Självklart har skivbolag/musikbolag alltid påverkats av feedback från sin marknad. Signalerna om vad som funkar och inte har påverkat val av artister, låtar och “image”. Men hur snabbt har denna återkoppling kunnat ske, hur exakt har den varit, vilka redskap har funnits för att utvinna kunskap ur siffrorna?
Här följer ett försök att identifiera tre långsiktiga trender. Det bygger dels på egen forskning som igår presenterades på en konferens i Malmö och i ännu högre grad på Daniel Johanssons databetenskapliga utvecklingsarbete som presenterades vid samma session.
De tre trenderna kallas här acceleration, dividuering respektive decentraliseringen. Den tredje är kanske inte så mycket en trend som ett framväxande problemkomplex, där rättvisa ställs mot integritet. Nu en punkt i taget:
1. Acceleration. Under skivindustrins första decennier (1920- till 60-talen) kan vi tänka oss att uppgifterna om vad som sålts i butikerna återfördes till skivbolagen med intervall av en månad, kanske rentav ett kvartal. (Någon som vet?) Till en början var detta siffror som varje skivbolag höll för sig. Efter hand gick dock de största bolagen samman i Grammofonleverantörernas förening (GLF), i praktiken en del av Ifpi.
År 1975 lanserades den första officiella svenska topplistan för skivförsäljning. Uppgifter från landets skivbutiker sammanställdes av GLF; om beräkningen skedde för hand eller redan här på dator är oklart. Av allt att döma utgavs topplistan redan här var fjortonde dag. Sådan var åtminstone frekvensen år 1991, när CD:n slog igenom i Sverige och topplistan började att utges som en bilaga till en ny tidning, Topp40.
År 1993 dubblerades skivindustrins klockfrekvens när topplistan började utges varje vecka. Förutsättningen för detta var att GLF:s Grammotex-databas fick en ny, för sin tid kraftfull dator kallad “Lillemor Lonely” (en IBM AS/400 F 35). Under måndagarna skedde det huvudsakliga beräkningsarbetet och onsdag eftermiddag gick listan ut först till skivbolagen, strax därefter till pressen.
Veckorytmen präglade skivindustrins logik under nittiotalets CD-bubbla – och gör det fortfarande, om vilket John Kennedy vittnade inför Stockholms tingsrätt.
Sedan någon gång kring detta decenniums början har dock skivbutikerna börjat att leverera hem sin försäljningsstatistik till skivbolagen varje dag. Även detta hade sina tekniska förutsättningar: skivbutikerna måste ha datorer med standardiserad mjukvara samt internetuppkoppling. Kostnaden för systemets datorisering, som 1993 hade hamnat centralt hos GLF, decentraliserades denna gång till skivbutikerna.
Parallellt med CD-bubblan skedde en liknande upptrappning av klockfrekvensen rörande statistik från de nya kommersiella radiostationerna. Här hittade vissa marknadsundersökningsföretag sin nisch.
På internet finns inte den gamla artskillnaden mellan radiosändning och exemplardistribution. Det finns bara olika sätt att presentera samma kopiering av data från en nod till en annan. Hur länge mottagaren behåller denna data är i princip omöjligt att mäta, men avgör ändå hur vi till vardags kategoriserar kopieringen. Ytterst förenklat: en sekund = radio; en dag = provlyssning; en vecka = podcast; en månad = nedladdning…
Skiktningen sedimenteras genom användarvänliga gränssnitt. Tongivande är separationen av funktioner i iTunes, som kopierats av Songbird. Skilda tjänster för tillhandahållande av musik över nätet föreskrivs av licensavtal att till varje pris upprätthålla sedimenteringen (se Spotify vs. Kopify).
Olika tjänster aggregerar sin egen (mer eller mindre trovärdiga) statistik, vilken kan publiceras via ett API (Last.fm), på webben (MySpace, The Pirate Bay, YouTube) eller i Liza Marklunds krönikor (NowTorrent). Andra tjänster (Spotify) håller statistiken för sig själva och kan antagligen ta betalt för den.
