Entries from March 2011 ↓

Sista mars betyder sista dagen på min föräldraledighet som nu pågått i sisådär åtta månader. Jag behöver knappast påpeka att det har varit en händelserik tid. Att tiden även varit bloggrik är i sammanhanget en petitess, fast det kan ändå påpekas att det nu blir ändring på den saken.
Från nästa vecka kommer det att under en tid bli betydligt mer sparsmakat här på bloggen. Då är jag tillbaka som doktorand och avser lägga hela dagarna på att skriva klart den där avhandlingen, vars knutar det kan sägas brinna i. Jag kommer att göra detta med bas i Berlin (Pankow) dit jag far med familjen på söndag. Sådan är i korthet min planen för andra kvartalet 2011: april, maj, juni.

Årets andra halva är mer av ett oskrivet blad, som jag nämnde vid nyår. Till sensommaren utkommer jag emellertid med en bok, som också redan nämnts här. Förhoppningsvis följer avhandlingen inte alltför långt därefter – men tills vidare avhåller jag mig från mer exakta prognoser. Ännu är jag inte tillbaka i arbetslivet utan avnjuter föräldraskapets skapliga utanförskap.

Svensk Scenkonst, branschorganisation för arbetsgivare inom scenkonstsektorn, vill initiera en idédebatt om scenkonsten. För detta syfte har de låtit Hybris konstproduktion bjuda in en serie skribenter vars texter publiceras på nätet och sedan samlas i en debattbok.

Jag fick i uppdrag att problematisera det allt mer framträdande branschtänket i kultursfären, vilket krävde en hastig historisk återblick som löper ända från skråväsendets upplösning, via den fackliga rörelsens konsolidering till dagens politiska förväntningar att varje konstart ska kunna begrava alla intressemotsättningar för att tala med en enad röst. “Förväxla inte konsten med branschen“, blev rubriken på min text.

Igår gick jag till en bokhandeln för att köpa en anteckningsbok. En av det större slaget, med hårda pärmar, rejäl rygg och blanka blad. Inte av det där överprissatta skrytmärket, vill jag be att få påpeka. Men jag fick ändå betala 149 kronor.

Senare såg jag på kvittot att priset inkluderade 25 % moms. Böcker utan innehåll, visar det sig, omfattas inte av den lägre bokmomsen. Något tillspetsat kan detta betraktas som ett sätt att missgynna DIY-kultur. Inte helt olikt hur den som vill bränna sin egen musik på cd måste betala avgift till Copyswede.
För tomma anteckningsblock behöver vi visserligen inte betala pengar till bokförlagen, utan bara den ordinarie momssatsen. Men i förhållande till tryckta böcker blir det ändå en lustig snedvridning, som även blir märkbart i bokhandlarnas utbud. Att det kryllar av olika slags temakalendrar förefaller ha viss koppling till momssubventionen.

Visserligen skriver Skatteverket i sin handledning:

Almanackor, kalendrar och album är exempel på varor som kan ha samma form och utseende som en bok men som på grund av sin funktion inte rubriceras som böcker i allmänt språkbruk. En tolkning måste då go?ras med ledning av tulltaxan. Av tulltaxan framgår att exempelvis skolkalendrar och almanackor omfattas av tulltaxenummer 4910. Varorna omfattas därför inte av den la?gre skattesatsen.

Tomma anteckningsböcker är måhända inte böcker “i allmänt språkbruk”. Inte heller räknas kalendrar dit. Men om man fyller upp en kalender med 30 sidor fullständigt onödig information, t.ex. namnsdagar och föråldrade måttenheter, då kan kalendern kallas för bok och säljas med lägre momspåslag. Därför är det bokmomsens fel att det är nästintill omöjligt att hitta en vanlig jävla kalender utan sånt trams – det är min (obekräftade) teori.

Om staten ska momssubventionera böcker, vore det snyggast att omfatta även tomma och halvtomma sådana. Annars öppnar det hela för ett roligt hack: har ingen författare utgivit den litterära motsvarigheten till 4?33?? Alltså en diktsamling som bara består av mellanslag. Helst under en fri licens såklart. Då kan förlagen som utger tomma anteckningsböcker hävda att det i själva verket rör sig om nämnda diktsamling. Vad säger Skatteverket då?

