Entries Tagged 'krisen' ↓

Ekonomipriset till Nordhaus: hur klimatkrisen skjuts på framtiden

Jag kommer nog aldrig att jubla när Ekonomipriset delas ut. Vad som sägs vara ett pris i “ekonomisk vetenskap” handlar i praktiken om att befästa den ortodoxa nationalekonomins dogmer.

Årets pris till William Nordhaus och Paul Romer känns ändå intressant att ta avstamp i, då det riktar ljuset på hur den ortodoxa nationalekonomin arbetar med att införliva sådant som tidigare har uppfattats som utomekonomiskt. Kort sagt handlar det om växthuseffekten (Nordhaus), teknikutvecklingen (Romer) och hur dessa saker kan tänkas samman till mer eller mindre naiva framtidsscenarion.

Själv har jag intresserat lite för Nordhaus eftersom han på ganska rättframt vis har ifrågasatt de officiella metoderna för att mäta inflation, i fråga om kvalitetsförändringar och nya produkter. Som ett småkul tankeexperiment försökte han indexera priset för belysning över flera tusen år. På sätt och vis öppnar han dörren för en indexkritik, men hans egen argumentation förblir ytterst ensidig; Nordhaus utgår helt enkelt från att varuvärlden bara kan förbättras och att förbättringarna är större än vad någon tidigare vågat räkna med. Alltså är inflationen lägre än vad den officiella statistiken visar, alltså utvecklas både reallöner och produktivitet bättre. Jag återkommer till detta senare och tänker nysta lite mer i hur denna historiefilosofiska hållning (vilket det ju ytterst är) spelar in i de klimatekonomiska modellerna.

William Nordhaus prisas ”för att ha integrerat klimatförändringar i långsiktig makroekonomisk analys”. Kungl. Vetenskapsakademien förklarar:

I mitten av 1990-talet blev han först med att skapa en integrerad beräkningsmodell (Integrated Assesment Model), det vill säga en kvantitativ modell som beskriver samspelet mellan ekonomi och klimat. Hans modell integrerar teorier och empiriska forskningsresultat inom fysik, kemi och ekonomi. Nordhaus modell är nu vida spridd och används för att simulera hur ekonomi och klimat samverkar över tid. Den gör det möjligt att undersöka konsekvenserna av klimatpolitiska styrmedel, till exempel koldioxidskatter, under olika naturvetenskapliga förutsättningar.

Energisystemforskaren Max Jerneck är välformulerad när han kallar priset till Nordhaus för “en skamfläck”:

Nordhaus har nämligen under många år varit den mest framträdande förespråkaren för att hålla tillbaka med klimatåtgärder, med argumentet att vi i framtiden är rikare och då kommer att ha bättre råd. I en värld av ändliga resurser måste man prioritera mellan dagens och framtidens behov, menar han. The Economist liknade hans logik vid att det för oss att minska klimatpåverkan idag för att gagna framtidens människor vore motsvarigheten till att be fattiga bönder på 1800-talet att frångå sin kornvälling för att vi idag skulle ha fler datorer. Bakom den här slutsatsen (kan man verkligen skicka kornvälling till framtiden?) ligger en sammanblandning av monetära och fysiska resurser, mellan resurser som är förnybara och ändliga. Om vi bränner olja idag finns det mindre av den kvar om hundra år, men om vi investerar hundra miljarder i förnybar el idag finns det varken fler eller färre miljarder att investera i det om hundra år. Omställningen till ett förnybart samhälle är framförallt en fråga om arbetstimmar, och de kan vi inte spara och skicka åt våra ättlingar. Däremot kan vi spara våra ekosystem. Nordhaus ser klimatåtgärder som kostnader och inte som investeringar.

På samma spår, lite mer ordrik, är Andreas Gustavson i ETC:

Faktum är att årets vinnare har förvärrat klimatkrisen genom att erbjuda en ständigt öppen nödutgång för den som helst väntar med nödvändig omställning. /…/
hans strategi utgår från att vi har mer välutvecklade finansiella muskler imorgon jämfört med vad vi har idag, så bättre att skjuta tills imorgon. Inte allt, men mycket. Det är hans nödutgång. Eftersom att ekonomiska resurser är begränsade kan de inte uteslutande användas för kommande generationers räkning. /…/
William Nordhaus räknar baklänges. Tre procent i diskonteringsränta, så mycket ska vi idag betala för framtiden. Som vore kalkylen ens möjlig. Det här är ett extraordinärt tossigt sätt att hantera klimatkrisen. Eller inte hantera.

Peter Dorman, heterodox nationalekonom och bloggare, sätter priset till Nordhaus i ett sammanhang.

Nordhaus har länge debatterat med en annan världsberömd nationalekonom, Martin Weitzman på Harvard, som kort sagt tar klimatkrisen på mycket större allvar. I stället för att bara kalkylera på marginella vinster och förluster, insisterar Weitzman på att vi har att göra med en möjlig katastrof, som i slutändan undandrar sig varje möjlig prislapp. Vilket alltså är otänkbart för Nordhaus.

Många hade väntat sig ett ekonomipris som satte ljuset på sambandet mellan klimat och ekonomi. En vanlig gissning hade då varit att priset skulle delas mellan Nordhaus och Weitzman. Det skulle ha uppmärksammat hur nationalekonomin i den här framtidsfrågan inte kan leverera ett enda svar. Så blev det alltså inte. Nordhaus fick i stället dela sitt pris med Romer, vilket får tolkas som ett uttalat ickepris till Weitzman. Ett politiskt ställningstagande mot att vidta radikala åtgärder nu, för att låta åtgärderna bollas vidare till kommande generationer med argumentet att de förhoppningsvis kommer att ha större resurser.

