Om “medborgarjournalistik”

Kommer ni ihåg ordet “medborgarjournalistik”? För några år sedan var det hur hett som helst. Nu nämns det alltmer sällan. Jag gjorde en helt ovetenskaplig studie över antalet gånger som ordet “medborgarjournalistik” förekom i de massmedier som arkiveras i Mediearkivet åren 2006–2010 och fick fram följande resultat:

Flera skäl kan tänkas till att begreppet medborgarjournalistik började falla bort under förra året. Ett är utan tvivel att alla pratade om Wikileaks, som kom att stå för någonting helt annat än medborgarjournalistik när de började sälja exklusiv information till utvalda tidningar.
Ett annat skäl handlar om nyhetens behag – att alla kan publicera sig kanske nu är så självklart att vi inte längre behöver sätta ett särskilt ord på det. Varför måste det nödvändigtvis kallas för journalistik när engagerade människor går samman och gräver i saker? För att det låter “finare” än aktivism? Enligt vem?

Ett tredje skäl kan vara att den idealiserande aura som omger begreppet “medborgarjournalistik” ter sig allt mer hycklande. Det är liksom svårt att komma ifrån Flashback vars deltagare står för en medborgarjournalistik av helt unik omfattning i Sverige (och som till stor del drivs av ett hat mot judar, muslimer och/eller kvinnor).
Själva omfattningen är inte det viktigaste, utan det faktum att Flashback blivit en oumbärlig källa för journalister särskilt på kvällspressen. Samtidigt som ressentimentet mot nyhetsmedierna fortsätter att vara en oumbärlig drivkraft för grupparbetena på Flashback. En oslagbar symbios. Medborgarjournalistiken har segrat, men inte riktigt på det sätt som många hoppades på för fem år sedan.

20 kommentarer ↓

#1 Christopher Kullenberg on 4 January 2011 at 1:35 pm

Japp. En annan sak med Wikileaks är ju den ursprungliga tanken som failade; Att allt skulle samlas i en wiki och helt plötsligt skulle medborgarna börja skriva om läckorna. Det hände inte, utan läckorna var tvungna att skickas tillbaka upp i de traditionella medierna.

Flashback å andra sidan drivs av hatsensationalism, som ofta säger sig vara emot sk. “Aftonhoran-journalistik”, men ändå klänger sig fast i kvällstidningarnas rubriker bara sekunder senare. Att kvällstidningsreportrarna sen följer trådarna med största intresse kan inte betecknas som något annat än symbios.

Så det blev aldrig finrummet med modiga medborgare som avslöjade makten. Istället blev det smuts och äckel. Eurotrash.

Min åsikt är: “Det är intressant”.

#2 avadeaux on 4 January 2011 at 1:42 pm

Jag tycker mig (helt utan belägg, förstås) se en liknande utveckling för prefixet ’pirat-’. För inte länge sedan användes det mer eller mindre provocerande eller indignerat för en massa företeelser inom konst, politik och uppovsrättsbrott. Nu har det som gjorde piratverksamheterna till ’pirat-’ normaliserats och prefixet institutionaliserats till att beteckna Piratpartiets verksamhet.

#3 Jesper Nilsson on 4 January 2011 at 1:46 pm

Är inte etablissemangshat och ressentimentet djupt förknippat med vår (eller kanske främst medias) syn på medborgarjournalism? De gånger saker jag skrivit beskrivits som medborgarjournalistiska alster så har det just handlat om kartläggning av högerns monentära relationer eller min historia om tunnelbanepoliserna som satte igång #gategate.

Samtidigt finns det massa intressanta mailinglistor, bloggar och handgjorda tidningar där amatörer bedriver ett behjärtansvärt journalistiskt arbete. Jag prenumererade ett tag på en e-postlista om släktforskning kring den bruksort jag växte upp i. Utifrån den författades det ned fantastiska texter om bruksortens historia, levnadsöden och spreds intervjuer. Historier som utmanade den officiella historieskrivningen på ett fantastiskt sätt.

Idag följer jag flera arbetsplatsbloggar som också bedriver ett journalistiskt intervenerande arbete kring flera olika arbetsplatser. Också här utmanas sanningar och bloggarna skänker en viktig inblick i de anställdas vardag till läsarna.

Samtidigt hör jag aldrig hur dessa typer av journalistiskt arbete på amatörnivå beskrivs som medborgarjournalism.

