Det stundande upproret

Första gången jag läste om L’insurrection qui vient, “The Coming Insurrection“, skriven av Osynliga kommittén, var i Esters bloggpost om Tarnac 9tillslagen i Frankrike. Hon skrev:

L’ insurrection qui vient [pdf], ung. “Revolten som kommer”, konstaterar torrt att vi lever sista tiden av en civilisation tömd på innehåll, som utarmar och förslavar oss.
Boken är en instruktion till och uppmaning om att förkasta den bestående ordningen; skriven med avsky mot denna ordning, men samtidigt med ett kallt och analyserande språk som inte röjer några passioner. Den är filosofiskt skarp, mycket pragmatisk och mycket samhällsomstörtande.

Sen spred sig den underbara Fox News-recensionen av “The Coming Insurrection” (av en konservativ kommentator som i en bisats påpekar att han inte har läst boken, nästa mening uppmanar alla att läsa den). Sen publicerades ett utdrag i nyuppväckta Brand. Där finns även en hiskligt fin introduktion av översättaren Mathias Wåg, som sätter in den i sitt sammanhang. Det stundande upproret är en fortsättning på tankearbetet kring tidskriften Tiqqun,

tydligt placerad i situationisternas tradition, updaterad med Foucaults biopolitik filtrerad genom Agamben, någon slags snetrippad Negri blandad med Camates antipolitiska gäng och en dos insurrektionell anarkism.”

Utdraget ur Det stundande upproret som Brand publicerar är en stark och underlig text. Etisk snarare än politisk, vilket inte betyder mindre militant – att den manar till vapen är ett faktum. Men det är inte så hemskt ovanligt bland politisk filosofi. Desto mer anmärkningsvärt är att Osynliga kommittén inte manar till någon form av “motstånd”, att den inte lägger någon möda på att identifiera en motståndare. Antagonismen gentemot kapitalrelationen är ett faktum, Osynliga kommittén talar rentav om “vår fientlighet mot denna civilisation”, men till skillnad från primitivisterna blickar de inte mot ett autentiskt vara. Det är ett görande som åsyftas i maningen: “Ta fasta på det du känner är sant. Börja därifrån.”

Tre attityder som Osynliga kommittén vänder sig mot är att vänta, att reagera och att indigneras. Det är meningslöst att vänta på “det rätta tillfället”, för något sådant kommer aldrig att komma. Civilisationens sammanbrott är redan här. “Att sluta vänta innebär att stiga in i upprorets logik”.

Det är meningslöst att reagera på de senaste nyheterna; istället borde vi se varje nyhet som en manöver på ett fientligt strategifält som måste avkodas, handlingar som har som mål att sätta igång vissa reaktioner. Det är snarare dessa operationer i sig som måste behandlas som den verkliga information som finns i dessa nyhetsnotiser.

Meningslösast av allt är att indigneras: att ödsla energi på att protestera mot hur rätt och rättfärdighet imploderar. Alternativet till dessa former av reaktiv politik är ett militant bejakande av vänskapen, menar Osynliga kommittén. Vänskapen är omedelbart politisk. Varje vänskap är en vänskap inom en gemensam affirmation. Således finns det inga neutrala band mellan människor. Endast en gradskillnad skiljer vänskap, gäng och uppror. Utgångspunkten är möten. Möten som berör.

Victor Misiano, en rysk konstteoretiker, skriver i “The institutionalization of friendship (S23M remix) om hur just vänskapen, såsom “Eros’ etiska form”, kan skiljas från andra slags allianser: de som bygger på släktskap, yrkesmässigt samarbete, sexuell attraktion eller ideologisk solidaritet. Vänskapen utesluter, enligt Victor Misiano, såväl hierarki som representation. Åter till Det stundande upproret:

Det finns en sanning bakom varje gest, varje praktik, varje relation, varje situation. Vi undviker vanligen bara den, hanterar den, vilket gör så många galna i vår tid. /…/
En isolerad varelse som håller fast vid sin sanning kommer oundvikligen att möta andra som henne. Varje uppror startar faktiskt just ur en sanning som vi vägrar att släppa.