Hittade just ännu ett bokförlag som spelar i samma liga som robotförlagen, utan att vara ett renodlat robotförlag. Gränsen är förvisso oskarp. Alla slags bokutgivning vilar i varierande grad på att vissa moment automatiseras i mjukvara. Jämför Books LLC med dess eget underförlag, General Books LLC.

Books LLC utger hopbuntade artiklar, hämtade från Wikipedia. Titeln sätts automatiskt, i praktiken genom att rada upp så många artikeltitlar som får plats. Priset sätts högt. Affärsmodellen bygger på att spamma ett index med titlar för att träffa in de söktermer som inga andra förlag har träffat.

General Books LLC återutger äldre böcker, hämtade från Archive.org. Upphovsrätten har gått ut och någon har scannat in dem. Varje enskild bok är produkten av ett redaktionellt beslut, fattat av människor som nu är döda. Massutgivningen är däremot automatiserad. Såväl klassiska romaner som obskyra myndighetsrapporter matas via General Books LLC in i nätbokhandlarnas index. Priset sätts ofta lågt. Affärsmodellen handlar om att priskonkurrera med identiska titlar som återutgivits av andra förlag.

Nästan en halv miljon titlar från General Books LLC finns på Amazon. Mest sålda är Jane Austen, Bram Stoker och andra engelskspråkiga romanförfattare från det långa 1800-talet.

Träfflistan på Adlibris toppas av Friedrich Nietzsche i engelsk översättning: The Antichrist för endast 59 kronor. Den som söker efter denna bok på Adlibris får upp en mängd versioner, varav ett par rentav är några kronor billigare och har riktiga omslag. Men höst på träfflistan hamnar en utgåva från General Books LLC, på tredje plats ytterligare en från samma förlag – möjligtvis baserad på en annan förlaga.

Alla böcker verkar tillverkas i samma slags beiga odesignade bokomslag som på Wikipediaböckerna från Books LLC. Trycket är givetvis också billigast möjliga. Efter tio år är det troligt att bokryggen förvandlat sig själv till pulver. Så blir det man pressar produktionspriset till ett minimum. Köparna är förhoppningsvis medvetna om att de prioriterar bort såväl utförande som hållbarhet. Bland dessa köpare finns även bibliotek.

Ett tjogtal titlar från General Books LLC hittas i Libris. Tre stycken, valda på måfå:

1. Musik- och teaterbiblioteket har beställt in (via Dawson) en bok av kompositören Nikolaj Rimskij-Korsakov, Principles of orchestration.
Noteras: Samma bok finns tillgänglig (Amazon, Adlibris) även i en annan återutgåva, på det etablerade förlaget Dover. Dovers utgåva är inte bara billigare utan också flera gånger tjockare: 489 sidor. Hur har General Books LLC lyckats få ner boken till 128 sidor? Misstanken väcks om att notexemplen inte följt med. I så fall har Musikbiblioteket blivit grundligt lurat.

2. Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek har på sin hylla Insurgent Mexico av John Reed.
Noteras: Förlagan förefaller vara en av alla de böcker som digitaliserats av Google. Om upphovsrätten har gått ut tillåter Google nedladdning av pdf – men bara för dem som befinner sig i USA. Fiffigt nog har någon gjort ett automatiskt script som automatiskt laddar upp dessa böcker på Archive.org, “by user tpb“. Därifrån hämtas de i sin tur av General Books LLC, som förser dem med nytt ISBN-nummer och laddar upp dem som katalogpost till nätbokhandlarna. Vilken karusell!

3. Vitterhetsakademiens bibliotek har köpt in en bok med titeln British metallic coins and tradesmen’s tokens with their value from 1600-1912.
Noteras: Samma bok har nyligen återutgivits av ytterligare ett förlag, Nabu Press. Även om jag inte hunnit titta närmare på dessa, verkar affärsidén vara densamma som för General Books LLC – med skillnaden att Nabu Press även utger böcker på andra språk än engelska. Bland annat har de utgivit En Herrgrdssgen [sic!] av Selma Lagerlf [sic!].
Nabu Press förser även sina böcker med fina omslag – om än helt utan koppling till böckernas innehåll. Rosa Luxemburgs tal vid partigrundandet 1918 pryds av en bild på ett fjäll. (Inköpt av Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek.) En bok om flygplan pryds av dammiga bokryggar. (Inköpt av Flygvapenmuseums bibliotek.)

