Entries Tagged 'krisen' ↓

Föreläsning i Malmö nästa vecka: Vad pengar (inte) kan mäta

Onsdagen den 7 mars kommer jag till Malmö för att föreläsa på galleri Signal, i anslutning till den pågående utställningen Digital Distress. Jag tänker att jag ska knyta ihop lite olika ämnen som delvis varit uppe här på bloggen senaste tiden, där ett sammanhållande tema är detta med pengar som mätredskap. Därav rubriken: “Vad pengar (inte) kan mäta“.

Pengar är inte bara ett ständigt närvarande tvång. Pengar är också ett redskap för att förstå världen, för att belysa orättvisor, för att upprätta jämförelser mellan dåtid, nutid och framtid. Har vi det bättre eller sämre ställt än våra föräldrar? Har kapitalismen återhämtat sig efter finanskrisen? Hur funkar skatteparadis? Vad innebär minusränta? Kommer våra pensioner, eller vår eventuella medborgarlön, gå att leva på? Om vi vill finna svar på sådana frågor så saknas det knappast siffror. Desto mer oklart är vad det faktiskt är som mäts, när pengar används som mätredskap.

Digitaliseringens verkningar är paradoxala. Å ena sidan skapas möjligheter för att sätta prislapp på allt fler saker, inklusive vår egen uppmärksamhet, uppdelad i mikrosekunder, som saluförs i algoritmiska auktioner medan vi scrollar i de sociala mediernas flöden. Å andra sidan finns ingen gräns för hur många nya sorters digitala pengar, från kundpoäng till kryptovalutor, som kan skapas. Ekonomin faller samman i bitar som blir allt svårare att pussla ihop till en meningsfull helhet. Hur kan vi förstå detta sönderfall? Vilka alternativa redskap står till buds för att tänka vår gemensamma framtid?

Bara i denna korta beskrivning, noterar jag nu, ställs sju frågor. Fler lär det bli. Färre svar, troligen.

Spotify och börskraschen

På hemvägen från Berlin snappar jag upp spridda rubriker om börsras. Från att ha varit rätt slut, känner jag mig plötsligt lite piggare. Klart att krascher kittlar.

Eftersom jag genast ska återuppta skrivandet på vår kommande bok Den svenska enhörningen ställer jag mig givetvis frågan om vad börsraset, om det skulle fortsätta, kan betyda för Spotify, som ju väntas gå till börsen inom några månader. En gång i tiden, hösten 2008, hade de enorm tur med tajmningen – då lyckades man sluta sitt första avtal om att få in riskkapital precis innan det globala finanssystemet hamnade i fritt fall. Kommer de ha samma tur denna gång?

Breakit uppger att Spotifys börsnotering nu är i allvarlig fara och att de kan tvingas dra tillbaka den noteringsansökan som skickats till NYSE, eller åtminstone skjuta upp noteringen ytterligare. (Jag börjar känna mig allt mer trygg med att vår bok hinner ut först – det känns bra!)

Till saken hör flera skeenden som tycks försätta Spotify i en särskilt utsatt position:

  • Netflix-aktien har fallit rejält, och det i en hela vecka, om än från en hög nivå. Det råder inga tvivel om att många investerare sneglar på Netflix när de ska avgöra om det är värt att riskera pengar på Spotify.
  • Myndigheterna i USA har beslutat om en kraftig höjning av ersättningarna till låtskrivare och musikförlag från streamingtjänster som Spotify. (Till skillnad från i Sverige där dessa ersättningar sätts i förhandling mellan Spotify och Stim, som har ensamrätt att säga ja eller nej till att licensiera musiken, tillämpar USA ett system med statlig skiljedom, mindre liberalt och mer korporativt.) Dagens ersättning på 10,5 % av intäkterna ska trappas upp med en procentenhet per år till 15,1 %. Det lär knappast göra det lättare för Spotify att vända förlustsiffrorna.
    I bakgrunden spökar också den pågående rättssaken om musikersättningar.
  • Ytterligare en jobbig nyhet är den om att Apple Music växer snabbare än Spotify i USA, räknat i antalet betalande prenumeranter, och kommer att gå om i sommar om alla kurvor fortsätter peka dit de pekar. Dock finns det goda skäl att ta statistiken med en nypa salt och flera olika sätt att mäta framgång. Spotify kommer nu säkert att försöka rikta uppmärksamhet mot andra mått.

Nu handlar allt om att staka upp den framgångsberättelse som får investerare att bibehålla tron på ett företag vars officiella värdering har fördubblats på ett år.

I förlängningen verkar Spotifys börsintroduktion kunna få efterverkningar på hela tech-sektorn. På så vis kan det bli ett mer spännande år. Som jag tidigare skrev förhoppningsfullt, om möjligheten att tänka sig ett annat internet än det som styrs av några få monopol:

Affärsmodeller måste gå upp i rök, börsvärden måste raderas, sociala nätverk slitas i spillror.

K296: Bildtläsning

Jag avskyr begreppet “megatrend”. Det låter så myndigt att slänga sig med listor över tre eller fem eller tolv “megatrender”, men är mest fluff eftersom det inte finns några definierade kriterier för hur dessa skulle skilja sig från andra trender, än mindre från varandra. Det underförstådda antagandet är att megatrenderna är pseudonaturliga lagar som vi människor bara har att anpassa oss till. Så kan det förstås vara, men då gäller det att förklara varför. Ingen historiker eller samhällsvetare med självrespekt försöka förklara något med hänvisning till “megatrender”. Det gör däremot en uppsjö av självutnämnda framtidsexperter, som går i fortspåren av John Naisbitt som med boken Megatrends (1982) inledde en välbetald föreläsarkarriär (och fick ge namn åt ett privat universitet i Belgrad).