Upproret som stundar är alltså inte i första hand ett uppror mot någonting – det är en smittsam sanning, en ovilja att släppa det som vänskapen gjort sant.
Vänskapen är grunden för la commune, det centrala begreppet i texten, med givna associationer till såväl Pariskommunen som till kollektivboenden, fast samtidigt syftande på någonting kommande och delvis okänt, som möjligtvis kan kallas kommunism – eller commonism, som diskuteras i en annan artikel i nya Brand. Kommunen och allmänningen är lika nära släkt med la commune.
Översättningen som Mathias Wåg har valt är “gemenskap”. Detta är utmärkt, eftersom det tillåter Det stundande upproret att läsas som en vardagsetik, inte som en fältmanual. Etiken förkastar på mycket tydligt vis identiteter och medlemskap till förmån för just gemenskap, som grundas i vänskap. Gemenskapens natur är att internt betrakta pengar (monetära utbyten) som någonting idiotiskt. Genom gemenskaper går det att upphäva en ekonomisk logik av behov och knapphet.

En gemenskap bildas så fort folk befrias från sina individuella tvångströjor och beslutar sig för att förlita sig bara på varandra och mäta sin styrka mot verkligheten.
/…/
Penningens makt är att koppla samman de som inte är sammankopplade, att sammankoppla främlingar som främlingar och därigenom, genom att göra allt till ekvivalenter, att sätta allt i cirkulation.”
Med andra ord: gemenskapens etablerande är varuformens undandragande.

Gemenskaperna definierar sig själva utifrån vilka band som håller dem samman, “den anda som ger dem liv” – inte genom en gemensam motståndare, inte “efter vad som finns innanför och utanför dem”. Detta är en mycket kärnfull definition. Att såväl kamratskap som medlemskap avvisas är alldeles uppenbart. Allra hårdast avfärdas stormöten, som är platser för “tomt sladder”.
Gemenskaper kan inte växa sig hur stora som helst utan att ändra karaktär (jämför manifestet, § 24). För att länkarna ska kunna fortsätta att definiera sammanhållningen måste de växa genom att delas, spridas ut och mångfaldiga den horisontella kommunikationen. Kollektiv som växer utöver sin organiska storleksgräns gör sig obönhörligen till självändamål. Sådana bör saboteras: “Saboter toute instance de représentation“, skriver Osynliga kommittén, vars utpräglat fackföreningsfientliga linje torde uppfattas som magstark av mer syndikalistiskt lagda Brand-läsare.

Organisationer är tomma strukturer. Att fylla dem tjänar ingenting till. Energin låses bara till att hålla organisationen vid liv. Samtidigt konstateras alldeles i början av textutdraget: “Vi måste organisera oss”. Här antyds kanske en distinktion mellan organisering (process) och organisation (produkt).

Visst kan det finnas goda möjligheter att via organisationer möta schysst folk, medger Osynliga kommittén. Ibland så “kan man till och med hitta individer som är uppriktiga – om än lite desperata – och som är entusiastiska – om än lite beräknande”. Men det är inte organisationen som gör dessa möten, utan de realiseras snarare utanför dess ramar. Kanske på väg hem från en aktivitet. Frågan som inställer sig: Hur kan vänskapskatalyserandet förfinas? Vilka möjligheter finns att möjliggöra möten utan att leda tillbaka den frigjorda energin i upprätthållandet av organisationer, organismer, organ?

Gemenskapen är vad som gör det möjligt att säga “vi”. Fast inte på politikers vis (“vi måste ta krafttag mot…”), utan ett “vi” som uttalas på ett sätt som gör det till en händelse. För att tala med Spinoza: ett “vi” som en affekt som skapar allmänbegrepp som ökar vår förmåga att affekteras.

Det är glädjen i mötet som överlever dess förväntade slut. /…/ Gemenskaper som accepterar att vara det de är, där de är.

Upproret är inget annat än ett mångfaldigande av gemenskaper som länkas samman med varandra. Våldet finns immanent i detta, tycks Osynliga kommittén mena. Gemenskap är urval, urval är gemenskap, det vill säga bejakandet av vissa sanningar.
Någonting som står i vägen för upproret är de miljöer som återterritorialiserar gemenskapen. Det stundande upproret manar:

Fly från alla miljöer. Varenda miljö inriktas på att neutralisera någon sanning. Litteraturcirklar finns för att grumla skrivandets klarhet. Anarkistmiljöer för att avtrubba de direkta aktionernas omedelbarhet. Vetenskapsmiljöer för att tillbakahålla resultaten av sin forskning från dagens folkmajoritet. Sportmiljöer för att stänga in i deras gym alla de livsformer som de borde skapa. I synnerhet ska kultur- och aktivistkretsar undvikas. /…/ Alla miljöer är kontrarevolutionära eftersom de bara bryr sig om att bevara sin egna sorgliga bekvämhet.