Vilka som har varit drivande i detta ställningstagande är för övrigt inte svårt att lista ut. Ekonomipriskommittén har bestått av elva svenska ekonomiprofessorer. Bland dessa återfinns John Hassler och Per Krusell, båda vid Stockholms universitet. Det är dessa två som står som kontaktpersoner på årets pressmeddelande från Kungl. Vetenskapsakademien. De har tillsammans publicerat en rad artiklar där de bygger vidare direkt på William Nordhaus klimatmodeller. “In almost every way, the spirit of our modeling is entirely in line with the approach used by Nordhaus”, skriver Hassler och Krusell. Flera gånger riktar de rentav sina personliga tack till “Bill” – och har nu alltså även belönat honom med Ekonomipriset till Alfred Nobels minne.

En koncis sammanfattning av Hasslers och Krusells position, som alltså bygger på Nordhaus, finns i SNS-rapporten “Klimatet och ekonomin” från 2013. Den som vill förstå vilket förhållningssätt till klimatkrisen som Kungl. Vetenskapsakademin har valt att lyfta fram med hjälp av Nobels namn behöver inte leta längre än så.

Där sätter jag punkt för ikväll, men återkommer snart med en närmare titt på hur det egentligen går till när framtida katastrofer diskonteras in i (eller ut ur) dagens ekonomiska balansräkningar – och på Nordhaus i sig rätt intressanta ifrågasättande av den officiella inflationsstatistiken. (Jag är som sagt nyfiken på i vilken mån dessa saker hänger samman.)

K299: Inledande kommentar om Adam Toozes kriskrönika “Crashed”

Läser den magistrala kriskrönikan Crashed av Adam Tooze, den vänsterliberale ekonomihistorikern som sedan tidigare är känd för bland annat en bok om Nazitysklands ekonomi. Detta är en verklig tegelsten, vilket delvis beror på den pladdrighet som präglar snart sagt all amerikansk sakprosa, men delvis på den berömvärda föresatsen att analysera det större sammanhanget av de senaste tio årens globala krisdynamik: finanskrisen med dess epicentrum i USA, eurokrisen som blommade upp strax därefter och därefter den geopolitiska kris som fått sitt allra tydligaste utlopp i östra Ukraina samt Krim, samt högerpopulismens framryckningar.

Tooze framhåller, helt korrekt enligt min mening, att detta inte är fråga om tre-fyra olika kriser utan om en enda kris som tagit sig nya uttryck – och som inte på något vis är över. Samtidigt är det uppenbart att även detta perspektiv bygger på strikta avgränsningar. Knappt ett ord, om ens det, om klimatkrisen. Syrien eller Egypten nämns inte ens i bokens index. Och så vidare.

Det blir också tydligt att Crashed i första hand är just en krönika, om än en synnerligen välresearchad sådan, snarare än ett analysdrivet verk. Även om Tooze söker efter de underliggande sambanden mellan vad som i nyhetsrapporteringen framstår som separata kriser, är han inte särskilt intresserad av att söka efter en underliggande orsak. Boken handlar om “krisen”, inte om kapitalismen. Närmare bestämt handlar den om den ekonomiska krisen och dess samspel med institutionell politik. Om aktörer (makthavare) snarare än om strukturer. Knappt ett ord om hur krisen får konkret utlopp i ändrade levnadsvillkor för människor.

Klass? Nej. Kön? Nej, nej. Proteströrelser? Knappt. Toppmötesprotokoll? Oh ja.

Eftersom boken så tydligt handlar om samspelet mellan ekonomi och politik, finns även ett outtalat antagande om hur åtskillnaden mellan ekonomi och politik kan göras. Detta antagande rymmer troligen även nyckeln till klimatkrisens totala frånvaro i kriskrönikan.

Allt detta och mer därtill tänkte jag återkomma till efter att ha läst ut hela boken. (Ännu har jag bara betat av några hundra sidor.)

Crashed börjar ändå lovande. I sitt inledande kapitel polemiserar Tooze mot det gängse nationalekonomiska perspektivet, vad han kallar “the macroeconomic approach”. Det som i grunden är förknippat med J.M. Keynes och med de statistiska indikatorer som han bidrog till att göra centrala: handelsbalans, budgetbalans, arbetslöshet, inflation, BNP osv.

Ur ett nationalekonomiskt synsätt är världsekonomin helt enkelt summan av nationella “ekonomier”. Men världshandeln bedrivs i huvudsak inte mellan nationer utan mellan företag, varav ett ganska litet antal företag står för en väldigt stor del av all handel. De senaste tio årens krisdynamik, menar Tooze, har bekräftat att siffror på budget- och handelsbalans inte räcker särskilt långt för att förklara varför en finanskris slår i en viss riktning, hur hårt den slår mot ett visst land, eller hur snabbt. Tooze tar här ställning för ett alternativt synsätt där den globala ekonomin betraktas i termer av företags “värdekedjor” och överlappande balansräkningar. Huruvida han sedan håller sig till detta i boken ska jag tills vidare låta vara osagt. (Närmare bestämt hänvisar Tooze till “the macrofinancial approach” företrädd av bl.a. Hyun Song Shin på BIS.)

