Ända sedan de tidiga åren (2004–05–06) har medieteoretikern Florian Cramer varit en stående referens här på Copyriot. Numera publicerar han sig ganska sparsamt, men när han väl gör det är det alltid skrivet med en särskild briljans, utan onödigt tyckande.
Florian Cramers tio teser om Wikileaks är alltså varmt rekommenderade. Tyvärr har Mute låtit ställa dem mot tio teser signerade Ted Byfield – ett tramsjournalistiskt grepp ägnat att “engagera” läsaren till att välja sida: för/mot. Den som känner sig lockad av sådant bör inte alls läsa detta. Florian Cramer pläderar inte “mot” Wikileaks, vad det nu skulle innebära. Snarare skissar han på en immanent kritik av hur Wikileaks fungerar inom ett större medialt och politiskt sammanhang. Utifrån denna kritik går det att härleda olika praktiska slutsatser, men det är en fråga som lämnas öppen.
En av slutsatserna: Wikileaks är ett korrektiv till systemet. “Likt varje korrektiv leder det till att systemet destabiliseras temporärt men stabiliseras på längre sikt.”
Nu ska det sägas att Florian Cramer mest verkar utgå från den långsamt sipprande läckan av amerikansk diplomatpost. Det är viktigt att inte glömma de läckor av annat slag som tidigare förmedlats av Wikileaks och fått stor lokal betydelse. Rörande just diplomatposten är däremot detta en träffande slutsats: Wikileaks må ha nyhetsvärde, men förmedlar inte mycket till nyheter.
Disclosing diplomatic, business and military secrets, WikiLeaks aims to make the public aware that their leaders are not acting in accordance with their own public maxims and discourse. But ever since Machiavelli, this has hardly been news. While it is not news, it makes news, thus making WikiLeaks and Machiavellian politics two systems that sustain each other.
/…/
Even if we acknowledge information to be a weapon, the impact of WikiLeaks doesn’t come close to the impact of an information bomb like, for example, Stuxnet – the computer worm that targets industrial software and equipment. The later, however, is too abstract to be told as a novel, soap opera or human interest story.
Diplomatpostens värde är litterärt snarare än politiskt, konstaterar Florian Cramer.
Först av allt noterar han att Wikileaks inte längre är operationellt. Skälen till detta kan vara många, men så här ligger det till: Wikileaks har i dagsläget ingen fungerande infrastruktur för att ta emot läckta dokument.
Mot bakgrund av detta blir det ännu mindre intressant att vara “för” eller “mot” Wikileaks. Inom den etablerade pressen är det klart att det måste fortgå en diskussion om hur man ska förhålla sig till organisationen. Tätt anslutet till detta journalistkotteri verkar även ett medborgarjournalistiskt kotteri på Flashback, som sitter lika fast i för/mot-tänkandet. All heder åt dem som orkar ägna sig åt dessa debatter och behålla huvudet kallt. Men.
Bortom dessa kotterier kvarstår den framåtblickande frågan, som handlar om att dra lärdom av, inte att ta ställning till, Wikileaks: Hur bygger vi på bästa vis en infrastruktur som möjliggör anonyma läckor? Hur får vi bäst dessa att trigga verklig förändring? Florian Cramers teser ger inga svar, men bidrar till att röja plats för dessa större frågor som går bortom organisationen Wikileaks.
37 kommentarer ↓
Väl skrivet.
När man ser hur de ekonomiska resurserna försämras för kvalitativt journalistiskt arbete blir mina tankar lätt grå. Skönt att få lite pepp av ditt inlägg.
http://blogs.law.harvard.edu/mediaberkman/2010/12/08/radio-berkman-171/
Ovan diskuterar Lessig med vänner angående Wikileaks, fint avslutande citat “Any solution that hangs upon the government being sophisticated and developing technologies to deal with problems in a smart way is not a solution.”
Infrastruktur för anonyma källor var det, men kommer makten att tillåta dessa att uppstå och kvarstå?
