Entries from April 2011 ↓

Noterar att Andreas Ekström har skrivit ett reportage om mecenatskap i tre delar: ett, två, tre. Lyckas dock inte helt förstå vad han lägger i begreppet.
Först skriver han om villkoren för forskning på universitet. Att statens anslag inte är mycket högre än de var 1980 men att antalet forskare ändå har mångdubblats. “Skälet till det är entydigt: forskningen har blivit en mecenatkultur.”
Företagen som finansierar forskningsprojekt för att utveckla nya produkter etiketteras alltsåav Andreas Ekström som mecenater. Men i det andra reportaget gäller plötsligt en helt annan definition:

En sponsor ser en kort och direkt vinst, för sitt företags räkning. Gör en reklaminvestering.
Mecenaten engagerar sig utan egen vinning.

Det går inte ihop med den tidigare utläggningen om forskningen som “mecenatkultur”. Fast nu handlar det inte längre om forskning utan om konst. Eller kanske snarare om moral, vilket i reportagets tredje del leder tillbaka till frågan om fildelning.

Upphovsrätten raseras och krossar royaltymodeller i fallet, det vet vi. /…/
De enskilda frivilliga mikrobetalningarna, smådonationerna, kommer knappast att räcka till på samma sätt som inköpsbaserad royalty har gjort historiskt.
Jag är övertygad om att det finns en risk med detta, om kulturfinansieringen inte hittar en bättre väg snabbt: att vi skapar kultur med kortare livslängd. Kultur som säger mindre om våra liv, kultur som gör mänskligheten mindre nytta.

Jag är övertygad om att Andreas Ekström har alldeles rätt i att identifiera denna risk. Jag är däremot tveksam till generaliseringar över hur “royaltysystemet” har fungerat historiskt inom olika kulturformer. Framför allt har jag svårt att se varför ett försvar av detta system idag skulle gynna kultur med längre livslängd.
Jag antar att “royaltysystemet” syftar på den upphovsrättsliga lagstiftningens kärna: ensamrätter som är möjliga att kontraktera till förlag och liknande företag. Rättigheterna blir en vara som måste ge snabbast möjliga utdelning om det investerade kapitalet ska bli lönsamt. Risken som Andreas Ekström identifierar har åtminstone sedan 1940-talet haft ett namn: kulturindustri.
Detta har inte så jättemycket med mecenatskap att göra. Däremot har det mycket att göra med kapitalackumulation. Att kapitalet söker avkastning är vad som motiverar både produktplaceringen i Hollywoodfilmer, täckandet av musikfestivaler i reklambanderoller och att universitetens forskning dikteras av läkemedelsföretag.

Andreas Ekströms historiska paralleller till “smickrande fursteporträtt” är då inte helt träffande. Med detta antar jag att han vill säga att “royaltysystemet” garanterade konstens autonomi. Konstnären behövde inte ta hänsyn till någon annans smak – förutom marknadens. Jag önskar att Andreas Ekström ville problematisera sin outtalade definition av estetisk frihet.

Idag kan envar “skapa musik som han eller hon vill”, skriver Andreas Ekström. Närmare bestämt skriver han att det finns en risk för att det inte längre kommer att vara så. En risk för att “bara den som har råd, hittar råd, kommer att kunna skapa musik som han eller hon vill”.
Nå, bara den som har råd kan låta sig ackompanjeras av en symfoniorkester. Även om detta skulle vara den musik som han eller hon vill skapa. Jag är uppriktigt intresserad av hur Andreas Ekström definierar musikalisk frihet i förhållande till ekonomiskt tvång.