Den gängse makro/nationalekonomiska synsättet är enligt Tooze skyldigt till det utbredda missförståndet om att “den amerikanska finanskrisen” (2007-2009) och “eurokrisen” (2010-2012) skulle vara två olika kriser som kan härledas till olika “obalanser” eller olika politiska misstag. I själva verket var de alltså en och samma kris, men som hanterades på olika sätt av de politiska makthavarna i USA, Europa och Kina – vilket fick enorma konsekvenser för hur krisförloppet spelades ut på världskartan.

Europas kapital led ett historiskt nederlag och är nu ute ur kapplöpningen, dömt till beroende av andras teknologi. “Framtiden kommer att göras upp mellan krisens överlevare i USA och Asiens nykomlingar”, skriver Tooze. Formuleringen säger rätt mycket om hur snävt urval av aktörer som han över huvud taget kan se som framtidsformande.

K298: Var inte rädda – “de flesta” miljöproblemen blir bättre!

“I verkligheten minskar de flesta miljöproblem i världen”, skriver Mattias Svensson. Visst kan man ägna sig åt sådana räkneövningar: först rita upp en lista över ett visst antal miljöproblem, för att sedan kryssa i huruvida de “ökar” eller “minskar”. Men summeringen av dessa plus och minus säger ändå ingenting alls om planetens tillstånd, helt enkelt eftersom det vi kallar för “miljön” inte är summan av ett visst antal särskiljbara funktioner.
Tvärtom är “miljön” ett ord som vi använder just för sådant som inte låter sig delas upp i variabler för att sedan åter summeras till ett värde. Det vore meningslöst att påstå att “miljön ökar”. Eller att summan av de globala miljöproblemen gör det. Vi har helt enkelt inte göra med en mätbar storhet, utan med ett svåröverskådligt myller av fenomen vars olika mått endast med rejält godtycke låter sig sammanföras till ett index.

Ett sådant index, som Mattias Svensson hänvisar till, är Environmental Performance Index (EPI). Ett index syftar bokstavligen till att ge en fingervisning om vart någonting rör sig (snarare än att mäta en verkligt existerande storhet). Så här förklaras syftet med EPI: “These metrics provide a gauge at a national scale of how close countries are to established environmental policy goals.” Miljömålen är 24 till antalet, från utsläpp av tungmetaller till skydd av känsliga habitat. Dessa ges sedan olika viktning i sammanräkningen av index; jag har inte lyckats utröna i vad för miljöteori som viktningen grundas. Klimat- och energifrågor står exempelvis för 30 procent. Men man medger att det saknas viktig data i fråga om hållbart jordbruk, avfallshantering och biodiversitet.
Mattias Svensson verkar alltså inte riktigt ha förstått syftet med EPI när han sammanfattar dess resultat så här:

Resultaten för 2018 ger anledning till optimism; även om det går långsamt minskar de flesta miljöproblemen i världen, rent vatten och ren luft kommer alltfler människor till del och känsliga naturområden undantas i ökad utsträckning från exploatering.

Indexkonstruktionen innebär faktiskt att en ekologisk katastrof skulle kunna leda till massdöd samtidigt som den totala kurvan fortsätter röra sig i positiv riktning. I den reellt existerande miljön kan dock minskade blyutsläpp eller fler naturreservat aldrig kompensera för en ökad andel växthusgaser i atmosfären.

Vi är på väg mot fyra graders höjning av jordens medeltemperatur: en hel istid – fast åt andra hållet, som Johan Berggren skriver i Ordfront Magasin:

Om vi vore rationella borde i stort sett all politik idag handla om klimatförändringarna, varje fråga förhålla sig till dem på ett tydligt sätt. Inte bara för att de pågår, i rasande takt, och för att Sverige och hela mänskligheten står och faller med dem utan också för att folk i Sverige tycker att de är en mycket viktig fråga. Enligt en undersökning beställd av Aftonbladet för ett halvår sedan tycker 89 procent att klimathotet är mycket eller ganska allvarligt. En övervägande del av dessa, 59 procent, tycker att klimatförändringarna är mycket allvarliga.

En mer bedövande konsensus torde knappast gå att få i någon större samhällsfråga i det här landet. Eller i något land.

Men tydligen fungerar inte politik så.

Nej, politik fungerar inte så. Uppenbarligen inte. Där finns ett sanningskorn i Mattias Svenssons kritik av miljöpolitiken. De absurda exempel han levererar, på hur jakten på diverse miljömål får regeringar att stifta lagar som i slutändan ger motsatt resultat, är bara toppen på ett isberg. Och i någon mening går hans kritik bara halvvägs när den lutar sig på statistik som är fast i samma nationalstatliga ramverk, trots att miljöproblemen i sig inte känner några nationsgränser.

Environmental Performance Index (EPI) är alltså ett sätt att rangordna olika länder utifrån hur det ser ut med miljöproblemen på plats. “Det som framgår av mätningen är att de länder som är bäst på miljöåtgärder är rika och demokratiska”, skriver Mattias Svensson. Men den slutsatsen vilar på ett närmast nationalistiskt antagande: att en stat bara han ansvar för “sin egen” miljö. Så fort som varuproduktionen utlokaliseras till andra länder – i typfallet fattigare och mindre demokratiska, vilket betyder billigare arbetskraft – så dyker miljöproblemen i stället upp någon annanstans. Där finns ett kärnproblem i snart sagt all miljöstatistik. Varje försök att tala om globala miljöproblem i nationella termer är att förljuga hela frågan.

