En rätt torr bloggpost om avtalslicenser

Sent omsider har jag läst den inte fullt dödsspännande SOU 2010:24, som för nästan ett år sedan levererades till regeringen av Jan Rosén, ständig utredare i frågor om upphovsrätt. Just den här utredningen – som väl nu väntar på att omsättas i en proposition från regeringen – handlar knappt alls om kriminalisering. Förslagen är i förhållande till kopieringens praktik betydligt mer indirekta. De rör sig i upphovsrättslagens tredje kapitel, som bl.a. reglerar hur enskilda rättighetshavare kan licensiera ut rättigheter till företag och organisationer – och hur dessa organisationer kan sälja licenser till rättigheter som de inte ens fått sig tillskrivna (s.k. avtalslicens).
Tydligare uttryckt: det handlar om hur bl.a. Stim, Bus och Copyswede ska kunna fortsätta vara ett statligt sanktionerat monopol, utan att staten i formell mening behöver utfärda privilegiebrev. Alltsammans mot bakgrund av EU:s servicedirektiv, som krånglar till det hela med sina principer om konkurrens.

Avtalslicens, som etablerades 1960 och därefter har införts på allt fler områden, anses vara en särskild typ av nordisk kompromiss. Alla inblandade jurister är ofantligt nöjda över hur fiffigt det är. Allra nöjdast är man nog i Sverige, för här har man lyckats med det lagtekniska trixet som låter regeringen slippa undan direkt ansvar för monopolet. Danmark, Norge och Finland har däremot en regel som säger att t.ex. motsvarigheten till Copyswede ska utses av ansvarig minister eller departement.
Sveriges lag nöjer sig med att peka ut “en organisation som företräder ett flertal svenska upphovsmän på området”. Fast det där med “svenska” går inte ihop med EU:s tjänstedirektiv. Jan Rosén vill i stället se “ett krav på att organisationen på ett visst område ska företräda upphovsmän till verk som används i Sverige”. Möjligtvis kan detta driva på en utveckling där Stim, Bus, Copyswede et.al. går samman i europeiska karteller, för att undvika konkurrens sinsemellan.

Att organisationerna har en monopolställning är också accepterat inom EU-rätten och unionsdomstolen har sedan länge sett en stark marknadskoncentration (monopolställning) på rättighetshavarsidan som en nödvändighet för att rimliga förhandlingsresultat skall nås med stora nyttjarföretag, såsom radio- och TV-företagen och andra företag på massmarknaderna
/…/
På grund härav och då jag inte funnit att EU-rätten utgör några hinder mot en sådan ordning har jag stannat för att det endast bör vara en organisation per område eller delområde som har behörighet att ingå avtal med avtalslicensverkan.

Jan Rosén föreslår följaktligen att lagen ändras till att skrivas i bestämd form: “en organisation” blir “den organisation som är mest representativ och bäst företräder upphovsmännen till de i Sverige använda verken på området”. Antalet medlemmar har betydelse, men är inte allt. Organisationen måste även vara “bäst” på att företräda medlemmarna. Om oklarhet uppstår avgörs frågan i domstol.
Jan Rosén för sedan ett resonemang om att det visst skulle kunna finnas ett flertal olika organisationer som tävlar om att vara bäst på att företräda sina medlemmar, “åtminstone i teorin”. Hypotetiskt var nog ordet. Syftet med bestämmelserna om avtalslicens är alldeles uppenbart att konsolidera en organisation som monopolist på varje område. Inte bara de gamla områdena: musik i radio och teve, kopiering på skolor, kassettersättning, följerätt. Utan också helt nya områden ska kunna omfattas av avtalslicenser utan att lagen pekar ut dem. Det ska räcka att organisationer som uppfyller lagens krav på monopolism definierar områdena i avtal, föreslår Jan Rosén som skriveR:

En generell avtalslicensbestämmelse skulle ge parterna den flexibilitet som jag bedömer kommer att behövas framöver för att kunna klarera rättigheter för nya användningsområden och användningsformer där nyttjande annars inte kan komma till stånd, i vart fall inte på laglig väg.