Ytterligare ett spännande begrepp – vid sidan av la commune, gemenskapen – är partisane, som här har översatts till “partisanen”. La commune est l’unité élémentaire de la réalité partisane blir: “Gemenskapen är grundenheten i partisanens tillvaro.”
Tyvärr tenderar ofrånkomligen “partisan” att på svenska betyda “partimedlem”. Jag vill tänka det på annat sätt – “partisanen” är rätt och slätt den som deltar. Den som tar del, takes part, tar parti (för något). Glöm allt vad medlemskap och tillhörighet heter!
Så för vem är gemenskapen grundenheten? För den som deltar i gemenskapen! Metoden känns igen från Anti-Œdipus: Att etablera tautologier i syfte att ersätta dualismer av typen subjektobjekt. Sådana filosofiska manövrar bidrar till att göra Det stundande upproret till en rik text som är svår att komma undan.

39 kommentarer ↓

#1 Tiqqun on 5 May 2010 at 7:08 am

I sammanhanget kan man också nämna tidskriften Subalterns nummer om Heideggeriansk marxism – även här har ett utdrag ur Det stundande upproret tagits med:
http://forlag.hstrom.se/index.php?option=com_content&view=category&layout=blog&id=101&Itemid=67

Vilket är förresten bäst: “stundande” eller “kommande”? Poängen är att det redan pågår, det “håller på att komma”. Jag förstår att valet av “stundande” har sina rötter i senaste bibelöversättning (“kairos” hos Paulus). Risken med båda uttrycken är väl att det framstår som något endast framtida.

#2 Viktualiebrodern on 5 May 2010 at 7:59 am

“Förestående” kanske, istället för “stundande” eller “kommande”?

Allmänt känner jag misstänksamhet när “gemenskap” framhävs på det här sättet. Leder tankarna till Nietsches: “Varhelst två eller tre är församlade, måste alltid en fjärde dö”.

#3 Marcus on 5 May 2010 at 8:40 am

“i vardande”!

#4 JN on 5 May 2010 at 9:36 am

Talet om gemenskap påminner om Tönnies dikotomi “gemeinschaft/gesellschaft”. Det stämmer också väl överens med den radikala högerns kritik av “realliberalismens atomiserade individer”, i motsats till den “organiska gemenskap” den radikala högern förespråkar. Och, som du är inne på, Zerzans idé om autentisk ansiktskommunikation av stenålderstyp. Själv gillar jag särskilt det sista citatet.

#5 Malte Max on 5 May 2010 at 11:04 am

Bra utvecklingar på Wågs svenskskrivning. Sådanna texter behövs omskrivas och pratas om genom något för att få tyngd. Vem vet vilket monster den boken kan bli efter den släpps som översättning och kopieras i otaliga svenska sammanhang.

@Viktualiebrodern: Jag är inte säker, men ‘Förestående’ verkar beteckna ett ensamt punkt i framtiden, som om upproret bryter ut på en redan fastlagd tidpunkt, som vi kan vänta på. Upprorets tidpunkt står i framtiden, och är inte något som växer fram.

Hur kommer du tänka på Nietzsche-citatet, kan du utveckla? Utan förklaring verkar det nästan som en lite manisk association, rätt som du ser vapen och gemenskaper i samma text – oberoende av sammanhangen – hänvisas till något misantropisk citat. Vilket då bör göra oss misstänksamma att bilda gemenskaper för att de är alltid farliga och förstörande?

#6 Rasmus (en annan) on 5 May 2010 at 12:10 pm

Tack för en mycket intressant text. Jag fick några mycket viktiga insikter kring mitt eget område som är marknadsföring.

Möjligen något förvånande så finns det mycket starka paralleller mellan det som händer inom just metoder för marknadsföring och det tankebygge som du menar att “the Coming Insurrection” beskriver.

“Ta fasta på det du känner är sant. Börja därifrån.” är exakt startpunkten man börjar med när man ska bygga ett varumärke (eller ett företag) idag.