Skräplitteratur är det rätta ordet för böcker som dessa. Innehållet är inte skräp, men utförandet är det. Billigt utfört print-on-demand behöver inte alltid vara fel, lika lite som vanliga utskrifter är fel. Men när dessa böcker fyller bokhandlarnas kataloger, när de rentav tas in på biblioteken, när varje klassiker finns otaliga utgåvor varav de flesta gjorts automatiserat, när det inte går att avgöra vilka som är fuskverk förrän efter att köpet är fullbordat – då är det befogat att tala om litterär nedskräpning.

Markus Amalthea Magnuson har på sin blogg författat en historik över distributionen av serienummer (serialz) i Mac-kretsar på 1990-talet. Mycket läsvärt!

Helt parentetiskt: Markus skriver att det är “strikt olagligt” att distribuera serialz. Nja. Rättsläget i Sverige verkar oklart. Daniel Westman, den alltid lika hjälpsamma juristen, hjälpte till att reda ut saken.

57 a § Den som i annat fall än som avses i 53 § säljer, hyr ut eller för försäljning, uthyrning eller annat förvärvssyfte innehar ett hjälpmedel som är avsett endast för att underlätta olovligt borttagande eller kringgående av en anordning som anbringats för att skydda ett datorprogram mot olovlig exemplarframställning, döms till böter eller fängelse i högst sex månader. Lag (1992:1687).

Kan ett tiosiffrigt serienummer räknas som ett “hjälpmedel”? Oklart. Om en domstol finner att så är fallet, kan serienumret vara straffbart att inneha. Tänk om man av en slump skulle ha samma sifferföljd i sin telefonbok!
“Men icke-kommersiell spridning av koder faller nog utanför denna bestämmelse”, påpekar Daniel Westman. Alltså bör det i Sverige vara fullt lagligt att distribuera serialz, så länge det inte sker i “förvärvssyfte”.

Själv gissade jag att 2005 års skärpning av Upphovsrättslagen hade ändrat på detta. Då fick vi ju bland annat denna läskiga paragraf:

52 d § Det är förbjudet att utan samtycke från upphovsmannen eller dennes rättsinnehavare kringgå en digital eller analog spärr som hindrar eller begränsar framställning av exemplar av ett upphovsrättsligt skyddat verk, kringgå en teknisk skyddsprocess, exempelvis en kryptering, som hindrar eller begränsar tillgängliggörande för allmänheten av ett upphovsrättsligt skyddat verk eller kringgå en annan teknisk åtgärd som hindrar eller begränsar sådant tillgängliggörande.

Men, påpekade Daniel Westman:

52 c § Bestämmelserna om skydd för tekniska åtgärder i detta kapitel är inte tillämpliga om verket är ett datorprogram.

Så det är det kanske olagligt att sprida koder för att avkryptera video, men fullt lagligt att sprida koder för att låsa upp kommersiell programvara – så länge spridandet inte är kommersiellt. Fast gränsdragningen ter sig aningen underlig. Även en dvd är ju ett “datorprogam” i någon mening, och omvänt så innehåller många datorprogram andra typer av upphovsrättsligt skyddade verk, exempelvis bilder. Allt som är säkert är att spridandet av kodnycklar kommer att fortsätta skapa ståhej på nätet lika länge som multiplikation kan producera kraftfulla nummer.

Förra våren rapporterades att Wikileaks var i färd att läcka 37000 internmail från det nazianstrukna tyska partiet NPD. Att de sen inte dök upp där berodde gissningsvis på att Daniel Domscheit-Berg hoppade av Wikileaks.

Läckan dröjde till förra månaden och skedde då via Tageszeitung och Der Spiegel. Nu rörde det sig om 60000 interna mail, varav Tageszeitung har publicerat ett redaktionellt urval jämte en lång rad artiklar.

