Entries Tagged 'krisen' ↓

Stagnation?

När jag läser olika kritiska analyser av den samtida kapitalismens tillstånd, så irriterar jag mig ibland på hur kritikerna använder ordet “stagnation”. Min irritation verkar ha att göra med ordets oklara innebörd. För min egen skull måste jag därför börja med att gå till ordböckerna. Först de allmänna, sedan de nationalekonomiska.

Först av allt ska noteras att ordet kan härledas till det latinets stagnum som ungefär betyder “pöl” eller “bassäng”. Det syftar alltså på stillastående vatten.
Vattnets väsen är att rinna, anar man här. Stilleståndet är en avvikelse från normen. En tankegång som lätt kan associeras till moderna förståelser av ekonomi, där tillväxt blir till självändamål.

Stagnationen kan så här långt få illustreras med bilden av en våtmark:

Från latinets stagnum kan vi (med viss osäkerhet) följa etymologin tillbaka till grekiskan, där stagnation föga framträder som syskon med stasis. Jag uppfattar det som att även svenska ord som “stabil” och “statisk” kan härledas till samma grekiska rot. Stat, ställning, stånd. Smaka en stund på den proto-indoeuropeiska stammen.

Nu ska vi kolla på de tre svenska ordboksdefinitionerna av verbet stagnera:

SAOB: “av­stanna i ut­veckling”.

Svensk ordbok: “gradvis upp­höra att ut­vecklas i positiv riktning”.

SAOB: “bli (stilla)stående, (av)stanna (i sin utveckling); icke utvecklas l. gå vidare l. framåt o. d.; i sht i fråga om dels det ekonomiska livet, dels en persons l. ett samhälles o. d. utveckling”

SAOB definierar även substantivet stagnation:
“om förhållandet att ngt (l. ngn) stagnerar, stillastående l. avstannande l. stockning l. (tillfälligt) stopp l. avbrott (i utvecklingen l. för driften o. d.).”

Vidare upplyser SAOB om hur detta svenska ord har använts om “det ekonomiska livet” åtminstone sedan 1768. Det vill säga ungefär lika länge som det alls har funnits ett modern begrepp om “ekonomin”, kopplat till tankar om möjlig tillväxt. Vi börjar ana att begreppen tillväxt och stagnation – i ekonomiska sammanhang – definieras utifrån sin motsatsställning.

Alltså finns en dubbelhet i stagnationsbegreppet. Å ena sidan står det från början för stillestånd, icke-rörelse. Å andra sidan, när tillväxt är norm, får stagnationen en innebörd av icke-tillväxt som inbegriper inte bara stillestånd utan även tillbakagång, en krympande rörelse. Därtill kan stagnation beteckna en otillräcklig tillväxt, som vi ska se.

Om vi vänder tillbaka till sötvattnets värld, talar vi inte längre bara om en stillastående pöl eller våtmark. Utan även om en friskt rinnande älv där dock vattnet rinner i en något långsammare takt än vad det gjorde förra året. Det som inte växer är döende.

Engelska ordböcker håller sig nära den ursprungliga betydelsen av stagnation som stillestånd.

Cambridge: “a situation in which something stays the same and does not grow and develop”.

Oxford: “The state of not flowing or moving”; “Lack of activity, growth, or development”.

Vi går vidare till att titta i några mer nationalekonomiska uppslagsverk där “stagnation” alltså definieras som ekonomiskt begrepp.

A Dictionary of Economics (Oxford University Press):

stagnation
A situation in which there is little or no change in techniques or income levels. This is contrasted with development, when techniques are advancing and income levels increasing.

Här gäller fortfarande stagnation som stillestånd, alltså att det knappt sker någon förändring alls, varken i positiv eller negativ riktning. Men stagnation konstateras samtidigt mot “utveckling”, definierat som en positiv förändring (av nivån på inkomster och tekniker). Ännu ett exempel på stagnationsbegreppets dubbelhet.

The New Palgrave Dictionary of Economics är en sådan ordbok där varje uppslagsord är en artikel av en forskare med detta som specialitet. “Stagnation” har skrivits av Josef Steindl, en postkeynesiansk ekonom som är känd för sin bok Maturity and Stagnation in American Capitalism (1952).
Artikeln ger ett spännande idéhistoriskt svep över olika förståelser av ekonomisk stagnation under 1900-talet. Steindl visar på skillnaden mellan två förståelser av stagnation. Den ena är biologisk och tar fasta på naturresursernas ändlighet (så som inte minst Malthus). Den andra förståelsen är social, skriver Steindl och räknar upp de ekonomiska tänkare som han vill åberopa: Hilferding, Luxemburg, Keynes, Kalecki, Baran, Sweezy. Inom denna tradition ser man stagnation (i första hand minskade investeringar) som ett resultat av övergången till “monopolkapitalism”.

En fotnot hos ekonomihistorikern Robert Brenner kastar ytterligare ljus på denna version av stagnationsteori:

The basic statement of this view is P. Baran and P. Sweezy, Monopoly Capital, New York 1964. The publication date should be noted. Baran and Sweezy’s view thatthe emergence of monopoly is the key to the specificity of the operation of the contemporary economy was founded upon thework of Kalecki and Steindl, as well as the monopolistic-oligopolistic prlce theory of Robinson and Chamberlain. See especially Steindl’s Maturity and Stagnation, New York 1950. Baran and Sweezy’s position was associated with a broader intellectual current associated with the idea that the postwar economy was tending to structural stagnation. Leading representatives of this current included a number of mainstream Keynesians identified with ‘stagnationist’ theses since the 1930s who continued to apply them to the economy of the 1950s, most notably Alvin Hansen.