Det som sägs om att vänta, att reagera och att indigneras är också helt ekvivalent med förhållningsättet man utgår ifrån när man bygger varumärken. Varje skapande av ett nytt varumärke måste ske genom att man lämnar det existerande landskapet av varumärken, utgår ifrån att dessa representerar ett pågående sönderfall, och därför saknar relevans. Genom det förhållningssättet så tvingas de gamla varumärkena (och organisationerna) in i ett defensivt läge där dessa måste göra motstånd för att ha minsta chans att överleva. Skapandet av ett varumärke är därför ett uppror till sin natur.

Riktigt intressant blir det när man kommer in på hur man ser på relationer där man inom marknadsföring alltmer söker bygga relationer som är frivilliga, informella och djupt vänskapliga. Gränserna mellan ägare, anställda och kunder suddas ut allt mer och istället ersätts dessa kategorier av skapare, fans och vänner till ett varumärke, och där en individ flyter inom och mellan dessa kategorier. Ett av skälen till detta är att djup vänskap är det starkaste verktyget som finns för att motstå de attacker som kommer att komma från de gamla etablerade varumärkena.

“Vänskapen är omedelbart politisk. Varje vänskap är en vänskap inom en gemensam affirmation.” är ett påstående som i sin marknadsföringsvariant skulle låta:

“Vänskapen är omedelbart värdeskapande. Varje vänskap är en vänskap inom en gemensam affirmation. Detta värdeskapande och denna affirmation skapar varumärket.”

#7 Andrés on 5 May 2010 at 2:25 pm

Jag citerar ur bloggposten till baksidan av den svenska översättningen av Det stundande upproret. Hoppas det är OK. En liten errata bara, i sista meningen skriver du Den stundande _gemenskapen_ – här har du väl bara slunkit lite på tangenterna för visst menar du upproret där?

#8 fredrik on 5 May 2010 at 3:38 pm

Detta verkar ju extremt spännande. Jag började läsa texten på engelska för ett tag sen, men tyckte den verkade helseg och raderade t.o.m. pdf:en. Definitivt värt att prova igen!

Namnförslag: “det blivande upproret”? :)

#9 rasmus on 5 May 2010 at 4:59 pm

Andrés: Det känns jättebra att få bli citerad. Du får gärna citera hela baksidestexten här!
Tänkte länka till Pluribus och nämna er planerade utgåva, men fann inte någon mer information.

Visst var det en felskrivning i sista meningen. “Den stundande gemenskapen” är ju Agamben, som jag antar är en viktig influens till Tiqqun-gänget.

#10 on 5 May 2010 at 8:45 pm

Låter som en bok man måste vara intellektuell för att bli imponerad av.

#11 rasmus on 5 May 2010 at 9:01 pm

JÅ: Förklara gärna vad du menar med intellektuell. (Eller inte.)

#12 JN on 5 May 2010 at 9:31 pm

JÅ: Helt fel. Har just läst texten, och man slipper i stort sett helt den tungfotade rotvälska som förpestat vänstertexter sedan jag vet inte när. En frisk fläkt från den kanten, faktiskt. Fast jag kanske är en såndärninga “intellektuell” förstås. Har läst hundratals böcker i mitt liv, och väldigt få av dessa har varit deckare.

Rasmus: noterade du de konspiracistiska inslagen?

#13 Benny. on 5 May 2010 at 9:32 pm

Rasmus (en annan). Intressant kommentar!
De tidigare medlemsbaserade politiska partierna, och nu tänker jag främst på SAP, har lämnat medlemstanken bakom sig och slagit in på en mer “otvungen” gemenskap. “Supporter”, heter det. Partiet har samtidigt blivit väldigt toppstyrt. Utifrån Rasmus text kan man fråga sig om ett politiskt ställningstagande verkligen är ett “antingen-eller”?

#14 Tiq on 5 May 2010 at 10:06 pm

“Kommande” är kanske ändå bäst.
Om associationen får gå till utropet “Jag kommer”.

#15 Benny. on 5 May 2010 at 10:23 pm

Tiq, va fan menar du?

#16 rasmus on 5 May 2010 at 11:09 pm

JN: Ja, de var (i Brands utdrag) på exakt den nivå som jag gillar. Tänker alltså på det citerade ovan om att förhålla sig till “nyheter”. Skillnaden mot renodlad konspiracism är att det här inte ödslas någon möda på att hitta ett supersubjekt bakom allt.