Den självutnämnt konservativa debattören Margit Richert nuddar vid denna insikt i dagens krönika:

Vi sitter alla i samma sjunkande båt när klimatförändringarna slår igenom. När Golfströmmen väl stannat av kan inget välfärdssystem i världen locka nya människor till Norden. Så passa på att njut av oron och minusräntan och eldningsförbudet – att ha något att förlora är själva definitionen av en ynnest.
/…/
Senkapitalismens – och därmed människans, som vi kommit att känna henne – dagar är räknade, och i den skymningen ekar Pär Lagerkvists ord med en ny klang:
“Allt är givet människan som lån. Allt är mitt och allt skall tagas ifrån mig, inom kort skall allting tagas ifrån mig.”
Glad midsommar, gott folk.

Och även om golfströmmen stannar av – kom ihåg att de flesta miljöproblem minskar!

K297: En titt på några “bra saker” som “ökar” enligt Hans Rosling

Tar folk fortfarande Hans Rosling på allvar? Hans postumt utgivna bok Factfulness har fått ett entusiastiskt mottagande. Själv har jag svårt att sluta skratta efter att ha kastat ett öga på bokens 32 centrala diagram (på s. 60-63 i den engelska upplagan), under rubrikerna “16 bad things decreasing” respektive “16 good things increasing”. De glatt uppåtpekande kurvorna sprids nu vidare bland annat av världens rikaste man:

Alltså, kom igen… Hur kan någon tänkande människa få för sig att dessa grafer på rimligt sätt skulle återspegla verkliga framsteg?

Vi kan börja med grafen “science“. Här förutsätter Rosling att vetenskapliga framsteg kan mätas i “antal vetenskapliga artiklar publicerade per år”. Siffror på detta har nämligen en gång sammanställts av en doktorand, då dock utan anspråk på att mäta den verkliga vetenskapsproduktionen. Vid mitten av 1600-talet, mitt under den naturvetenskapliga revolutionen, publicerades årligen bara något hundratal artiklar som uppfyller vår tids kriterier. Alltså stod vetenskapen då, enligt det roslingska synsättet, i stort sett stilla. Numera publiceras miljontals vetenskapliga artiklar varje år; ökningen uppgår till över två miljoner procent! Men ingen av oss som bidragit till denna ökning kan väl på allvar tro att antalet artiklar kan likställas kvantitativt med verklig tillväxt av vetenskaplig kunskap.

Som någon påpekade förs tankarna mest av allt till det gamla datorspelet Civilization:

Musik är enligt Rosling en annan “bra sak” som “ökar”. Måttet på ökningen är “nya musikinspelningar per år”. Ja – uppenbarligen menar Rosling att det inte existerade någon musik innan fonografen uppfanns, samtidigt som varje ny inspelning (och varje nyutgåva) utgör ett nytt och likvärdigt bidrag till mänsklighetens ackumulerade musik. Följaktligen börjar här kurvan på noll vid år 1860, för att stiga närmast vertikalt i höjden efter år 2000. (Som datakälla anges “Spotify & Wikipedia”; en liknande graf över “new movies” baserar sig på data från IMDB.)

Av någon anledning räknar Rosling lite annorlunda på skörd; här lyder underrubriken “cereal yield (thousand kg per hectare)”. Medan produktionen av vetenskap, musik och film mäts i absoluta termer (som om den skedde ur tomma intet), mäts produktionen av spannmål relativt till hur stor åkermark som krävs. Detta är i sig inte orimligt. Men ingen hänsyn tas till de ständigt ökade insatserna av konstgödsel (t.ex. fosfor) och konstbevattning, som innebär att varje odlad hektar åkermark i tilltagande grad blivit beroende av att begränsade resurser hämtas från andra marker. Ingen hänsyn tas till hur moderna jordbrukstekniker utarmar jorden, övergöder haven eller slår ut insektslivet. Visst kan man mena att ändamålen helgar medlen. Att skördarna stiger är givetvis en positiv sak, men om stigningen ska mätas i relativa termer måste man fråga sig i förhållande till vad den mäts – till åkeryta, till resursförbrukning eller till insats av mänskligt arbete, exempelvis.

Den som oroar sig för miljöförstöring kan lugnas inte bara av att jordens klimat lyser med sin frånvaro bland Roslings 32 diagram. Där bjuds också på en kurva över att antalet arter som blivit officiellt rödlistade på grund av hot om utrotning har ökat kraftigt under 2000-talet; denna ökning räknar alltså Rosling som en “bra sak”.

På motsvarande vis bjuds vi en graf som visar hur andelen av jordens yta som är “skyddad natur” har ökat sedan år 1900, från nästan ingenting till uppemot 15 procent. Här syftas alltså på nationalparker, naturreservat och liknande. Vad skyddet innebär i praktiken lämnas därhän, liksom varför det har införts. Det är helt enkelt en “bra sak” att större ytor får någon form av rättslig skyddsstatus, enligt Rosling. Trots att inga nationalparker i världen skyddas från de globala klimatförändringarnas verkningar.

