Latour gör en halmgubbe av Marx, helt i onödan

Karl Palmås har på egen hand nyintroducerat Gabriel Tarde i Sverige samt gjort en mycket lyckad koppling till kopimi. Startskottet gavs i december 2007 då Kalle refererade några nya artiklar av Bruno Latour och Vincent-Antonin Lépinay. Två år senare utkom den engelska utgåvan av dessas bok, The science of passionate interests. An introduction to Gabriel Tarde’s economic anthropology. Boken kan betraktas som en introduktion till Psychologie Économique från 1902.

Jag vill delge några kritiska kommentarer kring hur Latour och Lépinay presenterar Tarde (för enkelhets skull refererar jag fortsättningvis bara till Latour). Vad jag finner problematiskt är hur Latour gör en högubbe av Marx som han låtsas polemisera mot. Det är synd, för nyupptäckten av en kopimistisk Tarde förtjänar bättre än att underordnas en reaktiv retorik.

Redan i bokens första mening hänvisar Latour till Das Kapital. Han uppställer Marx kontra Tarde, så att läsaren kan förvänta sig en seriös konfrontation: Das Kapital kontra Psychologie Économique. Men ingenting sådant sker. Faktum är att referensen till Das Kapital aldrig återkommer efter de första tre trosidorna. Därefter nöjer sig Latour med sporadiska utfall gentemot ortodoxa marxister och accepterar då helt deras uppfattning av vad Marx stod för.

Tarde såg marknaden som ett spel av passioner, skriver Latour, medan Marx bara hade öga för “det kalla kalkylerandets fruktansvärda frammarsch”. Latour fastslår att Marx förstod all mänsklig historia i termer av strukturer och universella lagar. Sedan invänder han att vare sig “klasskamp” eller “den fria marknaden” utgör ekonomins eviga grund. Detta har han helt rätt i, men poängen är rätt billig och räcker knappast för att uppfylla vad som utlovas i bokens introduktion.

Visst utgav Marx och Engels år 1848 en rätt dålig pamflett känd som Det kommunistiska manifestet, där de påstod att “all hittillsvarande historia är historien om klasskamp”. Någon sådan historiefilosofi återfanns däremot inte i Marx’ huvudverk Kapitalet (1863), en bok som handlar just om kapitalet, inte om universella lagar för mänskligt samhällsliv.

Latour försöker också inhämta en billig poäng genom att dissa dialektiken:

No superior law guides this world towards a denouement through the play of negativity and contradiction. There is, contrary to the notebooks of the young Marx, no adventure of subject and object at play in these issues of capital and labor.

Även här vänder sig Latour mot den ortodoxa marxismens tradition, utan att orka ta itu med Das Kapital och de senaste femtio årens nyläsningar. Särskilt relevant är här den “värdekritiska” strömningen (se exempelvis Moishe Postone, tyska tidskriften Krisis och en artikel i nya Endnotes) och vad som benämns som “systematisk dialektik“.
Dessa läsningar av Marx (Das Kapital och Grundrisse) ser inte dialektiken som en naturlag, vilket Engels och andra marxister gärna ville göra. Enligt värdekritikerna är Hegels dialektik högst relevant, men bara som beskrivning av kapitalets logik. Spelet mellan subjekt och objekt är intimt förbundet med varuformens dubbelkaraktär av bruksvärde och bytesvärde. Arbetet är inte den eviga grunden för mänskligt välstånd, som Smith och Ricardo hade hävdat. Arbetsvärdeläran innebär att det är arbete som skapar värde, men “värde” är enligt värdekritikerna en specifikt kapitalistisk form för välstånd. Dessa resonemang ligger egentligen inte så långt från hur Tarde/Latour problematiserar innebörden i värde/värdering, så det är trist att Latour gör sitt bästa för att blockera en korsbefruktning.

Paradoxalt nog kan man se det som att det i slutändan är Latour som fastnar i strukturer och eviga lagar. Han är så ivrig att polemisera mot tanken på Kapitalismen att han implicit konstruerar en cybernetiskt anstruken bild av världen som självreglerande system. Olika “smittor” lever i ekologier som tydligen har starka mekanismer av negativ återkoppling, eftersom det det aldrig är möjligt för någon viss smitta att dominera, att parasitera eller att eskalera bortom kontroll. Sådana outtalade premisser urvattnar smittontologin, berövar den sin potential att förstå rent monstruösa fenomen.