Utan att ha kastat mer än en hastig blick på det skrivna, är det mest slående av allt hur ointressanta nyheter läckan genererar. Det ligger på nivån av att enskilda NPD-medlemmar sagt “neger”. Om sådant tillmäts nyhetsvärde blir resultatet bara att partiet normaliseras. Att det kryllar av våldsbenägna nazister i NPD var liksom ingen nyhet.

Är det självklart att en läcka av detta slag skadar ett parti? Knappast. Även här går det eventuellt att tillämpa Florian Cramers slutsats om den läckta diplomatposten: “Likt varje korrektiv leder det till att systemet destabiliseras temporärt men stabiliseras på längre sikt.”
En möjlig effekt inom ett parti som NPD är att dess aktivister blir mer försiktiga i sin nätkommunikation. De kan börja använda kryptering i större utsträckning. Minst lika troligt är att partiets ledning får ett skäl att sluta leden och centralisera makten. Kanske hade de velat göra detta redan tidigare, men saknat en ursäkt. Kanske har någonting liknande redan skett i Sverigedemokraterna, som under många år drabbats av diverse dataintrång. Tänk om dessa angrepp i det längre loppet har hjälpt Sverigedemokraternas ledarklick att centralisera makten och neutralisera inflytandet av lokala rättshaverister!

Detta är visserligen rena spekulationer, men utan spekulation går det inte att fördjupa förståelsen av läckandets dynamik. En dynamik som givetvis fungerar något olika beroende på om den läckande organisationen är en stat, en bank eller ett parti.

För övrigt hade det varit intressant om Wikileaks ändå hade fått förmedla den här läckan, likt de tidigare läckte BNP:s medlemsregister. Det hade öppnat för en delvis annorlunda debatt om vilken roll som Wikileak och andra läckosajter kan eller bör spela – bortom det senaste årets polarisering: “USA mot Assange”.

Fabienne Cherisma sköts ihjäl av polisen på Haiti den 19 januari 2010. Fjorton månader senare fick DN-fotografen Paul Hansen utmärkelsen “Årets nyhetsbild” för att ha avbildat liket. Samtidigt uppmärksammades via bloggen Prison Photography – som lagt ner ett oerhört grundligt grävarbete på fallet Fabienne Cherisma – hur själva fotosituationen hade sett ut. Nathan Weber har fotograferat fotografflocken, med Paul Hansen i mitten:

Andreas Ekström resonerar om sanning och pressetik, men snuddar också vid medieteori:

Ett fotografi kan inte täcka in 360 graders vinkel. Det kan faktiskt inte ens en människa göra.

Nej, det ligger väl i den tvådimensionella bildens natur. Vad som kan täcka in 360 graders vinkel, i någon mening, är ljud. Frågan kan då ställas om radio är ett “sannare” medium än fotografi. Å andra sidan går ljudinspelningar att klippa i, på ett annat sätt – och med en annan pressetisk acceptans – än fotografier.

Jämförelsen är nyttig mest för att fotomediet behöver ställas i perspektiv. Det handlar inte om att en enskild ljudinspelning eller ett enskilt fotografi kan vara mer eller mindre “sann”. Däremot kan den journalistiska insatsen – ett samspel av texter och bilder – vara mer eller mindre bra på att leva upp till vissa journalistiska ideal. Syftet med Årets bild är dock inte att utveckla bildjournalistiken, enligt Pressfotografernas klubb, utan att “stärka den journalistiska bilden i Sverige”. Det är en annan sak.

Att prisbelöna enskilda fotografier är lika seriöst som att dela ut pris till skribenter för snärtigaste formulering. Varför är då ändå “Årets bild” ett ansett pris? Jo, för att varje enskild bild redan har ett pris – som vara på en marknad. Upphovsrätten garanterar detta. Enskilda formuleringar i text är däremot inte handelsvaror, utan tillåts leva vidare utanför skribentens kontroll. Här tror jag vi hittar en viktig del av bakgrunden till bildjournalistikens underliga status i den etablerade pressen.

“Att leva är att ta ställning”, skrev Antonio Gramsci. “Jag hatar likgiltiga människor.”
Citatet utgör idag föga mer än en existensialistisk klyscha. Som om vår samtid genomsyrades av likgiltighetens tyranni! Snarare förväntas vi ständigt “ta ställning” till stort och smått, politiskt och privat. Tack vare s.k. sociala medier kan vi ägna oss åt det nästintill oupphörligen. Därmed garanteras en ohotad tillväxt i produktionen av åsikter, fortsatt ruljans i debattindustrin och att ingenting av vikt sätts i rörelse.