Visst finns det, bland de 32 graferna, de som säger något om verkliga framsteg. Främst bland dessa är väl den som visar på läs- och skrivkunnighet. Måttet på demokrati är desto mer dubiöst: “share of humanity living in democracy” uppges nu ligga strax över 50 %. Det grundläggande antagandet är alltså av binärt slag: en stat är antingen en demokrati (1) eller inte (0). Här hänvisas till Our World In Data där grönlistningen kan studeras närmare. Som demokratier räknas då exempelvis Nigeria, Pakistan och Irak, däremot inte Ryssland eller Turkiet. Rent statsvetenskapligt finns säkert goda grunder för en sådan kategorisering, men man kan fråga sig vad den säger om det faktiska livet för alla invånare i dessa länders olika landsändar. Det är en sak att kategorisera politiska styreseskick, en annan sak att räkna på hur många människor som “lever i demokrati”. Och en tredje sak att twittra ut kurvor som pekar upp, upp, upp.

Spotify och marknadens dröm om framtida monopol

Förra veckan utkom vår bok Den svenska enhörningen: storyn om Spotify i materiell form och finns nu tillgänglig både i butik och i nätbokhandlarna. Samtidigt skrev jag en artikel åt Dagens ETC kring en av de frågor som står i centrum för boken, nämligen att ett företag som allmänt anses vara en succé samtidigt aldrig har gått med vinst: “Riskkapitalister håller Spotify flytande“. Artikeln (och boken) knyter an till ett ämne som varit uppe flera gånger här på Copyriot: hur 2010-talets digitala medieklimat är resultatet av ett finansiellt undantagstillstånd i finanskrisens kölvatten.

Tio år efter finanskrisens utbrott tycks vi befinna oss i ett skifte. Donald Trump sänker företagsskatterna vilket gynnar de företag som redan går med vinst. Samtidigt driver det på inflationen så att centralbanken måste svara med höjda räntor. I det nya läget blir dagens pengar mer värda än morgondagens. Verkliga jättar som Apple och Google kan bli ännu mer lönsamma. Men det kan bli svårare att driva förlustföretag på vaga löften om framtida vinst.

Det är ännu för tidigt att säga om Spotify i det längre perspektivet kommer bli en flipp eller en flopp. Det höga börsvärdet signalerar att det knappt finns någon mellanväg. Enda sättet att rättfärdiga fortsatta förluster inför marknaden är med ett löfte om framtida världsherravälde. Närmast till hands ligger tanken på att Spotify ska uppnå ett globalt monopol på musik – ungefär som Googles monopol inom webbsökning. Vägen dit skulle gå genom att Spotify köper upp andra företag i musiksfären, för att på sikt manövrera ut de traditionella skivbolagen och börja ge ut musik på egen hand. Så länge som skivbolagen kontrollerar all musik kommer det nämligen att bli svårt att uppnå lönsamhet i en musiktjänst som Spotify. Även om de skulle lyckas höja månadsavgiften från 100 till 200 kronor, skulle det bara leda till att skivbolagen höjde sina ersättningskrav. De har ju makten att stänga ner hela tjänsten genom att inte bevilja förnyade licenser. Att komma förbi dem blir inte lätt.

Ett alternativt scenario är att Spotify köps upp eller går samman med någon annan nätjätte, för att bilda ett företagsimperium som integrerar mjukvara, hårdvara, underhållning och storskalig övervakning av användarbeteenden. Musiken blir då mer av ett lockbete och behöver inte bli lönsam på egen hand. Men även i detta fall bygger lönsamheten på en rörelse mot ännu större monopol än de som i dag kontrolleras av Facebook och Google. Spotifys höga värdering går knappast att tolka som annat än som marknadens dröm om framtida monopolvinster.

Inget av dessa scenarion förefaller särskilt lockande för den som värderar musikalisk mångfald och nyskapande.

Läs hela artikeln på Dagens ETC.

Föreläsning i Malmö nästa vecka: Vad pengar (inte) kan mäta

Onsdagen den 7 mars kommer jag till Malmö för att föreläsa på galleri Signal, i anslutning till den pågående utställningen Digital Distress. Jag tänker att jag ska knyta ihop lite olika ämnen som delvis varit uppe här på bloggen senaste tiden, där ett sammanhållande tema är detta med pengar som mätredskap. Därav rubriken: “Vad pengar (inte) kan mäta“.

Pengar är inte bara ett ständigt närvarande tvång. Pengar är också ett redskap för att förstå världen, för att belysa orättvisor, för att upprätta jämförelser mellan dåtid, nutid och framtid. Har vi det bättre eller sämre ställt än våra föräldrar? Har kapitalismen återhämtat sig efter finanskrisen? Hur funkar skatteparadis? Vad innebär minusränta? Kommer våra pensioner, eller vår eventuella medborgarlön, gå att leva på? Om vi vill finna svar på sådana frågor så saknas det knappast siffror. Desto mer oklart är vad det faktiskt är som mäts, när pengar används som mätredskap.

Digitaliseringens verkningar är paradoxala. Å ena sidan skapas möjligheter för att sätta prislapp på allt fler saker, inklusive vår egen uppmärksamhet, uppdelad i mikrosekunder, som saluförs i algoritmiska auktioner medan vi scrollar i de sociala mediernas flöden. Å andra sidan finns ingen gräns för hur många nya sorters digitala pengar, från kundpoäng till kryptovalutor, som kan skapas. Ekonomin faller samman i bitar som blir allt svårare att pussla ihop till en meningsfull helhet. Hur kan vi förstå detta sönderfall? Vilka alternativa redskap står till buds för att tänka vår gemensamma framtid?