Med detta sagt, tyckte jag det var ganska intressant att läsa Carl Bildts nyårsbulletin om det världshistoriska tillståndet. Inte minst att han så tydligt tonar ner betydelsen av 1989/1991 som historisk brytpunkt, för att i stället betona kontinuiteten från 1945 till vår tid, med kvartsseklet 1990–2015 som någon form av blomstringsfas, “kanske det bästa i mänsklighetens historia”. Nu är denna långa epok över, menar Bildt. Vår tid är en “hårdare tid”.

Efter den delade världens decennier, och det liberala systemskiftets framgångsrika kvartssekel, är det tveklöst en mer orolig och svårförutsägbar tid som vi har kommit in i. En stökigare tid. Historien framstår inte längre som linjär – det är inte längre uppenbart att vi automatiskt från mörkret stiger mot ljuset.

Vad är det som får just vår tid att sätta punkt för så mycket? Varför förlägga den historiska brytpunkten till 2010-talet? Här kan det noteras att Bildt inte visar något särskilt intresse för ekonomiska förklaringar (trots att han skriver i Dagens Industri). “Vår tid” skildras alltså inte som en tid i kölvattnet av en global finanskris, inte heller som fortsättningen på en utveckling med rötter i 1970-talet. I stället hänvisar Bildt till – just det – “tre megatrender”:

För det första ser vi hur geopolitiken utmanar globaliseringen som dominerande kraft. /…/
För det andra har frågor om identitet ersatt frågor kring ideologi i framför allt det vi kan kalla de västliga demokratierna. Det är inte förhoppningar inför framtiden, utan snarare farhågor, som dominerar. /…/
Och för det tredje är det uppenbart att vi befinner oss i slutskedet av den industriella och i inledningen av den digitala eran.

Inget fel på dessa spaningar, även om den tredje är mer än lovligt fluffig (eftersom det inte ges någon förklaring av vad som slutar när “den industriella eran” tar slut). Men ingen av tre trenderna kan förklara vad som gör just vår tid till en brytningstid, utan de är fortfarande bara löst hängande observationer. Såvitt jag kan se ger Bildt ingen antydan om hur de ska förklaras. Ointresset för klimatförändringarna är också slående. I stället ägnar han större delen av artikeln åt det han kan bäst, nämligen geopolitik. Globalt sett kretsar då inte allt kring Ryssland, tvärtom. “Ryssland är en i bästa fall stagnerande makt, långsiktigt snarare en nedgående.”

Ur det bildtska perspektivet var året 2017 en brytpunkt av framför allt två skäl: Donald Trumps presidentskap som tillträdes i och nittonde partikongressen i Kina som i oktober signalerade ett skifte mot mer aggressiv nationalism.

Med nuvarande trender kommer den kinesiska försvarsbudgeten någon gång efter 2030 att komma upp i samma nivå som den amerikanska, och denna motsvarar i dag cirka 45 procent av alla militära satsningar i världen.

Grundtonen är mycket dyster – trots att klimatförändringarna knappt nämns. Ändå kan det noteras hur Bildt lindar in sitt resonemang i ett tunt lager glättigt papper genom att inleda och avsluta med lite teknik- och tillväxtoptimism.

“Världsekonomin är på väg uppåt” – jo, kanske det, men från vilken punkt? Påståendet om en uppgång är tämligen meningslöst när saknar tidsskala. “Den digitala utvecklingen är bara i sin linda” – av sådana fraser får man känslan av att “digital” är ett ord som ofta används som synonym till teknikutveckling i allmänhet och det är klart att den inte stannar av, frågan är i vilken riktning den rör sig och hur den tas tillvara. Att 2017 var året när “snart sagt alla” började prata “om blockkedjor, artificiell intelligens och kvantdatorer” säger ingentingting om den saken utan är mest en indikator på vart investeringspengarna rör sig just i detta nu.

K295: Bostadsbubblan, eller vad vi nu ska kalla den

Bubbla eller ej – ordentliga prisfall på bostadsmarknaden är att vänta, vilket lär leda till någon form av dramatiska konsekvenser i Sverige. Vi gör gott i att fundera på möjliga scenarion (ekonomiskt, politiskt, kulturellt; vad det betyder för fattig och rik, gammal och ung, centrum och periferi).

Om någon nyhetskälla är värd att följa nu så är det nog Per Björklund, författare till den utmärkta boken Kasinolandet. Läs honom!

Intressant är också att läsa vad den marknadsliberale skribenten Mattias Svensson skriver i Fastighetstidningen, om hur fallande bostadspriser kan fortplanta sig genom storstadens ekonomi.

“Storstadens överdådiga köpcentrum, stora evenemangsarenor, fashionabla gallerior och uppiffade affärsstråk är alla dimensionerade efter senare års konsumtionsfest.” Inte minst byggvaruhus och heminredningsbutiker, och i synnerhet hela “den småskaliga tjänstesektor som vuxit fram kring välbärgade innerstadshushåll”, finansierad genom en kombination av RUT-subventioner och bostadslån. Även Mattias Svensson medger att detta inte bara är negativt. Fallande priser på affärslokaler sänker trösklarna för verksamheter som under 2000-talet har drivts bort från innerstaden. Men samtidigt “hackar motorn i hela den svenska ekonomin”.

Mot bakgrund av senare års kreditökning som blåst upp både bostadsvärden och aktievärden är risken stor att en anpassning eskalerar till en ekonomisk kris med generellt fallande konsumtion, fallande bostadspriser, stigande arbetslöshet och betalningssvårigheter på en nivå som skakar bankernas ekonomi.

Ingenting säger att det är just de högbelånade bostadsägarna som kommer att drabbas. Vi har redan historiskt låga räntor, som Riksbanken knappast lär höja om konjunkturen viker nedåt. Å andra sidan finns heller inte mycket utrymme till räntesänkningar för att dämpa nedgången. Det utrymmet är redan förbrukat, och det förbrukades på att blåsa upp bostadspriserna så att de i förlängningen blåste upp hela den högkonjunktur som vi nu befinner oss i.