Skivbolag/musikbolag saknar idag statistiska redskap för att utvinna kunskap ur detta siffersammelsurium och det är här som Daniel Johanssons datavetenskapliga utvecklingsarbete, vilket sedan årsskiftet bedrivs i bolagsform, kommer in i bilden. Det innebär ytterligare en rejäl upptrappning av klockfrekvensen. Från att musikaliska trender tidigare har mätts över kvartal, månader och dagar, kan de nu mätas timme för timme, kanske rentav minut för minut. Bland annat ger detta större möjlighet att i medieekologin identifiera specifika punkter (tv-inslag, bloggposter m.m.) som bidragit särskilt till smittspridningen. Vilket i sin tur givetvis påverkar framtida marknadsföring.
2. Dividuering. Daniel Johansson kan, med hjälp av statistik plockad från Last.fm och YouTube, visa hur vissa artister har en relativt jämn popularitet över veckan, medan andra – särskilt Familjen – uppvisar extrema toppar fredag och lördag kväll. Festmusik!
Veckan är inte längre den statistiska container som den var under CD-bubblan, utan kan styckas upp och avläsas i jakt efter cykliska trender. I princip är det likaledes möjligt att leta efter musikaliska korrelationer till årstiderna, vädret eller börskurserna. Eller till åldrar, platser, skostorlek, kroppsvikt, sexuell läggning… ja, här blir det förstås känsligt vilka uppgifter som ska rapporteras.
Oavsett vilket, finns här en tendens till att gå bort från det gamla målgruppstänket, det som fortfarande präglar primitiva tjänster som Last.fm. Dess utgångspunkt är att varje individ har en identitet, kännetecknad av vissa preferenser, möjliga att sortera i målgrupper. När däremot marknadsföring och rekommendationssystem inte apellerar till en “identitet”, utan till kombinationen fredag-ösregn-studentbostad, då är vi i musikaliskt hänseende inte individer utan divider.
3. Decentralisering. Skivbutiker och radiostationer var centralpunkter som knappast registrerade information om enskilda individer. Sådan registrering kan lättare göras på internet, särskilt på tjänster som kräver att man registrerar sig. Därmed uppstår en integritetsproblematik, som har att göra med det omtalade skiftet från att ta betalt för exemplar till att ta betalt för användande. Någonstans måste en gräns dras där användandet blir så privat, eller så utspritt, att statistiken måste ge upp. Men var?
Privatkopieringsersättningen (f.d. kassettersättningen) bygger på premissen att man inte kan mäta vad folk spelar in eller bränner ned. I stället delas pengarna ut enligt vad som ur de centrala mätpunkternas perspektiv ser populärt ut – trots att alla inser att topplistemusiken då gynnas på ett oproportionerligt vis.
Dilemmat har följt organisationer som Stim i minst åttio år: Musikbruket blir i någon mån allt mer decentraliserat, vilket gör det svårare att hålla koll på exakt vad som spelas. För exakt 80 år sedan, våren 1929, försattes Stim i informationsblockad av Musikerförbundet. Kapellmästarna vägrade att lägga tid på att fylla i blanketter, om de inte fick betalt av Stim.
Idag avstår Stim och Sami från att försöka registrera vilken musik som spelas i butiker, i kaféer och på dansgolv. I stället fördelas pengarna precis lika godtyckligt som är fallet med privatkopieringsersättningen. Man har i praktiken inte haft något annat val. Men nu har man.. Dagens teknik för “audio fingerprinting” gör det till en hypotetisk möjlighet att Stim/Sami skulle kunna installera en liten svart låda på varje lokal som har en licens. Lådan skulle i princip kunna identifiera all musik som spelas i lokalen och rapportera in det till upphovsrättskollektiven.