Förra inlägget hävdade att upphovsrätten är fundamentalt obegriplig. Det är bara halva sanningen, för samtidigt är upphovsrätten alldeles uppenbar. Inklusive det svårförklarliga förhållandet att vissa immateriella objekt, men inte andra, är “verk” och därför tillhör en upphovsman.
Den paradoxala dubbelheten för tankarna rakt till Karl Marx kritik av varufetischismen, fast som här verkar ställas på huvudet. Varufetischism är när relationer mellan personer framstår som relationer mellan saker. “Den personliga förmågan har blivit något sakligt” (Grundrisse). Verksfetischismen (eller upphovsmannafunktionen) skulle kunna definieras tvärtom: saker framstår som personliga förmågor.
Utifrån det perspektivet går det att tänka sig en nysaklig kritik av upphovsrätten. En sådan skulle kunna låna från den nysakliga filosofin (ofta känd som “objektorienterad ontologi”) och samtidigt stå i ett fruktbart förhållande till den kritiska teorin. Det handlar då knappast om att vederlägga konceptet varufetischism utan om att förstå hur verksfetischismen fungerar på ett relaterat men motsatt sätt, i linje med hur konstens estetiska regim sedan 1700-talet har definierat sig i relation och motsats till den kapitalets industriella regim. En tanke bara.

Nu har jag skummat Upphovsrättsutredningens slutbetänkande En ny upphovsrättslag (SOU 2011:32), författat i jag-form av Jan Rosén. Det finns inte så mycket att säga om saken. Bortsett från de förslag som lades fram i förra årets betänkande Avtalad upphovsrätt (SOU 2010:24), som jag delvis har kommenterat här, ska det inte vara några substantiella förändringar. Uppdraget till Jan Rosén var ge detta lapptäcke till lag (1960:729) en skaplig disposition och en modernare språkdräkt. Lagtexten som nu föreslås förefaller också en aning mer begriplig, vilket bara gör att upphovsrättens fundamentala obegriplighet lyser igenom tydligare.

Jan Rosén diskuterar det centrala begreppet “verk”. Han menar att det visserligen vore önskvärt att precisera vad som gör ett immateriellt objekt till ett verk. Detta är emellertid omöjligt, “eftersom det rör sig om en rad olika egenskaper hos skyddsvärda objekt som pekar ut /…/ upphovsmän till objektet”.
Emellertid konstaterar Jan Rosén att “bristen på legaldefinition inte synes ha hämmat rättstillämpningen”. Därför vår det förbli upp till domstol att bestämma vad som är ett “verk” medan lagen får förbli en tautologi, fast i klarare språkdräkt:

[2 kap.] 1 §. Den som har skapat ett verk är upphovsman till verket och har upphovsrätt till det.

Bland de faktiskt föreslagna ändringarna noterar jag mest att Jan Rosén vill avskaffa begreppet “närstående rättigheter”. I stället ska det heta “rättigheter för utövande konstnärer, producenter, fotografer m.fl.” Utan att någonting ändras i sak, markerar den nya dispositionen att dessa rättigheter i grunden ska anses likställda med den egentliga upphovsrätten.
Jan Rosén förklarar i sina motiv att 47 § i gällande lag är en inskränkning av en rättighet som liksom egentligen finns. Paragrafen fastställer att Sami/Ifpi inte har ensamrätt, bara ersättningsrätt när musik spelas på kaféer och i radio. Bestämmelsen “perforerar” rätten, skriver Jan Rosén. Räkna med att hänvisningar till den formuleringen dyker upp när Sami/Ifpi framöver skärper sina krav på ensamrätt.

Min farfar kunde berätta om hur han hade kört skottkärror med sedlar under 1920-talets tyska hyperinflation. Samma inflation som Walter Benjamin beskrev i sin Resa genom den tyska inflationen. Andra har skildrat hyperinflationen Brasilien på 1980-talet, i delar av det forna östblocket kring 1990 och nu senast i Zimbabwe vars sedlar med fantasibelopp nu säljs på Ebay.
Tanken på inflation har i moderniteten, åtminstone under dess senaste sekel, blivit vardagsmat. Att priserna successivt stiger förefaller lika självklart som att befolkningen ökar eller att tekniken utvecklas. Hyperinflation är visserligen ett groteskt fenomen men det kan ändå förstås, inte bara genom extrapolering av en monetär erfarenhet utan även genom litterära och journalistiska skildringar.