Fö grattis till boende i Tyskland!
Fast blir inte slutsatsen, i så fall, snarare att det inte alls är anonyma läckor vi ska ägna oss åt?
T ex kan vi ju tänka att informationen redan finns där, och att det vi behöver är bättre infrastruktur för politisk rörelse. Vi kanske borde koda ABF-hus eller nåt.
Intressant inlägg. Först länkar du till en artikel som ställer upp tjugo teser om WikiLeaks. Du uppmanar oss att bara läsa de som talar mot WikiLeaks, och ignorera de som talar för.
I nästa andetag ondgör du dig över de som “sitter fast” i för/mot-tänkandet, och utmålar dig själv som “framåtblickande” med en position “bortom” dessa “kotterier”.
F.ö. missade du “Juliakotteriet” som är nära besläktat med “Prataomdetkotteriet”.
P.S. Är det diplomatpostens “litterära” värde som gör att Bradley Manning nu riskerar dödsstraff, och att en Grand Jury desperat försöker sätta Julian Assange bakom lås och bom?
Moshe: Suck. Jag utgår från att läsarna av den här bloggen inte behöver fler argument “för” Wikileaks – vilket väl får tolkas som argument mot diverse försök att stänga av Wikileaks från nätet, bankväsendet etc. Och givetvis mot den hårresande behandlingen av Bradley Manning.
Florian Cramer talar inte “mot” Wikileaks i det avseendet. Det vore fullständigt barockt att i hans 10 teser läsa in ett försvar av vad USA:s regering gör mot Bradley Manning. Teserna handlar om helt andra saker. Är det så svårt att hålla två tankar i huvudet samtidigt?
rasmus: Jag påstår varken att du eller Cramer har försvarat behandlingen av Manning. Däremot finner jag påståendet att diplomatpostens värde är “litterärt snarare än politiskt” absurt, bl.a. just med tanke på behandlingen av Manning, som väl knappast skulle se ut som den gör om diplomatposten saknade politiskt värde.
Här är ett exempel på hur facklan kan föras vidare: http://bankofamericasuck.com/
Gruppen anonymous som ligger bakom sidan skiljer sig från wikileaks på det avgörande sättet att de saknar en ledargestalt/talesman som kan smutskastas/göra bort sig. De är ett anonymt kluster. Trots detta har de redan hunnit skaffa sig en hel del uppmärksamhet – mycket viktigt i dagens “uppmärksamhetsekonomi”, en läcka som bara leder ut i marginaliserad alternativmedia, där alla redan vet att bankeliten är en bunt förbrytare som bör hängas i politikernas tarmar, åstadkommer inte mycket – genom exempelvis sitt Oprah Winfrey – spratt (“Over 9000 penises!”) och sitt spektakulära informationskrig mot Scientologerna.
På något sätt skulle jag hellre se en analys av Wikipedia som _inte_ tar upp Irak-läckorna än ytterligare en i mängden som _bara_ gör det. Sådana slutsatser är ändå inte applicerbara på projektet som helhet.
Moshe: “Litterärt snarare än politiskt” är utan tvivel en provokation från filologen Florian Cramer. Jag tänker inte ställa mig bakom den, även om jag finner den tänkvärd. Att något är litteratur betyder inte heller att det är saknar “verklig” betydelse!
Dock: behandlingen av Bradley Manning (eller ropen i USA på att mörda Julian Assange, etc.) kan inte i sig tolkas som belägg för att Wikileaks har uträttat någonting. Allra minst att det som de uträttat förändrat världen i en viss riktning och att denna riktning är bra. En sådan logik påminner mig mest om ordförande Mao.