Citatet är hämtat ur Brenners The Economics of Global Turbulence: The Advanced Capitalist Economies from Long Boom to Long Downturn, 1945-2005. När vissa marxister talar väldigt mycket om “stagnation”, hellre än att säga “kris” som många andra marxister gör, då är det ofta för att de har inspirerats av Brenner.
Förgäves letar jag efter någonstans där Robert Brenner bjuder på en förklaring av vad han menar med “stagnation”. Han är väl inte så mycket för begreppens arbete, utan mycket empiriskt lagd. Utifrån officiell ekonomisk statistik påvisar han ofta olika slags tendenser till stagnation. Men det som stagnerar verkar kunna variera. Ena gången är det industrins tillverkningsvolymer som stagnerar, nästa gång är det de totala investeringarna, när det inte är profiterna som stagnerar, eller lönerna. Ofta blir bilden att de har stagnerat sedan 1950-talet, som verkligen upphöjs till kapitalismens guldålder och det mått som alla andra årtionden måste mäta sig mot.

För att nu återgå till Josef Steindls artikel i The New Palgrave Dictionary of Economics så erbjuder den alls ingen definition av “stagnation”. Däremot en rätt tydlig distinktion mellan sammanbrott och stagnation:

It should be noted here that breakdown and stagnation are not the same thing. Stagnation involves breakdown if it is assumed (a) that the capitalist system cannot exist without growth, and (b) that it is impossible, in the long run, to overcome stagnation by adequate economic policies.

Vidare i de nationalekonomiska uppslagsverken.

Routledge Dictionary of Economics har faktiskt inte med “stagnation” bland sina uppslagsord, däremot “stagflation” som ju står för kombinationen av inflation och ekonomisk stagnation. Det senare definieras där som att arbetslösheten är hög och tillväxten är låg.

Detta stämmer väl med hur ordet faktiskt används. Men det är inte mycket till definition. För att tala om hög arbetslöshet måste man ha en uppfattning av vad som är normal arbetslöshet. Om tillväxten är låg beror på i vilket historiskt perspektiv den sätts.

Investopedia befriar oss från denna relativism genom att kastar fram ett (visserligen godtyckligt) tröskelvärde:

stagnation
Stagnation is a prolonged period of little or no growth in an economy. Real economic growth of less than 2% annually is considered stagnation, and it is highlighted by periods of high unemployment and involuntary part-time employment.

The Economist har också en ekonomisk ordbok, där stagnation helt enkelt definieras som “en utdragen recession” (dock ej så pass djup att den utgör en depression). Det vill säga:

recession
Broadly speaking, a period of slow or negative economic growth, usually accompanied by rising unemployment. Economists have two more precise definitions of a recession. The first, which can be hard to prove, is when an economy is growing at less than its long-term trend rate of growth and has spare CAPACITY. The second is two consecutive quarters of falling GDP.

Nu börjar det klarna varför “stagnation” är ett så oklart begrepp. För det första, kan det syfta på både absolut stillestånd och relativt stillestånd.
Absolut stillestånd (stasis) innebär att ingen nämnvärd förändring sker, varken till eller från. Detta var den framtid efter tillväxten som Adam Smith och flera andra klassiska ekonomer föreställde sig, och den är i någon mening idealet för alla som kallar sig tillväxtkritiker. En ekonomi som år efter år konsumerar ungefär samma mängd naturresurser och samma mängd arbetskraft.
Relativt stillestånd är något annat. Tillväxten är inte frånvarande, men är bara svag, inte tillräckligt snabb. Här förutsätts alltså en idealnivå, en normativ procentsats för hur hög tillväxten ska vara. Stagnation är att inte leva upp till det godtyckligt satta tillväxtmålet.

Tillväxtmål kan sättas för många olika mått: BNP, produktivitet, befolkning, materiella produktionsvolymer, finansiell tillväxt av värdepappersindex. Följaktligen kan “stagnation” syfta på lika många olika saker. Min känsla blir ofta att det i den kritiska analysen uppstår en risk för kortslutning, när kritikern lite väl lätt hoppar mellan de statistiska kategorierna.

Nu tror jag det börjar klarna för mig varför jag ofta irriterar mig på talet om ekonomisk stagnation. Det handlar inte bara om ordets lite flytande innebörd. Också att det är laddat med moral.

Endast det som är gott kan stagnera. Det som stagnerar är per definition något som man skulle önska sig mer av. Stagnation handlar om känslan av saknad i tillväxtens frånvaro.
Efter att smittspridningen tilltagit verkar antalet smittade per dag nu stagnera. Så säger vi inte. Vi säger att antalet smittade har “nått en platå”. Vi kan inte säga stagnera om ett virus, eftersom vi inte önskar oss en tillväxt i antalet smittade.

Rinnande vatten, ja. Jordbruk, handel och tillverkning, ja. Allt detta kan stagnera. Virus, nej.

K302: K som i konklusion

Bloggen låg visst nere ett tag, i gott sällskap. Nere låg till stor del även världen och ligger så än. Borta är flygplanens streck över himlavalvet, borta är börsvärden, borta är jobb och folksamlingar. Ett demobiliserat tillstånd där stora delar av ekonomin har satts på paus.

Vi befinner oss alltså i det “K” som bildade rubrik för en serie av 301 inlägg postade här mellan 2011 och 2019. Undersökningen är inte slut, utan fortsätter på andra sätt som kanske mer sällan återspeglas här på bloggen och som kanske tagit in att det som undersöktes måste förstås som ett normaltillstånd. Därför får detta bli bloggens sista numrerade K-post.

K som i kris, kollaps, kanske katastrof. (Alliterationer som en känd poet, vars förnamn börjar på K, för övrigt plockade upp i sin föga imponerande harang, publicerad i fjol under titeln K.)

Undersökningen handlade, vill jag minnas, om de olika skalorna på vilka detta utspelar sig, i tid eller rum. Krisen, eller kriserna. Den handlade även om hur vi kan tänka förhållandet mellan en övergripande kris som är knappt greppbar och alla de greppbara delkriser som utspelar sig i ett visst land och på ett visst område – ekonomiska, kulturella, ekologiska, politiska och andra kriser.