#17 Rasmus (en annan) on 6 May 2010 at 12:40 am

Benny: Bra exempel på ett varumärke i sönderfall. Och även på vad som händer när en gammal organisation (gammalt varumärke) inser att de hotas av nya varumärken som byggs med en ny och effektivare metod. De försöker förnya sig, men de missar alltid det verkligt väsentliga.

I SAP fallet så har man förstått att den gamla medlemskapsrelationen inte längre är attraktiv och undrar vad man ska ersätta den med. Då ser man det nya “frivilliga, informella och djupt vänskapliga” och läser det som “frivilliga och informella” därför att begreppet “djupt vänskapliga” inte är något man kan relatera till och inte förstår. Så då ersätter man den trots allt relativt djupa relationen “medlemskap” med den mycket ytligare relationen “supporter” eftersom det då blir mer frivilligt och informellt.

Men det man borde gjort var att fokusera på “djupt vänskapliga” och utvecklat “medlemskap” till “djupt vänskapligt ömsesidigt och medskapande medlemskap”. Frivillighet och informellt är inte de centrala begreppen utan bara gynnsamma villkor för utvecklandet av en djupare vänskap.

SAP tror säkert att man anpassat sig och ligger rätt i tiden men istället så har man skyndat på sönderfallet. Därför att man har minskat ömsesidigheten i relationen, samtidigt som man ökat kravet på ett känslomässigt engagemang från sina supporters. Och då bli det helt fel, på det där sättet som det blir fel när Mona Sahlin säger att “Hon känner kärlek till rörelsen”. Det finns inget ömsesidigt i denna kärlek. Istället är det samma perverterade krav på kärlek genom underkastelse och upplösande av det egna jaget som är typiskt för sekter och fascistisk ideologi.

JN nämnde ovan: “Det stämmer också väl överens med den radikala högerns kritik av “realliberalismens atomiserade individer”, i motsats till den “organiska gemenskap” den radikala högern förespråkar.” vilket jag tror är en feltolkning av JN. Men det är just det fascistiska begreppet “organisk gemenskap” JN nämner, som står för den icke-ömsesidiga kärleken som SAP kräver av sina supportrar.

Sannolikt kommer SAP att ta ytterligare stora steg i riktning mot att bli en rent fascistisk organisation, eftersom det är enklaste sättet att bromsa sönderfallet på kort sikt. Självklart leder den vägen till en oundviklig undergång för SAP, eftersom man håller ihop organisationen till priset av att man förstör sitt varumärke.

Värt att notera är att utvecklandet av djupa vänskaper sannolikt kräver atomiserade individer.

#18 Tiq on 6 May 2010 at 7:07 am

Benny: Jag menar: det händer medan det utsägs (med ett stön).

#19 JN on 6 May 2010 at 7:31 am

Rasmus: Själv tänker jag framförallt på avsnitten om “ekologismen”, ATTAC och nolltillväxtrörelsen som försök att omorganisera kapitalismen till någon slags perverterad, global riskmanagment – diktatur för upprätthållandet av ekologisk jämvikt. Just detta är mitt största problem med den “gröna” vänstern, deras naiva bejakande av globala “lösningar” som säljs in via unkna hippieslogans som “vi är alla en värld!”, eller tomt tal om “internationell solidaritet”:

Ramus (en annan): Efter läsning av texten tycket jag mig inte ha misstolkat någonting alls, faktiskt. Tvärtom. Ett citat som “The west has sacrificed itself as a particular civilization in order to impose itself as a universal culture” skulle lika gärna kunna komma från Alain de Benoist. Snarare har nog du missförstått: med “radikal höger” menar jag alltså inte den antimuslimska, reaktionära högerpopulismen eller den utdöda statsfascismen, vars tolkning av begreppet “organisk gemenskap” du tycks ha fastnat för, (samhällskroppen som människokropp, med ledaren som huvud, militär och polis som armar osv) utan den intellektuella nya högern de Benoist representerar, som gärna talar om “kulturell pluralism” och politisk och ekonomisk decentralisering. Deras analys liknar “den osynliga kommitténs på flera sätt, men olikheter finns absolut. Framförallt vill den radikala högern återskapa forna gemenskaper – familjen, stammen – medan den osynliga kommittén vill skapa nya former, gemenskaper baserade på vänskap. Att djupa vänskaper kräver atomiserade individer är en intressant tanke. Samtidigt saknas ju inte vittnesbörd om djupa vänskaper i litteratur från forna, ej atomiserade tider. Hur förklaras detta?