Deflation, däremot, är nästintill obegripligt. Nämn en text som fångar livskänslan i en deflationär ekonomi! Själv känner jag inte till någon. Kanske kan någon som är beläst på samtida japansk litteratur ha några tips? Japans deflation är emellertid måttlig i jämförelse med en global deflationsspiral – en möjlighet som inte helt kan uteslutas under de närmaste åren. Vem kan veta?
Förra året drog väl diverse riksbanker till med negativa utlåningsräntor, om jag förstått saken rätt – ett drastiskt försök att avstävja det deflationära baksug som väntats efter 2008 års finanskollaps. Som en svensk bankman förklarade saken då:

Deflation har man först när gemene man tänker att vi handlar inte idag för det är billigare i morgon; vi handlar inte heller i morgon för det är billigare i övermorgon.

Eller så har vi inte råd, varken idag eller imorgon. Så krasst upplevde nog flertalet den period av deflation som inträdde i andra fasen av 1930-talets världskris, innan rustningen för ett nytt världskrig åter fick hjulen att rulla, vilket återförde den inflationära logiken.

Från dem som vurmar för ädla metaller och står mer eller mindre nära den österrikiska skolan målas ofta en ljusare bild. Bloggaren Cornucopia menar att deflation missgynnar stater och skuldsatta privatpersoner, men gynnar ungdomar:

Dock är deflation en fantastiskt möjlighet för unga och obelånade, som kan starta företag och prispressa mot de som är överbelånade och därmed ta avsevärda marknadsandelar eftersom man har råd att sänka sina löner. Kanske inte i en stor skala, men för unga småföretagare finns här en möjlighet. Starta företag inom branscher som folk måste ha ändå, t ex livsmedel, och pressa priserna med lönerna.

Det är svårt att anmärka på den ekonomiska logiken. Krishantering kan emellertid aldrig reduceras till ekonomi i snäv bemärkelse utan är alltid även politik. Spelet mellan inflation och deflation handlar inte bara om vinst och förlust utan är omedelbart ett spel om hur produktionen ska organiseras och brukar på ett eller annat sätt att involvera väpnat våld.
Det är en sak att säga att vissa ungdomar, genom att stå utanför fackföreningar, kan bli vinnare på en ekonomi i deflation. Det är en annan sak att säga vad man i en sådan ekonomi ska göra med de fackföreningar eller motsvarande som trots allt existerar.

Två viktiga beslut fattades av Italiens regering år 1926. Dels instiftades en ny arbetslagstiftning som markerade början på den korporativa staten (ett storslaget projekt som aldrig fullbordades). Dels tillkännagav Mussolini “slaget för liran” som tog sikte på återanslutning till guldmyntfoten och åstadkom en utdragen deflation, som i sin tur uppges ha drivit på en ekonomisk koncentration och fordistisk rationalisering. Dessa båda politiska drag var uppenbarligen sammanknutna på det ekonomiska planet.

In Italy, during an era of strait-jacketing of labour, manufacturers organized one of the most active cadres for scientific management in Europe – ENIOS – and played host to a congress of like-minded associations in Rome in September 1927. In practical terms, it aimed at the subordination of the many small producers to the large firms /…/
Italian rationalization took place within a context analogous to the German; it accompanied a government shift to protectionism and a deflationary reconversion to the gold standard. In such a transition, with its own liquidity crisis, concentration of industries and presure on wages was a logical response; nor were the fascist labour organizations likely to resist. /…/
This general redirection of emphasis characterized France and Britain too in the later 1920s.

Citatet kommer från Charles Maiers In search of stability (1987) vars resultat jag inte vågar kommentera. Hans försök att utveckla en inflationens/deflationens sociologi är intressant och kan kanske tas vidare. Flödet av betalmedel är knutet till modulationen av begär på ett sätt som är notoriskt svårt att reducera till enkelriktade kausaliteter. Deleuze & Guattari skriver i platån “1933: Micropolitics and segmentarity”:

Take a monetary flow with segments. These segments can be defined from several points of view, for example, from the viewpoint of a corporate budget (real wages, net profit, management salaries, interest on assets, reserves, investments, etc.). Now this line of payment-money is linked to another aspect, namely, the flow of financing-money, which has, not segments, but rather poles, singularities, and quanta (the poles of the flow are the creation of money and its destruction; the singularities are nominal liquid assets; the quanta are inflation, deflation, stagflation, etc.). This has led some to speak of a “mutant, convulsive, creative and circulatory flow” tied to desire and always subjacent to the solid line and its segments determining interest rates and supply and demand.