Jaja, nu kan ingen förneka att vi är där. “Coronakrisen” – ett ord som när jag slår på radion tycks uttalas var och varannan minut, men vars innebörs skiftar beroende på det enskilda inslagets vinkel. Ömsom står det för en pandemi, ömsom för en ekonomisk kollaps, ömsom för de följdverkningar som fortplantas inom politiken och kulturen. Allt hänger ihop precis som vi hade tänkt, fast ändå är allt så annorlunda mot de scenarion som fanns i bakgrunden när dessa trehundra inlägg skrevs.

Jag försöker se om något som skrevs på bloggen under denna tid, 2011–2019, tar upp frågan om vad smittsamma sjukdomar kan göra med ett samhälle. Knappt alls. Ett tidigt inlägg i serien återger resonemang ur en bok om kapitalismens krislogik, där epidemier pekades ut som en typisk orsak till förkapitalistiska kriser – med andra ord, ingenting som man nu behöver tänka överdrivet mycket på.
Ett annat inlägg nämner en årligen återkommande rapport om “globala risker” från World Economic Forum. Ett nytt ögonkast på dessa bekräftar att pandemier som den pågående har stått ganska långt ner på listan över potentiella hot mot kapitaltillväxten. Varje år får en panel av någon sorts experter rangordna vilken sorts störningar som har störst risk att rubba världens påstådda stabilitet. År 2007–2008 fanns faktiskt “pandemics” med där, på plats 4–5, men sen kom den globala finanskrisen och andra hotbilder hamnade i förgrunden: oljepriset, statsskulden och – inte förrän 2011 – klimatförändringarna.

Som alla andra har jag ägnat en stor del av mars 2020 åt att fåtöljforska inom ämnen som virologi, patologi och epidemologi. Det har varit lärorikt men jag tänker bespara er resultaten. Grundkurser i exponentialkalkyl eller socialhygien har ni nog redan kunnat hitta så att det räcker och blir över. Vad den här bloggen kan bidra med får bli något annat. Självklart kommer den inte helt att kunna släppa den allmänna kristeorin eller fascinationen för vad som håller på att hända med det vi kallar för ekonomin. Förresten så ska jag även fortsätta på serien om tiotalets musik som bara känns mer angelägen nu när tjugotalet verkligen har tillkännagett att det tänker bjuda på någonting annat (även om det ännu inte riktigt kan märkas av inom just musiken). Men först tror jag det blir ett inlägg om immunologi – ett kunskapsfält som nog kan prägla år 2020 ännu mer än vad epidemologin redan har gjort.

PS. Om bloggen skulle ligga nere lite i veckan så är det bara för att Peter är så snäll att han hjälper mig att flytta alltsammans till en ny server.

K300: Meteorologin som förebild för kristeorin

Meteorologin kan förklara varför orkaner uppstår i vissa klimatzoner under vissa väderförhållanden, men inte förutsäga exakt var och när som orkanen kommer att slå till.

Meteorologin kan förklara varför klimatförändringar leder till att såväl hög- som lågtryck får större sannolikhet att “fastna” mellan Arktis och ekvatorn (minns den gångna sommaren). Men den kan inte vid ett givet ögonblick säga om det rådande vädret “sitter fast” eller inte.

Meteorologin erkänner att dess vetande har en gräns, någonstans där komplexitet övergår i kaos.

När jag läser olika skildringar av finanskrisen och dess efterspel under de gångna tio åren – exempelvis Crashed av Adam Tooze – så blir jag ibland så mätt på överflödet av politiska och finansiella aktörer. Beslut som fattas, nationella händelser, orsaker, verkningar. Ytfenomen. När jag funderar på vad jag saknar i dessa skildringar, kommer jag plötsligt att tänka på meteorologin. Dess inriktning på globala nödvändigheter snarare än på lokala orsaker, dess försiktighet vad gäller att förutsäga framtida händelser, borde bli en ledstjärna för kristeorin.

Kapitalets kris har en global geografi som påminner om vädersystemen, med olika övertryck och baksug som resulterar i olika sorters urladdningar. Det går i viss mån att förutsäga vilka ekonomiska sektorer eller vilka geografiska regioner som löper störst risk för en smäll. Men att förklara varför ett visst land drabbades av en finanskris låter sig inte göras enbart utifrån data om detta lands ekonomi. Frågan är vad sådana förklaringar ens ska tjäna till. Kapitalets globala rörelser hade nått fram till ett tillstånd där en urladdning måste ske och det är viktigare att förstå denna nödvändighet än varför urladdningen skedde just i ett land och inte ett annat land. Även här måste vi erkänna att komplexitet någonstans slår över i kaos.

Meteorologins åtskillnad mellan klimat och väder saknar inte likhet med den dialektiska åtskillnaden mellan väsen och framträdelse. En dialektik som förnekas av postmodernisterna och blankt ignoreras inom den mesta samhällsvetenskapen (särskilt inom statsvetenskap och nationalekonomi).

Så tänkte jag. Förhoppningsvis läses detta inlägg av någon meteorolog, eller annan fysiskt lärd person, som kan förklara varför och hur jag helt har missförstått det meteorologiska vetandets karaktär.

Ekonomipriset till Nordhaus: hur klimatkrisen skjuts på framtiden

Jag kommer nog aldrig att jubla när Ekonomipriset delas ut. Vad som sägs vara ett pris i “ekonomisk vetenskap” handlar i praktiken om att befästa den ortodoxa nationalekonomins dogmer.

Årets pris till William Nordhaus och Paul Romer känns ändå intressant att ta avstamp i, då det riktar ljuset på hur den ortodoxa nationalekonomin arbetar med att införliva sådant som tidigare har uppfattats som utomekonomiskt. Kort sagt handlar det om växthuseffekten (Nordhaus), teknikutvecklingen (Romer) och hur dessa saker kan tänkas samman till mer eller mindre naiva framtidsscenarion.