#20 JN on 6 May 2010 at 8:45 am

När de propagerar för vänskapsbaserade gemenskaper som ställer sig utanför samhället och inte är främmande för våld går mina tankar förresten till vissa MC – klubbar.

#21 JN on 6 May 2010 at 12:09 pm

http://mnmlsmn.blogspot.com/2010/05/det-stundande-upproret.html

#22 Benny. on 6 May 2010 at 9:49 pm

Rasmus (en annan). Instämmer i att SAP borde satsat på “djupt vänskapligt ömsesidigt och medskapande medlemskap”, som du skriver. Ett slags organiskt parti alltså. Din uppställda dikotomi mellan parti och medlem blir därigenom upplöst.
Jag blir bara trött av resten av ditt tal om socialdemokrati och fascism, så lät sektvänstern på 70-talet och de hade uppenbarligen fel. (Läs gärna Anders Björnssons texter i ämnet, svenskan borde förövrigt ta tillbaka honom om de vill överleva).

#23 Stefan on 8 May 2010 at 5:29 pm

“Gemenskaperna definierar sig själva utifrån vilka band som håller dem samman” – bara jag som läste ordet band som i “punkband” i den meningen och fick mig ett gott skratt? Det fanns farligare politiska subkulturer när våra föräldrar var unga än idag, men civilisationen störtades inte för det. Fox News levererar som vanligt riktigt bra TV med mycket drama dock :-)

#24 Stefan on 8 May 2010 at 6:02 pm

Tiq: Vore fantastiskt om de kunde släppa en p-rulle med titeln “The cumming insurrection”, gärna med en tafflig svensk översättning i stil med “Det ståndande upproret” eller liknande :-P

#25 InternetNoll i Mexico: Del ett - Tepito at blay.se on 9 May 2010 at 12:42 am

[…] det lugnt att vistas där. Eftersom staten inte lägger sig i angelägenheterna så finns en mängd informella, förtroendebaserade sammanslutningar som sköter allt istället. Den här sociala modellen har tydligen spridits till andra områden […]

#26 Subaltern on 11 May 2010 at 3:30 pm

Här introduktionen till Subalterns översättning (i#3:2009)
http://tidskrift.nu/artikel.php?Id=6334

#27 M on 11 May 2010 at 3:40 pm

Fin text, som någon skrev så introducerades och publicerades ett annat kapitel ur Det stundande upproret i Subaltern #3 2009 för dryga halvåret sedan, tillsammans med ett block om Marx-Heidegger eftersom de osynliga ju försöker sig på något så intressant som att förena marxistisk ekonomikritik med heideggeriansk fenomenologi. (Även ett utdrag ur Jüngers Der Waldgang publicerades, Alberto Toscano är inte ensamm att kalla dem för vänsterjüngerianer…) Nå, Coupat hade för övrigt Agamben som lärare och känner honom personligen, därav antagligen intresset för Marx och Heidegger, men av större intresse är nog den obskyre bordigisten/primitivisten (?) Jacques Camatte. Hans devis Je n’ai pas d’ennemis: l’enfermement s’abolit, bröt han ut efter att ha diskuterat natten lång med de osynliga och andra kamrater. Frågan är dock om det inte finns ett moment av att inte ha några fiender i Det stundande upproret, även om boken inte handlar om annat än fiendeskap. För vänskapen definieras ju mycket riktigt som den anda som fyller dem vid liv, med andra ord som något som inte tar hänsyn till motståndaren.

#28 Apropå nyheter « ..: Ristorante Mystica :.. on 13 May 2010 at 9:13 pm

[…] http://copyriot.se/2010/05/05/det-stundande-upproret/ […]

#29 COPYRIOT | Exodus från Facebook? on 14 May 2010 at 5:15 am

[…] Det stundande upproret […]

#30 COPYRIOT | “Ett helsnurrigt franskt upprorsmanifest” on 7 June 2010 at 8:08 pm

[…] Det stundande upproret […]

#31 johan on 9 June 2010 at 11:11 am

Tänkte bara påpeka att det inte är Brand som valde “gemenskaper” som översättning av communes, utan Pluribus översättningsgrupp (som såklart jobbade parallellt med Brand, men gjorde en del ganska markanta ändringar, även i den textbit som Brand hade översatt). Spelar såklart ingen roll, men det är alltid på sin plats att rätta faktafel.