Glöm Gramsci. Låt oss hellre parafrasera Marx: Att ta ställning är folkets opium.

Om något är subversivt idag så är det att inte ta ställning på beställning. Tvärtom. Det gäller att hushålla med sina affekter.

Vi är inte likgiltiga – vi är i strejk. Ännu en parafras, nu på första cirkeln i Det stundande upproret. En bok som även betonar hur meningslöst det är “att reagera på de senaste nyheterna”. Tvärtom gäller det att lära sig konsten att avkoda kedjorna av reaktioner för att kunna bibehålla det engagemang som inte går att abstrahera till åsikter att cirkulera i debattindustrin.

Det här inlägget var tänkt att bli en kommentar över fenomenet “plakatvänster” mot bakgrund av kriget i Libyen. Men efter att ha skrivit ovanstående som en inledning går det inte längre att referera till en massa olika bloggposter och debattartiklar från olika svenska vänsterföreträdare (som nästan undantagslöst är av manligt kön). Nästan alla uttrycker för övrigt tankar som i sig är tänkvärda.
Problemet är ett annat – plakatvänsterns orubbade övertygelse om hur viktigt det är att antingen “stödja” bombningarna eller “göra motstånd” mot dem. För det är mest av allt ett självbedrägeri. Inga storvulna ord i någondera riktning, inga krav på att skicka JAS-plan eller stoppa JAS-plan, förtjänar att kallas för “stöd” eller “motstånd”.

“Plakatvänstern” syftar inte på någon tydlig grupp, utan mer på en logik som på beställning kristalliserar sig i anslutning till internationella konflikter. Delaktiga i att frammana denna logik är inte bara individer och organisationer som räknar sig till vänstern, utan även massmedier och i högsta grad även “högern”.

(Framför allt syftar detta inte på Ali Esbati, vilket kanske ska påpekas eftersom många nog känner igen ovanstående Gramsci-citat från hans blogg. Det hedrar Ali Esbati att han hittills inte har “tagit ställning” till bombningarna, men däremot har länkat till en artikel om vad Libyen betyder för Latinamerikas vänster.)

Själv jublar jag när bomberna tränger undan regimens styrkor och drar en suck av lättnad över en massaker som kan ha undvikits. Samtidigt beklagar jag att den folkliga resningen i en mening redan har misslyckats, saknar all entusiasm över en eventuell svensk militär insats och är djupt misstänksam mot de allierade ländernas motiv. Allt detta på en gång. Kalla det likgiltigt, kalla det ambivalent eller kalla det för ett ställningstagande. Jag tror tyvärr inte att det spelar någon större roll för vad som kommer att ske i Libyen.

Låt mig ändå avsluta med att citera en sällsynt klok röst från Socialism.nu.

Som jag ser det är innebär detta behov av utländsk militär intervention att upproret i någon mån redan lidit nederlag. Jag är själv rätt förvånad över Khadaffi-regimens ståndaktighet. Trodde vi skulle få se ett scenario liknande det i Ceausescus Rumänien 1989: lite väpnade konfrontationer innan regimens totala brist på folkligt stöd gjorde sig gällande och hela den ruttna skiten kollapsade. Uppenbarligen har jag, och säkert många med mig, underskattat den Libyska regimens styrka, och därmed också dess samhälleliga bas.

Hur som. Frågan är varför man måste se detta som “bra” eller “dåligt”. Varför man alltid måste resa realpolitiska krav åt det ena eller andra hållet? /…/
i den mån man inte har någon som helst möjlighet att faktiskt påverka situationen på marken, duger det gott att helt enkelt betrakta det hela och se vart det leder. Jag har i alla fall svårt att se att vi kan omvandla den nuvarande situationen till plakatpolitik.

Commoniser avslöjar att en ny nätpolitisk gruppering är på väg att starta i Danmark: Bitbureauet, eller på ren svenska: Bitbyrån.

