Mussolini och den korporativa staten

Inlägget som bringade i ljuset att skivbolagslobbyn Ifpi grundades år 1933 i det fascistiska Italien väckte ju viss uppmärksamhet – inklusive en fullt befogad skepsis kring faktauppgiftens relevans. Med sikte på att framöver få ihop en mer genomarbetad artikel, ska här i två inlägg en kontext till frågan presenteras, byggd på befintlig forskning.
Syftet är att förstå varför just Mussolinis Italien blev ett så viktigt land i det tidiga arbetet för att ta fram ett särskilt rättsskydd för skivbolag. Syftet är alltså inte att smutskasta Ifpi eller att använda ordet “fascism” som synonym med allmän ondska.

Först en rekapitulation av Mussolinis styre. Det startar i oktober 1922 med marchen till Rom. Maktövertagandet skedde inom ramen för konstitutionen och det parlamentariska systemet bibehölls till en början.
Fascisternas politiska program förblev hyfsat oklart under de första åren, 1922-25. Som första finansminister utsågs Alberto De Stefani, som för egen del inte var fascist utan liberal. Italiens ekonomiska politik präglades under dessa år av skattesänkningar och privatiseringar.

Från 1925 serverades andra bullar. Fascisternas mord på Giacomo Matteotti sommaren 1924 får ses som upptakten. I januari 1925 inledde Mussolini en systematisk nedmontering av parlamentarismen, förklarade Italien som en enpartistat och utnämnde den militante Roberto Farinacci till fascistpartiets generalsekreterare. Samma vår höll fascistiska intellektuella en betydelsefull kongress i Bologna, där liberalismen förkastades hårdare än tidigare och det fastslogs att fascismen måste skapa en helt egen kultur. Ett exempel på detta är införandet (1926) av en ny fascistisk tideräkning, där marchen mot Rom i oktober 1922 förklarades som starten på “år ett”. [Cannistraro].

Åren 1925-27 utgjorde en övergångsfas, där Mussolini skärpte makten på alla plan. Fascistpartiet fick faktiskt inte någon särskilt framträdande roll i den nya staten, vilket utgör en viktig skillnad gentemot Hitlers Tyskland och Stalins Sovjet. (Bland annat därför insisterar Hannah Arendt på att det fascistiska Italien inte var totalitärt, utan snarare ett traditionellt envälde.) Snarast såg Mussolini till att spela ut statens och partiets makthavare mot varandra, för att kunna stärka sitt eget grepp.
Samtidigt som Italiens diplomatkår “fascistiserades” uppifrån, inordnades fascistpartiet gradvis som en del i statsapparaten. [Caprariis] Staten var inte partiets redskap (som i Hitlers och Stalins stater), utan partiet var statens redskap.
Efter maktövertagandet hade Mussolini tillsatt en kommision under filosofen Giovanni Gentile för att komma upp med förslag på en ny fascistisk konstitution, och den 5 juli 1925 hade han meddelat sina slutsatser angående statens natur:

The Fascist State is the sovereign state, sovereign in fact, not in words. /…/ the State, like every moral force, finds its limits only in itself. /…/ The ends of the State are not those of any particular citizen, nor of any class of citizens, nor of the sum total of the mass of individuals who, at a particular time, live on the territory of the State
[Steiner]

Fram växte en teori om “den etiska staten”, stato etico, staten som är sitt eget syfte. Viktigt att förstå är hur “staten” i fascistisk bemärkelse betyder så mycket mer än vad som vanligen läggs i begreppet. För det första inbegriper staten, fascistiskt betraktat, sin egen historia och sin framtid. För det andra strävar den efter att integrera alla samhällssfärer. Staten är inte en politisk entitet, utan ett andligt väsen, större än summan av sina delar.
Den nya strafflag som infördes 1927, pådriven av justitieministern Alfredo Rocco, utgick från att brott mot familjen och den allmänna moralen kunde ses som brott mot staten. Detsamma gällde, förstås, även strejker och andra fackliga stridsåtgärder. Arbetsdomstolen som inrättades 1926 utsträckte statens suveränitet till att gälla alla relationer på arbetsmarknaden. [Roberts]
Arbetsfördraget, La Carta del Lavoro, introducerade korporativismen som princip för den fascistiska staten i början av 1927. “Arbete, i alla sina former – intellektuellt, tekniskt och manuellt – är en plikt gentemot samhället”, inleds andra punkten. Arbetsfördraget fastslår vidare att privat företagande är mest effektivt, och lovade garantier för att skydda såväl arbetares som arbetsgivares intressen. [Stone]
“Arbetslinjen” förefaller som ett lämpligt samlingsbegrepp för den övergripande principen i uppbygget av den korporativa staten, som nu inleddes på allvar.