Vi bör nog inte haka upp oss på ordet “bubbla”, som lätt blir missvisande. Prisfallet kan gå mer eller mindre snabbt (och var överhängande redan för två år sedan). Förloppets hastighet är en öppen fråga, liksom vilka som drabbas i första hand, liksom vilka politiska mobiliseringar som får fart. Kommer det ha brakat loss på allvar redan före nästa val? Vilka syndabockar kommer att pekas ut? Vilka praktiska möjligheter finns att helt enkelt besätta de bostäder och lokaler som ställs tomma?

Kommande veckan ska byggbolag komma med kvartalsrapporter, om jag fattat saken rätt. Vi är många som för tillfället har svårt att känna annat än skräckblandad förtjusning.

K294: “Strategi för en liberal kosmopolit”

Strategi för en liberal kosmopolit” står som rubrik på en ledarartikel i den nationalekonomiska tidskriften Ekonomisk Debatt (3/2017), författad av docent Niclas Berggren. Texten är en intressant tidsspegel, inte bara för hur självklart den utgår från att nationalekonomi är något för en “elit” av “liberala kosmopoliter”.
Denna elit upplever sig nu under politisk attack av “populister”. Ekonomisk Debatt kommer dock fram till att det är bäst att köra på som vanligt utan att bry sig så mycket om vad populisterna ställer till med.

Här talar en nationalekonomisk ortodoxi utifrån en ovan försvarsposition. Det bidrar till att klä av argumenten, vilket gör artikeln till intressant läsning.

I kölvattnet av Brexit och Trump har man överallt diskuterat vem som är skyldig till populismen. En vanlig slutsats har blivit att “eliten” som under längre tid drivit en politik som skapat ett växande folkligt missnöje, som nu kanaliseras av populister.

Niclas Berggren går inte i polemik med “populisterna”. Deras tankar anses nog inte värdiga att ta upp. I stället polemiserar han mot dem som betraktar populismen som symptom på att “eliten” har fört en felaktig politik. Vänstern talar om ekonomisk rättvisa, högern talar om kulturell identitet. För någon som själv identifierar sig med eliten, framstår detta som två varianter på samma tema. Båda vill i vissa avseenden ge staten en starkare roll. Båda ifrågasätter delar av det dogmsystem som de ortodoxa nationalekonomerna svär trohet till.

Lösningen blir då, enligt detta synsätt, att ändra politisk inriktning. Det liberala projektet bör överges i betydande delar – inte för att det är önskvärt i sig utan för att förhindra en mer genomgripande triumf för antiliberala krafter. Det kan handla om att mer protektionism bör accepteras, att migrationen bör begränsas ytterligare, att nationen ska betonas som den självklara enheten för utformningen av politik, att skatter på höginkomsttagare och företag samt bidrag ska höjas, att subventioner till ekonomiskt nedgående regioner ska ges och att liberalismens ”tomrum” måste fyllas med stöd till en gemensam, gärna på religion grundad, kultur.

Raskt sammanför sedan Niclas Berggren dessa olika uppfattningar till en enda formel:

KP = U(EPO*) – U(EPOP), ty KP > KA.

Här kan nationalekonomerna dra en lättnadens suck – det politiska innehållet är åter ute ur bilden!

Vi återkommer snart till vad bokstäverna står för. Man behöver knappast känna till det för att konstatera att formeln är en väldigt inskränkt sammanfattning av samtidens politiska verklighet.

Det är såklart helt orimligt att reducera så långt som i formeln ovan. Det medger även Niclas Berggren. Faktum är att han har formulerat sin formel bara för att sedan kunna argumentera mot den. Motargumenten har mer karaktären av ett löst resonerande kring varför människor tycker och röstar som de gör. I vilket fall antyds att modellen borde göras mer dynamisk och ge plats för fler politiska externaliteter. Slutsats blir som följer:

Det är inte säkert att EPOA är den bästa vägen att gå för att undvika EPOP.
Det finns alltså enligt mitt sätt att se på saken goda skäl för den liberala kosmopolitiska ”eliten” att fortsätta förespråka den ekonomisk-politiska ordning som tros ge högst samhällsnytta.

En annan slutsats kan vara att den ortodoxa nationalekonomin inte är förmögen att backa. När dess modeller utsätts för kritik för att vara verklighetsfrånvända svarar aldrig nationalekonomerna med att gå tillbaka och tänka om vad själva kategorierna står för. Enda försvarsstrategin är att kasta in fler faktorer.

Niclas Berggren bygger upp hela sitt argument kring begreppet “ekonomisk-politisk ordning” (EPO), som han själv har hittat på. Begreppet lämnas helt oteoretiserat. Inte en fotnot om vad det betyder. Nationalekonomer vägrar ju i allmänhet att läsa sociologisk forskning. I detta fall liknar det verkligen en demonstrativ fnysning.
Det framgår tydligt att en “populistisk” EPO är en avvikelse från vad som då måste kallas för en “normal” EPO, medan resultaten av en anpassningspolitik skulle bli en “alternativ” EPO. Inte en antydan om de kvalitativa kriterierna för att skilja mellan dessa ordningar. Däremot får vi veta att varje EPO har två ekonomiska egenskaper, möjliga att kvantifiera: K som står för “kostnad” och U som “uttrycker något slags samhällsnytta”.

Samtidigt får vi en utmärkt uppfattning i hur nationalekonomin verkligen är nationalekonomi. Visserligen tar artikeln ställning för “globaliseringen”. Men analysen lämnar aldrig det nationella ramverket. Terrorism, geopolitik och internationella relationer hamnar utanför modellen. För att inte tala om klimatförändringar och naturresurser.