#4 JN on 4 January 2011 at 3:25 pm

Det mest motbjudande exemplet på symbiosen flashback/PI – Aftonbladet/Expressen är hur de senare börjat namnge misstänkta brottslingar med hänvisning till att det redan skett hos de förra. Riktigt vidrigt, särskilt när de sker till brösttoner om det stora “allmänintresset”. Skillnaden mellan att bli uthängd på en tråd på flashback och på expressens löp är ju alltjämt enorm.

#5 JN on 4 January 2011 at 3:27 pm

Att kvällspressen sedan inte kan nämna flashback utan föregående invektiv stör mig något enormt, inte minst med tanke på att kvaliteten på många flashback – inlägg är betydligt högre än den normala kvällspress – krönikan.

#6 Sebastian Suarez-Golborne on 4 January 2011 at 3:29 pm

Flashback utmärker sig också, som många specialistforum, genom att premiera de medlemmar som varit med längst samt skrivit flest inlägg i diskussionerna, misstänksamheten mot information från en ny medlem är stor.  Det fungerar som en variant av Ebays poängsystem för bra köpare/säljare eller 1000-tals dataforum där n0ob är värsta skällsordet.
Jämför med exempelvis de nog så skvallriga kommentarerna på Resumé eller Aftonbladet, där medlemsskapet är undangömt och insatsen för de som skriver följaktligen är lägre. På FB bestäms ens status av hur mycket man tillfört, en speciell sorts smaklöshetens ekonomi.

Själva begreppet medborgarjournalistik låter nog bara fint om man ser journalistyrket som något svåruppnåeligt med hög status. Och det kan man gissa att den som kallar landets största tidning för “Aftonhoran” inte gör, precis som de mejllistor, bloggar osv som inte känner för att lida av nåt mindervärdeskomplex. För old school-media lät medborgarjournalistik fint och generöst, men när de övergett säsongens buzzword var det “medborgarjournalisterna” som skulle ta det vidare. Och de kunde kanske inte identifiera sig med begreppet – den uppkopplade vuxenvärldens “knattereporter”.

#7 Erik Josefsson on 4 January 2011 at 7:14 pm

Här är en annan jämförelse:

http://www.digitalidag.se/wiki/Special:Allpages

http://werebuild.eu/wiki/Special:AllPages

#8 johan on 4 January 2011 at 8:35 pm

Intressant läsning. Personligen tror jag att det som tidigare benämnts som medborgarjournalism numera återfinns på bloggarna, sedan dem blivit mer rumsrena.

Själv gör jag vad jag kan för att åter höja “medborgarjournalismen” till skyarna. Detta genom att starta en tidning i Lidköping som jag hoppas ska baseras mycket på just journaistisk verk från medborgare och läsarna.

#9 rasmus on 4 January 2011 at 10:41 pm

Christopher Kullenberg & JN & Sebastian Suarez-Golborne: Tack för att ni utvecklar resonemanget om symbiosen kvällspress/Flashback, håller med helt.

Jesper Nilsson: Exemplen du nämner är jätterelevanta, men får man inte fråga sig varför de nödvändigtvis ska kallas för journalistik bara för att det går? Kan inte släktforskare få vara släktforskare och fackliga aktivister få vara aktivister? Att de utför mer eller mindre “journalistiska” sysslor (liksom litterära, vetenskapliga etc) borde vara en självklarhet. Att lyfta fram dessa personer som en slags journalister kan för mig kännas som en överdriven respekt för journalistiken, om du förstår vad jag menar.

Erik Josefsson: Bra jämförelse. Tycker att den illustrerar lite poängen jag försöker göra här i min kommentar.
Digital Idag (2006-) hade medborgarjournalistik som uttalad ambition.
Telecomix (2009-) har spelat många roller men sällan en journalistisk, i praktiken främst en aktivistisk. Att insamling, bedömning och framställande av faktauppgifter är en del av denna aktivism är självklart, utan att man behöver dra till med j-ordet.

#10 Christopher Kullenberg on 4 January 2011 at 10:54 pm

Instämmer. Journalistik handlar om, rent formatmässigt, att man tillverkar slutprodukter för masspublicering (vissa undantag som företagsjournalistik finns visserligen). Telecomix och många andra aktivistgrupper tillverkar inga slutprodukter, utan “grävandet” som ibland är mycket avancerat, är snarare en politisk process. Rent arkivmässigt är ju dock dessa processer mycket intressanta att bevara, men då kanske inte som “verk”, utan snarare som flöden.

#11 Petter on 5 January 2011 at 12:27 am

Definition av journalism efterfrågas?

#12 Jesper Nilsson on 5 January 2011 at 12:53 am

@rsms

Jag hoppas att du inte förstod mitt inlägg som ett argument för att vi bör belöna släktforskare och aktivister med journalistikens “aura”. Det var menat som exempel för att bena ut vad de som använder ordet “medborgarjournalistik” egentligen syftar till.

