Copyswedes anspråk måste sättas i ett sammanhang

Privatkopieringsersättningen är på tapeten, vilket inte sker så värst ofta. Vanligtvis ebbar diskussionen snabbt ut eftersom systemet är svårbegripligt. Därför tror jag uppriktigt talat att min historiska forskning i ämnet skulle vara välgörande, men den är ännu ofullbordad (mer om saken sist i detta inlägg).

Via TT har Copyswede gjort ett utspel om att omsättningen för privatkopieringsersättning rasar. Därmed vänds en kurva som för bara ett par år sedan tycktes peka exponentiellt uppåt. När Stim släppte sin årsredovisning för 2007 kunde Copyriot visa följande diagram över intäkterna från Copyswede (som avspeglar omsättningen för Copyswede i stort):

Men i sin senaste årsredovisning visar motsvarande diagram en lika hastig tillbakagång:

Vad beror nedgången på? “Fildelarna har slutat bränna cd” är den förklaring som givits av TT, men jag är tveksam. Intäkterna från mp3-spelare, som tidigare sköt i höjden, har nu börjat sjunka något. Till detta bidrog utan tvivel Apples iPhone som släpptes i Europa just 2007.

När någon köper en iPod går några hundralappar till Copyswede. När någon däremot köper en iPhone får Copyswede inte ett öre, trots att iPod-funktionaliteten i allt väsentligt är integrerad även där. Detta beror på att Copyswede enligt lagen bara får privatbeskatta anordningar som är “särskilt ägnade för framställning av exemplar av verk för privat bruk”.
När lagen stiftades 1999 (och uppdaterades 2005) ansågs det inte så märkvärdigt att dra en gräns mellan universella datorer och partikulära mediespelare. Idag är det betydligt svårare.
Därför gör nu Copyswede ett försök att flytta på gränsen, så att framför allt iPhone men även externa hårddiskar ska inkluderas. Även skrivare och scanners borde privatbeskattas, menar bildkonstnärernas upphovsrättskartell Bus som är en del av Copyswede. Danmark tar ut avgift på usb-minnen sedan 2006.

Det är inte ens självklart att det krävs en lagändring för att Sveriges privatkopieringsersättning ska utvidgas radikalt. Att en domstol tolkar den luddiga lagen till Copyswedes fördel skulle kunna räcka. Justitiedepartementet är dock redo att ta ställning till anspråken.
Precis som Anders Mildner skriver så kan vi utgå från att Journalistförbundet, Musikerförbundet, Författarförbundet med flera kommer att ställa sig bakom Copyswede i den här frågan. De kommer var och en att framföra sitt stöd till Justitiedepartementet, för svenska departement imponeras ofta av att många remissinstanser säger samma sak. Men uppbackningen kommer sannolikt att samordnas av PR-fronten “Kulturskaparna” som i huvudsak finansieras just av Copyswede.

Några som säkerligen kommer att hålla sig i bakgrunden är Ifpi och andra representanter för producentintressen – trots att de har mycket att vinna på en utvidgad avgift. En av frågorna som nästan aldrig ställs men som alltid borde ställas är just: Hur ska pengarna fördelas Om det är en politisk fråga att skaffa fram mer pengar till Copyswede, varför är det då inte en politisk fråga att Ifpi ska få 30 % av musikområdets pengar, på bekostnad av Stim och Sami? Och hur i hela världen avgör man hur stor del av avgifterna på hårddiskar som ska gå till film, till musik respektive andra konstarter?

Om man inte är intresserad av att lyfta sådana frågor, är det svårt att se varför man alls ska behandla privatkopieringsersättningen som en politisk fråga. Sommarvikarien Niclas Ericsson på DN:s ledarsida slår idag till med ännu en fullständigt intetsägande analys, som dessutom inleds med ett sakfel.

Ända sedan kassettbandens tid har en avgift för privatkopiering tagits ut. Avgiften har sedan fördelats till upphovsmännen: musiker, tonsättare, dramatiker med flera. När teknikutvecklingen styrde över till cd och dvd följde avgiften med.

Nej, någon avgift för privatkopiering har inte tagits ut “sedan kassettbandens tid“. Visserligen upptog statskassan åren 1982-92 en kassettskatt, men det var en annan slags konstruktion. En upphovsrättslig ersättning (kassettersättning eller privatkopieringsersättning) infördes inte förrän 1999 och inkluderade redan från början digitala lagringsmedier såsom cd-r. Och den gick alls inte bara till “upphovsmännen” utan till Copyswede som fördelade pengarna även till andra slags rättighetsinnehavare, exempelvis skivbolag.

Dessa rudimentära faktauppgifter finns tillgängliga i min B-uppsats i ekonomisk historia från 2005, som jag nu åter gör tillgänglig på nätet. Egentligen känns den både ofullständig och lätt passé, men eftersom det är den enda forskning som mer än i förbifarten tar upp den svenska privatkopieringsersättningens historiska framväxt känns det ändå som att den borde vara allmänt tillgänglig. Den visar nämligen på några av de dilemman som system av dessa slag ställs inför.

Sedan dess har jag kommit betydligt längre, framför allt genom att gå till fler källor, såväl statistik som riksdagstryck. Tanken var att min kommande doktorsavhandling skulle inkludera ett stort kapitel om konflikterna kring bandspelare i Sverige och hur dessa efter femtio år ledde fram till införandet av en privatkopieringsersättning.
Nu ser det dock ut som att jag utelämnar kapitlet ur avhandlingen, trots att det är till hälften färdigskrivet. Min avhandling rymmer nämligen redan mer än nog och måste framför allt bli färdig. Jag får se. Först ska jag vara föräldraledig i åtta månader, sen är det dags att knyta ihop säcken med sikte på disputation hösten 2011.

Om inte privatkopieringsersättningens historik ryms i min avhandling, får den bli en artikel eller kanske en rapport eller rentav en mindre bok – om någon skulle vara intresserad av att utge en sådan. Själv är jag förstås partisk, men jag tror att både Copyswede, hårdvarubranschen och Justitiedepartementet hade varit förtjänta av att stödja tillkomsten av en sådan historik…

Uppdatering: Storartad satir av Cornucopia – “LRF/GrowSwede: Utöka krukavgiften till att omfatta spadar“