Vi vet vad en ortodox nationalekonom skulle svara på detta. Att det visst kan tänkas att man integrerar dessa externaliteter som faktorer i modellen. Eftersom fred och miljö har “något slags samhällsnytta” är det väl bara att sätta siffror på nyttan. Helt objektiva och opolitiska siffror, givetvis. Nationalekonomerna själva har visserligen bättre för sig än att förklara vad nytta är och hur det mäts. Men om bara någon annan vill leverera sådana siffror, så ska nog modellerna kunna bli ännu bättre på att peka ut den bästa politiken. Tills vidare är det bara att köra på.

K293: Vart har alla insekter tagit vägen? Hur vet vi ens om de har blivit färre?


Bidöden hotar stora delar av vår matförsörjning“, hävdades för en månad sedan i en debattartikel. Fenomenet, även känt som “colony collapse disorder“, är nu allmänt känt och även om orsaken fortfarande är oklar pekar mycket på bruket av bekämpningsmedel som neonikotinoider. (Ett sidoperspektiv på saken är det strikt ekonomiska: utan bin som pollinerar måste det till mänsklig arbetskraft, vilket innebär en drastiskt minskad produktivitet i jordbruket).

Massdöden drabbar dock inte bara bina, utan även andra insekter. Hur många vet vi inte. Här gäller det att erkänna vår fundamentala okunskap och vår oförmåga att fånga hela ekosystem i siffror.

En intressant och småkuslig artikel i Science tar avstamp i en vardaglig observation som gjorts av många rutinerade bilister: de behöver inte torka bort lika många döda insekter från vindrutan nu, jämfört med förr. Det kan vara selektiva minnesbilder. Det kan vara att bilarna har fått förbättrad aerodynamik. Men enligt Science finns det mycket som tyder på att antalet insekter faktiskt har blivit färre under de senaste årtiondena. Betydligt färre.

Entomologer (insektsvetare) har haft fullt upp med att kartlägga den enorma mångfalden av olika insektsarter och avgöra i vilken mån som den biologiska mångfalden av arter är hotad. Däremot har de inte försökt att mäta den totala mängden insekter, först och främst eftersom det inte finns några enkla mätmetoder. De har följt totalförekomsten av enskilda arter bland humlor, bin, dagfjärilar, trollsländor, och så vidare. Men detta har gjorts på bekostnad av andra insekter: nattfjärilar, nattsländor, blomflugor… vad en entemolog i artikeln kallar “ickekarismatiska arter”.
Exemplen som jag nämner här är kanske inte de mest träffande – min kunskap om entomologi är minimal. Detta är i vilket fall ingen anklagelse mot entemologerna. De är helt enkelt alltför få för att de ska kunna ge oss löpande kunskap om hur det går för alla insektsarter och även om de hade funnits i miljoner så hade de inte kunnat avskaffa vår ickekunskap om insektsvärldens alla samband.

Artikeln i Science tar upp att den mest talande datan, som finns i längre tidsserier, har samlats in av amatörforskare. Av av de viktigaste sammanslutningarna är Entemologiska förningen i Krefeld i västra Tyskland. Ända sedan dess grundande 1905 har dess medlemmar satt upp insektsfällor och fört logg över fångsten. Data från det senaste kvartsseklet pekar på en drastisk nedgång, dels i total biomassa, dels i enskilda arter, exempelvis blomflugor (som i likhet med bin är viktiga pollinatorer).

Forskare konstaterar att det finns starka belägg för en massiv kollaps, även om det är svårt att säga hur lokal eller global den är. De har försökt att hitta förklaringar, utan att nå något tydligt resultat. Sannolikt inverkar utbredningen av monokulturellt lantbruk, som minskar de ytor där många arter kan överleva. Gräs ersätter blommor. Bekämpningsmedel som neonikotinoider används i stor utsträckning sedan de introducerades på 1980-talet. Därtill kommer ljusföroreningen från städer och vägar, som rubbar livet för nattliga insekter.

Insiktsfällor är utformade på ett visst sätt, i en viss höjd, så de fångar givetvis bara vissa slags insekter. Det finns kort sagt inget mätredskap för att mäta den totala insektsmängden. Allt som finns är olika indikatorer. En sådan går att hitta i fågelmagar. Sådana har undersökts under en längre tid och pekat på betydande förändringar i insektsförekomsten.

År 1948 erhöll den schweiziske kemisken Paul Hermann Müller nobelpriset i kemi för sin upptäckt av insektsgiftet DDT. Vid ungefär samma tid noterades att magarna på insektsätande fåglar bytte innehåll: fåglarna hade fått i sig färre skalbaggar och åt i högre utsträckning småinsekter, som de måste fånga i större antal för att få samma näringsmängd. Efter att DDT förbjöds på 1970-talet återställdes ordningen i viss mån – det tycks åter ha funnits fler flygande skalbaggar för fåglarna att äta.

Vi kommer nog aldrig att få direkta data över antalet insekter, bara indikationer på olika delmängder: vissa arter på vissa platser. Men det borde i sig kunna räcka långt. I den mån som hela planeten inte blivit underkastad samma monokulturella jordbruk, går det att vinna kunskaper genom jämförande studier. Ett intressant exempel är att Kuba inte har drabbats av bidöden, vilket skulle kunna bero på att man knappt använder bekämpningsmedel. Förklaringen ligger inte i någon medveten miljöpolitik, utan snarare i USA:s sanktioner. Så länge Kuba kunde importera bekämpningsmedel från Sovjetunionen öste man på, men under det senaste kvartsseklet har det kubanska jordbruket varit ovanligt giftfritt – och bina uppges ha överlevt.

För två år sedan på Copyriot: “Sommaren börjar, jorden går under“.