Systemet skulle bli ekonomiskt rättvisare. Annat kan inte sägas. Framför allt för de rättighetshavare som inte finns på topplistorna; exempelvis för de artister från Mellanöstern som spelas flitigt på kebabställen men knappast får del av någon topplistebaserad ersättning. Nu skulle varje artist kunna få betalt för ett exakt antal spelminuter. Omvänt skulle det blir rättvisare för affärsidkarna, som bara behövde betala för det antal minuter som de verkligen spelar musik (för Pizzeria Lazio i Malmö skulle summan bli så låg att den knappast lönade sig att inkassera).
Baksidan är uppenbar: Systemet med svarta lådor i alla offentliga lokaler vore ju ingenting annat än storskalig buggning. Att någon skulle föreslå det på allvar ter sig osannolikt. Men det är en intressant intressekonflikt som säkerligen kommer att aktualiseras i andra former. Högteknologisk övervakning blir en förutsättning för någonting som skulle kunna kallas antingen för rättvisa, eller för en marknad med perfekt information.
10 kommentarer ↓
Så länge den svarta lådan är genomskinlig, dvs. byggd på någon form av OpenSource lösning så de övervakade/användarna kan kolla att just bara det som skall rapporteras rapporteras så borde det väll inte vara ett problem ?
Eller har jag just skrivit en självmotsägelse ? ;)
Svaje: Intressant idé, men det förutsätter att hela databasen över “audiella fingeravtryck” också är fri och öppen, vilket de bästa existerande systemen sannerligen inte är.
Nästa fråga blir då om det är alltid är helt oproblematiskt att “bara” rapportera låtlistor. Vilka låtar som spelas på ett ställe under en kväll, när t.ex. ett ställe är hyrt för en födelsedagsfest, kan säga en hel del om människorna som är där.
En högst hypotetisk diskussion, men ändå rätt intressant.
Oerhört intressant och panspektriskt. Detta akutaliserar ett grundläggande epistemiskt problem mellan molära aggregat och molekylära intensiteter. Spotifystatistiken på fredagkvällen är nästan på affektnivå. Dock är jag personligen av åsikten att spotify är en styggelse på fester… men det är ju en annan femma.
Hej, i stort sett offtopic, men det rör ändå bloggen: Vad tror du om bibliotekarieyrkets framtid i Sverige utifrån det framtidsperspektiv och den kunskap du har? Högskoleverket spår ju en lysande framtid vad gäller jobb efter examen för de som börjar den utbildningen till hösten – men hur tror du det är om tio-tjugo år?
/En mycket trogen läsare sedan länge
som velar mellan jurist och bibliotekarie som förstahandsval till 15 april (inte så att jag bara väger in vad du säger men det vore intressant att veta vad du tror händer med dagens kommunala bibliotek osv.)
För att Stims fördelning av intäkter så krävs ju inte realtids-rapportering, endast aggregerad statistik.
De som har läst Stims undersökning om fildelning (http://www.stim.se/stim/prod/stimv4.nsf/alldocuments/4D6D4B7EEC3E1D96C12575700036EEDB) känner till att de också gjorde ett experiment där audioscrobbler-mjukvara (öppen källkod) installerades på försöksanvändarnas datorer och rapporterade in statistik.
Stims vice-vd Eva Modin menar att inrapportering av lyssningar (vilket verkar ha skett mer eller mindre i realtid i deras försöksverksamhet) inte är integritetskränkande eftersom musikvalet inte knyts till användarens identitet. När jag frågade hur de skulle kunna undvika manipulation av statistiken med mindre än att koppla ihop användare med inrapporterad statistik kunde hon inte riktigt svara på det. Som svar på mina frågor rörande tillförlitlighet och integritet fick jag till slut: “Stims uppdrag är att tillgängliggöra de rättigheter som överlåtits till oss. Vårt uppdrag är däremot inte att marknadsföra musiktjänster. När det gäller musikanvändning på internet är bredbandsoperatörerna mycket lämpliga aktörer, eftersom det är deras kunder som efterfrågar tjänsterna.”