Låt oss tänka kapitalet som en smitta, eller en slags kod eller mjukvara. Smittan kretsar kring varuformens dubbelkaraktär och behovet av att via arbete urvinna mervärde för att smittan ska kunna replikera sig själv. Låt oss för tillfället glömma frågan om klasser. Låt oss bara konstatera att kapitalsmittan har utbrett sig något oerhört under ett par hundra års tid. Att så skedde kan ha många skäl, men när processen väl var igång tycktes den få eget liv – någon form av positiv återkoppling sattes i spel. Eftersom kapitalsmittans utbredning har skett på bekostnad av andra smittor går det möjligen att tala om en likriktning eller i metaforiska termer en “avkylning”, fast det är delvis en annan fråga. Låt oss helt enkelt säga att “kapitalismen” bara är ett förenklande namn som har satts på denna smittoutbredning, inte på en struktur som följer historiska lagar om uppgång och fall.

Utifrån ett sådant synsätt är det uppenbart att vi har nytta av såväl Marx som Tarde. Var skulle konflikten ligga? Men när Latour insisterar på att Marx och Tarde är oförenliga, drivs han till att förneka möjligheten för en smitta att (mer än tillfälligtvis) dominera andra smittor. Jag kan inte se att Latour lyckas visa varför det skulle vara otänkbart att betrakta “kapitalismen” som en särdeles framgångsrik spridning av en smitta, som muterat några gånger på vägen.

(Kanske kan dessa frågeställningar rent av bli ämne för en göteborgsk podcast?)

18 kommentarer ↓

#1 Kalle P on 22 July 2010 at 9:54 am

Ojoj – spännande – hinner inte kommentera fullt ut just nu – bara lite kort: Håller med, Latour är lite väl kategorisk.

Lepinay kan vara lite mer öppen; i hans (egenförfattade) artikel i Economy & Societys specialnummer om Tarde (2007) så öppnar han upp diskussionen om bacillkapital/frövitekapital (semenkapital/ovalkapital enligt den Fleischerska notationen). Han tar exemplet vatten, som ju i någon mån är dött och tråkigt frövite/ovalkapital, vars roll i ekonomin är att vattna blommorna (fröna/semen) så att de kan veckla ut sig. Samtidigt är ju vattnet en slags oändlig möjlighet – man kan göra massa saker med vatten – och då är man ju helt plötsligt med i Marx-matchen igen.

Lepinay skriver alltså: “Consider another capital good, one that economists would categorize with circulating capital goods: water. Both are material goods but one seems to be much closer to a germ than the other one. The book contains its own script; it forces the reader to approach it in a more or less limited way. Think of a recipe book or an industrial blueprint: they come with rules for future use, and they foreclose the range of possible interpretations that readers can attach to them. On the other end, pure water does not provide the rules of its use. So many ways to make use of a pint of water, the germ seems far from the materiality of water. If the instant preceding the stabilization of the germ is one of indeterminacy and hesitation, it is striking that this is also the status of a pure cotyledon. In between these two states, the germinal-cotyledon – the book – displays a precise script.”
(“Economy of the germ: Capital accumulation and vibration”, sida 543)

Även Lazzarato är inne på samma sak. Även om han ofta vinkar åt hur “marxisterna” inte fattat etc så är hans läsning av Tarde mycket mer i linje med Marx – eller åtminstone den marx-influerade Deleuze. Se exempelvis följande passage:

“In societies of control money represents the colonisation of the power of virtuality by capitalists. Tarde is useful here again. He asserts that money is above all a force of mind, that it is a “possibility, an infinite virtuality” that tends towards its actualisation.
If political economy looks like social physics, it is not only because of the possibility to quantify its activities and products, but mostly because of the exchange between virtual and actual which money makes possible. Just as physical phenomena are a continuous
conversion of potential energy into actual energy, so are economic phenomena, for Tarde, a perpetual exchange between money and concrete wealth. When wealth expresses itself in money, its power to act becomes virtual and it multiplies. The difference between the power to act of material wealth and the power to act of money corresponds to the one that exists between “the actual and the virtual, I was going to say the finite and the infinite”. A guaranteed and unconditional income seems to me the only way to give back to money its virtuality, appropriated by the capitalists. In the capitalist economy, the virtuality of money is subordinated to capitalist valorization. It is thus limited. Only guaranteed income could make the virtual power of money to act in an absolute immanence, that of the cooperation between minds.”
(“From Capital-Labour to Capital-Life”, sid 196-197)

Det känns som att denna spänning i Tarde-läsningarna är centrala att lyfta fram, nu när den gamle frassen äntligen kommer ut på svenska (via förlaget Korpen). Latte är en ingång, Leppe en annan, Lazze en tredje – det finns alltså minst tre smaker att välja på.