Aleida Assman om historieskrivning och temporalitet

Min arbetsdag på universitetet inleddes igår på främmande fakultet, borta i Humanistvillan där det hölls en heldag om historieskrivning och temporalitet. Gick dit med en kollega för att lyssna på det inledande föredraget av den tyska litteraturvetaren Aleida Assman. Hon började med att prata om den gräns som skiljer nutid från förflutenhet. Historiker ägnar sig åt det förflutna, men det finns olika uppfattningar om hur lång tid som ska gå innan en händelse kan historiceras. Själv har jag dagligen tillfälle att fundera på saken nu när jag skriver en historik över företaget Spotify. Vad är det då som gör att jag är historiker och inte faller in i kretsen av sociologer, de som Assmann kallar “nuets profeter”, vars tidsliga ramverk utgår från synkronicitet?

Gränsen mellan förflutenhet och nutid är inte vad den varit, menar Assman. I så måtto kan faktiskt sägas att tiden är ur led. Jag har bläddrat lite i en av hennes senare böcker, Ist die Zeit aus den Fugen? Aufstieg und Fall des Zeitregimes der Moderne. Där skriver hon om “det modernas tidsregim”, som i stort sett är synonymt med Framsteget. Denna tidsregim bekräftade ständigt att dåtiden var någonting annat än nutiden. Vare sig vi vill det eller ej, lever vi nu i ett postmodernt tillstånd där det tycks omöjligt att upprätthålla täta skott. Nuet är impregnerat av förflutenhet, vilket signaleras av hur prefixet post- breder ut sig i alla sammanhang (nu senast post-truth). Hon citerar också den amerikanske sociologen John Torpey, som varnat för ett överflöd av förflutenhet:

When the future collapses, the past rushes in.

Vid sidan av Torpey finns två teoretiker som Assman ofta återkommer till François Hartog och Hans Ulrich Gumbrecht. Alla intresserar de sig på olika sätt för “konstruktionen av tidslighet”. Assman betonar att detta inte handlar om att dekonstruera tiden. Att man kan konstatera att något är konstruerat betyder inte att det måste förkastas. Däremot måste det kanske förbli en öppen fråga vilken tidslighet – vilket sätt att foga samman dåtid, nutid och framtid – som vi kan röra oss mot efter att den moderna tidsligheten kollapsat.

Assman slängde sig under föredraget med en mängd närliggande begrepp: tidshorisont, tidsregim, tidsligt ramverk, temporal struktur. Det förstnämnda används särskilt av den tyske historikern Jürgen Osterhammel, som Assman ständigt återkom till. Lite kul för mig, som just börjat läsa Osterhammels monumentalverk om 1800-talet. Jag hade faktiskt missat att Osterhammel tydligen har blivit Angela Merkels favorithistoriker, som på kanslerns 60-årsdag bjöds in att hålla ett historieteoretiskt tal inför de tusen festgästerna.
Mitt syfte med att läsa Osterhammel var från början inte historieteoretiskt. Tvärtom: jag ville bara dunka in lite mer händelsehistoria i skallen för att bli bättre på 1800-talet. Så här långt är jag dock inte så imponerad av det globalhistoriska löftet. Det blir väldigt många utläggningar om europeiska fenomen, som sedan följs av utläggningar om i vilken mån som motsvarande fenomen stod att finna i Kina och Japan.
Däremot uppskattar jag hur grundligt Osterhammel pläderar för vad man kan kalla för kronologisk relativism. De flesta människor som levde på 1800-talet hade ju ingen som helst uppfattning om “1800-talet”, så den historiker som i efterhand vill applicera en sådan ram gör bäst i att tänka igenom konsekvenserna.

Historiker jobbar alltid med periodisering (som skrev här för några dagar sedan). Assman talade om “historikers libidinösa förhållande till brytpunkter”. Hon parafraserade Carl Schmitt: “suverän är historikern som kan besluta över när det gamla slutar och det nya börjar”. Och hon hänvisade till den nederländske historikern Chris Lorenz som skrivit om “the act of breaking” som ju finns inneboende i all periodisering och därmed i all historieskrivning.

Denna handling går i sig att historicera. Betänk flertydigheten i ordet “period” som både kan syfta på en epok och på ett skiljetecken. Bibeln är som bekant “böckernas bok”, men inom varje bok var texten från början av typen scripta continua, helt utan skiljetecken. Uppdelningen i enskilda verser kom senare. På den kristna sidan härrör den från 1200-talet och Stephen Langton, ärkebiskop av Canterbury.

Möjligen relaterat: det latinska ordet sæculum ligger till grund för både “sekulär” och “sekel“. Här finner vi en fascinerande flerfald av betydelser. Det kan syfta på långa tidsrymder, på långsamt verkande förlopp som utspelar sig över mer än en generation. Det kan syfta på hur generationerna hakar in i varandra. Det kan också syfta på den jordiska världen, på det världsliga i motsats till det andliga eller kyrkliga. Om inte annat är detta en intressant bakgrund till det nu så populära ekonombegreppet “sekulär stagnation“.

På tal om ekonomi – där har vi en stor vit fläck hos Assman (men så befann vi ju oss, två ekonomihistoriker, på främmande fakultet). Jag hade verkligen uppskattat om hon hade tagit steget till att skärskåda konstruktionen av tidslighet bland ekonomer. Tänker på en annan tysk litteraturvetare som fått stor uppmärksamhet för sin smarta ekonomikritik, nämligen Joseph Vogl (som dock är mer av en poststrukturalist, medan jag uppfattar att Assman står stabilt i en hermeneutisk tradition). En annan tysk forskare som borde vara relevant i sammanhanget är sociologen Jens Beckert, aktuell med en bok om föreställda framtider där han bland annat tar hjälp av litteraturvetenskapliga teorier för att förstå kapitalismens tidsstruktur. Visserligen instämmer jag med de kritiker som finner att Beckert både upprepar sig och gravt överskattar hur omvälvande hans egna tankesätt skulle vara. Men om man vill förstå varför den “temporala strukturen” i vår framtid har förändrats, tror jag ändå det blir nödvändigt att vända sig till ekonomin och det faktum att postmoderniteten sammanfaller med en historiskt unik kreditexpansion, möjlig att tänka som en kapitalismens “framåtflykt“, kanske också som en kolonisering av utrymmen som tidigare kunde rymma utopier. När ekonomin flyr in i framtiden, sipprar förflutenheten in i nuet.