Korporatismen innebär att politiskt deltagande i staten inte sker i egenskap av medborgare (via en parlamentarisk representant), utan i egenskap av producent, företrädare för en ekonomisk roll. Åtminstone i teorin – i praktiken blev korporationerna snarare till rådgivande organ kontrollerade av statens tjänstemän. Hur den korporativa principen skulle förstås råde det fortsatte skilda meningar om. Historikern David D. Roberts har påpekat att de många ledande fascister som hade sin bakgrund i Italiens syndikalistiska rörelse tenderade inte att hålla med Alfredo Rocco, som inledningsvis fungerade som det korporativa statsbyggets arkitekt:

For Rocco, corporativism was, most obviously, a means of disciplining the unions, but ultimately also of mobilizing and regimenting Italians for production – and imperialism. But syndicalists like Panunzio and Olivetti differed explicitly, portraying corporativism as a system for enhancing popular political capacity through more constant and direct involvement in public life. /…/
It should be pointed out, however, that this understanding of corporativism was overtly totalitarian; now even economic roles were to be experienced as political, and public participation would be direct and constant, like it or not. But the conception was still not rigidly élitist like Rocco’s. The system demanded the participation of all producers in institutions which would enjoy greater autonomy than Rocco envisioned.

Övergångsfasen präglades också av flera centraldirigerade ekonomiska satsningar, formulerade i militärt språkbruk. Efter en dålig skörd 1925 inleddes “slaget för vete” som skulle göra Italien självförsörjande på spannmål. I augusti 1926 proklamerade Mussolini “slaget för liran”, en utdragen deflationspolitik som även inbegrep återanslutning till guldmyntfoten, syftande till att höja den italienska valutans relativa värde – i prestigesyfte, eller för att ge rustningsindustrin billigare importer, hur som helst med en ekonomisk tillbakagång som resultat. År 1927 inleddes så “slaget för födslar”, där staten uppmuntrade tidiga äktenskap och kriminaliserade homosexualitet.

Under 1927 fick Mussolini till slut ett totalt grepp om både inrikes- och utrikespolitik. [Caprariis]. En period av stabilisering tog vid, åtminstone tills den världsomspännande ekonomiska krisen slog hårt mot Italien från 1931. Året efter lät Mussolini publicera “det närmaste ett officiellt ideologiskt ställningstagande som fascismen producerade” [Roberts]. Fascismens doktrin, som till större del spökskrevs av Giovanni Gentile, tar avstånd från pacifism, socialism, demokrati och liberalism, samtidigt som det betonas att fascismen är en revolutionär och spirituell rörelse, inte en reaktionär eller konservativ.

Ännu ett år till, och vi har hunnit fram till 1933 – året då företrädare för den internationella fonogramindustrin samlades i Rom för att bilda Ifpi. De återkom, som sagt, för ännu en konferens 1934. Vid det laget, efter över ett decennium av fascistiskt styre och det officiella upphöjandet av korporativismen som princip för alla samhällets områden, kunde det knappast råda någon tvekan för de besökande skivbolagsbossarna att det var ett speciellt land de kommit till. Samtidigt måste det betonas att det under åren 1933-34 ännu inte fanns någon klar koppling mellan Mussolinis Italien och Hitlers Tyskland.