Själv har jag intresserat lite för Nordhaus eftersom han på ganska rättframt vis har ifrågasatt de officiella metoderna för att mäta inflation, i fråga om kvalitetsförändringar och nya produkter. Som ett småkul tankeexperiment försökte han indexera priset för belysning över flera tusen år. På sätt och vis öppnar han dörren för en indexkritik, men hans egen argumentation förblir ytterst ensidig; Nordhaus utgår helt enkelt från att varuvärlden bara kan förbättras och att förbättringarna är större än vad någon tidigare vågat räkna med. Alltså är inflationen lägre än vad den officiella statistiken visar, alltså utvecklas både reallöner och produktivitet bättre. Jag återkommer till detta senare och tänker nysta lite mer i hur denna historiefilosofiska hållning (vilket det ju ytterst är) spelar in i de klimatekonomiska modellerna.

William Nordhaus prisas ”för att ha integrerat klimatförändringar i långsiktig makroekonomisk analys”. Kungl. Vetenskapsakademien förklarar:

I mitten av 1990-talet blev han först med att skapa en integrerad beräkningsmodell (Integrated Assesment Model), det vill säga en kvantitativ modell som beskriver samspelet mellan ekonomi och klimat. Hans modell integrerar teorier och empiriska forskningsresultat inom fysik, kemi och ekonomi. Nordhaus modell är nu vida spridd och används för att simulera hur ekonomi och klimat samverkar över tid. Den gör det möjligt att undersöka konsekvenserna av klimatpolitiska styrmedel, till exempel koldioxidskatter, under olika naturvetenskapliga förutsättningar.

Energisystemforskaren Max Jerneck är välformulerad när han kallar priset till Nordhaus för “en skamfläck”:

Nordhaus har nämligen under många år varit den mest framträdande förespråkaren för att hålla tillbaka med klimatåtgärder, med argumentet att vi i framtiden är rikare och då kommer att ha bättre råd. I en värld av ändliga resurser måste man prioritera mellan dagens och framtidens behov, menar han. The Economist liknade hans logik vid att det för oss att minska klimatpåverkan idag för att gagna framtidens människor vore motsvarigheten till att be fattiga bönder på 1800-talet att frångå sin kornvälling för att vi idag skulle ha fler datorer. Bakom den här slutsatsen (kan man verkligen skicka kornvälling till framtiden?) ligger en sammanblandning av monetära och fysiska resurser, mellan resurser som är förnybara och ändliga. Om vi bränner olja idag finns det mindre av den kvar om hundra år, men om vi investerar hundra miljarder i förnybar el idag finns det varken fler eller färre miljarder att investera i det om hundra år. Omställningen till ett förnybart samhälle är framförallt en fråga om arbetstimmar, och de kan vi inte spara och skicka åt våra ättlingar. Däremot kan vi spara våra ekosystem. Nordhaus ser klimatåtgärder som kostnader och inte som investeringar.

På samma spår, lite mer ordrik, är Andreas Gustavson i ETC:

Faktum är att årets vinnare har förvärrat klimatkrisen genom att erbjuda en ständigt öppen nödutgång för den som helst väntar med nödvändig omställning. /…/
hans strategi utgår från att vi har mer välutvecklade finansiella muskler imorgon jämfört med vad vi har idag, så bättre att skjuta tills imorgon. Inte allt, men mycket. Det är hans nödutgång. Eftersom att ekonomiska resurser är begränsade kan de inte uteslutande användas för kommande generationers räkning. /…/
William Nordhaus räknar baklänges. Tre procent i diskonteringsränta, så mycket ska vi idag betala för framtiden. Som vore kalkylen ens möjlig. Det här är ett extraordinärt tossigt sätt att hantera klimatkrisen. Eller inte hantera.

Peter Dorman, heterodox nationalekonom och bloggare, sätter priset till Nordhaus i ett sammanhang.

Nordhaus har länge debatterat med en annan världsberömd nationalekonom, Martin Weitzman på Harvard, som kort sagt tar klimatkrisen på mycket större allvar. I stället för att bara kalkylera på marginella vinster och förluster, insisterar Weitzman på att vi har att göra med en möjlig katastrof, som i slutändan undandrar sig varje möjlig prislapp. Vilket alltså är otänkbart för Nordhaus.

Många hade väntat sig ett ekonomipris som satte ljuset på sambandet mellan klimat och ekonomi. En vanlig gissning hade då varit att priset skulle delas mellan Nordhaus och Weitzman. Det skulle ha uppmärksammat hur nationalekonomin i den här framtidsfrågan inte kan leverera ett enda svar. Så blev det alltså inte. Nordhaus fick i stället dela sitt pris med Romer, vilket får tolkas som ett uttalat ickepris till Weitzman. Ett politiskt ställningstagande mot att vidta radikala åtgärder nu, för att låta åtgärderna bollas vidare till kommande generationer med argumentet att de förhoppningsvis kommer att ha större resurser.

Vilka som har varit drivande i detta ställningstagande är för övrigt inte svårt att lista ut. Ekonomipriskommittén har bestått av elva svenska ekonomiprofessorer. Bland dessa återfinns John Hassler och Per Krusell, båda vid Stockholms universitet. Det är dessa två som står som kontaktpersoner på årets pressmeddelande från Kungl. Vetenskapsakademien. De har tillsammans publicerat en rad artiklar där de bygger vidare direkt på William Nordhaus klimatmodeller. “In almost every way, the spirit of our modeling is entirely in line with the approach used by Nordhaus”, skriver Hassler och Krusell. Flera gånger riktar de rentav sina personliga tack till “Bill” – och har nu alltså även belönat honom med Ekonomipriset till Alfred Nobels minne.