Deflation är inte fascism men det finns historiska affiniteter mellan en deflationär ekonomi och en viss fas av fascistisk stabilisering, vilket bör gå att klarlägga utan att reducera det ena till orsak och det andra till verkan. Först av allt gäller det då att analysera deflationens mikropolitik.

Ägnar mig i hög grad åt att skriva historien om Sami. Givetvis gör jag inte anspråk på att skriva hela historien om en organisation; en sådan typ av historieskrivning är inte bara dubiös utan framför allt tråkig. Eftersom jag skriver min historia i avhandlingsform orienterar den sig i stället efter vissa frågeställningar, men icke desto mindre handlar resultatet i ganska hög grad om Sami, en organisation som förefaller mig mycket intressantare än Stim som antas vara dess storasyskon. Och då går jag inte ens in på de senare årens finansiella härva utan håller mig till de mer principiella frågeställningar som följer av uppdraget att kanalisera pengar från högtalare till musiker trots att man varken vet vad som spelas i högtalarna eller vad som motiverar att en musiker ska få mer pengar än en annan.

Nå, jag läste ju nyligen SOU 2010:24 och skrev en rätt torr bloggpost om avtalslicenser. I samma utredning framkommer i förbifarten (s. 217-218, 232) en uppgift om Sami som fick mig att höja på ögonbrynen.

Till saken hör att Sami inte tecknar några avtalslicenser. Dess huvudsakliga uppgift är, som det beskrivs i utredningen, “att inkassera och fördela ersättning som artister och musiker enligt tvångslicensbestämmelsen i 47 § URL har rätt till när deras prestationer, som finns på ljudupptagningar, använts vid offentliga framföranden eller vid överföringar. /…/ För överföring på radio- och TV-området fördelas ersättningen på grund av nyttjanderapporter som visar vilka inspelningar som faktiskt använts. Beträffande offentliga framföranden baseras ersättningen på ett statistiskt underlag, av kostnadsskäl.”

Tydligen är det bara “av kostnadsskäl” som Sami inte loggar all musik som hörs överallt: från närlivsbutikens radioskval till nattklubbens DJ-set. En sådan loggning skulle onekligen möjliggöra en rättvisare fördelning av Sami-ersättningar än vad som är fallet idag, även om vi inte ska inbilla oss att det någonsin kan handla om en objektiv rättvisa. Låt oss ponera att kostnaderna inte vore ett problem. Hur skulle då Sami praktiskt kunna lösa loggningen? Jag ser tre hypotetiska metoder framför mig.
1. Alla affärsidkare och kulturarrangörer som betalar pengar från Sami åläggs att även fylla i detaljerade rapporter om vad som spelas. Ett litet kafé där personalen spelar musik från en privat mp3-spelare måste alltså lämna rapport om exakt vilka låtar som har spelats. Kontrollanter från Sami gör stickprov och kan utdöma en straffavgift vid felrapportering.
2. Sami anställer ett hundratusental kontrollanter som placeras ut i varje lokal som har en musiklicens från Sami. Där får de sitta dagarna i ända och notera exakt vilken musik som spelas, så att inga tveksamheter uppstår. (Vi ponerade ju att kostnader inte var något problem!)
3. Sami inför som villkor för musiklicens att det i berörd lokal installeras en mystisk svart låda. Lådan skulle via “akustiska fingeravtryck” identifiera all musik som spelas i lokalen och rapportera in detta till Sami. Visserligen vore det liktydigt med storskalig buggning och det ges inga garantier för att Sami inte även avlyssnar folks kafésamtal. Men det vore utan tvivel det mest kostnadseffektiva sättet att uppnå en tillförlitlig rapportering.