Nu säger jag inte att Wikileaks varit verkningslöst. Tvärtom. Men verkningarna är komplexa och bör bedömas i varje fall, varav diplomatposten bara är ett. Om vi rent hypotetiskt skulle komma fram till att en viss läcka haft ringa verkan eller rentav varit dålig, så ska detta heller inte per automatik tolkas som ett argument “mot” Wikileaks. Vad en läcka leder till handlar ju lika mycket om var den landar: i vilken slags nyhetsrapportering, bland vilken slags aktivister. Men vissa som ensidigt riktar in sig på att försvara Wikileaks (eller personen Julian Assange) tenderar att vara märkligt ointresserade av hur dessa kopplingar kan göras bättre så att läckorna verkligen kan leda till resultat. Om det nu är vad man vill.
Jonas B: Du har en poäng. Jag tycker dock att Florian Cramers punkter har relevans även bortom just projektet Wikileaks.
JN: Anonymous-svärmen är en miljon gånger intressantare än personen Julian Assange.
Över 9000 gånger intressantare menar du? Vid det här laget är uttrycket förstås fullständigt latefag: http://encyclopediadramatica.com/Over_9000
Allvarligare talat tycker jag absolut inte Assange med sin kraftiga tendens till uppmärksamhetshor är ointressant – tvärtom. Jag är ännu fascinerad av hur han – medvetet eller ej – använder mainstreammedias personlighetsfixering för wikileaks syften, för det är ju det som händer, på ont och gott. Vad kritiker och försvarare verkar missa är ju just det att hans rockstjärnebeteende kraftigt bidrar till att öka intresset för wikileaks. Med tanke på att läckorna i regel är sådant alla som bryr sig redan visste är det avgörande för att det ska få något utfall alls att uppmärksamheten blir maximal. På så sätt tror jag till och med att hela utlämningssoppan, inklusive Karl Rove – spekulationer och annat, överlag är positiv för wikileaks bredare syfte, det fångar den bredare allmänhetens uppmärksamhet. Sex och snask.
Vad det gäller faktisk påverkan är det helt sant att det är svårt att dra slutsatser mitt i skeendet. Jag misstänker dock att det direkta utfallet även av de kommande BofA – papperna kommer bli blekt. Jag menar, det har ju inte blivit någon riksrätt mot landsförrädarna i nuvarande och tidigare regeringar här i Sverige, lika lite som mot bankirerna i USA, och det lär knappast ske hur mycket bevis som än läggs fram. Däremot eroderas folkets förtroende för makthavarna för varje avslöjande som inte leder till rättslig åtgärd, en effekt som är svår att mäta, men kan visa sig avgörande.
Anonymous är dock givetvis mer intressant – Assange spelar ju bara på gamla, utnötta klichéer, medan Anonymous – klustret är något nytt, eller snarare nygammalt. Avsteget från individualism och personkult betyder ju egentligen en återgång till ett tidigare stadium, före renässansen, där pseudonymer, anonymitet och gruppsamverkan var regel snarare än undantag.
Vill tillägga att det finns tydliga, intressanta likheter mellan Anonymous och Flashback: det reflexmässiga stödet för yttrandefrihet, (och för den delen Assange) politisk inkorrekthet – se encyclopadia dramatica – samt, inte minst, hur de avfärdas av sina fiender och kritiker som en bunt finniga pojkrumsrunkare, vilket jag tror stämmer lika illa i bägge fall. Den som rör sig bortom flashbacks drog- och I&I – avdelning inser ganska snart att där finns folk i alla åldrar, med all möjlig bakgrund, från alla samhällsklasser, på all tänkbar utbildningsnivå. Jag tror detsamma gäller Anonymous. Internet är gammalt nu, två deccenium, och gårdagens finniga pojkrumsrunkare är medelålders, samtidigt som resten av befolkningen har tagit till sig den nya tekniken på ett ganska självklart sätt.
