Noterar att Andreas Ekström har skrivit ett reportage om mecenatskap i tre delar: ett, två, tre. Lyckas dock inte helt förstå vad han lägger i begreppet.
Först skriver han om villkoren för forskning på universitet. Att statens anslag inte är mycket högre än de var 1980 men att antalet forskare ändå har mångdubblats. “Skälet till det är entydigt: forskningen har blivit en mecenatkultur.”
Företagen som finansierar forskningsprojekt för att utveckla nya produkter etiketteras alltsåav Andreas Ekström som mecenater. Men i det andra reportaget gäller plötsligt en helt annan definition:
En sponsor ser en kort och direkt vinst, för sitt företags räkning. Gör en reklaminvestering.
Mecenaten engagerar sig utan egen vinning.
Det går inte ihop med den tidigare utläggningen om forskningen som “mecenatkultur”. Fast nu handlar det inte längre om forskning utan om konst. Eller kanske snarare om moral, vilket i reportagets tredje del leder tillbaka till frågan om fildelning.
Upphovsrätten raseras och krossar royaltymodeller i fallet, det vet vi. /…/
De enskilda frivilliga mikrobetalningarna, smådonationerna, kommer knappast att räcka till på samma sätt som inköpsbaserad royalty har gjort historiskt.
Jag är övertygad om att det finns en risk med detta, om kulturfinansieringen inte hittar en bättre väg snabbt: att vi skapar kultur med kortare livslängd. Kultur som säger mindre om våra liv, kultur som gör mänskligheten mindre nytta.
Jag är övertygad om att Andreas Ekström har alldeles rätt i att identifiera denna risk. Jag är däremot tveksam till generaliseringar över hur “royaltysystemet” har fungerat historiskt inom olika kulturformer. Framför allt har jag svårt att se varför ett försvar av detta system idag skulle gynna kultur med längre livslängd.
Jag antar att “royaltysystemet” syftar på den upphovsrättsliga lagstiftningens kärna: ensamrätter som är möjliga att kontraktera till förlag och liknande företag. Rättigheterna blir en vara som måste ge snabbast möjliga utdelning om det investerade kapitalet ska bli lönsamt. Risken som Andreas Ekström identifierar har åtminstone sedan 1940-talet haft ett namn: kulturindustri.
Detta har inte så jättemycket med mecenatskap att göra. Däremot har det mycket att göra med kapitalackumulation. Att kapitalet söker avkastning är vad som motiverar både produktplaceringen i Hollywoodfilmer, täckandet av musikfestivaler i reklambanderoller och att universitetens forskning dikteras av läkemedelsföretag.
Andreas Ekströms historiska paralleller till “smickrande fursteporträtt” är då inte helt träffande. Med detta antar jag att han vill säga att “royaltysystemet” garanterade konstens autonomi. Konstnären behövde inte ta hänsyn till någon annans smak – förutom marknadens. Jag önskar att Andreas Ekström ville problematisera sin outtalade definition av estetisk frihet.
Idag kan envar “skapa musik som han eller hon vill”, skriver Andreas Ekström. Närmare bestämt skriver han att det finns en risk för att det inte längre kommer att vara så. En risk för att “bara den som har råd, hittar råd, kommer att kunna skapa musik som han eller hon vill”.
Nå, bara den som har råd kan låta sig ackompanjeras av en symfoniorkester. Även om detta skulle vara den musik som han eller hon vill skapa. Jag är uppriktigt intresserad av hur Andreas Ekström definierar musikalisk frihet i förhållande till ekonomiskt tvång.
36 kommentarer ↓
Frihet och tvång är enormt intressanta – och svåra – som begrepp, och jag är på intet vis säker på att friheten att agera på en kommersiell marknad är i konstnärlig mening större än friheten att agera på en marknad som ska tillfredsställa enstaka mecenater. Särskilt inte om mecenaterna blir så många att man inte måste bry sig om vad en enstaka mecenat tycker – men så har det ju inte riktigt varit historiskt, och vi är långt ifrån en sådan Flattr-ekonomi i dag också. Vad gäller forskningen: Jag borde ha uttryckt mig tydligare, eller rättare sagt exemplifierat mer från mecenatsidan av forskningsfinansieringen i stället för som jag gjorde med ett företagsexempel: I dag förvaltar Lunds universitet allena ungefär 660 donationsstiftelser, som huvudsakligen finansierar forskning efter mecenaters önskemål, allt från miljonförmögenheters avkastning till enstaka projekt, och de har ofta mycket detaljerade anvisningar för hur de får användas. Dåligt? Nej, mest bra. Det dåliga är att staten gradvis drar sig tillbaka och litar på donationerna – samtidigt som statsanslag och donation är två väldigt olika saker, och inte bara “pengar som pengar”.