Om “austerity” och den ekonomiska politiken under Italiens tidiga fascism

Begreppet austerity är notoriskt svårt att översätta till svenska. Varken “åtstramningar”, “nedskärningar” eller “svångremspolitik” bär med sig dess moraliska tyngd – associationerna till dämpad stränghet, återhållsamhet och självbehärskning. Det kan noteras att tyskan har tagit in Austerität som låneord. Kanske borde vi följa dess exempel och tala om “austeritet” på svenska. Eller hitta en mer fantasifull variant som nederländarna har gjort med soberheidsbeleid som kommer av ordet för “nykterhet“.

För några år sedan utkom Mark Blyth med sin omtalade bok Austerity: the history of a dangerous idea. Där undersöker han bland annat hur olika länder, däribland Sverige och Tyskland, hanterade 1930-talets kris. Han skriver om hur austerity bidrog till massarbetslöshet och därmed till nazismens frammarsch i Tyskland. Det är en observation som gjorts av många, med tydlig bäring på vår tid. Däremot berör Blyth inte med ett ord det fascistiska Italien. Men ny forskning belyser hur orsakssambandet där var omvänt: det var inte austerity som fick folket att ropa efter fascism, utan den fascistiska regimen som drev igenom austerity.

Om detta skriver Clara Elisabetta Mattei i en ny artikel i den ansedda tidskriften The European Journal of the History of Economic Thought, “Austerity and repressive politics: Italian economists in the early years of the fascist government” (artikeln är inlåst men här finns en tidigare version).

Mattei gör två angelägna poänger: 1) Austerity är inte bara en ekonomisk politik, utan en hel rationalitet eller “sanningsregim” som omfattar både ekonomi, politik och inte minst moral. 2) Eftersom rötterna löper längre tillbaka i tiden, är det fel att sätta likhetstecken mellan austerity och “nyliberalism”, så som ofta görs.

I sin artikel uppehåller sig Mattei enbart vid den tidigaste perioden av Italiens fascistiska regim, 1922–25, åren av normalisering efter maktövertagandet, ibland omtalad som den “liberala” perioden, innan Mussolini försökte göra allvar av sina idéer om ett korporativt samhällssystem. Mattei har närstuderat vad som skrevs av Italiens fyra mest inflytelserika ekonomer vid denna tid: Alberto De Stefani, Maffeo Pantaleoni, Umberto Ricci och Luigi Einaudi. De första två var framstående fascister medan de andra två identifierade sig som liberaler. Men när det kom till austerity var de rörande överens.

Dessa ekonomer dyrkade ingalunda Il Duce. Men som många andra tyckare i 1920-talets Italien såg de Mussolini som den rätte mannen att med hårda nävar implementera den ekonomiska politik som tiden krävde. Gemensamt för de fyra ekonomerna var att de kunde kritisera Mussolini när hans ekonomiska politik rymde inslag av vad de såg som alltför frikostigt spenderande.

Omedelbart efter första världskriget följde “de två röda åren” i Italien, då arbetarklassen flyttade fram sina positioner. Staten införde åtta timmars arbetsdag och lönerna steg kraftigt. Fascisternas maktövertagande hösten 1922 satte bryskt punkt för dessa reformer. Mussolinis första tal inför parlamentet klargjorde att det överordnade målet nu skulle vara att balansera statsbudgeten. Den nya given stavades austerity (även om ordet inte fanns på italienska; Mussolini talade om “regime della lesina“).

Under perioden 1922–25 genomdrev fascistregimen en mycket omfattande austerity. Kvoten mellan direkt och indirekt beskattning minskade från 0,94 till 0,72 – med andra ord skedde en kraftig övergång från att beskatta inkomster till att beskatta konsumtion, vilket innebär en omfördelning från de fattiga till de rika. Offentliga utgifter minskades kraftigt, exempelvis avskedades 15 procent av de järnvägsanställda. Stora privatiseringar genomfördes. Sedan seklets början hade t.ex. telefoni och livförsäkringar varit statliga monopol, men under Mussolini såldes de ut till privata företag.

The close link between economic discipline and morality recurs throughout De Stefani‘s speeches. Terms like “severe finance”, “sacrifice” and “sacred” are constantly used. He spoke of the “moral balance of income and expenditures” /…/
Austerity rationality builds upon individual behaviour as its vore building block.

Clara Elisabetta Mattei resonerar kring vad som förenade de fyra ekonomerna: en teknokratisk elitism, grundad i synen på ekonomi som en exakt naturvetenskap, grundad i oföränderliga lagar. De uppfattade inte sina ekonomiska läror som politiska. Däremot såg de ett behov av repressiv politik för att få verkligheten att överensstämma med ekonomins sanning.

The upshot is truly repressive: abstract categories acquire ontological primacy over the life of individuals. This is why budget may become the main concern of austerity: the purpose is to adapt reality to fit the category of economic equilibrium in a competitive economy. The concrete needs and purposes of flesh-and-blood citizens are not a priority.