Håller alltså med om att vi måste bygga från en öppen position. Och eftersom åtminstone jag är kass på franska – och att vi är rätt så isolerade här uppe in Schweden – så finns det alla möjligheter att skapa en basTarde.

Gillar dessutom tanken om att registrera ett samtal om detta!!

#2 monki on 22 July 2010 at 12:41 pm

Latour är ingen idéhistoriker direkt. Slänger sig ofta med att sociologer tycker si och så, marxister dittan och dattan. En ganska ohederlig teknik ur ett idéhistoriskt perspektiv.

Tror helt klart att det behövs behövs en kategorisering av olika slags smittor. Att säga att något är en smitta förklarar egentligen ingenting om det inte samtidigt sägs hur just den smittan verkar. Smittor som slår knut på sig själva är och skapar feedback är av ett annat slag är de som bara sprids utåt så att säga. Det är inte en jämlik kamp mellan smittor av samma typ.

Frågan är också hur långt smitto-begreppet räcker då. Finns det biologiska smittor med positiv feedback?

Smittontologin har väl hittils talat mer om att det skapas miljöer där smittor uppkommer, snarare än att smittan i sig skapar feedback. Jag tänker t.ex. på fallet kring arbogabilderna. Smittan uppstod och spreds utom kontroll i miljön där traditionella massmedier och internet möttes. Här skiljdes alltså mellan miljön som producerade smittan och smittans i sig. Men i fallet med kapitalismens smitta så blir smittan sin egen miljö för fortsatt spridning. Det är vad som skulle menas med att den tycks “få eget liv”. Det kan också diskuteras förstås.

Vilka andra smittor med positiv feedback finns det? Jag tänker t.ex. på nätverkseffekten inom sociala medier. Facebook blir mer smittsam ju fler som smittas av den, vilket gör den ännu mer smittsam.

#3 Christopher Kullenberg on 22 July 2010 at 1:52 pm

Kopplingen Latour-Cybernetik är ganska tydlig, vilket även framkommer i hans “fascism” när det gäller “a parliament of things”, tanken om att “korporationer av människor och icke-människor ska styra samhällena”.

Går man tillbaka till 80-talsbegreppen finner vi även cybernetiska begrepp: Black box, obligatory passage point, translation, complexity.

I kombination med den machiavelliske aktören får vi något som liknar gammal hederlig styr- och reglerteknik.

Nu kan man tolka L. snällt och styggt här. Som deskriptiv science-studiesperson är det väl okej i någon mening, som politisk filosofi blir det värre.

När Latour säger “Marx” är det som när han säger “sociologerna”, inte en halmdocka, utan med Latours egna ord en “aktant” i meningen att den agerar i skrivandet.

Om dialektik – jag förkastar allt från och med Hegel. Vill man hitta något i detta begrepp måste man före vecket 1700-1800. (Varaförfallet är för stort)

#4 Kalle P on 22 July 2010 at 2:13 pm

monki; chrisk: Om vi kör ovanstående via Vicki the Robot så kan det bli en intressant (allt är relativt) podcast.

#5 Patrick on 22 July 2010 at 3:13 pm

ChrisK: Kan du kortfattat förklara vad som menas med att Latour använder Marx i egenskap av en “aktant” i skrivandet?

Innebär detta att Latou använder sig av en medvetet förenklad/förvrängd Marx-konstruktion som retoriskt/pedagogiskt verktyg i syfte att framlägga sina poänger på ett mer lättfattligt sätt?

#6 Christopher Kullenberg on 22 July 2010 at 9:28 pm

Patrick: Ungefär. En aktant är allt som agerar enligt latour, det kan vara en människa, en icke-människa eller en retorisk figur. En Marx-förenkling/tolkning utgör ju ofta utgångspunkten för ett resonemang, och då “agerar” den genom att den har verkan i resonemanget.