En koncis sammanfattning av Hasslers och Krusells position, som alltså bygger på Nordhaus, finns i SNS-rapporten “Klimatet och ekonomin” från 2013. Den som vill förstå vilket förhållningssätt till klimatkrisen som Kungl. Vetenskapsakademin har valt att lyfta fram med hjälp av Nobels namn behöver inte leta längre än så.

Där sätter jag punkt för ikväll, men återkommer snart med en närmare titt på hur det egentligen går till när framtida katastrofer diskonteras in i (eller ut ur) dagens ekonomiska balansräkningar – och på Nordhaus i sig rätt intressanta ifrågasättande av den officiella inflationsstatistiken. (Jag är som sagt nyfiken på i vilken mån dessa saker hänger samman.)

K299: Inledande kommentar om Adam Toozes kriskrönika “Crashed”

Läser den magistrala kriskrönikan Crashed av Adam Tooze, den vänsterliberale ekonomihistorikern som sedan tidigare är känd för bland annat en bok om Nazitysklands ekonomi. Detta är en verklig tegelsten, vilket delvis beror på den pladdrighet som präglar snart sagt all amerikansk sakprosa, men delvis på den berömvärda föresatsen att analysera det större sammanhanget av de senaste tio årens globala krisdynamik: finanskrisen med dess epicentrum i USA, eurokrisen som blommade upp strax därefter och därefter den geopolitiska kris som fått sitt allra tydligaste utlopp i östra Ukraina samt Krim, samt högerpopulismens framryckningar.

Tooze framhåller, helt korrekt enligt min mening, att detta inte är fråga om tre-fyra olika kriser utan om en enda kris som tagit sig nya uttryck – och som inte på något vis är över. Samtidigt är det uppenbart att även detta perspektiv bygger på strikta avgränsningar. Knappt ett ord, om ens det, om klimatkrisen. Syrien eller Egypten nämns inte ens i bokens index. Och så vidare.

Det blir också tydligt att Crashed i första hand är just en krönika, om än en synnerligen välresearchad sådan, snarare än ett analysdrivet verk. Även om Tooze söker efter de underliggande sambanden mellan vad som i nyhetsrapporteringen framstår som separata kriser, är han inte särskilt intresserad av att söka efter en underliggande orsak. Boken handlar om “krisen”, inte om kapitalismen. Närmare bestämt handlar den om den ekonomiska krisen och dess samspel med institutionell politik. Om aktörer (makthavare) snarare än om strukturer. Knappt ett ord om hur krisen får konkret utlopp i ändrade levnadsvillkor för människor.

Klass? Nej. Kön? Nej, nej. Proteströrelser? Knappt. Toppmötesprotokoll? Oh ja.

Eftersom boken så tydligt handlar om samspelet mellan ekonomi och politik, finns även ett outtalat antagande om hur åtskillnaden mellan ekonomi och politik kan göras. Detta antagande rymmer troligen även nyckeln till klimatkrisens totala frånvaro i kriskrönikan.

Allt detta och mer därtill tänkte jag återkomma till efter att ha läst ut hela boken. (Ännu har jag bara betat av några hundra sidor.)

Crashed börjar ändå lovande. I sitt inledande kapitel polemiserar Tooze mot det gängse nationalekonomiska perspektivet, vad han kallar “the macroeconomic approach”. Det som i grunden är förknippat med J.M. Keynes och med de statistiska indikatorer som han bidrog till att göra centrala: handelsbalans, budgetbalans, arbetslöshet, inflation, BNP osv.

Ur ett nationalekonomiskt synsätt är världsekonomin helt enkelt summan av nationella “ekonomier”. Men världshandeln bedrivs i huvudsak inte mellan nationer utan mellan företag, varav ett ganska litet antal företag står för en väldigt stor del av all handel. De senaste tio årens krisdynamik, menar Tooze, har bekräftat att siffror på budget- och handelsbalans inte räcker särskilt långt för att förklara varför en finanskris slår i en viss riktning, hur hårt den slår mot ett visst land, eller hur snabbt. Tooze tar här ställning för ett alternativt synsätt där den globala ekonomin betraktas i termer av företags “värdekedjor” och överlappande balansräkningar. Huruvida han sedan håller sig till detta i boken ska jag tills vidare låta vara osagt. (Närmare bestämt hänvisar Tooze till “the macrofinancial approach” företrädd av bl.a. Hyun Song Shin på BIS.)

Den gängse makro/nationalekonomiska synsättet är enligt Tooze skyldigt till det utbredda missförståndet om att “den amerikanska finanskrisen” (2007-2009) och “eurokrisen” (2010-2012) skulle vara två olika kriser som kan härledas till olika “obalanser” eller olika politiska misstag. I själva verket var de alltså en och samma kris, men som hanterades på olika sätt av de politiska makthavarna i USA, Europa och Kina – vilket fick enorma konsekvenser för hur krisförloppet spelades ut på världskartan.

Europas kapital led ett historiskt nederlag och är nu ute ur kapplöpningen, dömt till beroende av andras teknologi. “Framtiden kommer att göras upp mellan krisens överlevare i USA och Asiens nykomlingar”, skriver Tooze. Formuleringen säger rätt mycket om hur snävt urval av aktörer som han över huvud taget kan se som framtidsformande.

K298: Var inte rädda – “de flesta” miljöproblemen blir bättre!

“I verkligheten minskar de flesta miljöproblem i världen”, skriver Mattias Svensson. Visst kan man ägna sig åt sådana räkneövningar: först rita upp en lista över ett visst antal miljöproblem, för att sedan kryssa i huruvida de “ökar” eller “minskar”. Men summeringen av dessa plus och minus säger ändå ingenting alls om planetens tillstånd, helt enkelt eftersom det vi kallar för “miljön” inte är summan av ett visst antal särskiljbara funktioner.
Tvärtom är “miljön” ett ord som vi använder just för sådant som inte låter sig delas upp i variabler för att sedan åter summeras till ett värde. Det vore meningslöst att påstå att “miljön ökar”. Eller att summan av de globala miljöproblemen gör det. Vi har helt enkelt inte göra med en mätbar storhet, utan med ett svåröverskådligt myller av fenomen vars olika mått endast med rejält godtycke låter sig sammanföras till ett index.

