Rapporteringsskyldighet för högtalarmusik?

Ägnar mig i hög grad åt att skriva historien om Sami. Givetvis gör jag inte anspråk på att skriva hela historien om en organisation; en sådan typ av historieskrivning är inte bara dubiös utan framför allt tråkig. Eftersom jag skriver min historia i avhandlingsform orienterar den sig i stället efter vissa frågeställningar, men icke desto mindre handlar resultatet i ganska hög grad om Sami, en organisation som förefaller mig mycket intressantare än Stim som antas vara dess storasyskon. Och då går jag inte ens in på de senare årens finansiella härva utan håller mig till de mer principiella frågeställningar som följer av uppdraget att kanalisera pengar från högtalare till musiker trots att man varken vet vad som spelas i högtalarna eller vad som motiverar att en musiker ska få mer pengar än en annan.

Nå, jag läste ju nyligen SOU 2010:24 och skrev en rätt torr bloggpost om avtalslicenser. I samma utredning framkommer i förbifarten (s. 217-218, 232) en uppgift om Sami som fick mig att höja på ögonbrynen.

Till saken hör att Sami inte tecknar några avtalslicenser. Dess huvudsakliga uppgift är, som det beskrivs i utredningen, “att inkassera och fördela ersättning som artister och musiker enligt tvångslicensbestämmelsen i 47 § URL har rätt till när deras prestationer, som finns på ljudupptagningar, använts vid offentliga framföranden eller vid överföringar. /…/ För överföring på radio- och TV-området fördelas ersättningen på grund av nyttjanderapporter som visar vilka inspelningar som faktiskt använts. Beträffande offentliga framföranden baseras ersättningen på ett statistiskt underlag, av kostnadsskäl.”

Tydligen är det bara “av kostnadsskäl” som Sami inte loggar all musik som hörs överallt: från närlivsbutikens radioskval till nattklubbens DJ-set. En sådan loggning skulle onekligen möjliggöra en rättvisare fördelning av Sami-ersättningar än vad som är fallet idag, även om vi inte ska inbilla oss att det någonsin kan handla om en objektiv rättvisa. Låt oss ponera att kostnaderna inte vore ett problem. Hur skulle då Sami praktiskt kunna lösa loggningen? Jag ser tre hypotetiska metoder framför mig.
1. Alla affärsidkare och kulturarrangörer som betalar pengar från Sami åläggs att även fylla i detaljerade rapporter om vad som spelas. Ett litet kafé där personalen spelar musik från en privat mp3-spelare måste alltså lämna rapport om exakt vilka låtar som har spelats. Kontrollanter från Sami gör stickprov och kan utdöma en straffavgift vid felrapportering.
2. Sami anställer ett hundratusental kontrollanter som placeras ut i varje lokal som har en musiklicens från Sami. Där får de sitta dagarna i ända och notera exakt vilken musik som spelas, så att inga tveksamheter uppstår. (Vi ponerade ju att kostnader inte var något problem!)
3. Sami inför som villkor för musiklicens att det i berörd lokal installeras en mystisk svart låda. Lådan skulle via “akustiska fingeravtryck” identifiera all musik som spelas i lokalen och rapportera in detta till Sami. Visserligen vore det liktydigt med storskalig buggning och det ges inga garantier för att Sami inte även avlyssnar folks kafésamtal. Men det vore utan tvivel det mest kostnadseffektiva sättet att uppnå en tillförlitlig rapportering.

Att jag tar upp detta är för att Sami nu uttrycker vissa krav på ändrad lagstiftning. Jan Rosén väljer dessutom att föra vidare dessa krav i SOU 2010:24 med en kommentar om att de “inte omfattas av utredningsdirektiven, varför de får ses över i andra sammanhang”. Därför finns det skäl att ta dem på allvar och fråga sig vad de innebär. Sami anför följande:

Tvångslicenslösningen i 47 § URL är inte längre motiverad utan den kan ersättas av en avtalslicensbestämmelse. /…/
Vidare önskas bestämmelser om rapporteringsskyldighet för nyttjanden enligt 47 § URL, vilket skulle underlätta den kollektiva förvaltningen. Dessutom bör 47 § URL ändras så att nyttjande endast får ske efter att betalning erlagts. I dag inkasseras ersättningen när prestationerna redan använts och krav får hanteras som en vanlig civilrättslig fordran. Det vore bättre om lagens sanktionsbestämmelser vid intrång var tillämpliga även på nyttjanden enligt tvångslicensbestämmelsen.