Gillar inte att hänfalla till textism på det här sättet, men Latour har skrivit en artikel om hur Einstein använder sig av aktanter/retoriska figurer i sina artiklar. Osäker på vad den hette dock…

#7 Christopher Kullenberg on 22 July 2010 at 9:29 pm

Tillägg: en aktant i ett resonemang kan ju även förvirra och förvränga. Lite så jag ofta använder “fjärde parameterrymden” som begrepp när jag pratar med humanister :D

#8 monki on 22 July 2010 at 9:39 pm

När aktanter används på det här sättet i texter är det särskilt viktigt att de används av en aktiv kraft. Rasmus antyder i inlägget att Latour istället positionerar Tarde (och sig själv) i reaktivt förhållande till Marx. Om Marx-aktanten då bara är en retorisk figur så kommer även Tarde-aktanten att blir det. Däremot, som när Latour säger “sociologerna”, så används dem som retorisk figur av en aktiv kraft, dvs att Latour inte är intresserad i att gå i polemik mot “sociologerna” utan vill öppna ett nytt forskningsfält. Det är mer för att frigöra detta fält än att befatta sig med dem på deras planhalva. (sportmetafor…)

Har förresten för mig att Graham Harman skrev ett blogginlägg om detta nångång. Att filosofin fortskrider genom dessa förenklingar av tidigare filosofer, som också möjliggör att de gamla filosoferna upprättas genom nyläsningar eftersom de blivit så orättvist behandlade. Ett bra sätt att garantera att det fortsätts produceras text om/i filosofi i varje fall.

#9 Andreas Magnusson on 22 July 2010 at 9:42 pm

Funderar över det du skriver om Kommunistiska Manifestet. Instämmer helt och hållet i att Kapitalet med värdeteorin naturligtvis är betydligt mer teoretiskt givande för oss idag än vad det Kommunistiska Manifestet är, som ju egentligen enbart är en popularisering av Marx och Engels materialistiska vändning av hegelianismen på 1840-talet.

Men lika lite som man liksom Latour kan döma ut Kapitalets värdeteori som oförenlig med en smittontologi, borde det likaså vara en aning förhastat att döma ut Manifestets huvudtes om att “all historia är historien om klasstrider” som ett exempel på en linjär historieuppfattning i trappstegsformat, där det ena historiska “produktionssättet” med logisk nödvändighet följer på nästa “produktionssätt”.

Poängen med tesen att “all historia är historiens om klasstrider”, är ju först och främst att samhället är en social och materiell realitet, vilket stod i motsättning till Hegels idealistiska uppfattning av samhället som “ande”. Marx och Engels ger ett antal historiska exempel på vad som kan tolkas som sådana klasstrider i det Kommunistiska Manifestet, men eftersom dessa exempel inte utbroderas till en sammanhängande universell linjär historisk förklaring, annat än vad det gäller Kapitalismen och Kommunismen, är det mycket rimligt att läsa denna tes att “all historia är historien om klasstrider”, som att vilket som är det konkreta historiska innehållet i dessa klasstrider enligt Marx och Engels skall ses som kontingent, och inte alls transcendent tillgängligt genom logisk (dialektisk) deduktion.

Vi vet alltså att historien är historien om en social och materiell realitet som består av klasstrider, men vilka dessa klasser är som strider och hur striderna mellan dessa klasser ser ut är det upp till historikerna att undersöka.

Kanske bör man alltså stanna vid att uppfatta Marx och Engels historieteori, inte som en linjär historieuppfattning och därigenom läsa in 2:a och 3:e Internationalens historieuppfattning i Marx och Engels egna skrifter, utan stanna vid att se skrifterna från 1840-talet som kort och gott en socialontologisk kritik av Hegels idealistiska uppfattning av samhället.

Så har bl.a. den amerikanske litteraturvetaren och historiematerialisten Fredric Jameson gjort i sin bok “Det Politiska Omedvetna” (1981). I “Det Politiska Omedvetna” utvecklar Jameson Marx och Engels tes om att “all historia är historien om klasstrider”, med hjälp av strukturalisten och Althusser-kollegan Nicous Poulantzas teorier, till ett synsätt där varje konkret historiskt samhälle uppfattas som en “samhällsform”, där olika “produktionssätt” existerar sida vid sida inom denna “samhällsform”. Ingen konkret samhällsform manifesterar alltså ett “rent” produktionssätt såsom 2:a och 3:e Internationalens vulgärmarxister hävdat, utan varje konkret historiskt samhälle innehåller en mängd olika produktionssätt. Därmed skulle man kunna läsa manifestets ontologiska vändning om att “all historia är historien om klasstrider” som att den är förenlig med “smittontologin”. Varje “produktionssätt” ses då helt enkelt som en “smitta”, snarare än som ett stadie i en linjär logiskt nödvändig historisk trappstege i vulgärmarxistisk tappning. Detta blir möjligt genom att Jameson ser historien som en kontinuerligt innehållslig kulturrevolution.