Vid sidan av avtalslicenserna finns det i upphovsrättslagen ytterligare en metod för att monopolisera rättigheterna i en organisation, nämligen tvångslicens. Ordet har en ful klang bland juristerna, då det i någon mån upphäver den enskilde upphovsmannens okränkbara ensamrätt, inte bara i praktiken utan även i teorin.
Låtskrivare kan (individuellt eller via Stim) förbjuda att en låt framförs i en högtalare eller sänds i radio, men någon sådan möjlighet har varken musiker eller skivbolag – de har enligt 47 § bara rätt till ersättning för sådana bruk. Därför(?) har lagstiftaren inte ansett det nödvändigt att formulera det organisatoriska kravet lika hårt. Där lutar man sig i stället på denna formulering:

Om två eller flera konstnärer har samverkat vid framförandet, kan den rätt som tillkommer dem göras gällande endast av dem gemensamt. Mot den som har använt anordningen skall konstnärer och framställare göra gällande sina krav samtidigt.

Kontentan av detta är att det kan finnas konkurrenter till Sami och till Ifpi, som då också får rätt att kräva ut ersättning. Men om flera musiker spelar tillsammans måste de tillhöra samma organisation för att alls komma ifråga för ersättning, vilket lägger in ett mycket stort hinder för dem som till äventyrs vill utmana Samis monopol.
Som lagtekniskt trix bygger det på att musiker oftast spelar med andra musiker. Det föregicks under 1940-talet av mycket ingående diskussioner fram och tillbaka inom dåvarande Auktorrättskommittén som förberedde vad som skulle bli 1960 års upphovsrättslag. Därför kommer det i någon mån även att dyka upp i min forskning, som emellertid sätter punkt ett antal år innan Jan Roséns pågående utredningar satte igång. Den här bloggposten är bara ett sätt för mig att följa en utvecklingslinje framåt. Beklagar om jag tråkat ut någon, men jag försökte varna i titeln.
Om någon mot förmodan skulle ha läst det så är det alltid intressant med spekulationer i lagarnas möjliga motiv och konsekvenser – hellre än allmän indignation.

8 kommentarer ↓

#1 Viktualiebrodern on 2 April 2011 at 10:08 am

Det finns någon som jämfört Upphovsrätten med det ptolemaiska världssystemet. Det gick länge att matematiskt lappa och laga tanken att solen snurrade runt jorden i takt med att allt fler astronomiska data blev kända, fast på bekostnad av begripligheten och överskådligheten.

Upphovsrätten kräver, på samma sätt, alltmer intrikata och komplicerade aggremanger för att kunna upprätthållas och “bootstrappas” till idéen att den skall upprätthållas i nuvarande form, trots alltmer komplicerad samhällsstruktur och alltmer utvecklad teknik.

För Jan Rosén är all komplexitet, monopolskador, övergrepp mot enskilda och alla kostnader för uppbörden ett självklart nödvändigt ont för att upprätthålla vissa trossatser som ej får ifrågasättas. Trossatserna får inte anpassas till verkligheten, utan verkligheten måste ges ett gränssnitt som överensstämmer med trossatserna. Konsekvenserna för ett sådant Procrustesgränssnitt får “någon annan” betala.

#2 mary eng on 2 April 2011 at 1:54 pm

hey, i love you rasmus!!!

utterly boring scandal readthru
http://bambuser.com/channel/maryeng1/broadcast/1549013

i would love to hear your audio readthru
for the oral tradition of copyriot

very proud to share copyriot with brita sundberg-weitman and brag about your total legal genius.
english or swedish bambuser embed requested.
it would be so beautiful.

your sentences might be such fine podcast and the inflections might then be clear

#3 Gustav on 2 April 2011 at 11:38 pm

Verkar som om dom försöker täppa till en bugg i lagtexten, bäst att skrida till verket fort innan proppen börjar vandra mot riksdagen.

#4 Lars Aronsson on 2 April 2011 at 11:41 pm

Om vi nu grundar svenska SOU-författares riksförbund, så måste vi väl bli den mest lämpade organisationen på det området, och då får vi företräda Jan Rosén i fortsättningen, eller hur?