#13 rasmus on 5 January 2011 at 10:04 am

Jesper: Givet.

Petter: Journalistik är det svenska ordet för vad som på engelska heter journalism. Jag är inte säker på alla definitioner som finns men tänker mig att det handlar om något som följer vissa (föränderliga) normer som jag inte ska våga mig på att sammanfatta här.
Jag har förvisso också < A HREF=http://copyriot.se/2010/11/30/wikileaks-drivkraft-fundamentalistisk-journalism/">använt ordet “journalism” på svenska, men då just om en slags -ism, som ställer stora förhoppningar just på journalistikens traditionella normer.

#14 Daniel on 5 January 2011 at 8:23 pm

Sebastian: “Själva begreppet medborgarjournalistik låter nog bara fint om man ser journalistyrket som något svåruppnåeligt med hög status. Och det kan man gissa att den som kallar landets största tidning för “Aftonhoran” inte gör”

Åh, det är ju det de gör. De har ett sjukt mindervärdeskomplex som slår igenom på en massa vis. De föraktar alla som jobbar på Bladet men samtidigt ser de ju upp till journalister. De har köpt hela kvällspressens självgodhet fast tvärtom, från andra sidan liksom.

#15 Oscar Swartz on 6 January 2011 at 2:03 pm

Digitalidag flög aldrig och bör väl tas bort från nätet. Jag startade det i början av 2007 och det första (och enda) projektet var att analysera FRA-lagen. Notera året. Alltså tidigt 2007, inte juni 2008 då den stora bloggbävningen skedde. Dessvärre inträffade något otäckt i mitt liv kort efter lanseringen och jag orkade aldrig försöka driva projektet och sade upp det där stipendiet jag fått. Om det hade funkat med en brinnande aktivist som byggde kritisk massa vet jag inte. Formen kanske var fel. Man ska nog inte försöka uppifrån fundera ut hur “medborgarjournalistik” ska uppstå. I varje fall minoritetsbordlades FRA-lagen och sköts upp ett år.

Vad gäller Flashback håller jag inte med om den monolitiska bild som Rasmus målar upp. Där finns även tuff mediekritik som inte har med muslimer etc att göra. Väldigt mycket medborgarjournalistik görs ju på bloggar och jag ser inte Flashback som det främsta forumet för “medborgarjournalistik” även om kollektivet är ganska duktigt ibland i Krim-delen (privatspaning har ju fått ett lyft genom Flashback men “medborgarjournalistik” är mycket större än så) .

Frågan jag ställde med Digitalidag var om man på ett mer systematiskt vis kunde samla ihop all den kunskap och energi som fanns på bloggar – samt potentiell energi som inte fann något uttryck alls. Människor satt ju och läste utredningar om Försvarsunderrättelseverksamhet, kanske hade specialiserade tekniska kunskaper om signalspaning, men det hela var ett ganska odefinierat bloggmoln. Kanske FRA-bävningen något drygt år senare visade att det inte var något problem, jag vet inte.

#16 JN on 6 January 2011 at 2:52 pm

Håller helt med Oscar om kritiken mot Flashback. Själva poängen med flashback är ju friheten på gott och ont, med dess frånvaro av krav vad det gäller såväl kvalitet som moral – det enda krav som ställs är att vara on topic. Därmed får vi naturligt en situation där vi måste vada genom skit för att hitta guldkornen – men hellre detta än den etablerade pressens jämntjocka havregröt.

#17 JN on 6 January 2011 at 10:10 pm

Ursäkta spam, men jag byggde vidare i ett eget inlägg som kanhända har viss relevans:

http://mnmlsmn.blogspot.com/2011/01/journalistskraet.html

#18 COPYRIOT | Jag är tydligen del i en konspiration mot Assange on 9 January 2011 at 1:04 am

[…] Om “medborgarjournalistik” […]

#19 Waldemar Ingdahl on 9 January 2011 at 11:29 am

Café Babel finns kvar

http://www.cafebabel.co.uk/

och skriver om nyheter från ett europeiskt perspektiv med redaktioner runt om i Europa på de olika europeiska språk. I Sverige fungerade inte idén då intresset saknas för vad som händer i Europa.

#20 Vecka 2 2011 « Same Same But Different on 16 January 2011 at 7:31 pm

[…] vara så tjänstvilliga som förväntat. Apropå medborgarjournalistik så har Rasmus Fleischer skrivit intressant om just det. Relaterat är de här siffrorna som visar att endast hälften av journalisterna i […]

Kommentera