Bara i denna korta beskrivning, noterar jag nu, ställs sju frågor. Fler lär det bli. Färre svar, troligen.

Spotify och börskraschen

På hemvägen från Berlin snappar jag upp spridda rubriker om börsras. Från att ha varit rätt slut, känner jag mig plötsligt lite piggare. Klart att krascher kittlar.

Eftersom jag genast ska återuppta skrivandet på vår kommande bok Den svenska enhörningen ställer jag mig givetvis frågan om vad börsraset, om det skulle fortsätta, kan betyda för Spotify, som ju väntas gå till börsen inom några månader. En gång i tiden, hösten 2008, hade de enorm tur med tajmningen – då lyckades man sluta sitt första avtal om att få in riskkapital precis innan det globala finanssystemet hamnade i fritt fall. Kommer de ha samma tur denna gång?

Breakit uppger att Spotifys börsnotering nu är i allvarlig fara och att de kan tvingas dra tillbaka den noteringsansökan som skickats till NYSE, eller åtminstone skjuta upp noteringen ytterligare. (Jag börjar känna mig allt mer trygg med att vår bok hinner ut först – det känns bra!)

Till saken hör flera skeenden som tycks försätta Spotify i en särskilt utsatt position:

  • Netflix-aktien har fallit rejält, och det i en hela vecka, om än från en hög nivå. Det råder inga tvivel om att många investerare sneglar på Netflix när de ska avgöra om det är värt att riskera pengar på Spotify.
  • Myndigheterna i USA har beslutat om en kraftig höjning av ersättningarna till låtskrivare och musikförlag från streamingtjänster som Spotify. (Till skillnad från i Sverige där dessa ersättningar sätts i förhandling mellan Spotify och Stim, som har ensamrätt att säga ja eller nej till att licensiera musiken, tillämpar USA ett system med statlig skiljedom, mindre liberalt och mer korporativt.) Dagens ersättning på 10,5 % av intäkterna ska trappas upp med en procentenhet per år till 15,1 %. Det lär knappast göra det lättare för Spotify att vända förlustsiffrorna.
    I bakgrunden spökar också den pågående rättssaken om musikersättningar.
  • Ytterligare en jobbig nyhet är den om att Apple Music växer snabbare än Spotify i USA, räknat i antalet betalande prenumeranter, och kommer att gå om i sommar om alla kurvor fortsätter peka dit de pekar. Dock finns det goda skäl att ta statistiken med en nypa salt och flera olika sätt att mäta framgång. Spotify kommer nu säkert att försöka rikta uppmärksamhet mot andra mått.

Nu handlar allt om att staka upp den framgångsberättelse som får investerare att bibehålla tron på ett företag vars officiella värdering har fördubblats på ett år.

I förlängningen verkar Spotifys börsintroduktion kunna få efterverkningar på hela tech-sektorn. På så vis kan det bli ett mer spännande år. Som jag tidigare skrev förhoppningsfullt, om möjligheten att tänka sig ett annat internet än det som styrs av några få monopol:

Affärsmodeller måste gå upp i rök, börsvärden måste raderas, sociala nätverk slitas i spillror.

K296: Bildtläsning

Jag avskyr begreppet “megatrend”. Det låter så myndigt att slänga sig med listor över tre eller fem eller tolv “megatrender”, men är mest fluff eftersom det inte finns några definierade kriterier för hur dessa skulle skilja sig från andra trender, än mindre från varandra. Det underförstådda antagandet är att megatrenderna är pseudonaturliga lagar som vi människor bara har att anpassa oss till. Så kan det förstås vara, men då gäller det att förklara varför. Ingen historiker eller samhällsvetare med självrespekt försöka förklara något med hänvisning till “megatrender”. Det gör däremot en uppsjö av självutnämnda framtidsexperter, som går i fortspåren av John Naisbitt som med boken Megatrends (1982) inledde en välbetald föreläsarkarriär (och fick ge namn åt ett privat universitet i Belgrad).

Med detta sagt, tyckte jag det var ganska intressant att läsa Carl Bildts nyårsbulletin om det världshistoriska tillståndet. Inte minst att han så tydligt tonar ner betydelsen av 1989/1991 som historisk brytpunkt, för att i stället betona kontinuiteten från 1945 till vår tid, med kvartsseklet 1990–2015 som någon form av blomstringsfas, “kanske det bästa i mänsklighetens historia”. Nu är denna långa epok över, menar Bildt. Vår tid är en “hårdare tid”.

Efter den delade världens decennier, och det liberala systemskiftets framgångsrika kvartssekel, är det tveklöst en mer orolig och svårförutsägbar tid som vi har kommit in i. En stökigare tid. Historien framstår inte längre som linjär – det är inte längre uppenbart att vi automatiskt från mörkret stiger mot ljuset.

Vad är det som får just vår tid att sätta punkt för så mycket? Varför förlägga den historiska brytpunkten till 2010-talet? Här kan det noteras att Bildt inte visar något särskilt intresse för ekonomiska förklaringar (trots att han skriver i Dagens Industri). “Vår tid” skildras alltså inte som en tid i kölvattnet av en global finanskris, inte heller som fortsättningen på en utveckling med rötter i 1970-talet. I stället hänvisar Bildt till – just det – “tre megatrender”:

För det första ser vi hur geopolitiken utmanar globaliseringen som dominerande kraft. /…/
För det andra har frågor om identitet ersatt frågor kring ideologi i framför allt det vi kan kalla de västliga demokratierna. Det är inte förhoppningar inför framtiden, utan snarare farhågor, som dominerar. /…/
Och för det tredje är det uppenbart att vi befinner oss i slutskedet av den industriella och i inledningen av den digitala eran.