Ett sådant index, som Mattias Svensson hänvisar till, är Environmental Performance Index (EPI). Ett index syftar bokstavligen till att ge en fingervisning om vart någonting rör sig (snarare än att mäta en verkligt existerande storhet). Så här förklaras syftet med EPI: “These metrics provide a gauge at a national scale of how close countries are to established environmental policy goals.” Miljömålen är 24 till antalet, från utsläpp av tungmetaller till skydd av känsliga habitat. Dessa ges sedan olika viktning i sammanräkningen av index; jag har inte lyckats utröna i vad för miljöteori som viktningen grundas. Klimat- och energifrågor står exempelvis för 30 procent. Men man medger att det saknas viktig data i fråga om hållbart jordbruk, avfallshantering och biodiversitet.
Mattias Svensson verkar alltså inte riktigt ha förstått syftet med EPI när han sammanfattar dess resultat så här:

Resultaten för 2018 ger anledning till optimism; även om det går långsamt minskar de flesta miljöproblemen i världen, rent vatten och ren luft kommer alltfler människor till del och känsliga naturområden undantas i ökad utsträckning från exploatering.

Indexkonstruktionen innebär faktiskt att en ekologisk katastrof skulle kunna leda till massdöd samtidigt som den totala kurvan fortsätter röra sig i positiv riktning. I den reellt existerande miljön kan dock minskade blyutsläpp eller fler naturreservat aldrig kompensera för en ökad andel växthusgaser i atmosfären.

Vi är på väg mot fyra graders höjning av jordens medeltemperatur: en hel istid – fast åt andra hållet, som Johan Berggren skriver i Ordfront Magasin:

Om vi vore rationella borde i stort sett all politik idag handla om klimatförändringarna, varje fråga förhålla sig till dem på ett tydligt sätt. Inte bara för att de pågår, i rasande takt, och för att Sverige och hela mänskligheten står och faller med dem utan också för att folk i Sverige tycker att de är en mycket viktig fråga. Enligt en undersökning beställd av Aftonbladet för ett halvår sedan tycker 89 procent att klimathotet är mycket eller ganska allvarligt. En övervägande del av dessa, 59 procent, tycker att klimatförändringarna är mycket allvarliga.

En mer bedövande konsensus torde knappast gå att få i någon större samhällsfråga i det här landet. Eller i något land.

Men tydligen fungerar inte politik så.

Nej, politik fungerar inte så. Uppenbarligen inte. Där finns ett sanningskorn i Mattias Svenssons kritik av miljöpolitiken. De absurda exempel han levererar, på hur jakten på diverse miljömål får regeringar att stifta lagar som i slutändan ger motsatt resultat, är bara toppen på ett isberg. Och i någon mening går hans kritik bara halvvägs när den lutar sig på statistik som är fast i samma nationalstatliga ramverk, trots att miljöproblemen i sig inte känner några nationsgränser.

Environmental Performance Index (EPI) är alltså ett sätt att rangordna olika länder utifrån hur det ser ut med miljöproblemen på plats. “Det som framgår av mätningen är att de länder som är bäst på miljöåtgärder är rika och demokratiska”, skriver Mattias Svensson. Men den slutsatsen vilar på ett närmast nationalistiskt antagande: att en stat bara han ansvar för “sin egen” miljö. Så fort som varuproduktionen utlokaliseras till andra länder – i typfallet fattigare och mindre demokratiska, vilket betyder billigare arbetskraft – så dyker miljöproblemen i stället upp någon annanstans. Där finns ett kärnproblem i snart sagt all miljöstatistik. Varje försök att tala om globala miljöproblem i nationella termer är att förljuga hela frågan.

Den självutnämnt konservativa debattören Margit Richert nuddar vid denna insikt i dagens krönika:

Vi sitter alla i samma sjunkande båt när klimatförändringarna slår igenom. När Golfströmmen väl stannat av kan inget välfärdssystem i världen locka nya människor till Norden. Så passa på att njut av oron och minusräntan och eldningsförbudet – att ha något att förlora är själva definitionen av en ynnest.
/…/
Senkapitalismens – och därmed människans, som vi kommit att känna henne – dagar är räknade, och i den skymningen ekar Pär Lagerkvists ord med en ny klang:
“Allt är givet människan som lån. Allt är mitt och allt skall tagas ifrån mig, inom kort skall allting tagas ifrån mig.”
Glad midsommar, gott folk.

Och även om golfströmmen stannar av – kom ihåg att de flesta miljöproblem minskar!

K297: En titt på några “bra saker” som “ökar” enligt Hans Rosling

Tar folk fortfarande Hans Rosling på allvar? Hans postumt utgivna bok Factfulness har fått ett entusiastiskt mottagande. Själv har jag svårt att sluta skratta efter att ha kastat ett öga på bokens 32 centrala diagram (på s. 60-63 i den engelska upplagan), under rubrikerna “16 bad things decreasing” respektive “16 good things increasing”. De glatt uppåtpekande kurvorna sprids nu vidare bland annat av världens rikaste man:

Alltså, kom igen… Hur kan någon tänkande människa få för sig att dessa grafer på rimligt sätt skulle återspegla verkliga framsteg?

Vi kan börja med grafen “science“. Här förutsätter Rosling att vetenskapliga framsteg kan mätas i “antal vetenskapliga artiklar publicerade per år”. Siffror på detta har nämligen en gång sammanställts av en doktorand, då dock utan anspråk på att mäta den verkliga vetenskapsproduktionen. Vid mitten av 1600-talet, mitt under den naturvetenskapliga revolutionen, publicerades årligen bara något hundratal artiklar som uppfyller vår tids kriterier. Alltså stod vetenskapen då, enligt det roslingska synsättet, i stort sett stilla. Numera publiceras miljontals vetenskapliga artiklar varje år; ökningen uppgår till över två miljoner procent! Men ingen av oss som bidragit till denna ökning kan väl på allvar tro att antalet artiklar kan likställas kvantitativt med verklig tillväxt av vetenskaplig kunskap.