Såvitt jag kan utläsa vill Sami växla upp från ersättningsrätt till ensamrätt. Därmed skulle de likställas med Stim. Ersättningsrätt betyder att det i slutändan är domstol som sätter priset. En ensamrätt skulle ge Sami möjlighet att, likt Stim, själva sätta ett pris på sina musiklicenser. Den kaféinnehavare eller radiostation som spelar musik utan att betala detta pris kan då bli föremål för polisutredning och dömas för brott.

Men det riktigt intressanta är ordet “rapporteringsskyldighet”. Sami kräver uttryckligen att lagen ska ålägga varje litet kafé att leverera loggar över varje enskild låt som spelas i dess högtalare. Det är svårt att se hur detta skulle kunna genomföras annat än genom den “svarta lådan”.

Alternativt går det att tänka sig att Sami visar barmhärtighet och är frikostiga med att beviljar dispens från rapporteringsskyldighet. De skulle exempelvis kunna säga att kaféet på hörnet och DJ:n på klubben slipper rapportera varje låt som spelas, men att de stora butikskedjor som satsar på standardiserad skvalmusik får uppge vilken radiostation eller skvalföretag som det rör sig om, så att Sami kan inhämta informationen därifrån. På den vägen kan Sami få in mer data, men knappast uppnå en rättvisare fördelning. Snarare pekar en sådan lösning mot ännu större snedfördelning till förmån för topplistemusiken.

Begreppet “rapporteringsskyldighet” har tidigare använts av Klys och Copyswede (2001, 2003, 2004), då främst i anslutning till 18 § URL som rör kopiering av kompendier till undervisningsverksamhet. Organisationerna passade då på att slänga in att “detsamma bör gälla övriga tvångslicenser i URL, t ex tvångs-licensen i 47 § för användning av ljudupptagningar för offentligt framförande”. De ägnade inte ett ord åt de praktiska konsekvenserna. Att ålägga kaféer att logga all musik som spelas är, dogmatiskt betraktat, inte konstigare än att ålägga lärare att fylla i en blankett vid kopiering av terminens kompendium.

Vad är det då som Sami och Jan Rosén vill uppnå genom att väcka tanken på rapporteringsskyldighet? Nej, jag tror inte att de är intresserade av att bugga varje kafékonversation. Jag tror inte ens att den varianten kommer att införas. Möjligtvis kommer den att övervägas för att avfärdas i ännu en av dessa balansakter mellan upphovsrätt och privatliv vars resultat gissningsvis blir en halvmesyr av ovan skisserat slag, som inte För fördelningskomplexet en tum närmare rättvisa men däremot snärjer in det i en allt mer ogenomtränglig väv av paragrafer som döljer dess kulturpolitiska funktion.

12 kommentarer ↓

#1 Viktualiebrodern on 14 April 2011 at 12:28 pm

I den tidiga närradions historia var varje sändande förening/entitet skyldig att räkna minuterna spelad musik. Det var ett skitjobb. Sedan blev fördelningen på inbetalade pengar ändå efter SR:s mix.

Så decentraliserad rapporteringsskyldighet är inget nytt.

Vi var förresten i Berlin i helgen. Det är bästa tiden nu, innan die schwüle Hitze kommer i juli. Passa på och njut!

#2 Rpmln on 14 April 2011 at 4:26 pm

Off topic: Vad hände med dina flattr-knappar?

#3 avadeaux on 14 April 2011 at 5:22 pm

Man kan ju lätt koppla in den svarta lådan till ljudanläggningen, så att den bara kan lyssna efter vad som spelas. Det vore väl faktiskt klart möjligt att göra, automatisk igenkänning av musikinspelningar lär fungera utmärkt numera. Det är förmodligen ett kostnadseffektivt sätt för caféägarna att sköta loggningen, för övrigt, ifall de avkrävs rapportering.

#4 Rasmus on 14 April 2011 at 8:04 pm

avadeaux: Det har du förvisso rätt i. Med en svart låda inkopplad i varje ljudanläggning blir det i hög grad en ren kostnadsfråga. Sami (gissningsvis i samarbete med Stim) kommer givetvis att vilja överföra denna kostnad på den som vill spela musik. Det torde dels röra sig om en engångskostnad för själva lådan, dels om en månadskostnad för identifieringen. Existerande databaser för akustiska fingeravtryck är, såvitt jag vet, proprietära. Därför kan vi också utgå från att det bli sluten källkod i lådan. Så länge den är påslagen kan vi då inte veta vem som får del av ljudet som passerar. Frågan om integritet lär därför i någon mån aktualiseras: tänk t.ex. en restauranglokal som även hyrs ut till konferenser, där samma ljudanläggning används. Problemet kan väl lösas genom att lådan stängs av, fast det lär bli rätt svårt att uppfostra alla till att komma ihåg att det är jättejätteviktigt att sätta på den svarta lådan igen.