Mycket spännande! Tiden känns helt rätt för en ny byråkratisering, ett år efter att Piratbyrån upphörde – fast nu med ambitioner som spänner hela vägen från internationell nätsolidaritet till den postdigitala vardagen.
Utkastet till programförklaring på Commoniser refererar både till Det postdigitala manifestet och Det nätpolitiska manifestet. Internet är inte bara ett tekniskt fenomen utan vi blir i tilltagande grad internet. Nätpolitiken kan inte förbehållas de individer som behärskar kodspråk, men samtidigt är behärskandet av kod en del av nätpolitiken.

(För övrigt är det kanske tveksamt om inte “politik” blir ett alltför snävt begrepp när vi talar om denna breda nätpolitik. Utifrån ett visst synsätt tror jag att syntesen av “teknik” och “kultur” rentav tenderar mot en antipolitik/antiekonomi. Men vilka ord som passar bäst kan få bli en senare fråga. Låt praktiken komma föra semantiken.)

Ända sedan de tidiga åren (2004–05–06) har medieteoretikern Florian Cramer varit en stående referens här på Copyriot. Numera publicerar han sig ganska sparsamt, men när han väl gör det är det alltid skrivet med en särskild briljans, utan onödigt tyckande.
Florian Cramers tio teser om Wikileaks är alltså varmt rekommenderade. Tyvärr har Mute låtit ställa dem mot tio teser signerade Ted Byfield – ett tramsjournalistiskt grepp ägnat att “engagera” läsaren till att välja sida: för/mot. Den som känner sig lockad av sådant bör inte alls läsa detta. Florian Cramer pläderar inte “mot” Wikileaks, vad det nu skulle innebära. Snarare skissar han på en immanent kritik av hur Wikileaks fungerar inom ett större medialt och politiskt sammanhang. Utifrån denna kritik går det att härleda olika praktiska slutsatser, men det är en fråga som lämnas öppen.

En av slutsatserna: Wikileaks är ett korrektiv till systemet. “Likt varje korrektiv leder det till att systemet destabiliseras temporärt men stabiliseras på längre sikt.”

Nu ska det sägas att Florian Cramer mest verkar utgå från den långsamt sipprande läckan av amerikansk diplomatpost. Det är viktigt att inte glömma de läckor av annat slag som tidigare förmedlats av Wikileaks och fått stor lokal betydelse. Rörande just diplomatposten är däremot detta en träffande slutsats: Wikileaks må ha nyhetsvärde, men förmedlar inte mycket till nyheter.

Disclosing diplomatic, business and military secrets, WikiLeaks aims to make the public aware that their leaders are not acting in accordance with their own public maxims and discourse. But ever since Machiavelli, this has hardly been news. While it is not news, it makes news, thus making WikiLeaks and Machiavellian politics two systems that sustain each other.
/…/
Even if we acknowledge information to be a weapon, the impact of WikiLeaks doesn’t come close to the impact of an information bomb like, for example, Stuxnet – the computer worm that targets industrial software and equipment. The later, however, is too abstract to be told as a novel, soap opera or human interest story.

Diplomatpostens värde är litterärt snarare än politiskt, konstaterar Florian Cramer.

Först av allt noterar han att Wikileaks inte längre är operationellt. Skälen till detta kan vara många, men så här ligger det till: Wikileaks har i dagsläget ingen fungerande infrastruktur för att ta emot läckta dokument.

Mot bakgrund av detta blir det ännu mindre intressant att vara “för” eller “mot” Wikileaks. Inom den etablerade pressen är det klart att det måste fortgå en diskussion om hur man ska förhålla sig till organisationen. Tätt anslutet till detta journalistkotteri verkar även ett medborgarjournalistiskt kotteri på Flashback, som sitter lika fast i för/mot-tänkandet. All heder åt dem som orkar ägna sig åt dessa debatter och behålla huvudet kallt. Men.
Bortom dessa kotterier kvarstår den framåtblickande frågan, som handlar om att dra lärdom av, inte att ta ställning till, Wikileaks: Hur bygger vi på bästa vis en infrastruktur som möjliggör anonyma läckor? Hur får vi bäst dessa att trigga verklig förändring? Florian Cramers teser ger inga svar, men bidrar till att röja plats för dessa större frågor som går bortom organisationen Wikileaks.