Som någon påpekade förs tankarna mest av allt till det gamla datorspelet Civilization:

Musik är enligt Rosling en annan “bra sak” som “ökar”. Måttet på ökningen är “nya musikinspelningar per år”. Ja – uppenbarligen menar Rosling att det inte existerade någon musik innan fonografen uppfanns, samtidigt som varje ny inspelning (och varje nyutgåva) utgör ett nytt och likvärdigt bidrag till mänsklighetens ackumulerade musik. Följaktligen börjar här kurvan på noll vid år 1860, för att stiga närmast vertikalt i höjden efter år 2000. (Som datakälla anges “Spotify & Wikipedia”; en liknande graf över “new movies” baserar sig på data från IMDB.)

Av någon anledning räknar Rosling lite annorlunda på skörd; här lyder underrubriken “cereal yield (thousand kg per hectare)”. Medan produktionen av vetenskap, musik och film mäts i absoluta termer (som om den skedde ur tomma intet), mäts produktionen av spannmål relativt till hur stor åkermark som krävs. Detta är i sig inte orimligt. Men ingen hänsyn tas till de ständigt ökade insatserna av konstgödsel (t.ex. fosfor) och konstbevattning, som innebär att varje odlad hektar åkermark i tilltagande grad blivit beroende av att begränsade resurser hämtas från andra marker. Ingen hänsyn tas till hur moderna jordbrukstekniker utarmar jorden, övergöder haven eller slår ut insektslivet. Visst kan man mena att ändamålen helgar medlen. Att skördarna stiger är givetvis en positiv sak, men om stigningen ska mätas i relativa termer måste man fråga sig i förhållande till vad den mäts – till åkeryta, till resursförbrukning eller till insats av mänskligt arbete, exempelvis.

Den som oroar sig för miljöförstöring kan lugnas inte bara av att jordens klimat lyser med sin frånvaro bland Roslings 32 diagram. Där bjuds också på en kurva över att antalet arter som blivit officiellt rödlistade på grund av hot om utrotning har ökat kraftigt under 2000-talet; denna ökning räknar alltså Rosling som en “bra sak”.

På motsvarande vis bjuds vi en graf som visar hur andelen av jordens yta som är “skyddad natur” har ökat sedan år 1900, från nästan ingenting till uppemot 15 procent. Här syftas alltså på nationalparker, naturreservat och liknande. Vad skyddet innebär i praktiken lämnas därhän, liksom varför det har införts. Det är helt enkelt en “bra sak” att större ytor får någon form av rättslig skyddsstatus, enligt Rosling. Trots att inga nationalparker i världen skyddas från de globala klimatförändringarnas verkningar.

Visst finns det, bland de 32 graferna, de som säger något om verkliga framsteg. Främst bland dessa är väl den som visar på läs- och skrivkunnighet. Måttet på demokrati är desto mer dubiöst: “share of humanity living in democracy” uppges nu ligga strax över 50 %. Det grundläggande antagandet är alltså av binärt slag: en stat är antingen en demokrati (1) eller inte (0). Här hänvisas till Our World In Data där grönlistningen kan studeras närmare. Som demokratier räknas då exempelvis Nigeria, Pakistan och Irak, däremot inte Ryssland eller Turkiet. Rent statsvetenskapligt finns säkert goda grunder för en sådan kategorisering, men man kan fråga sig vad den säger om det faktiska livet för alla invånare i dessa länders olika landsändar. Det är en sak att kategorisera politiska styreseskick, en annan sak att räkna på hur många människor som “lever i demokrati”. Och en tredje sak att twittra ut kurvor som pekar upp, upp, upp.

Spotify och marknadens dröm om framtida monopol

Förra veckan utkom vår bok Den svenska enhörningen: storyn om Spotify i materiell form och finns nu tillgänglig både i butik och i nätbokhandlarna. Samtidigt skrev jag en artikel åt Dagens ETC kring en av de frågor som står i centrum för boken, nämligen att ett företag som allmänt anses vara en succé samtidigt aldrig har gått med vinst: “Riskkapitalister håller Spotify flytande“. Artikeln (och boken) knyter an till ett ämne som varit uppe flera gånger här på Copyriot: hur 2010-talets digitala medieklimat är resultatet av ett finansiellt undantagstillstånd i finanskrisens kölvatten.

Tio år efter finanskrisens utbrott tycks vi befinna oss i ett skifte. Donald Trump sänker företagsskatterna vilket gynnar de företag som redan går med vinst. Samtidigt driver det på inflationen så att centralbanken måste svara med höjda räntor. I det nya läget blir dagens pengar mer värda än morgondagens. Verkliga jättar som Apple och Google kan bli ännu mer lönsamma. Men det kan bli svårare att driva förlustföretag på vaga löften om framtida vinst.

Det är ännu för tidigt att säga om Spotify i det längre perspektivet kommer bli en flipp eller en flopp. Det höga börsvärdet signalerar att det knappt finns någon mellanväg. Enda sättet att rättfärdiga fortsatta förluster inför marknaden är med ett löfte om framtida världsherravälde. Närmast till hands ligger tanken på att Spotify ska uppnå ett globalt monopol på musik – ungefär som Googles monopol inom webbsökning. Vägen dit skulle gå genom att Spotify köper upp andra företag i musiksfären, för att på sikt manövrera ut de traditionella skivbolagen och börja ge ut musik på egen hand. Så länge som skivbolagen kontrollerar all musik kommer det nämligen att bli svårt att uppnå lönsamhet i en musiktjänst som Spotify. Även om de skulle lyckas höja månadsavgiften från 100 till 200 kronor, skulle det bara leda till att skivbolagen höjde sina ersättningskrav. De har ju makten att stänga ner hela tjänsten genom att inte bevilja förnyade licenser. Att komma förbi dem blir inte lätt.

