Verkets verkande

Förra inlägget hävdade att upphovsrätten är fundamentalt obegriplig. Det är bara halva sanningen, för samtidigt är upphovsrätten alldeles uppenbar. Inklusive det svårförklarliga förhållandet att vissa immateriella objekt, men inte andra, är “verk” och därför tillhör en upphovsman.
Den paradoxala dubbelheten för tankarna rakt till Karl Marx kritik av varufetischismen, fast som här verkar ställas på huvudet. Varufetischism är när relationer mellan personer framstår som relationer mellan saker. “Den personliga förmågan har blivit något sakligt” (Grundrisse). Verksfetischismen (eller upphovsmannafunktionen) skulle kunna definieras tvärtom: saker framstår som personliga förmågor.
Utifrån det perspektivet går det att tänka sig en nysaklig kritik av upphovsrätten. En sådan skulle kunna låna från den nysakliga filosofin (ofta känd som “objektorienterad ontologi”) och samtidigt stå i ett fruktbart förhållande till den kritiska teorin. Det handlar då knappast om att vederlägga konceptet varufetischism utan om att förstå hur verksfetischismen fungerar på ett relaterat men motsatt sätt, i linje med hur konstens estetiska regim sedan 1700-talet har definierat sig i relation och motsats till den kapitalets industriella regim. En tanke bara.

5 kommentarer ↓

#1 Andreas Magnusson on 25 April 2011 at 8:24 pm

Vet inte om du känner till Heideggereleven Hans-Georg Gadamers hermeneutiska teori om konstverkets ontologi och tradering i Sanning och Metod (1960)? Gadamer beskrev i Sanning och Metod konstverket just som ett oberoende kulturobjekt med ett eget självständigt liv i förhållande till sin upphovsman – vad Gadamer kallar för konstverkets ‘verkningshistoria’.

Gadamer menar att konstverket då det når tolkaren (kulturkonsumenten) alltid är dekontextualiserat från sin upphovsmans historiskt konkreta förställningsvärld och att konstverket då det rekontextualiseras i tolkarens föreställningsvärld därmed kommer att få en delvis annan mening för tolkaren än vad det hade för upphovsmannen. Det är enligt Gadamer en ontologisk omöjlighet att tolkaren skulle kunna sätta sig in i vad upphovsmannen menade med sitt konstverk eftersom upphovsmannens föreställningsvärld tillhör ett svunnet moment i kulturhistorien som är otillgängligt för den tolkare som befinner sig i och är bunden vid ett annat senare moment i kulturhistorien. Det finns med andra ord en ontologisk barriär mellan upphovsmanen och tolkaren (kulturkonsumenten) som medför att konstverket redan då det möter sin första publik börjar frigöra sig från den begreppsliga intention som upphovsmannen hade med sitt verk; den mening konstverket hade för upphovsmannen i skapandeakten kan det bara ha för upphovsmannen i skapandeakten och inte för någon annan. Mot bakgrund av detta skulle man mycket riktigt kunna argumentera för att det finns ontologisk grund för att hävda att upphovsmannen inte har någon ‘rätt’ till sitt verk, det vill säga har någon privilegierad tolkningsrätt till sitt verk. Ty, till och med när upphovsmannen tolkar sitt egenhändigt skapade verk kommer upphovsmannen att göra det utifrån en delvis annan föreställningsvärld än den föreställningsvärld som upphovsmannen hade under skapandeakten.

Och även ett annat ontologiskt-hermeneutiskt förhållande påvisat av Gadamer i dennes analys av konstverkets ontologi i Sanning och Metod (1960) är i detta sammanhang relevant, nämligen det förhållandet att ett konstverk inte uppstår i ett kulturellt vakuum ur ett slags konstnärens flödande genialitet – här kritiserar Gadamer Kants estetik – utan alltid redan är traderad konst eftersom alla konstverk enligt Gadamer består just av omtolkningar av tidigare konstverk eller alternativt av kulturella arketyper som t.ex. klassiska myter, etablerade kulturbruk och transhistoriska kulturvärden.

Sedan finns det naturligtvis – vilket samtidigt måste anmärkas – i allmänhet mycket osanning i många av Gadamers filosofiska sanningar, (vilket också är fallet hos föregångaren Heidegger och kommer sig av att deras bägge fenomenologier idéhistoriskt sett härleder sig tillbaka till Husserl och inte härleder sig tillbaka till Hegel och Marx). Men den som intresserar sig för upphovsrättsfrågor har ändå mycket ontologiskt stoff att hämta ur ‘Sanning och Metod’ och av särskild vikt är då Gadamers kritik av Kants ‘skapande geni’ vilket redan 1960 var en alarmerande föråldrad schablon över hur kulturskapande sker.