Att jag tar upp detta är för att Sami nu uttrycker vissa krav på ändrad lagstiftning. Jan Rosén väljer dessutom att föra vidare dessa krav i SOU 2010:24 med en kommentar om att de “inte omfattas av utredningsdirektiven, varför de får ses över i andra sammanhang”. Därför finns det skäl att ta dem på allvar och fråga sig vad de innebär. Sami anför följande:

Tvångslicenslösningen i 47 § URL är inte längre motiverad utan den kan ersättas av en avtalslicensbestämmelse. /…/
Vidare önskas bestämmelser om rapporteringsskyldighet för nyttjanden enligt 47 § URL, vilket skulle underlätta den kollektiva förvaltningen. Dessutom bör 47 § URL ändras så att nyttjande endast får ske efter att betalning erlagts. I dag inkasseras ersättningen när prestationerna redan använts och krav får hanteras som en vanlig civilrättslig fordran. Det vore bättre om lagens sanktionsbestämmelser vid intrång var tillämpliga även på nyttjanden enligt tvångslicensbestämmelsen.

Såvitt jag kan utläsa vill Sami växla upp från ersättningsrätt till ensamrätt. Därmed skulle de likställas med Stim. Ersättningsrätt betyder att det i slutändan är domstol som sätter priset. En ensamrätt skulle ge Sami möjlighet att, likt Stim, själva sätta ett pris på sina musiklicenser. Den kaféinnehavare eller radiostation som spelar musik utan att betala detta pris kan då bli föremål för polisutredning och dömas för brott.

Men det riktigt intressanta är ordet “rapporteringsskyldighet”. Sami kräver uttryckligen att lagen ska ålägga varje litet kafé att leverera loggar över varje enskild låt som spelas i dess högtalare. Det är svårt att se hur detta skulle kunna genomföras annat än genom den “svarta lådan”.

Alternativt går det att tänka sig att Sami visar barmhärtighet och är frikostiga med att beviljar dispens från rapporteringsskyldighet. De skulle exempelvis kunna säga att kaféet på hörnet och DJ:n på klubben slipper rapportera varje låt som spelas, men att de stora butikskedjor som satsar på standardiserad skvalmusik får uppge vilken radiostation eller skvalföretag som det rör sig om, så att Sami kan inhämta informationen därifrån. På den vägen kan Sami få in mer data, men knappast uppnå en rättvisare fördelning. Snarare pekar en sådan lösning mot ännu större snedfördelning till förmån för topplistemusiken.

Begreppet “rapporteringsskyldighet” har tidigare använts av Klys och Copyswede (2001, 2003, 2004), då främst i anslutning till 18 § URL som rör kopiering av kompendier till undervisningsverksamhet. Organisationerna passade då på att slänga in att “detsamma bör gälla övriga tvångslicenser i URL, t ex tvångs-licensen i 47 § för användning av ljudupptagningar för offentligt framförande”. De ägnade inte ett ord åt de praktiska konsekvenserna. Att ålägga kaféer att logga all musik som spelas är, dogmatiskt betraktat, inte konstigare än att ålägga lärare att fylla i en blankett vid kopiering av terminens kompendium.

Vad är det då som Sami och Jan Rosén vill uppnå genom att väcka tanken på rapporteringsskyldighet? Nej, jag tror inte att de är intresserade av att bugga varje kafékonversation. Jag tror inte ens att den varianten kommer att införas. Möjligtvis kommer den att övervägas för att avfärdas i ännu en av dessa balansakter mellan upphovsrätt och privatliv vars resultat gissningsvis blir en halvmesyr av ovan skisserat slag, som inte För fördelningskomplexet en tum närmare rättvisa men däremot snärjer in det i en allt mer ogenomtränglig väv av paragrafer som döljer dess kulturpolitiska funktion.