Däremot går Mattei i sin artikel inte alls in på vad som hände efter 1925, när Mussolini avsatte Alberto De Stefani som finansminister och sakta började bygget av stato corporativo. Från 1930, när den ekonomiska krisen spred sig över världen, blev den fascistiska retoriken öppet antiliberal. Hösten 1933 började började Mussolini ge uttryck för en ny analys: den ekonomiska krisen var inte bara en cyklisk kris utan en slutkris för hela det liberala och kapitalistiska systemet. Han delade in kapitalismen i tre historiska stadier, där första världskriget markerade övergången från ett “statiskt” till ett “dekadent” stadium. (Denna fas av den italienska fascismen har jag i viss mån berört i min forskning.)

I den italienska fascismen fanns uppenbarligen inte ett sätt att förstå förhållandet mellan ekonomi och politik. Snarare skedde en kovändning i samband med världskrisens utbrott. Allt detta är såklart värt att begrunda för oss som funderar på hur samspelet mellan nationalism, fascism, (ekonomisk) populism och austerity ser ut idag. Uppenbarligen finns stora luckor i Mark Blyths historieskrivning.

Kommentar till debatten om Postkapitalism, digitalisering och profit

Paul Masons bok Postkapitalism har utgivits i svensk översättning av Ordfront. Redan hösten 2015 fick originalutgåvan stor uppmärksamhet och recenserades bl.a. av mig i Expressen. Jag var skeptisk till mycket av budskapet, inte minst författarens naiva hyllningar av Linux, Firefox och Wikipedia som modeller för ett postkapitalistiskt samhälle. En del av invändningarna framförde jag i recensionen, men inte alla. För samtidigt ville jag lyfta fram att Postkapitalism trots alla brister är en välskriven bok som förtjänar att användas som utgångspunkt för samtal.

Nu bevistade jag inte samtalet som nyligen hölls mellan Paul Mason och Kajsa Ekis Ekman. Men jag läste just Ekis Ekmans recension av Postkapitalism i Aftonbladet, som till stor del går ut på att attackera tidigare recensioner av samma bok, inklusive min. Detta gör hon på ett inte helt redligt sätt.

Ekis Ekman påstår att Postkapitalism har “hyllats av en enad kritikerkår” och anför bland annat min recension som exempel. Detta för att jag ska ha kallat boken “en samtida vänsterklassiker”. Jo, jag använde dessa ord men inte som ett värdeomdöme utan som en prognos. Vad jag skrev var att Postkapitalism “rimligen kommer att bli en samtida vänsterklassiker” på samma sätt som No Logo och Imperiet blev kring förra sekelskiftet. Det finns en massa allvarliga invändningar mot de centrala teserna i dessa böcker, men de är likförbannat vänsterklassiker. Precis som att Kajsa Ekis Ekman är en av Sveriges viktigaste vänsterdebattörer trots att hon i vissa frågor trampar i klaveret.

Ekis Ekman sätter förvisso huvudet på spiken i sin kritik av hur Mason idealiserar “mjukvara”:

Och inte heller är mjukvara en ”maskin som håller för evigt” – uppdateringar krävs allt oftare och de mest populära apparna uppdateras så ofta som en gång i veckan. Jämför bara hur ofta systemen i en mobiltelefon eller dator påminner dig att uppdatera, med hur ofta du bytte cd-spelare eller köksbord. Vem tror Mason skapat dessa uppdateringar? Maskinen själv?
Mason begår här ett enormt fel som oftast brukar räknas på borgerlighetens konto. Nämligen att fetischera varan och osynliggöra arbetet bakom. Varan – i detta fall mjukvaran – blir hos Mason något närmast magiskt, som får eget liv (för att tala med Marx) medan arbetaren bakom raderas ut. Att det är mänskliga hjärnor och mänskliga händer som skapat mjukvaran ser han inte.

Men det är förvisso inte bara konkret mänskligt arbete – vad Marx kallar “mänsklig hjärna, muskler, nerver hand, osv.” – som förbrukas i varuproduktionen. Oavsett om det ska produceras mjukvara, malm eller massage innebär kapitalistisk varuproduktion alltid att arbetskraft (levande arbete) sätts samman med kapital (dött arbete). Proportionerna skiftar inte bara mellan olika produktionsgrenar. Det sker även en förändring över tid: den historiska tendensen i varuproduktionen är att människor i allt högre grad ersätts av maskiner (inklusive mjukvara). Marx beskriver denna process i termer av att “kapitalets organiska sammansättning” ökar, vilket han menar utgör själva grunden till att profitkvoten tenderar att falla.

Vidare talar Marx om utvecklingen av en “överflödsbefolkning“, alltså att allt fler människor ur kapitalets perspektiv framstår som överflödiga. Detta är inte detsamma som att allt konkret mänskligt arbete är på väg att bli överflödigt. Därav en av mina invändningar mot Paul Mason; jag påpekade i min recension att han ignorerar “hur vi ska organisera barnomsorg, sophantering och jordbruk i det postkapitalistiska samhället”. Därav även Ekis Ekmans viktiga påpekande om att “kvinnors [obetalda] arbete med att ta hand om barn och gamla är det fundament som profiten byggs på”. Jag tror i stort att vi är eniga i vår vilja att belysa Paul Masons blinda fläckar, oavsett om Ekis Ekman föredrar att vantolka vad jag skrivit.

Däremot får jag helt ärligt inte ihop hur Ekis Ekman läser Marx. Hon påpekar att 12 miljoner människor arbetar med att utveckla appar, som “genererar nära 100 miljarder dollar per år i vinst”. Om jag läser Ekis Ekman rätt, ska detta bevisa att kapitalet är vid god vigör och att digitaliseringen på intet vis hotar profiterna. Men det är i så fall en jättemärklig tolkning. Höga profiter i en viss bransch betyder inte att branschen lämnar ett stort bidrag till kapitalets totala profitnivå. Tvärtom bygger ju hela Marx ekonomikritik på att det i kapitalet finns en motsättning mellan det enskilda och allmänna kapitalets intresse. Just de företag eller branscher som ligger i teknikens framkant, som är bäst på att rationalisera bort mänsklig arbetskraft, bidrar allra mest till att minska det totala profitutrymmet – och belönas för detta med högre profiter än de övriga.

