Liv i deflation

Min farfar kunde berätta om hur han hade kört skottkärror med sedlar under 1920-talets tyska hyperinflation. Samma inflation som Walter Benjamin beskrev i sin Resa genom den tyska inflationen. Andra har skildrat hyperinflationen Brasilien på 1980-talet, i delar av det forna östblocket kring 1990 och nu senast i Zimbabwe vars sedlar med fantasibelopp nu säljs på Ebay.
Tanken på inflation har i moderniteten, åtminstone under dess senaste sekel, blivit vardagsmat. Att priserna successivt stiger förefaller lika självklart som att befolkningen ökar eller att tekniken utvecklas. Hyperinflation är visserligen ett groteskt fenomen men det kan ändå förstås, inte bara genom extrapolering av en monetär erfarenhet utan även genom litterära och journalistiska skildringar.

Deflation, däremot, är nästintill obegripligt. Nämn en text som fångar livskänslan i en deflationär ekonomi! Själv känner jag inte till någon. Kanske kan någon som är beläst på samtida japansk litteratur ha några tips? Japans deflation är emellertid måttlig i jämförelse med en global deflationsspiral – en möjlighet som inte helt kan uteslutas under de närmaste åren. Vem kan veta?
Förra året drog väl diverse riksbanker till med negativa utlåningsräntor, om jag förstått saken rätt – ett drastiskt försök att avstävja det deflationära baksug som väntats efter 2008 års finanskollaps. Som en svensk bankman förklarade saken då:

Deflation har man först när gemene man tänker att vi handlar inte idag för det är billigare i morgon; vi handlar inte heller i morgon för det är billigare i övermorgon.

Eller så har vi inte råd, varken idag eller imorgon. Så krasst upplevde nog flertalet den period av deflation som inträdde i andra fasen av 1930-talets världskris, innan rustningen för ett nytt världskrig åter fick hjulen att rulla, vilket återförde den inflationära logiken.

Från dem som vurmar för ädla metaller och står mer eller mindre nära den österrikiska skolan målas ofta en ljusare bild. Bloggaren Cornucopia menar att deflation missgynnar stater och skuldsatta privatpersoner, men gynnar ungdomar:

Dock är deflation en fantastiskt möjlighet för unga och obelånade, som kan starta företag och prispressa mot de som är överbelånade och därmed ta avsevärda marknadsandelar eftersom man har råd att sänka sina löner. Kanske inte i en stor skala, men för unga småföretagare finns här en möjlighet. Starta företag inom branscher som folk måste ha ändå, t ex livsmedel, och pressa priserna med lönerna.

Det är svårt att anmärka på den ekonomiska logiken. Krishantering kan emellertid aldrig reduceras till ekonomi i snäv bemärkelse utan är alltid även politik. Spelet mellan inflation och deflation handlar inte bara om vinst och förlust utan är omedelbart ett spel om hur produktionen ska organiseras och brukar på ett eller annat sätt att involvera väpnat våld.
Det är en sak att säga att vissa ungdomar, genom att stå utanför fackföreningar, kan bli vinnare på en ekonomi i deflation. Det är en annan sak att säga vad man i en sådan ekonomi ska göra med de fackföreningar eller motsvarande som trots allt existerar.

Två viktiga beslut fattades av Italiens regering år 1926. Dels instiftades en ny arbetslagstiftning som markerade början på den korporativa staten (ett storslaget projekt som aldrig fullbordades). Dels tillkännagav Mussolini “slaget för liran” som tog sikte på återanslutning till guldmyntfoten och åstadkom en utdragen deflation, som i sin tur uppges ha drivit på en ekonomisk koncentration och fordistisk rationalisering. Dessa båda politiska drag var uppenbarligen sammanknutna på det ekonomiska planet.

In Italy, during an era of strait-jacketing of labour, manufacturers organized one of the most active cadres for scientific management in Europe – ENIOS – and played host to a congress of like-minded associations in Rome in September 1927. In practical terms, it aimed at the subordination of the many small producers to the large firms /…/
Italian rationalization took place within a context analogous to the German; it accompanied a government shift to protectionism and a deflationary reconversion to the gold standard. In such a transition, with its own liquidity crisis, concentration of industries and presure on wages was a logical response; nor were the fascist labour organizations likely to resist. /…/
This general redirection of emphasis characterized France and Britain too in the later 1920s.

