Karlstadföretaget MusicPartner Nordic AB säljer skvalmusik till butiker, flygplatser och träningsanläggningar. Senaste årsredovisningen meddelar:
Bolaget har sedan starten lagt stor prioritet på att bygga upp ett väldokumenterat musikarkiv som är uppbyggt efter mjuka värden som t.ex. möjlighet till associationer och upplevd komplexitet.
Spännande.
Skvalbranschen verkar gå bra. Nyligen anlitades MusicPartners exempelvis av Telia för att leverera en ljudkuliss till deras kräksreklam. Senaste kunden är elektronikkedjan Expert, som under den pågående julhandeln låter MusicPartner-skval rulla i 30 av sina butiker.
Varje titel är klassificerad utifrån känsloläge och till exempel takt, tonläge och intensitet. Känsloläge handlar om sådant som om musiken är aktiv eller passiv och positiv eller negativ.
– Den modell vi utarbetat för att klassificera låtarna är en förutsättning för att rätt musik ska kunna spelas i rätt miljö vid rätt tillfälle. Ett av grundproblemen med julmusiken är att det är samma titel som görs av många artister. Vi såklart väljer bara ut den bästa versionen av de traditionella titlarna och kryddar med det som fortfarande överraskar. Det får kunderna och även personalen att trivas och när de trivs så stannar de längre och handlar mer. Vi väljer helt enkelt musik som säljer, säger Fredric Stenwreth, vd för MusicPartner.
MusicPartner och Expert har dessutom köpt sig en forskare, professor Anders Gustafsson vid Centrum för tjänsteforskning på Karlstads universitet, som ska hjälpa skvalbranschen att finslipa sina tjänster. Han säger till radion att han behåller sin integritet som forskare.
– Jag har förstås tänkt på etiken, men samtidigt kan ju forskningen ge butiker där kunderna trivs bättre. Och det är ju positivt, menar han.
Så som svaret är formulerat, låter det onekligen som att det positiva väger upp någonting som trots allt är etiskt tveksamt. Som om möjliga positiva tillämpningar hade någon som helst forskningsetisk relevans.
Vad som ska undersökas är heller knappast hur man får folk att trivas, utan hur man får folk att köpa fler prylar. Att köplust skulle vara en indikator på allmän lust är en underlig teori.
För en månad sedan bloggade jag om det tristessindustriella komplexet:
Skillnaden mellan bra och dåliga kaféer, sa jag i en intervju för ett tag sen, indikeras av musiken (om musik förekommer). Inte så mycket vad som spelas, utan hur. På ett bra kafé vet man att någon som står där och jobbar har valt musiken – inte för att tillfredsställa så många som möjligt, utan utifrån sin egen passion som vill kopieras. /…/ Majoriteten av kaféerna är de usla, de som fylls av skval.
Fredric Stenwreth, vd och huvudägare i MusicPartner, är förstås av annan uppfattning. Visserligen verkar hans företag ännu inte ha gett sig på att skvalifiera just kaféer, men hela affärsidén går ut på att eliminera ansvar och producera platslöshet (Manifestet, §20-21).
Det största felet som butiker gör är att låta personalen själva bestämma över musiken, säger Fredric Stenwreth.
– Ofta är musiken som personalen tycker håller igång dem inte passande för kunderna. De är där cirka femton minuter, på den tiden ska de hitta, prova och köpa kläder. Har du känt någon gång att du bara inte orkar prova? Det har förmodligen att göra med att det finns för många olika intryck i butiken.
Citatet kommer ur Karin Arbsjös högintressanta artikel om skvalet i Malmöbutikerna, som gick på Sydsvenskans kultursida tidigare i år. Läs den! En lustig sak är att Fredric Stenwreth på två ställen citeras som sägande “instrumentell musik”, när han uppenbarligen menar “instrumentalmusik”. Skvalmusik är ju per defintion instrumentell, oavsett om någon sjunger eller inte.
9 kommentarer ↓
Det där är verkligen en intressant bransch. Jag satt idag på ett kafé där något slags spotify-playlist rullade om och om igen. Det var så längesedan jag upplevde “bakgrundsmusik” att hela fenomenet kändes främmande och underligt. Jag älskar musik och spelar mycket själv, men jag kan inte ha musik på när jag arbetar – jag blir lätt distraherad och lyssnar aktivt, börjar sjunga eller trumma etc. När reklamdamen sedan bröt in och ropade att “i höst har det kommit jättemycket nu musik!”, då framstod verkligen hela musikamningshetsen som pervers. Jag håller med om det du skrev häromdagen om oral fixering.