#5 COPYRIOT | Rapporteringsskyldighet för högtalarmusik? on 14 April 2011 at 9:16 am

[…] En rätt torr bloggpost om avtalslicenser […]

#6 Anders Andersson on 14 April 2011 at 10:57 am

Här följer en ännu torrare kommentar till bloggposten ovan…

I samband med EU-inträdet 1995 trädde en ny grundlagsbestämmelse till skydd för näringsfriheten i kraft. Bestämmelsen bytte paragrafnummer den 1 januari 2011, och återfinns numera i 2 kap. 17 § RF, vars första stycke lyder:

Begränsningar i rätten att driva näring eller utöva yrke får införas endast för att skydda angelägna allmänna intressen och aldrig i syfte enbart att ekonomiskt gynna vissa personer eller företag.

Det uppenbara syftet med bestämmelsen är att hindra tillskapandet av nya lagstadgade monopol eller konkurrensfördelar till förmån för vissa enskilda parter. Sådana monopol eller fördelar kan i och för sig uppstå ändå till följd av annan lagstiftning, men då måste syftet med denna vara att skydda “angelägna allmänna intressen”. Exempelvis får inte riksdagen i lag föreskriva att IKEA skall ha ensamrätt att leverera möbler till statliga myndigheter; däremot får staten efter ett anbudsförfarande teckna avtal med utvald möbelleverantör vilket på kort sikt ger den leverantören en konkurrensfördel vid försäljning till de statliga myndigheterna. Huvudsaken är att det inte framgår av själva lagen vilken denna leverantör skall vara.

Jag finner det svårt att relatera denna grundlagsbestämmelse till rådande ordning på upphovsrättsområdet, specifikt i fråga om hur man utser den organisation som skall företräda rättsinnehavarna vid tecknandet av avtalslicenser eller utkrävandet av ersättning. Vare sig man använder bestämd eller obestämd form, så tycks lagen peka på en viss organisation utan att nämna den vid namn (fast jag har för mig att de kända organisationerna nämns i lagens förarbeten, så man borde kunna hävda att de också är utpekade).

Varför är inte RF 2:17 tillämplig mot de omdiskuterade delarna av upphovsrättslagen? Är det för att systemet med kollektiva avtalslicenser anses vara ett “angeläget allmänt intresse”, för att det inte ger de avtalsslutande organisationerna själva (till skillnad från de rättsinnehavare avtalen omfattar) några väsentliga ekonomiska fördelar, eller för att lagstiftaren inte har bestämt sig för vilka organisationerna är?

Allmän näringsfrihet infördes i praktiken redan på 1800-talet, vilket innebar skråväsendets formella avskaffande. Skråna levde kvar i form av hantverksföreningar, men utan några lagstadgade monopol. Det tycks dock som om upphovsrättslagstiftningen under 1900-talet har medfört uppkomsten av nya skrån på underhållningsområdet, om än under andra namn och med de ekonomiska förmånerna dolda bakom ett mer komplicerat regelverk. Gör det dem immuna mot grundlagens begränsningar?

Att RF 2:17 inte i ett svep ogiltigförklarar hela upphovsrätten menar jag beror dels på att den faktiskt kan ses som ett “angeläget allmänt intresse” (även om inte alla håller med om det), dels på att rättsinnehavarna inte identifieras i lagtexten. Vem som helst som åstadkommer en intellektuell prestation kan bli en rättsinnehavare och åtnjuta därmed förknippade ekonomiska förmåner.

Vem som helst kan däremot inte bli “en organisation som företräder ett flertal svenska upphovsmän på området”. Är det ok enligt RF?

#7 COPYRIOT | Jan Rosén omdisponer upphovsrättslagen on 18 April 2011 at 12:36 am

[…] Kanske liknande En rätt torr bloggpost om avtalslicenser […]

#8 Olof on 10 May 2011 at 8:28 pm

Känns som volksbewegung, folkrörelserna, som ide kring en utomstatlig organisationsform i det neoliberala samhället ersätts av nya typer sammanslutningar av korporationer som mutar in egna delar av “den fria marknaden”. Då behövs det lagrum för den typen av immateriella inmutningar.

Kommentera