#2 S.Saar on 25 April 2011 at 9:25 pm

Ett annat perspektiv som mycket väl skulle kunna tillämpas här ju Rancieres “delandet av det sinnliga” som inneburit en smärre “estetisk revolution” i dennes hemkandet. Att visa på verkets hemmahörighet i platsen där det visas, samtidigt som denna virtuella plats (där det upplevs) är av nödvändigt delad (med andra) och sålunda affektiv till sin natur, är en vacker affirmation, skiljd från upphovsmakaren, av de dubbla horisonter ett konstverk måste vara.

#3 Max Andersson on 26 April 2011 at 9:45 am

Det här är helt off-topic, men jag tror att du skulle gilla den här blogposten om hur automatisk prissättning på Amazon fick upp priset på en bok om fruktflugor till $23,698,655.93.

http://www.michaeleisen.org/blog/?p=358

#4 erik on 27 April 2011 at 8:35 pm

spännande explosiv bloggpost, samt fina kommentarer!

jag skulle dock vilja fortsätta in på den föreslagna objekt-orienterade linjen, eller, snarare på den spekulativa realismens område, där den (enda?) gemensamma punkten är just det radikala frånskiljandet av åskådaren/skaparen från objektet. vilket bryter radikalt med all sorts hermeneutik eller estetik, i det att dessa grenar nödvändigtvis innefattar korrelation mellan objekt och människa, även om denna människas relation till yttervärlden och verken endast kallas för “horisont” eller “le partage du sensible”.

En spekulativ realism som tar avstånd från varje behov av att objekt/verk alltid ska vara produkter av en mänsklig produktion skulle kunna få fram ett verks rumslighet, tidslighet, potential, etc. oberoende av en producent, som då ska ha betalt för sitt arbete, likaväl som oberoende av dess motpols oanade brottspartner, den konsument som utför det immateriella arbetet och bidrar till verkets värde.

Vidden och betydelsen av detta motsatta perspektiv gentemot både upphovsrättsförespråkare och de som vill avskaffa det i namnet av “the common” kommer fram extremt tydligt i Zizeks “First as tragedy then as farce”:

“… this also means that we should invert the topic of fetishism, of “relations between people appearing as relations between things”: what if the direct “production of life” celebrated by Hardt and Negri is falsely transparent? What if, in it, the invisible “relations between [immaterial] things [of Capital] appear as direct relations between people”?”

Det Zizek argumentar för här, gentemot Hardt och Negris överoptimistiska tro på det gemensamma värdeskapandet, är just att dessa värden, värderelationer mellan information, tjänster etc som multitudens skapande, är att dessa värden, genom en ideologisk vändning, nu ses som personliga egenskaper, trots det faktum att deras logik är oberoende av vilket som helst försök till att skapa ett revolutionärt subjekt som skulle kunna bemästra dem. Kapitalet livnär sig på ideologin som gör att vi tror att vi bemästrar verket och dess produktionsformer, vilka nu verkligen är relationer mellan människor: kommunikation, networking, tjänster… när dessa egentligen är relationer mellan ting, dvs människan som förtingligad.

men denna reflektion över verkfetischismens inversion, verkar fortfarande grunda sig i korrelation. människan är nu endast det “gestell” som även hennes verk har varit sedan descartes och den industriella revolutionen.

att tänka verket bortom dess infångande inom en mänsklig/social/produktionssfär, inte då som en kritik av verksfetischismen, dvs frågan är då inte “varför saker framstår som personliga relationer”, utan: vad är saker? hur fungerar de? hur uppstår de och hur går de under? samt, till sist, hur påverkar de oss? och inte, hur påverkar vi dem?

eller, det skulle vara en kritik i kants mening, men utifrån verket, som då just inte är något som kan reduceras (eller för den delen, upphöjas) till ett verk. Hur blir ett verk till?

ontologin för en sådan undersökning finnes delvis hos larvalsubject, “We live in a world pervaded by objects of all kinds, yet nowhere do we have a unified theory or ontology of objects.” för vi måste väl inte begränsa oss till direkt skapade verk?

Hilan Bensusan (manus ej färdigskrivet) arbetar just nu på en fragmentets ontologi, där verk/objekt påverkar oss, och varandra, samt skapar möjligheterna för vår perception av dessa verk.

fråga: Hur skulle ett “verks” möjlighetsbetingelser definieras?
samt, vad är en “kritik av upphovsrätten”? är det en kritik av den som motsätter, eller är det en kritik som ska undersöka upphovsrätten, och alla dess avarter, inklusive dess parasitiska men livsnödvändiga motpol, destruktionen av upphovsrätten?

#5 Dawwe on 29 April 2011 at 3:23 pm

Fast är det egentligen inte samma sak, bara att ett verk har fått andra metafysiska egenskaper (en del av någons personlighet) än den vanliga varan, de sociala relationerna som utgör den kulturella kontext som ger verket dess värde är likväl dolda.

Jag ser varufetischismen dels som ett förtingligande men även som att man ger tingen metafysiska egenskaper, marknaden är t.ex. på ett visst sätt (lynnig) av sig själv. De materiella omständigheterna döljs i idealismens skimmer.

Kommentera