Mitt kapitel ur förra årets antologi “Framtiden är nu” har fått ett fint mottagande. Bland annat i den senaste recensionen av boken som publicerades i Norran.

Från idag testar förlaget Volante att saluföra alla bokens kapitel som digitala “boksinglar” i e-boksformatet epub. Såvitt jag förstår rör det sig rent tekniskt om html-formaterad text som buntats ihop med lite metadata i ett zip-arkiv. Epub är i praktiken ganska likt vanlig webb, fast packeterad på ett sätt som ska gå att sälja. Antingen används kryptering (DRM) eller s.k. vattenmärkning.
Oavsett det tekniska räknas publiceringar i detta format som “bok”. Min text har därigenom fått ett ISBN-nummer (91-86815-06-7) och blivit katalogiserad i Libris. Däremot är jag osäker på om något pliktexemplar av e-boksingeln kommer att lagras på Kungl. Biblioteket och hur detta skulle gå till. Bibliotek i allmänhet har ingen möjlighet att tillhandahålla den.

Om någon vill köpa min text kan det göras direkt av Volante för 10 kronor. Eller så kan gå till mellanhänder som Adlibris (29 kronor), Bokia (21 kronor) med flera. Dessa saluför boksingeln via Elib.
Däremot finns den inte i det utbud som Elib tillhandahåller åt biblioteken. Det skulle förvisso tillföra en ny nivå av absurditet. Biblioteken betalar ju 20 kronor för varje “utlån” av en e-bok, ett pris som står fast även om e-boken är en liten singel som säljs för 10 kronor.
Själv tycker jag att det hela är ganska lustigt att betrakta. Jag har som författare givit mitt medgivande till publiceringen men ska påpeka att jag inte får någon ytterligare betalning för denna digitala försäljning. En annan sak som bör påpekas är att mitt bokkapitel även finns fritt tillgängligt som pdf via Megaupload. Jag kan även rekommendera pappersboken i sin helhet.

Sent omsider har jag läst den inte fullt dödsspännande SOU 2010:24, som för nästan ett år sedan levererades till regeringen av Jan Rosén, ständig utredare i frågor om upphovsrätt. Just den här utredningen – som väl nu väntar på att omsättas i en proposition från regeringen – handlar knappt alls om kriminalisering. Förslagen är i förhållande till kopieringens praktik betydligt mer indirekta. De rör sig i upphovsrättslagens tredje kapitel, som bl.a. reglerar hur enskilda rättighetshavare kan licensiera ut rättigheter till företag och organisationer – och hur dessa organisationer kan sälja licenser till rättigheter som de inte ens fått sig tillskrivna (s.k. avtalslicens).
Tydligare uttryckt: det handlar om hur bl.a. Stim, Bus och Copyswede ska kunna fortsätta vara ett statligt sanktionerat monopol, utan att staten i formell mening behöver utfärda privilegiebrev. Alltsammans mot bakgrund av EU:s servicedirektiv, som krånglar till det hela med sina principer om konkurrens.

Avtalslicens, som etablerades 1960 och därefter har införts på allt fler områden, anses vara en särskild typ av nordisk kompromiss. Alla inblandade jurister är ofantligt nöjda över hur fiffigt det är. Allra nöjdast är man nog i Sverige, för här har man lyckats med det lagtekniska trixet som låter regeringen slippa undan direkt ansvar för monopolet. Danmark, Norge och Finland har däremot en regel som säger att t.ex. motsvarigheten till Copyswede ska utses av ansvarig minister eller departement.
Sveriges lag nöjer sig med att peka ut “en organisation som företräder ett flertal svenska upphovsmän på området”. Fast det där med “svenska” går inte ihop med EU:s tjänstedirektiv. Jan Rosén vill i stället se “ett krav på att organisationen på ett visst område ska företräda upphovsmän till verk som används i Sverige”. Möjligtvis kan detta driva på en utveckling där Stim, Bus, Copyswede et.al. går samman i europeiska karteller, för att undvika konkurrens sinsemellan.

