Fjärde cirkeln: Metropolen

Karl Marx’ kritik av den politiska ekonomin bibehåller sin aktualitet, vilket knappast kan sägas om den oerhört överskattade pamfletten “Det kommunistiska manifestet“, medförfattad av klåparen Friedrich Engels.

Kapitalet (1867) handlar just om kapitalet och dess specifika logik, kretsande kring värdeformen – inte om “all hittillsvarande historia”. Att läsa boken som politisk manual är bara rimligt om ens politiska projekt är att införa kapitalism, som Lenin gjorde i Ryssland. Att däremot läsa Kapitalet som en kritik av värdeformen leder till en helt annan slags marxism. Då behövs inte längre idén om “socialism” som övergångsstadium; i dess ställe träder konceptet “kommunisering“.

Manifestet (1848) rymmer däremot ett politiskt program i tio punkter just för införande av socialism. Bland en rad förslag om offentlig barnomsorg, avskaffad arvsrätt och progressiv beskattning finns en punkt som sticker ut. Endast den nionde punkten tar sikte på en långsiktig transformation:

9. Förenande av jordbruks- och industridriften; åtgärder för att så småningom utplåna skillnaden mellan stad och landsbygd.

Att utplåna skillnaden mellan stad och landsbygd förefaller ha varit en käpphäst för denne Friedrich Engels. Han hade understrukit dess nödvändighet i både Den tyska ideologin (1845) och Kommunismens grundsatser (1847). Under 1870-talet återkom han till temat i Anti-Dühring och I bostadsfrågan:

Upphävandet av motsättningen mellan stad och land är varken mer eller mindre utopiskt än upphävandet av motsättningen mellan kapitalister och lönarbetare. /…/
Det är ingen utopi att hävda, att människornas befrielse från de av deras historiska förflutna smidda fjättrarna kan bli fullständig först när motsättningen mellan stad och land avskaffats.

Idag har Friedrich Engels vision infriats, på sämsta tänkbara vis – om vi får tro Osynliga Kommittén. Fjärde cirkeln i Det stundande upproret slår fast att det inte längre är meningslöst att utgå från en uppdelning mellan stad och land. Allt som finns är “en enda urban väv utan form eller ordning” – metropolen.

Allt territorium är underordnat metropolen. Allt finns på samma yta, om inte geografiskt så genom sammanflätningen av dess nätverk.
/…/
Metropolen är stadens och landsbygdens simultana död.

Staden finns inte längre, åtminstone inte i sin traditionella form. Just därför har staden blivit till en historisk fetisch, menar Osynliga Kommittén. Det kan ligga en del i detta. Men då är det inte bara “stadsvänner” och “metrofiler” som har del i fetischiseringen, utan i minst lika hög grad de anti-urbana, “metrofoberna“, de som idealiserar en landsbygd som inte heller existerar. För att inte tala om cittaslow-rörelsen och liknande småstadsutopier som upphöjdes i ett nummer av Axess. Ett exempel på upplösningen av stad och landsbygd återfanns i samma tidning där Per Svensson skrev “det långsamma, småskaliga gårdslivet” som en “upplevelse” som lantbruket kan sälja till stressade stadsbor, som kan ta bilen ut på landet för att “lindra dåliga samveten” över en ekologisk middag innan man stressar tillbaka till staden. Områden som domineras av fritidshus, exempelvis Stockholms skärgård, ger också en mycket stark känsla av att det inte finns någon mening i att dra en skarp gräns mellan det urbana och det lantliga.

Framför allt finns det knappast någon poäng i att upprepa Friedrich Engels lovsång till den upplösta skillnaden mellan stad och landsbygd. Det ter sig ganska löjligt när en debattör som Lars Mikael Raattamaa inleder en artikel med att citera punkt nio ur Det kommunistiska manifestet, så att det framstår som ett självändamål att upplösa städerna, trots att Friedrich Engels snarare var ute efter en nyckel till att upplösa arbetsdelningen. Dessutom tycks han ha varit fel ute. Frågan som måste ställas är givetvis vad som ersätter den borttynande uppdelningen mellan stad och landsbygd. Vilka nya mobiliteter, vilka förtätningar och förglesningar, vilka ljud och vilka tystnader. Platser eller icke-platser.