Ett alternativt scenario är att Spotify köps upp eller går samman med någon annan nätjätte, för att bilda ett företagsimperium som integrerar mjukvara, hårdvara, underhållning och storskalig övervakning av användarbeteenden. Musiken blir då mer av ett lockbete och behöver inte bli lönsam på egen hand. Men även i detta fall bygger lönsamheten på en rörelse mot ännu större monopol än de som i dag kontrolleras av Facebook och Google. Spotifys höga värdering går knappast att tolka som annat än som marknadens dröm om framtida monopolvinster.

Inget av dessa scenarion förefaller särskilt lockande för den som värderar musikalisk mångfald och nyskapande.

Läs hela artikeln på Dagens ETC.

Föreläsning i Malmö nästa vecka: Vad pengar (inte) kan mäta

Onsdagen den 7 mars kommer jag till Malmö för att föreläsa på galleri Signal, i anslutning till den pågående utställningen Digital Distress. Jag tänker att jag ska knyta ihop lite olika ämnen som delvis varit uppe här på bloggen senaste tiden, där ett sammanhållande tema är detta med pengar som mätredskap. Därav rubriken: “Vad pengar (inte) kan mäta“.

Pengar är inte bara ett ständigt närvarande tvång. Pengar är också ett redskap för att förstå världen, för att belysa orättvisor, för att upprätta jämförelser mellan dåtid, nutid och framtid. Har vi det bättre eller sämre ställt än våra föräldrar? Har kapitalismen återhämtat sig efter finanskrisen? Hur funkar skatteparadis? Vad innebär minusränta? Kommer våra pensioner, eller vår eventuella medborgarlön, gå att leva på? Om vi vill finna svar på sådana frågor så saknas det knappast siffror. Desto mer oklart är vad det faktiskt är som mäts, när pengar används som mätredskap.

Digitaliseringens verkningar är paradoxala. Å ena sidan skapas möjligheter för att sätta prislapp på allt fler saker, inklusive vår egen uppmärksamhet, uppdelad i mikrosekunder, som saluförs i algoritmiska auktioner medan vi scrollar i de sociala mediernas flöden. Å andra sidan finns ingen gräns för hur många nya sorters digitala pengar, från kundpoäng till kryptovalutor, som kan skapas. Ekonomin faller samman i bitar som blir allt svårare att pussla ihop till en meningsfull helhet. Hur kan vi förstå detta sönderfall? Vilka alternativa redskap står till buds för att tänka vår gemensamma framtid?

Bara i denna korta beskrivning, noterar jag nu, ställs sju frågor. Fler lär det bli. Färre svar, troligen.

Spotify och börskraschen

På hemvägen från Berlin snappar jag upp spridda rubriker om börsras. Från att ha varit rätt slut, känner jag mig plötsligt lite piggare. Klart att krascher kittlar.

Eftersom jag genast ska återuppta skrivandet på vår kommande bok Den svenska enhörningen ställer jag mig givetvis frågan om vad börsraset, om det skulle fortsätta, kan betyda för Spotify, som ju väntas gå till börsen inom några månader. En gång i tiden, hösten 2008, hade de enorm tur med tajmningen – då lyckades man sluta sitt första avtal om att få in riskkapital precis innan det globala finanssystemet hamnade i fritt fall. Kommer de ha samma tur denna gång?

Breakit uppger att Spotifys börsnotering nu är i allvarlig fara och att de kan tvingas dra tillbaka den noteringsansökan som skickats till NYSE, eller åtminstone skjuta upp noteringen ytterligare. (Jag börjar känna mig allt mer trygg med att vår bok hinner ut först – det känns bra!)

Till saken hör flera skeenden som tycks försätta Spotify i en särskilt utsatt position:

  • Netflix-aktien har fallit rejält, och det i en hela vecka, om än från en hög nivå. Det råder inga tvivel om att många investerare sneglar på Netflix när de ska avgöra om det är värt att riskera pengar på Spotify.
  • Myndigheterna i USA har beslutat om en kraftig höjning av ersättningarna till låtskrivare och musikförlag från streamingtjänster som Spotify. (Till skillnad från i Sverige där dessa ersättningar sätts i förhandling mellan Spotify och Stim, som har ensamrätt att säga ja eller nej till att licensiera musiken, tillämpar USA ett system med statlig skiljedom, mindre liberalt och mer korporativt.) Dagens ersättning på 10,5 % av intäkterna ska trappas upp med en procentenhet per år till 15,1 %. Det lär knappast göra det lättare för Spotify att vända förlustsiffrorna.
    I bakgrunden spökar också den pågående rättssaken om musikersättningar.
  • Ytterligare en jobbig nyhet är den om att Apple Music växer snabbare än Spotify i USA, räknat i antalet betalande prenumeranter, och kommer att gå om i sommar om alla kurvor fortsätter peka dit de pekar. Dock finns det goda skäl att ta statistiken med en nypa salt och flera olika sätt att mäta framgång. Spotify kommer nu säkert att försöka rikta uppmärksamhet mot andra mått.

Nu handlar allt om att staka upp den framgångsberättelse som får investerare att bibehålla tron på ett företag vars officiella värdering har fördubblats på ett år.

I förlängningen verkar Spotifys börsintroduktion kunna få efterverkningar på hela tech-sektorn. På så vis kan det bli ett mer spännande år. Som jag tidigare skrev förhoppningsfullt, om möjligheten att tänka sig ett annat internet än det som styrs av några få monopol:

Affärsmodeller måste gå upp i rök, börsvärden måste raderas, sociala nätverk slitas i spillror.