Vändpunkten kom under år 1935. På våren hade Frankrike, Storbritannien och Italien enats i den så kallade Stresafronten – med udden mot det rustande Tyskland. Italiens allt mer aggressiva utrikespolitik gjorde dock alliansen kortvarig. Vändpunkten kom hösten 1935, då Italien senapsgasade till sig Etiopien med start i oktober 1935. Nationernas Förbund fördömde Italien, som svarade med att dra sig ur organisationen, vilket påskyndade formationen av axelmakterna inför andra världskriget. Axeln Rom-Berlin stärktes. År 1936 ingrep Italien på Francos sida i spanska inbördeskriget.
Samma år uppges Mussolini ha gjort sina första offentliga utfall mot judarna. När han 1938 fråntog de italienska judarna sina medborgerliga rättigheter var det en eftergift gentemot de starka påtryckningarna från Hitler, och en åtgärd som stora delar av fascistpartiet skarpt ogillade.

Ifpis möten ägde alltså rum innan det nazistiska inflytandet slagit sina klor i Italien. År 1939, när det Internationella institutet för privaträttens unifiering i Rom utsåg den kommitté vars arbete efter kriget lade grunden för Romkonventionen, var läget mycket annorlunda. Även om det får noteras att kommittén lär ha präglats av en antisemitisk utrensningsprocess, är dock inte frågan om Hitler-influenser det relevanta i detta sammanhang, utan i vilken mån som den korporativa statens ideal kan ha satt prägel på immaterialrättens senare utveckling.

En fråga som då måste ställas är också i vilken mån Mussolinis regim alls var intreserad av att exportera fascismen till omvärlden. Svaret måste typiskt nog bli att det varierade efter förutsättningarna. Under fascistregimens allra första år uppmuntrades bildandet av Fasci all’Estero, aktivistgrupper för italienare bosatta i utlandet, vilka snart hamnade i konflikt med Italiens utrikesdepartement och dess kår av karriärdiplomater. Fasci all’Estero lade 1925 fram förslaget om att bilda en fascistisk internationel, vilket vid den tidpunkten fick nobben av Mussolini, som samma år försäkrade inför en norsk journalist att fascismen “inte är för export”. Först några år senare, efter att partiet och dess utlandsorganisation hade oskadliggjorts genom inkorporering i staten, började Mussolini på allvar att tro på fascismen som universellt öde för världens mänsklighet. [Caprariis]

I USA, med dess många italienska invandrare, väcktes farhågor om att Mussolini höll på att skapa en femtekolonn i Amerika, kulminerande i november 1929 med artikeln Mussolini’s American empire publicerad i Harper’s. Farhågorna riktades kanske inte så mycket mot fascismen som ideologi, som mot den italiensk-amerikanska minoriteten. Hur som helst ledde de till att kongressen tillsatte en särskild utredning. [Caprariis]
Som kuriosa kan förresten nämnas att när italienskättade James Caesar Petrillo, då ledare för Chicagos musikerfack, mot slutet av 1930-talet trappade upp kampen mot den mekaniska musiken (lär mer här [pdf]) – då kallades han allmänt för “The Mussolini of Music“, ett epitet som vissa källor uppger att han själv tyckte om.

Som en liten inblick i hur omvärlden såg på den korporativa staten, kan vi läsa vad två auktoriteter inom internationell rätt skrev åren 1936-37.
H. Arthur Steiner vid University of California kunde knappt lägga band på sin entusiasm när han 1936 i Columbia Law Review beskrev den fascistiska rättsuppfattningen och hur den från grunden omdefinierat begrepp som Lag, Samhälle och Stat. Han menade att fascismen kunde förstås som en “tillämpad neo-hegelianism” där Giambattista Vicos avfärdande av naturgivna rättigheter spelade en central roll.

