Överallt surrar nätpolitiken – ett begrepp som numera känns självklart. Plötsligt slog det mig att vi inte använde det för ett år sedan. Efter några minuters trejsande drar jag slutsatsen att ordet lanserades av … (trumvirvel) … mig! Närmare bestämt i en artikel om FRA-motståndet på Svenska Dagbladets kultursida den 16 september 2008, som fick rubriken “En lektion i nätpolitik“. Snabbt plockades det upp och hårdlanserades av Christopher Kullenberg. Nu, ett halvår senare, verkar ordet vara på god väg mot SAOL.
Fast det var inte riktigt sant, det där i förra stycket som kunde låta lite väl självgott. Ordet användes visst på svenska innan i höstas, i enstaka fall. Mothugg-Johan var tidig – redan redan hösten 2007 använde han det. Därifrån kan vi spåra en begreppslig källa i den utmärkta tyska bloggen Netzpolitik.org som varit igång sedan tidigt 2000-tal.
Nätpolitiken har skrämmande kort minne, minimalt “attention span” och reagerar ofta tvärt, ibland rentav burdust. Men paradoxalt nog har den samtidigt en ofantlig koncentrationsförmåga, sinne för detaljer och en briljant konsekvensanalys.
Så skriver Jonas Andersson i ett långt och extremt läsvärt inlägg, där han extraherar fram några kännetecknande drag ur den framväxande nätpolitiken. Inlägget är för övrigt ett svar på Per Wirtén, som hellre vill tala om “internetsvärmeri” än om nätpolitik. (Viktiga responser på den har skrivits av Elin, Kalle, Isobel, Isobel igen.)
Läs Jonas Anderssons artikel! Läs sedan dessa två snabba uppföljningar:
- Magnus Eriksson (nyckelord: risk, tröskelvärde, resiliens)
- Christopher Kullenberg (nyckelord: hastighet, etik, fraktalpolitik)
Avslutningsvis en rätt meningslös Google-observation, från tidpunkten för detta inläggs postande (antal träffar som uppges vid sista resultatsidan): “nätpolitik” (82), “nätpolitiken” (53), “nätpolitikens” (24), “nätpolitisk” (0), “nätpolitiska” (10).
5 kommentarer ↓
Ah, hur trött blir man inte på begreppsfixeringen. En rest från 90-talet?
[...] senaste årets haveri i internetpolitiken, och ovilja att se strukturomvandlingen i medierna som en möjlighet, är tillräckligt som [...]
[...] tillkännage att någonting uppenbarligen är på gång, annars skulle de ju inte bry sig om “nätpolitiken”, men verkar frustrerade över att kontinuiteten med “rörelsen”, “revolten” eller [...]
[...] Kanske liknande Nätpolitiken [...]
[...] Men 30 år senare tycks upploppet i Rålambshovsparken minst lika intressant som exempel på nätpolitiska aktioner – och maktens reaktioner – långt innan begrepp som flashmobs, phreaking, hacktivism eller för den delen nätpolitik blev till allmängods i svenska språket. [...]
Kommentera