Jag är nog av uppfattningen att det spelas för mycket musik överallt i allmänhet, och jag undrar vad man tänker sig att det skulle få för konsekvenser om man inte spelade någon musik i exempelvis ett kafé eller en klädaffär. Skulle besökarna känna sig uttråkade då? Eller skulle de bli misstänksamma på något sätt?
Tycker också att det kan vara relevant att (som Anders Johansson) fråga sig om vi verkligen behöver ny musik hela tiden. Det är en utmaning att försöka föreställa sig vad som skulle hända om det fr.o.m. imorgon inte såldes någon mer musik.
Men även här finns det personer som menar att gratis skvalmusik är gott. Dessa kan man till exempel hitta här: http://radio.wolnemedia.net/
Jag fick avsmak för MQ (som fortfarande sitter i efter flera år) när jag besökte deras butik på Mobilia i Malmö och det spelades Niklas Strömstedt i högtalarna. För mig signalerade det tydligt att jag inte hörde hemma där. Jag utgick från att musiken var centralstyrd, men nu börjar jag undra om det ändå kan ha varit den lokala butikspersonalen som valt. Ovetskapen lamslår mig så att jag blir helt oförmögen att tycka något i skvalmusikfrågan.
Jag glömmer aldrig när jag stegade in på en vägkrog och fick höra “Strange Fruit” med Billie Holliday. Maten var ok, inte mer, men musiken gjorde att jag bestämde mig för att åka dit så ofta jag bara kunde.
Mindre än ett år senare hade innehavarna bytts ut. Och musiken. Tyvärr misstänker jag att Stenwreth har rätt – bra musik säljer inte.
Bittert.
Det händer att jag går omkring med hörselsnäckor i öronen, fast utan musik. Som ett slags socialt accepterade öronproppar. De är dock inte riktigt tillräckligt effektiva på att stänga ute ljud om jag inte själv spelar någon musik.
Frågan är vilken musik jag vill misshandla så att jag associerar den med upplevelsen av att gå på MQ och handla skjortor.
Ibland har jag på mig rejäla öronproppar för att effektivt stänga ut all form av ljud. Det är en lätt surrealistisk upplevelse att vandra runt i ett (nästan) helt tyst Göteborg i morgonrusningen. Enda man hör är sina egna hjärtslag, fotsteg, andetag, lätt tinnitus och en dämpad avart av värsta larmet. Meditativt.
I brist av stimuli börjar medvetandet producera sin egna musik och ljud, och jag kan faktiskt höra musik i tystnaden. Oftast är det fragment av musik som avnjutits tidigare i veckan, men oftast uppstår det märkliga hybrider av stycken; Dimmu Borgir blandas med texter från The Incredible String Band ungefär. Vid väldigt exklusiva tidpunkter kan även helt “ny” musik uppstå och föras ner med hjälp av visslingar i en ständigt närvarande diktafon. En slags neuronernas symfoni.
Jag skulle vilja se ett experimentellt kafé där den totala tystnaden äger rum, eller ja, där sensorisk deprivation äger rum snarare. Obligatoriska öronkåpor. Biblioteks-tystnad utannonseras barskt med stora skyltar på väggarna. Kroppsspråk och ögonkontakt blir plågsamt uppenbart och det enda mediet för kommunikation.
Inlägget får mig att tänka på hamburgerkedjan Max som spelar “svensk” musik för att markera hur svensk kedjan är. Vilket i sin tur får mig att tänka på den förre djurgårdstränaren Jeglertz som på frågan vilken musik han lyssnar på svarade “svensk”.
Intressant post! Har inte så mycket att tillägga, men kan varmt tipsa om Mario Lanza’s fördjupning i skvalmusikens historia http://www.press.umich.edu/titleDetailDesc.do?id=8718
Det ska även finnas en finsk dokumentär i ämnet, “Thank you for the music” av Mika Taanila, som nån gärna får tipsa om hur man får tag i.
Joseph Lanza, inte Mario Lanza :)
Kommentera