Fascist writers have, with Vico’s aid, eliminated the remaining vestiges of contract theory of the State upon which Hobbes, Locke, Rosseau and the authors of the Declaration of Independence relied so greatly. /…/ The Fascist corrective is found in Aristotle’s conception of man as a political animal, unimaginable outside of the political state. /…/ The Fascist state is the first and ultimate reality; enlarging upon Aristotle, Fascist philosophers have been able to establish the priority and superiority of the State in relation to the individual.
/…/
Fascism is founded upon a distinctive and conscious conception of the absolute and omnipotent State. This conception has emerged from a realistic appreciation of the necessity of creating an authority strong enough to reconcile the centrifugal forces at work within modern soiety. The individual, “who no longer counts as such”, may claim no rights against the State in whose service he is automatically enrolled at (if not before) birth. /…/ Law cannot be separated from the State any more than the State can be separated from law. /…/ In a dynamic society, law must not become static, and for this reason can never be regarded as subject to immutable, superior standards. The State creates its own morality.

Så långt pro-fascisten H. Arthur Steiner i Columbia Law Review, december 1936. Hans kollega Julius Stone, som skrev i Modern Law Review precis ett år senare, var däremot djupt kritisk till hur fascisterna upphöjde Staten till ett självändamål. Samtidigt är det intressant hur i den korporativa staten såg många uttryck för modernitet, som han menade att även demokratierna skulle bli tvungna att ta till sig, som en följd av ekonomins allmänna utveckling.

the fascist economic legal programme is but one example of the changes wrought by economic development in the scope and machinery of social control through law the world over; that most of the changes which Fascism professes to sponsor were sponsored long before in democratic countries;
/…/
Let it be assumed therefore that the paper achievements of Fascism are to be taken as the standard of the change which social control through law must undergo to meet the needs of a complex economically organised society.
/…/
the fascist governmental machine, /…/ is only attempting to do what every complex economically organised society has found it necessary to do. But the negative side of Fascism must be pointed out if a fair picture is sought. The strong state is not only a means of making necessary adjustments. It is also an end in itself.

Vad som förenar både H. Arthur Steiner och Julius Stone är hur det sociologiska perspektivet får dem att se den korporativa staten som uttryck för en realistisk respons på samhällslivets utveckling. Steiner understryker behovet av en absolut suverän stat för att hålla samman “det moderna samhällets centrifugalkrafter”. Stone
hänvisade till Durkheims teori om den tilltagande arbetsdelningen som motiv för att den höga nivå av komplexitet som ekonomin uppnått kanske nödvändiggjorde korporativa inslag i staten. För både Steiner och Stone framstod alltså fascismen som ett slags sociologism.

Fascisterna själva var mer skeptiska till att beskriva sin rörelse som följden av en linjär samhällsutveckling. Bland andra Giovanni Gentile och Alfredo Rocco underströk att fascismen inte byggde på någon dogm, att fascistiska teorier bara är ex post facto-förklaringar till “fascismens handlingsfilosofi”. Forskningen om fascismen har också präglats av dispyter kring frågan om huruvida fascismen hade en sammanhållande ideologi eller ej, en fråga som i detta sammanhang är av mindre betydelse. Här ska vi ju belysa möjliga korporativistiska influenser på det framväxande systemet för exklusiva rättigheter för skivbolag. Om detta inlägg gav ett mer allmänt och rättsfilosofiskt ramverk, kommer nästa att ta sig an hur det fascistiska Italien hanterade frågor om upphovsrätt och teaterpolitik.

Refererad litteratur:

• Cannistraro, Philip V: “Mussolini’s Cultural Revolution: Fascist or Nationalist?“, Journal of Contemporary History, Vol. 7, No. 3/4, (Jul. – Oct., 1972), pp. 115-139
  
• de Caprariis, Luca: “‘Fascism for Export’? The Rise and Eclipse of the Fasci Italiani all’Estero“, Journal of Contemporary History, Vol. 35, No. 2, (Apr., 2000), pp. 151-183
  
• Roberts, David D.: “How Not to Think about Fascism and Ideology, Intellectual Antecedents and Historical Meaning“, Journal of Contemporary History, Vol. 35, No. 2, (Apr., 2000), pp. 185-211
  
• Steiner, H. Arthur: “The Fascist Conception of Law“, Columbia Law Review, Vol. 36, No. 8, (Dec., 1936), pp. 1267-1283
  
• Stone, Julius: “Theories of Law and Justice of Fascist Italy“, The Modern Law Review, Vol. 1, No. 3, (Dec., 1937), pp. 177-202