thrift är att han inte sätter dessa praktiker i någon motsats till hela “den moderna världen”, utan återfinner dem i mikroformat överallt, i bland annat danskulturer.
På tal om dans kan vi här dra oss till minnes det “manifest för långsam kommunikation” som Copyriot kommenterade förra månaden. Dess författare, John Freeman, visade sig oförmögen att förstå hur dans – även till snabba rytmer – har ett kontemplativt inslag.
Återigen är det genom att placera frågan i musiken som värdet av “långsamhet” sätts på prov. Som jag sa i ett radioprogram en gång finns det inget självklart samband mellan långsam musik och lugn i sinnet. New age-rörelsens frosseri i långsam musik kan snarast jämföras med missbruk av lugnande läkemedel.
Om vi ska tala om långsamheter och musik, kan vi för övrigt fråga oss varför BPM och inte Hz ska stå som utgångspunkt. Med andra ord kan vi lika gärna titta på skillnaden mellan snabba svängningar (höga frekvenser) och långsamma svängningar (låga frekvenser).

Ordet “långsamhet” är kanske – som Helena Granström delvis antyder – en del av problemet, särskilt när det snarare verkar vara en intensifierad närvaro som det fiskas efter.
Den gode Spinoza uttryckte saken mycket väl: En kropp är en viss relation mellan rörelse och vila, mellan snabbheter och långsamheter. Att tänka i sådana relationer bildar en rimlig utgångspunkt till flera av de frågor som tas upp i senaste Axess. Långsamhet i sig är inte mycket till lösning, lika lite som snabbhet.