Andreas: Jag är givetvis med dig på att staten inte ska undandra sig sitt ansvar för forskningen, eller sitt stöd till kulturlivet, med hänvisning till att det sker donationer. Jag är däremot tveksam till att den poängen går fram bättre genom generaliseringar av hur “royaltysystemet” vid en odefinierad historisk tidpunkt skulle ha fungerat idealiskt.
Angående universitetsforskningen: när du nu nämner donationsstiftelser är mecenatskapet tydligt. I artikeln togs däremot exemplet att Electrolux betalat forskare för att forska fram nya slags lampor, vilket väl är lite en annan sak.
Åtminstone inom humaniora har alla dessa stiftelser en konservativ funktion, på gott och ont. Själv har jag alltid svårt att hitta något som ens med god vilja skulle kunna stämma på min forskning när jag tittat i de där stipendielistorna.
Det är klart att folk kan skapa vilken musik de vill… Åtminstone så länge se inte bryr sig om huruvida den publiceras av ett skivbolag eller ej.
Har man sådana ambitioner är det bara att rätta in sig i ledet. Om det nu har någon relevans för diskussionen.
Helt rätt, det var inget bra exempel. Vad det gäller framtiden för donationer: Där tror jag tiden verkar i din och vår riktning! De första stora IT-miljonärerna börjar väl i alla fall vara i sextioårsåldern nu, och skriva testamenten och ordna donationer. Inom tjugo år kommer det att finnas betydligt mer att välja på! Lunds universitet arbetar dessutom sedan snart tio år med en anställd “fundraiser”, som systematiskt jobbar med att plocka in pengar både från näringsliv och privata donatorer. Det lönar sig alldeles garanterat, men ansågs extremt kontroversiellt när det infördes.
Orelaterat – du har väl inte missat detta: http://www.tapirday.org/
Vad finns det som tyder på att svenska it miljonärer är Bill Gates snarare än Ingvar Kamprad?
[…] även Rasmus Fleischer kommentar till artikelserien där han efterfrågar en fördjupad diskussion kring “estetisk frihet” och “ekonomiskt […]
Jag är så trött så jag retirerar till en simpel remake:
“Detta har inte så jättemycket med mecenatskap att göra. Däremot har det mycket att göra med kapitalackumulation. Att kapitalet söker avkastning är vad som motiverar både produktplaceringen i Hollywoodfilmer, täckandet av musikfestivaler i reklambanderoller och att universitetens forskning dikteras av läkemedelsföretag.”
Wunderbart!
Dan Jönsson har en uppföljningssiren i Sydsvenskan idag (inte på nätet än) som är intressant även på andra sätt än att han obemärkt smugit in vitsen “upphovsrätten i själva verket”.
[…] ← Mecenatskap och kulturindustri […]
Dan Jönssons artikel var bra:
http://www.sydsvenskan.se/kultur-och-nojen/article1455167/Arbetslivet-ett-standigt-lotteri.html
Jag tycker man kan göra jämförelsen med partiernas finansiering. När den nu, med ett litet undantag för moderaterna, ligger mellan 92 och 97% av intäkterna från det allmänna, direkt korrelerat med resultatetn i val, så blir också budskapen mera kortsiktigt populistiska och mindre ideologiska.
Jag tror att mer av mikrobidrag från enskilda och mecenatskap inom partipolitiken innebär mer av ideologi, alltså en större långsiktighet.
Varför Andreas Ekström kommer till en annan slutsats för kulturen, att uppbyggda strukturer skulle vara mera långsiktiga begriper jag inte.
Kommentera