En rätt torr bloggpost om avtalslicenser

Sent omsider har jag läst den inte fullt dödsspännande SOU 2010:24, som för nästan ett år sedan levererades till regeringen av Jan Rosén, ständig utredare i frågor om upphovsrätt. Just den här utredningen – som väl nu väntar på att omsättas i en proposition från regeringen – handlar knappt alls om kriminalisering. Förslagen är i förhållande till kopieringens praktik betydligt mer indirekta. De rör sig i upphovsrättslagens tredje kapitel, som bl.a. reglerar hur enskilda rättighetshavare kan licensiera ut rättigheter till företag och organisationer – och hur dessa organisationer kan sälja licenser till rättigheter som de inte ens fått sig tillskrivna (s.k. avtalslicens).
Tydligare uttryckt: det handlar om hur bl.a. Stim, Bus och Copyswede ska kunna fortsätta vara ett statligt sanktionerat monopol, utan att staten i formell mening behöver utfärda privilegiebrev. Alltsammans mot bakgrund av EU:s servicedirektiv, som krånglar till det hela med sina principer om konkurrens.

Avtalslicens, som etablerades 1960 och därefter har införts på allt fler områden, anses vara en särskild typ av nordisk kompromiss. Alla inblandade jurister är ofantligt nöjda över hur fiffigt det är. Allra nöjdast är man nog i Sverige, för här har man lyckats med det lagtekniska trixet som låter regeringen slippa undan direkt ansvar för monopolet. Danmark, Norge och Finland har däremot en regel som säger att t.ex. motsvarigheten till Copyswede ska utses av ansvarig minister eller departement.
Sveriges lag nöjer sig med att peka ut “en organisation som företräder ett flertal svenska upphovsmän på området”. Fast det där med “svenska” går inte ihop med EU:s tjänstedirektiv. Jan Rosén vill i stället se “ett krav på att organisationen på ett visst område ska företräda upphovsmän till verk som används i Sverige”. Möjligtvis kan detta driva på en utveckling där Stim, Bus, Copyswede et.al. går samman i europeiska karteller, för att undvika konkurrens sinsemellan.

Att organisationerna har en monopolställning är också accepterat inom EU-rätten och unionsdomstolen har sedan länge sett en stark marknadskoncentration (monopolställning) på rättighetshavarsidan som en nödvändighet för att rimliga förhandlingsresultat skall nås med stora nyttjarföretag, såsom radio- och TV-företagen och andra företag på massmarknaderna
/…/
På grund härav och då jag inte funnit att EU-rätten utgör några hinder mot en sådan ordning har jag stannat för att det endast bör vara en organisation per område eller delområde som har behörighet att ingå avtal med avtalslicensverkan.

Jan Rosén föreslår följaktligen att lagen ändras till att skrivas i bestämd form: “en organisation” blir “den organisation som är mest representativ och bäst fo?retra?der upphovsma?nnen till de i Sverige anva?nda verken pa? omra?det”. Antalet medlemmar har betydelse, men är inte allt. Organisationen måste även vara “bäst” på att företräda medlemmarna. Om oklarhet uppstår avgörs frågan i domstol.
Jan Rosén för sedan ett resonemang om att det visst skulle kunna finnas ett flertal olika organisationer som tävlar om att vara bäst på att företräda sina medlemmar, “åtminstone i teorin”. Hypotetiskt var nog ordet. Syftet med bestämmelserna om avtalslicens är alldeles uppenbart att konsolidera en organisation som monopolist på varje område. Inte bara de gamla områdena: musik i radio och teve, kopiering på skolor, kassettersättning, följerätt. Utan också helt nya områden ska kunna omfattas av avtalslicenser utan att lagen pekar ut dem. Det ska räcka att organisationer som uppfyller lagens krav på monopolism definierar områdena i avtal, föreslår Jan Rosén som skriveR:

En generell avtalslicensbestämmelse skulle ge parterna den flexibilitet som jag bedömer kommer att behövas framöver för att kunna klarera rättigheter för nya användningsområden och användningsformer där nyttjande annars inte kan komma till stånd, i vart fall inte på laglig väg.

Vid sidan av avtalslicenserna finns det i upphovsrättslagen ytterligare en metod för att monopolisera rättigheterna i en organisation, nämligen tvångslicens. Ordet har en ful klang bland juristerna, då det i någon mån upphäver den enskilde upphovsmannens okränkbara ensamrätt, inte bara i praktiken utan även i teorin.
Låtskrivare kan (individuellt eller via Stim) förbjuda att en låt framförs i en högtalare eller sänds i radio, men någon sådan möjlighet har varken musiker eller skivbolag – de har enligt 47 § bara rätt till ersättning för sådana bruk. Därför(?) har lagstiftaren inte ansett det nödvändigt att formulera det organisatoriska kravet lika hårt. Där lutar man sig i stället på denna formulering:

Om två eller flera konstnärer har samverkat vid framförandet, kan den rätt som tillkommer dem göras gällande endast av dem gemensamt. Mot den som har använt anordningen skall konstnärer och framställare göra gällande sina krav samtidigt.

Kontentan av detta är att det kan finnas konkurrenter till Sami och till Ifpi, som då också får rätt att kräva ut ersättning. Men om flera musiker spelar tillsammans måste de tillhöra samma organisation för att alls komma ifråga för ersättning, vilket lägger in ett mycket stort hinder för dem som till äventyrs vill utmana Samis monopol.
Som lagtekniskt trix bygger det på att musiker oftast spelar med andra musiker. Det föregicks under 1940-talet av mycket ingående diskussioner fram och tillbaka inom dåvarande Auktorrättskommittén som förberedde vad som skulle bli 1960 års upphovsrättslag. Därför kommer det i någon mån även att dyka upp i min forskning, som emellertid sätter punkt ett antal år innan Jan Roséns pågående utredningar satte igång. Den här bloggposten är bara ett sätt för mig att följa en utvecklingslinje framåt. Beklagar om jag tråkat ut någon, men jag försökte varna i titeln.
Om någon mot förmodan skulle ha läst det så är det alltid intressant med spekulationer i lagarnas möjliga motiv och konsekvenser – hellre än allmän indignation.