Den linjära historieteorin tänker sig ju revolutionen som en ögonblickshändelse var 200-ade år, som ett slags logiskt (dialektiskt) överslag från ett gammalt “rent” till ett kvalitativt nytt “rent” produktionssätt. Enligt Jameson pågår emellertid revolutionen kontinuerligt genom att gamla produktionssätt sakta “växer ut” ur samhällsformen medan nya produktionssätt “växer in” i samhällsformen. Revolutionen är alltså enligt Jameson innehållsligt och inte formmässigt förutbestämd. Det går med andra ord inte att deducera fram det historiska förloppets vändningar på förhand.

#10 Cernael on 25 July 2010 at 4:38 pm

@Monki: “Finns det biologiska smittor med positiv feedback?”
Tja…första jag kommer att tänka på är AIDS, i det att viruset slår ut immunsystemet.
Andra är mitokondrier, kloroplaster, och liknande endosymbionter.

Tror jag hade ett tredje exempel, men jag har tappat bort det. Så, drar till med Borg, trots att de är fiktiva.

#11 99, our 68 » Kapital/Identität/Macht zwei on 26 July 2010 at 4:11 pm

[…] or not 32.30 – Sweden killing philosophy, cooling down thought 35.00 – monki does Zizek 36.15 – Copyriot on Latour, Tarde and Marx 39.15 – Lazzarato’s Tarde 43.35 – Holland and Kapitalismus 45.15 – Should we talk more Tarde […]

#12 monki on 27 July 2010 at 11:41 pm

Cernael: Tack, ska läsa på

#13 Kalle P on 31 July 2010 at 10:10 am

Rasmus, Magnus, ChrisK, monki m.fl.: Kanske är ett sleminarium på sin plats? “Marx and/or Tarde”? Irgendwo in Schweden, irgendwann im Herbst/Winter?

#14 COPYRIOT | Om liberalismens kris, med utvikningar till Marx och Nietzsche on 10 August 2010 at 9:47 am

[…] Kanske liknande Latour gör en halmgubbe av Marx, helt i onödan […]

#15 COPYRIOT | Ekonomikritik: Marx kontra Engels on 13 August 2010 at 5:09 pm

[…] Latour gör en halmgubbe av Marx, helt i onödan […]

#16 Vidugavia on 29 March 2011 at 9:06 pm

Värt att känna till är att Engels gör en anmärkning till den tyska upplagan av manifestet 1890 där han avgränsar sitt och Marx tidigare lite väl universiella laganspråk:

“Det vill säga, noga talat, den skriftligt bevarade historien. År 1847 var samhällets förhistoria, den samhälleliga organisation, som föregick all nedskriven historia, ännu så gott som okänd. Sedan dess har Haxthausen påvisat den gemensamma jordegendomen i Ryssland. Maurer har bevisat, att den är den samhälleliga grundval, från vilken alla tyska stammar historiskt utgick, och småningom fann man, att bykommuner med gemensam jordegendom var samhällets urform från Indien till Irland. Slutligen blev den inre organisationen av detta primitiva kommunistiska samhälle i dess typiska form blottad genom Morgans glansfulla upptäckt av gensens natur och dess ställning i stammen. Med upplösningen av detta ursprungliga byalag börjar splittring i särskilda och slutligen varandra motsatta klasser.”

http://www.marxists.org/svenska/marx/1848/04-d037.htm#r3

#17 99, our 68 » Tro och tvivel angående Kapitalism on 6 May 2011 at 6:57 pm

[…] som ledde fram till tankarna om att “hacka ekonomin“. Samtidigt är det kanske som Copyriot varit inne på – att både Callon och Latour målar en nidbild av Marx-influerade tankar om kapitalismen. […]

#18 COPYRIOT | Blinda fläckar hos Latour: realabstraktion och negativitet on 22 February 2012 at 10:58 am

[…] Kanske liknande Latour gör en halmgubbe av Marx, helt i onödan […]

Kommentera