Många mjukvaruprodukter kan rentav sägas vara rent “improduktiva“, betraktade som led i av kapitalets totala kretslopp – tänk bara på kapprustningen mellan spamrobotar och spamfilter, eller mellan vapensystem. Produktionen av sådana varor är en “död kostnad” (faux frais) för kapitalet som helhet, vilket inte hindrar att de inblandade företagen kan göra stora vinster. Alltså är det helt irrelevant att, som Ekis Ekman tycks vilja göra, framhålla appföretagens vinster som belägg för att digitaliseringen skulle bidra till en ökad profitkvot.

K292: Anteckningar från ett föredrag av Sveriges finansminister

Har suttit hela dagen på Halmstads stadsbibliotek. Framåt kvällen anlände, som av en händelse, Sveriges finansminister Magdalena Andersson. Jag bänkade mig bland åhörarna för att höra hennes föreläsning under rubriken “Sveriges ekonomi – när det blåser i EU och USA”.

Med tanke på rubriken var det påfallande hur frånvarande omvärlden var. Knappt något sades om hur den ekonomiska utvecklingen i EU och USA påverkar Sverige. Desto mer handlade om hur Sverige ska bli bäst i EU. Det verkar vara socialdemokraternas favorittävling: Europamästerskap.

Den internationella utblicken inskränkte sig i stort sett till att föredraget öppnades med en riktig slagdänga inom ekonomisk statistik: ni vet den där grafen av Branko Milanović som ska visa på globaliseringens vinnare och förlorare. “Elephant chart” kallas den ibland:


Magdalena Andersson har förstås rätt i att grafen riktar ljuset på hur arbetarklassen i OECD-länderna har släpat efter i den globala inkomstutvecklingen och att detta är en viktig bakgrund till högerpopulismens frammarsch.
Samtidigt är det en graf som är svår att översätta till kött och blod. Finansministern gjorde så gott hon kunde för att vara pedagogisk. Hon gav konkreta exempel på vad ökad inkomst kan betyda i praktiken för människor i Afrika: “Man kanske har fått en brunn så man slipper bära vatten så långt.” Det småkluriga är hur detta framsteg ska mätas i pengar. I vissa fall kanske människorna först har fått en inkomst i pengar, som de sedan har använt för att köpa borrning av en brunn.
Men i andra fall kanske staten har borrat den åt dem, eller så har de borrat den själva. Då måste Världsbanken räkna ut ett monetärt värde på den tjänst som brunnen levererar och addera detta värde i inkomststatistiken. Frågan blir då inte bara vilka “tjänster” utan pris som ska räknas in när man letar efter inkomstökningar, utan också vilka som eventuellt har försvunnit.

Låt säga att vattnet långsamt blir sämre, luften mer förorenad, klimatet mer oförutsägbart – så är det inte överallt, men på vissa håll. Bör då inte dessa försämringar, i konsekvensens namn, ges en imaginär prislapp som blir till en minuspost i inkomstutvecklingen för de berörda människorna? Ungefär som att den försämrade postgången hemma i Sverige i princip bör räknas som en typ av inflation, även om statistikmyndigheterna inte orkar bry sig.

Givetvis handlade inte denna sammankomst om att diskutera grundläggande frågor om ekonomins mätbarhet. Men dessa frågor finns ändå alltid under ytan och bubblade även här. En kvinna i publiken berättade om hur hennes högskoleutbildade dotter inte lyckas få något riktigt jobb utan bara en ändlös serie av praktikplatser. Dottern måste jobba 10–12 timmar om dagen och får bara ut 3000 kronor i månaden. “Är min dotter arbetslös eller inte?” frågade kvinnan.
Magdalena Andersson hade strax dessförinnan skrutit om hur Sverige har “den lägsta ungdomsarbetslösheten på 13 år”. Men hon kunde inte svara på om kvinnans dotter var arbetslös eller inte: “Det beror på vad hon svarar om SCB ringer”.
(Ja, så är det: “AKU är en individbaserad urvalsundersökning” där uppgifterna “hämtas in via telefonintervjuer”. Statistiken på ungdomsarbetslöshet bygger alltså på att människor kan nås via telefon. “Någon studie för att uppskatta det systematiska felet p.g.a. bortfall har inte gjorts på senare tid”, upplyser SCB.)

Socialdemokraterna har formulerat ett mål för arbetslösheten som inte är absolut utan relativt. Jag fick lust att fråga finansministern varför, men vågade inte begära ordet – delvis för att jag var osäker på vilken hybrid av halländska och stockholmska som skulle slinka ur min mun.
En absolut målsättning hade varit: Sveriges arbetslöshet ska ner till 5 %. Socialdemokraterna verkar till varje pris vilja undvika att nämna några procenttal. I stället upprepar de sin relativa målsättning: Sverige ska ha den lägsta arbetslösheten i Europa.
Enligt Eurostat finns det i dagsläget en lång rad länder som har lägre arbetslöshet än Sverige. Ska då Socialdemokraterna jubla om arbetslösheten i Tyskland och Tjeckien går upp? Då blir det ju lättare för Sverige att vinna Europamästerskapet. Men att på så vis följa en relativ målsättning är att överge all internationell solidaritet (och även all hänsyn till EU:s sammanhållning), till förmån för tanken på nationell konkurrens.

Kontentan av Magdalena Anderssons anförande var alltså att “när det blåser i EU och USA” blir det lättare för Sveriges ekonomi att vara bäst.