Vad kan (inte) vara en kulturtidskrift?

Efter förra årets kulturproposition verkade det som definitionen av kulturtidskrift skulle snävas in, så att en rad samhällsorienterade tidskrifter hotades av nedläggning. Kanske kvarstår hotet, det hela är lite oklart, men inte riktigt så överhängande. Fortfarande blir det upp till Kulturrådet att tolka vad som är kultur och vad som är kvalitet.
Hittills har systemet fungerat någorlunda bra. Stabiliteten tycks inte hotad så mycket av en insvävning som en utvidgning av vad som kan räknas som en bidragsberättigad kulturtidskrift. Sedan den 1 juli ska nämligen stödet till kulturtidskrifter vara “teknikneutralt”. Tanken är att även nättidskrifter ska kunna få del av stödet, men Kulturrådet verkar inne på att göra än ännu vidare tolkning. Enligt en rapport på Kulturrådets hemsida, som ser ut att citera ordföranden i referensgruppen för tidskriftsstöd från ett seminarium på Almedalsveckan, kan nästan vad som helst vara en kulturtidskrift:

Tidskriftsbegreppet håller på att luckras upp, en tidskrift kan vara en bok, ett radioprogram, en webbsida, ett tv-program.

Kulturrådet tycks alltså vara redo att – efter sedvanlig kvalitetsbedömning – ge tidskriftsstöd till inte bara nättidskrifter och bloggnätverk, utan även till poddkastningar och videokonst. Fast hur noga har de tänkt över följderna?

En tidskrift har av princip varit beständig. Om jag vill läsa vad Roger Wallis skrev i Musikens makt år 1975, eller läsa 1934 års programförklaring för Tidskrift för polisvetenskap så är det bara att bege mig till Kungliga biblioteket. Eftersom alla svenska tidskrifter arkiveras där, upprätthålls principen om “tidskrift” som en beständig form av publikation.

Någonting motsvarande finns knappast för digitalt material. Vem garanterar att den dryga timmen av inspelat filosofiskt samtal mellan Magnus, Geraldine kommer att finnas tillgängligt för historikerna år 2040? (Jag kan lova att det kommer att finnas ett intresse.)

Visserligen försöker Kungliga biblioteket så gott de kan. De verkar inte bara för en lag om “e-plikt och försöker att arkivera webbsidor utan har även ett arkiv för ljud och rörlig bild. Det senare omfattar, enligt egen uppgift, “tv- och radioprogram, biografvisad film, videor, skivor och multimedier”. En sökning efter “podcast” i arkivet ger fem träffar – samtliga är program från Sveriges Radio där man pratar om fenomenet. Där verkar inte förekomma några svenska poddkast (vilket är den stavning och den pluralform som jag föredrar). Ingen information ges heller om hur exempelvis de ovan nämnda göteborgarna ska göra om de vill arkivera sin mp3-fil för framtiden.

Frågan är om Kulturrådet ska börja ge bidrag till “kulturtidskrifter” som bara finns tillgängliga så länge som en server råkar finnas uppe. Nättidskrifter som kanske finns uppe i ett år, kanske i tio, kanske helt eller delvis på något nätarkiv. Videoinspelningar som finns tillgängliga tills Vimeo eller YouTube plockar bort dem, med hänvisning till påstötningar från en påstådd rättighetshavare till en musikslinga som fastnat i bakgrunden.
Om inte Kulturrådet har en egen lösning för hur dessa digitala filer ska räddas från anarkivet, vilket knappast är sannolikt, så riskerar de att bidra till en fullständig urvattning av begreppet kulturtidskrift. Det var väl inte tanken?
Ett hypotetiskt alternativ vore att överlåta definitionen av kulturtidskrift på Föreningen för Sveriges kulturtidskrifter, så att alla som släpps in som medlemmar i föreningen också är berättigade att söka bidrag. Det skulle med rätta kunna kallas för en korporativisering av kulturpolitiken. Tanken är inte trevlig, men dessbättre är den nog heller inte sannolik.