Att organisationerna har en monopolställning är också accepterat inom EU-rätten och unionsdomstolen har sedan länge sett en stark marknadskoncentration (monopolställning) på rättighetshavarsidan som en nödvändighet för att rimliga förhandlingsresultat skall nås med stora nyttjarföretag, såsom radio- och TV-företagen och andra företag på massmarknaderna
/…/
På grund härav och då jag inte funnit att EU-rätten utgör några hinder mot en sådan ordning har jag stannat för att det endast bör vara en organisation per område eller delområde som har behörighet att ingå avtal med avtalslicensverkan.

Jan Rosén föreslår följaktligen att lagen ändras till att skrivas i bestämd form: “en organisation” blir “den organisation som är mest representativ och bäst fo?retra?der upphovsma?nnen till de i Sverige anva?nda verken pa? omra?det”. Antalet medlemmar har betydelse, men är inte allt. Organisationen måste även vara “bäst” på att företräda medlemmarna. Om oklarhet uppstår avgörs frågan i domstol.
Jan Rosén för sedan ett resonemang om att det visst skulle kunna finnas ett flertal olika organisationer som tävlar om att vara bäst på att företräda sina medlemmar, “åtminstone i teorin”. Hypotetiskt var nog ordet. Syftet med bestämmelserna om avtalslicens är alldeles uppenbart att konsolidera en organisation som monopolist på varje område. Inte bara de gamla områdena: musik i radio och teve, kopiering på skolor, kassettersättning, följerätt. Utan också helt nya områden ska kunna omfattas av avtalslicenser utan att lagen pekar ut dem. Det ska räcka att organisationer som uppfyller lagens krav på monopolism definierar områdena i avtal, föreslår Jan Rosén som skriveR:

En generell avtalslicensbestämmelse skulle ge parterna den flexibilitet som jag bedömer kommer att behövas framöver för att kunna klarera rättigheter för nya användningsområden och användningsformer där nyttjande annars inte kan komma till stånd, i vart fall inte på laglig väg.

Vid sidan av avtalslicenserna finns det i upphovsrättslagen ytterligare en metod för att monopolisera rättigheterna i en organisation, nämligen tvångslicens. Ordet har en ful klang bland juristerna, då det i någon mån upphäver den enskilde upphovsmannens okränkbara ensamrätt, inte bara i praktiken utan även i teorin.
Låtskrivare kan (individuellt eller via Stim) förbjuda att en låt framförs i en högtalare eller sänds i radio, men någon sådan möjlighet har varken musiker eller skivbolag – de har enligt 47 § bara rätt till ersättning för sådana bruk. Därför(?) har lagstiftaren inte ansett det nödvändigt att formulera det organisatoriska kravet lika hårt. Där lutar man sig i stället på denna formulering:

Om två eller flera konstnärer har samverkat vid framförandet, kan den rätt som tillkommer dem göras gällande endast av dem gemensamt. Mot den som har använt anordningen skall konstnärer och framställare göra gällande sina krav samtidigt.

Kontentan av detta är att det kan finnas konkurrenter till Sami och till Ifpi, som då också får rätt att kräva ut ersättning. Men om flera musiker spelar tillsammans måste de tillhöra samma organisation för att alls komma ifråga för ersättning, vilket lägger in ett mycket stort hinder för dem som till äventyrs vill utmana Samis monopol.
Som lagtekniskt trix bygger det på att musiker oftast spelar med andra musiker. Det föregicks under 1940-talet av mycket ingående diskussioner fram och tillbaka inom dåvarande Auktorrättskommittén som förberedde vad som skulle bli 1960 års upphovsrättslag. Därför kommer det i någon mån även att dyka upp i min forskning, som emellertid sätter punkt ett antal år innan Jan Roséns pågående utredningar satte igång. Den här bloggposten är bara ett sätt för mig att följa en utvecklingslinje framåt. Beklagar om jag tråkat ut någon, men jag försökte varna i titeln.
Om någon mot förmodan skulle ha läst det så är det alltid intressant med spekulationer i lagarnas möjliga motiv och konsekvenser – hellre än allmän indignation.