Mot detta invände jag att det handlar om licensiering snarare än traditionella musiktjänster som sysslar med distribution av musiken (distributionsmekanismen finns ju redan). Enda skillnaden mot Stims befintliga verksamhet är att de inte är vana vid att vända sig till enskilda personer.
Det vore ju fullt möjligt från Stims sida att utan bredbandsoperatörernas inblandning erbjuda en frivillig fildelningslicens, där statistiken samlas in automatiskt med sådana här program eller där man kan gå in på en hemsida med en kod och rösta på vilka artister som ska få ta del av ens licensavgift. De som inte röstar eller skickar in statistik skulle få finna sig i att deras pengar fördelas enligt den statistik som samlats in av andra.
Om Stim fick in finkornig statistik från vanliga användare skulle de kunna använda detta även för fördelningen av intäkter från diverse affärsidkare (samma sak gäller för kassettersättningen, men den borde snarare slopas).
Den svarta lådan. Tekniskt sett behöver det ju bara betyda en program snutt i en liten Internet kapabel mediaspelare som streamar musik från t ex spotify eller SR, dvs förutbestämda sjater med en motsvarande programsnutt. Fingeravtrycket behöver ju då bara ligga i streamen, alltså inget som behöver avlyssnas av en extern svart låda, vilket tar bort hela den integritets kränkande delen. ;-)
Med hänseende till punkt #2 undrar jag hur långt vi är från att datorer skapar marknadsföringsstrategier själv? Skulle man inte kunna skapa nån slags evolutionär-lite algoritm som letar reda på egna marknadskluster?
BIRDSEED, “Med hänseende till punkt #2 undrar jag hur långt vi är från att datorer skapar marknadsföringsstrategier själv? Skulle man inte kunna skapa nån slags evolutionär-lite algoritm som letar reda på egna marknadskluster?”
Om jag förstår dig, så har ju det redan gjorts. Gjordes för flera år sedan då man lät “datorer” ta fram vilka personer som skulle “satsas” på, utifrån kriterier som var dom föddes, bodde och växte upp, vilka deras föräldrar var och deras utbildning och socioekonomiska status, etc, etc, etc. Idén var att “ge” dom bästa av dom bästa den “bästa” utbildningen/arbetet, utifrån matematiska kriterier. Vilket skulle ha betytt att visa bostadsområden, t ex, premierades.
Således så har det ju redan gjort, i försök, men skiten blev torpederat just för att det var skit och helt absurt … att låta en “dator” bestämma vem som samhället skulle satsa på. Det finns ju nämligen inget som säger att det är den fattigaste personen i den fattigaste skolan som inte kläcker den mest genialiska idén i praktiken.
@#4 Johannes
Långt off-topicsvar: Högskoleverket och facket sade samma sak när jag började plugga bibliotekarie 2002, samma blint positiva argument om pensionsavgångar, etc., hördes då som nu. Vad jag förstår är pensioner ett hurrarop som framförs ca vartannat år och det har inte stämt någon gång, det fanns väldigt få jobbtillfällen när jag var klar och så är det för varje nybakad kull. Inte så konstigt eftersom det utexas ca. 4-500 bibliotekarier _varje_ år. Kanske en tiondel av dessa får jobb med en gång, resten ligger latent på arbetsmarknaden och fajtas om de vikariat eller projektanställningar som finns. Det är möjligt att det faktiskt blir så många pensionsavgångar som Verket säger men ofta leder detta naturliga frånfälle till nedskärningar istället för nyanställning, och det talas det tyst om.
Onyanserad optimism tycker jag och facket är i Verkets ficka trots att de borde vara en motpol i diskussionen.
Själv jobbar jag numera inom IT :)
För framtiden: Så länge boken finns kommer den delen av bibliotekarierna finnas kvar, de bibliotekarier som inte handhar böcker kommer nog istället återfinnas inom den privata informationsindustrin, de kommer inte kalla sig själva bibliotekarier eller sina tjänster för bibliotekarieverksamhet.
/E
[...] Tre långsiktiga trender kring musikstatistik (och en mystisk svart låda) [...]
Kommentera