Olika kampanjer förs också med avstamp i Flashback. Anti – prataomdet är ett exempel med direkt anknytning till just Assange, men ett annat, fascinerande exempel är hela affären kring de sexuella trakasserierna på husbybadet och Björn Söders länkning, en affär som i sin helhet får ses som en seger för bruna element på flashback. Poängen med exempelvis äggkastningen var att få massmedia att överhuvudtaget skriva om den ursprungliga incidenten, inte att själva framstå i någon god dager. Detta lyckades de med genom att utnyttja massmedias logik: en ”nazistattack” är en nyhet som det bara måste skrivas om.
Jämfört med Anonymous är flashback naturligtvis primitivt, men det handlar ju om ett betydligt mindre språkområde. En annan skillnad, som kan vara nog så viktig, är att flashback snarast är pseudonymt än anonymt: var och en har ju en avatar, och agerar på så sätt som tydliga individer, medan Anonymous är en fullständigt anonym massa där ingen tar ansvar eller äran för de idéer och impulser som sprids.
Tocket inlägg. Blir nog en egen bloggpost om detta så småningom.
Tillägg, kanske övertydligt, men: större språkområde, snabbare evolution. Förklarande video: http://www.youtube.com/watch?v=x0WCLKzDFpI
I en av deras videos beskriver de sin kamp mot scientologerna på ett sätt som för tankarna till virus.
rasmus: Behandlingen av Bradley Manning får du naturligtvis tolka hur du vill, men att läckorna saknar politisk betydelse ser jag som uteslutet.
Vem, enligt dig, är det som “ensidigt” försvarar Wikileaks? Och om man nu, som du, är intresserad av bättre kopplingar mellan källor, aktivister och media; vilket projekt tycker du man ska stödja då? Och varför ska man inte samtidigt ge sitt stöd åt Wikileaks (och Assange, som ju angrips från alla håll och kanter i egenskap av organisationens ledare)?
Moshe: Jag syftar på dem som försvarar personen Julian Assange till den milda grad att de lägger tid på att skärskåda tramsiga anklagelser om att han inte skulle ha spolat i toaletten – men som samtidigt inte lägger någon tid på att läsa och analysera det läckta materialet i sig.
Jag borde inte ha använt ordet “ensidigt” eftersom det ibland kan implicera ett bedrägligt “å andra sidan”. Vad jag syftar på är inte att Wikileaks är lite bra och lite dåligt, utan att de bra effekterna av nätläckor ligger i hur de tas emot och bearbetas.
Själv har jag inte lagt jättemycket tid på de läckta dokumenten, men har trots allt skrivit längre bloggposter om två (Stockholm 09-141 och 08CAIRO2572).
Jag är inte tillräckligt insatt i de olika läckorelaterade projekt som nu finns för att våga tipsa folk om vart de ska ge sitt stöd. Är förstås nyfiken på Openleaks, men tror det är farligt att sätta sin tilltro på det som det stora alternativet till Wikileaks. Inte minst behövs nog lokalt förankrade läckor, likaså tematiska, sajter inriktade på t.ex. finansväsende och miljöfrågor med kompetenta människor knutna till sig som klarar av att förbehandla informationen så att beroendet av nyhetskoncerner kan minska.
“Och varför ska man inte samtidigt ge sitt stöd åt Wikileaks?” Jodå. Det är bara bra att veta vad Wikileaks är så att man vet vilken slags stöd som är effektivt. Det är t.ex. bra att veta att Wikileaks i dagsläget inte tar emot läckor. Stödet kanske gör mer nytta i form av en offensiv mot de aktörer som böjt sig för USA:s påtryckningar för att få bort Wikileaks från nätet, för det har ju konsekvenser bortom denna enskilda sajt.
[…] Florian Cramer om Wikileaks […]
Det finns de som anser att Wikileaks läckta diplomatpost kan ha haft en del i det som hände i, om inte Tunisien så i alla fall Egypten. De läckta telegrammen sa ingenting som inte alla redan visste, men precis som i den logiska gåtan med ön där man skulle veta vilken färg man har på ögonen är det ibland nödvändigt att få en oberoende bekräftelse på det alla redan vet.
Kommentera