Citatet kommer från Charles Maiers In search of stability (1987) vars resultat jag inte vågar kommentera. Hans försök att utveckla en inflationens/deflationens sociologi är intressant och kan kanske tas vidare. Flödet av betalmedel är knutet till modulationen av begär på ett sätt som är notoriskt svårt att reducera till enkelriktade kausaliteter. Deleuze & Guattari skriver i platån “1933: Micropolitics and segmentarity”:

Take a monetary flow with segments. These segments can be defined from several points of view, for example, from the viewpoint of a corporate budget (real wages, net profit, management salaries, interest on assets, reserves, investments, etc.). Now this line of payment-money is linked to another aspect, namely, the flow of financing-money, which has, not segments, but rather poles, singularities, and quanta (the poles of the flow are the creation of money and its destruction; the singularities are nominal liquid assets; the quanta are inflation, deflation, stagflation, etc.). This has led some to speak of a “mutant, convulsive, creative and circulatory flow” tied to desire and always subjacent to the solid line and its segments determining interest rates and supply and demand.

Deflation är inte fascism men det finns historiska affiniteter mellan en deflationär ekonomi och en viss fas av fascistisk stabilisering, vilket bör gå att klarlägga utan att reducera det ena till orsak och det andra till verkan. Först av allt gäller det då att analysera deflationens mikropolitik.

6 kommentarer ↓

#1 Mats Henricson on 18 April 2011 at 7:46 pm

Hm… tittar man på statistik så ser man att det var deflation i USA 1921-1922 och 1927-1933.

http://inflationdata.com/inflation/Inflation_Rate/HistoricalInflation.aspx

Jag är lite osäker på om de slutsatser du drar är rimliga.

#2 Gabrielle B on 18 April 2011 at 10:13 pm

rimligt eller ej – här är det konstant intressant, trots att vad ska jag säga “ekonomisk psyko-sociologi” inte är min banan.

#3 Rasmus on 19 April 2011 at 7:32 am

Mats Henricson: Det var även kännbar deflation i Sverige kring 1921-22. Jag begriper inte vad du vill säga om mina “slutsatser”, då jag har lite svårt att urskilja några sådana ur min bloggpost. Däremot har jag ställt en fråga om deflationens livskänsla och mikropolitik och hur den yttrar sig inte minst under längre perioder av deflation.

#4 Martin on 19 April 2011 at 10:19 pm

Ja, Sverige hade nästan konstant deflationstryck från 1921-1935. I modern tid är den lettiska interndevlveringen ett bra exempel. Där är det passande nog olagligt att kritisera det finansiella systemet som du kanske minns.

#5 anders bananders on 19 April 2011 at 10:29 pm

“Deflation har man först när gemene man tänker att vi handlar inte idag för det är billigare i morgon; vi handlar inte heller i morgon för det är billigare i övermorgon.”

Det där beskriver för all del känslan man kan få inför teknikutvecklingen, där det ständigt kommer bättre och billigare apparater. Större hårddiskar till lägre pris osv.

#6 Widar Nord on 22 April 2011 at 7:56 am

Deflation i bemärkelsen ihållande prissänkningar är faktiskt inte kopplat till antisemitism och fascism utan ett naturligt resultat av mänsklig uppfinningsrikedom.

Teknikutvecklingen som Anders skriver om är talande, men även råvarupriser ska egentligen sjunka över tid eftersom effektiviseringar inom industri, jordbruk mm ständigt gör utvinningen billigare.

Anledningen till att vi ändå har inflation är att penningmängden ökas varje år genom kreditexpansion. Enligt dagens ekonomer ska politikerna öka penningmängden “lika mycket som tillväxten” varje år och samtidigt hålla inflationen runt 2 procent. Denna “gyllene regel” är i bästa fall lite halvt vetenskapligt underbyggd. I sämsta fall är den nuvarande ordningen mer ett resultat av påtryckningar från bankerna än av vetenskapliga slutsatser. Bankerna som ju tjänar pengar (tar ut en räntemarginal) när staten bedriver sin ständiga kreditexpansion.

Kommentera