Inget fel på dessa spaningar, även om den tredje är mer än lovligt fluffig (eftersom det inte ges någon förklaring av vad som slutar när “den industriella eran” tar slut). Men ingen av tre trenderna kan förklara vad som gör just vår tid till en brytningstid, utan de är fortfarande bara löst hängande observationer. Såvitt jag kan se ger Bildt ingen antydan om hur de ska förklaras. Ointresset för klimatförändringarna är också slående. I stället ägnar han större delen av artikeln åt det han kan bäst, nämligen geopolitik. Globalt sett kretsar då inte allt kring Ryssland, tvärtom. “Ryssland är en i bästa fall stagnerande makt, långsiktigt snarare en nedgående.”

Ur det bildtska perspektivet var året 2017 en brytpunkt av framför allt två skäl: Donald Trumps presidentskap som tillträdes i och nittonde partikongressen i Kina som i oktober signalerade ett skifte mot mer aggressiv nationalism.

Med nuvarande trender kommer den kinesiska försvarsbudgeten någon gång efter 2030 att komma upp i samma nivå som den amerikanska, och denna motsvarar i dag cirka 45 procent av alla militära satsningar i världen.

Grundtonen är mycket dyster – trots att klimatförändringarna knappt nämns. Ändå kan det noteras hur Bildt lindar in sitt resonemang i ett tunt lager glättigt papper genom att inleda och avsluta med lite teknik- och tillväxtoptimism.

“Världsekonomin är på väg uppåt” – jo, kanske det, men från vilken punkt? Påståendet om en uppgång är tämligen meningslöst när saknar tidsskala. “Den digitala utvecklingen är bara i sin linda” – av sådana fraser får man känslan av att “digital” är ett ord som ofta används som synonym till teknikutveckling i allmänhet och det är klart att den inte stannar av, frågan är i vilken riktning den rör sig och hur den tas tillvara. Att 2017 var året när “snart sagt alla” började prata “om blockkedjor, artificiell intelligens och kvantdatorer” säger ingentingting om den saken utan är mest en indikator på vart investeringspengarna rör sig just i detta nu.

K295: Bostadsbubblan, eller vad vi nu ska kalla den

Bubbla eller ej – ordentliga prisfall på bostadsmarknaden är att vänta, vilket lär leda till någon form av dramatiska konsekvenser i Sverige. Vi gör gott i att fundera på möjliga scenarion (ekonomiskt, politiskt, kulturellt; vad det betyder för fattig och rik, gammal och ung, centrum och periferi).

Om någon nyhetskälla är värd att följa nu så är det nog Per Björklund, författare till den utmärkta boken Kasinolandet. Läs honom!

Intressant är också att läsa vad den marknadsliberale skribenten Mattias Svensson skriver i Fastighetstidningen, om hur fallande bostadspriser kan fortplanta sig genom storstadens ekonomi.

“Storstadens överdådiga köpcentrum, stora evenemangsarenor, fashionabla gallerior och uppiffade affärsstråk är alla dimensionerade efter senare års konsumtionsfest.” Inte minst byggvaruhus och heminredningsbutiker, och i synnerhet hela “den småskaliga tjänstesektor som vuxit fram kring välbärgade innerstadshushåll”, finansierad genom en kombination av RUT-subventioner och bostadslån. Även Mattias Svensson medger att detta inte bara är negativt. Fallande priser på affärslokaler sänker trösklarna för verksamheter som under 2000-talet har drivts bort från innerstaden. Men samtidigt “hackar motorn i hela den svenska ekonomin”.

Mot bakgrund av senare års kreditökning som blåst upp både bostadsvärden och aktievärden är risken stor att en anpassning eskalerar till en ekonomisk kris med generellt fallande konsumtion, fallande bostadspriser, stigande arbetslöshet och betalningssvårigheter på en nivå som skakar bankernas ekonomi.

Ingenting säger att det är just de högbelånade bostadsägarna som kommer att drabbas. Vi har redan historiskt låga räntor, som Riksbanken knappast lär höja om konjunkturen viker nedåt. Å andra sidan finns heller inte mycket utrymme till räntesänkningar för att dämpa nedgången. Det utrymmet är redan förbrukat, och det förbrukades på att blåsa upp bostadspriserna så att de i förlängningen blåste upp hela den högkonjunktur som vi nu befinner oss i.

Vi bör nog inte haka upp oss på ordet “bubbla”, som lätt blir missvisande. Prisfallet kan gå mer eller mindre snabbt (och var överhängande redan för två år sedan). Förloppets hastighet är en öppen fråga, liksom vilka som drabbas i första hand, liksom vilka politiska mobiliseringar som får fart. Kommer det ha brakat loss på allvar redan före nästa val? Vilka syndabockar kommer att pekas ut? Vilka praktiska möjligheter finns att helt enkelt besätta de bostäder och lokaler som ställs tomma?

Kommande veckan ska byggbolag komma med kvartalsrapporter, om jag fattat saken rätt. Vi är många som för tillfället har svårt att känna annat än skräckblandad förtjusning.