Förresten – vad vet vi om vad som händer med musiklistorna för radio etc. som redan idag inkommer till Sami och Stim? Intuitivt skulle jag tro att de som organisationer har viss integritet och inte säljer informationen vidare till högstbjudande. Men det kan inte uteslutas. Och förr eller senare skulle jag gissa att de på något vis faller för frestelsen – åtminstone om de sitter på platsspecifik information. Fatta att kunna tracka hur en låts popularitet sprider sig mellan olika delar av landet, olika stora orter, olika tider på dygnet, olika typer av ställen, etc. Klart att det finns företag som vill betla för den informationen!
(Här vore det oerhört intressant att höra vad Daniel Johansson har att säga. Jag har på känn att han har konkreta exempel som är relevanta i sammanhanget.)

Rpmln: Jag ser Flattr-knapparna just nu. Ibland verkar de däremot inte laddas eller laddas långsamt, vilket jag tror kan skyllas på Flattr.

#5 R on 14 April 2011 at 8:43 pm

En ’tillräckligt bra och automatiserad’-lösning är kanske att istället för identifierande avlyssning förutsätta att musiken som spelas (är i digital form och) är försedd med taggar/meta innehållande artist/låtnamn som sänds vidare. Ungefär så att den musik som spelas skrobblas.

#6 johan Ronström on 15 April 2011 at 2:00 am

En annan lösning är ju att musiken måste spelas genom en tjänst som scrobblar centralt (Läs spotify) för att alla andra lösningar är orimliga av kostnadsskäl. Huu, får rysningar bara av att tänka på det.

#7 johan Ronström on 15 April 2011 at 2:02 am

Å nu såg jag att R just skrivit det :-)

#8 Lars Aronsson on 15 April 2011 at 9:18 am

Som dystopi betraktat, går det här blogginlägget bara halva vägen. Det räcker förstås inte att varje varuhus och högtalare ska rapportera in vilken skvalkanal som återges. De måste också rapportera in hur många åhörare som befinner sig inom hörhåll och vilken grad av uppmärksamhet dessa riktar åt det spelade. Kafékonversation sänker ersättningen (kanske även ljudvolymen?), men om många sitter tysta och lyssnar, så måste kaféet betala mer.

Men varför stanna vid musiken? Om kaféet har tapeter eller gardiner med konstnärligt utformat mönster, så måste kaféet rapportera in hur många av gästerna som sitter och stirrar in i väggen, och betala in ersättning till Svensk form eller liknande designforum.

I tredje steget måste gästernas designerkläder, dyrare handväskor och frisyrer, i den mån de beundras av andra besökare, också bokföras på respektive märke och frisérsalong. De frisörer som nyss grämde sig över att behöva betala STIM-pengar för radioskvalet, kommer alltså att kompenseras när folk på stan vänder sig om för att beundra deras vandrande kreationer. Uttrycket “det sade bara klick” kommer att ersättas av “det sade bara klirr” (i kassan).

#9 Daniel on 15 April 2011 at 1:13 pm

Rasmus! Var får Sami och Stim får sina pengar ifrån? Ledande fråga, naturligtvis, men jag tror att många inte helt vet. Hur mycket betalar en näringsidkare för musiken? Vad kostar det?

Med den kunskapen får frågan ytterligare en dimension för någon som inte vet.

#10 avadeaux on 15 April 2011 at 4:12 pm

Lars Aronsson: Intressant tanke, men att betalningen ska bestämmas av hur mycket cafégästerna lyssnar tycks mig baserat på att det är de som är konsumenterna. Det är ju caféägaren som betalar, vilket torde betyda att det är caféägaren som är konsumenten, och betalningen bör då baseras för nyttan för caféägaren, inte för gästerna. Idealiskt skulle betalningen utgå från hur mycket mer pengar caféet drar in med musiken än det skulle gjort utan, men det blir en svår beräkningsuppgift.

Sedan kan man naturligtvis utöver detta ta betalt av gästerna baserat på hur uppmärkssamt de lyssnar. Fast inte heller då är det självklart rätt kriterium. Det är kanske en rimligare modell att alla som befunnit sig inom hörhåll för musiken bör betala för den. De har ju trots allt haft möjlighet att njuta av musiken, och det bör de kunna göras betalningsskyldiga för. Lyssnar de sedan inte så får de ju skylla sig själva!

#11 Björn Persson on 16 April 2011 at 1:10 am

Månntro om man vågar hoppas att insamlingssällskapen snart lyckas göra sig så besvärliga att butiksägarna får nog och stänger av, så att vi äntligen slipper skvalet?

#12 COPYRIOT | Om Jan Roséns småfilande på upphovsrättslagen on 18 April 2011 at 12:37 am

[…] Rapporteringsskyldighet för högtalarmusik? […]

Kommentera