K294: “Strategi för en liberal kosmopolit”

Strategi för en liberal kosmopolit” står som rubrik på en ledarartikel i den nationalekonomiska tidskriften Ekonomisk Debatt (3/2017), författad av docent Niclas Berggren. Texten är en intressant tidsspegel, inte bara för hur självklart den utgår från att nationalekonomi är något för en “elit” av “liberala kosmopoliter”.
Denna elit upplever sig nu under politisk attack av “populister”. Ekonomisk Debatt kommer dock fram till att det är bäst att köra på som vanligt utan att bry sig så mycket om vad populisterna ställer till med.

Här talar en nationalekonomisk ortodoxi utifrån en ovan försvarsposition. Det bidrar till att klä av argumenten, vilket gör artikeln till intressant läsning.

I kölvattnet av Brexit och Trump har man överallt diskuterat vem som är skyldig till populismen. En vanlig slutsats har blivit att “eliten” som under längre tid drivit en politik som skapat ett växande folkligt missnöje, som nu kanaliseras av populister.

Niclas Berggren går inte i polemik med “populisterna”. Deras tankar anses nog inte värdiga att ta upp. I stället polemiserar han mot dem som betraktar populismen som symptom på att “eliten” har fört en felaktig politik. Vänstern talar om ekonomisk rättvisa, högern talar om kulturell identitet. För någon som själv identifierar sig med eliten, framstår detta som två varianter på samma tema. Båda vill i vissa avseenden ge staten en starkare roll. Båda ifrågasätter delar av det dogmsystem som de ortodoxa nationalekonomerna svär trohet till.

Lösningen blir då, enligt detta synsätt, att ändra politisk inriktning. Det liberala projektet bör överges i betydande delar – inte för att det är önskvärt i sig utan för att förhindra en mer genomgripande triumf för antiliberala krafter. Det kan handla om att mer protektionism bör accepteras, att migrationen bör begränsas ytterligare, att nationen ska betonas som den självklara enheten för utformningen av politik, att skatter på höginkomsttagare och företag samt bidrag ska höjas, att subventioner till ekonomiskt nedgående regioner ska ges och att liberalismens ”tomrum” måste fyllas med stöd till en gemensam, gärna på religion grundad, kultur.

Raskt sammanför sedan Niclas Berggren dessa olika uppfattningar till en enda formel:

KP = U(EPO*) – U(EPOP), ty KP > KA.

Här kan nationalekonomerna dra en lättnadens suck – det politiska innehållet är åter ute ur bilden!

Vi återkommer snart till vad bokstäverna står för. Man behöver knappast känna till det för att konstatera att formeln är en väldigt inskränkt sammanfattning av samtidens politiska verklighet.

Det är såklart helt orimligt att reducera så långt som i formeln ovan. Det medger även Niclas Berggren. Faktum är att han har formulerat sin formel bara för att sedan kunna argumentera mot den. Motargumenten har mer karaktären av ett löst resonerande kring varför människor tycker och röstar som de gör. I vilket fall antyds att modellen borde göras mer dynamisk och ge plats för fler politiska externaliteter. Slutsats blir som följer:

Det är inte säkert att EPOA är den bästa vägen att gå för att undvika EPOP.
Det finns alltså enligt mitt sätt att se på saken goda skäl för den liberala kosmopolitiska ”eliten” att fortsätta förespråka den ekonomisk-politiska ordning som tros ge högst samhällsnytta.

En annan slutsats kan vara att den ortodoxa nationalekonomin inte är förmögen att backa. När dess modeller utsätts för kritik för att vara verklighetsfrånvända svarar aldrig nationalekonomerna med att gå tillbaka och tänka om vad själva kategorierna står för. Enda försvarsstrategin är att kasta in fler faktorer.

Niclas Berggren bygger upp hela sitt argument kring begreppet “ekonomisk-politisk ordning” (EPO), som han själv har hittat på. Begreppet lämnas helt oteoretiserat. Inte en fotnot om vad det betyder. Nationalekonomer vägrar ju i allmänhet att läsa sociologisk forskning. I detta fall liknar det verkligen en demonstrativ fnysning.
Det framgår tydligt att en “populistisk” EPO är en avvikelse från vad som då måste kallas för en “normal” EPO, medan resultaten av en anpassningspolitik skulle bli en “alternativ” EPO. Inte en antydan om de kvalitativa kriterierna för att skilja mellan dessa ordningar. Däremot får vi veta att varje EPO har två ekonomiska egenskaper, möjliga att kvantifiera: K som står för “kostnad” och U som “uttrycker något slags samhällsnytta”.

Samtidigt får vi en utmärkt uppfattning i hur nationalekonomin verkligen är nationalekonomi. Visserligen tar artikeln ställning för “globaliseringen”. Men analysen lämnar aldrig det nationella ramverket. Terrorism, geopolitik och internationella relationer hamnar utanför modellen. För att inte tala om klimatförändringar och naturresurser.

Vi vet vad en ortodox nationalekonom skulle svara på detta. Att det visst kan tänkas att man integrerar dessa externaliteter som faktorer i modellen. Eftersom fred och miljö har “något slags samhällsnytta” är det väl bara att sätta siffror på nyttan. Helt objektiva och opolitiska siffror, givetvis. Nationalekonomerna själva har visserligen bättre för sig än att förklara vad nytta är och hur det mäts. Men om bara någon annan vill leverera sådana siffror, så ska nog modellerna kunna bli ännu bättre på att peka ut den bästa politiken. Tills vidare är det bara att köra på.