Tack för övrigt för de fina orden om texten…

#32 COPYRIOT | Rinkeby on 9 June 2010 at 5:32 pm

[…] to Gaza: sju sakerCOPYRIOT | Spår i det postdigtala on Manifestet på finska och esperantojohan on Det stundande upproretkristoffer on “Ett helsnurrigt franskt upprorsmanifest” var gaJsHost = (("https:" […]

#33 Staffan Jacobson on 9 June 2010 at 11:15 pm

Den här texten är rena dynamiten och Pluribus svenska översättning är verkligen kongenial. Jag känner igen begreppet “gemenskap” från husockupationerna 1969. Gemenskap var vad vi slogs för, och Staten uppfattade det instinktivt och helt riktigt som ett hot mot sin makt. För när människor känner gemenskap upplever dom genast att det finns en gemensam fiende. “Det Stundande Upproret” sprids nu över hela världen på en mängd olika språk —Shake in your shoes, bureucrats!

#34 Det stundande upproret « Skumrask on 13 June 2010 at 6:12 am

[…] kommer att delta i en läsning av ”det helsnurriga franska upprorsmanifestet” Det stundande upproret tillsammans med några […]

#35 En jättebrand kring alla land… « Dom ljuger on 14 June 2010 at 9:16 pm

[…] Vad som kanske bör klarläggas innan vi fortsätter, är att jag bara läst Brands utdrag ur boken och inget mer (dock skriver Copyriot både mer och intressantare här). […]

#36 Daniel on 21 June 2010 at 12:11 pm

Johannes: Skönt att det inte bara är jag som slagits av beröringspunkterna mellan DOK och Nya högern. När jag säger beröringspunkter menar jag det inte i någon inskränkt guilt-by-association-mening som en annan Leman eller Sandelin, utan det handlar om det civilisationskritiska ideologikomplexet där både de Benoist och hans svenska lärjungar i Motpol, och den här sortens antisocialistisk vänster ingår. Det känns inte som en slump att DOK verkar hata modern konst (sid 65 svenska utgåvan) till exempel.

Att lämna alla sammanhållande strukturer utom den som gemenskapen utgör, innebär också samhällets uppsplittring i allt mindre enheter. Detta kan kallas tribalisering, och Johannes är helt rätt på det när han kopplar till MC-klubbar. Faktiskt förutspådde en av de ursprungliga HA-medlemmarna i Sverige detta för 20 år sedan när han (ingen av de som haft en framträdande roll som talesmän) betecknade sig som anarkist och menade att utvecklingen i högre grad skulle gå mot den form av små gemenskaper, brödraskap och liknande som hans klubb utgjorde.

Det finns verkligen inget som hindrar att vissa av dessa postinsurrektionella gemenskaper är högerradikala, rasistiska, fientliga till avvikare. Amerikanska högerradikaler lever på detta vis redan i dag, och en amerikansk nazist med Turner Diaries i bokhyllan bredvid årgångarna av Guns and Ammo skulle kanske fnysa åt fransosernas mesiga inställning till vapen, men nicka gillande åt mycket annat.

Detta inte sagt för att dissa en mycket intressant bok, eller misstänkliggöra författarna (även om jag tycker de är idioter som saboterar snabbtåg), bara påminna om att självförsörjande “gemenskaper” kan spreta åt alla håll.

Jag vill fortsätta vara i åtnjutande av fungerande högteknologiska samhällstrukturer som internet, intensivvård på sjukhusen och fungerande kollektivtrafik även efter det stundande upproret, tack så mycket. Vi behöver mer än gemenskaper, vi behöver en organisation som kan gå in och ta över samhällsfunktionerna när den borgerliga staten tackar för sig.

#37 Till havs « Isabelle Ståhl – istället för sömn on 7 July 2010 at 4:35 pm

[…] […]

#38 COPYRIOT | Sjunde cirkeln: Civilisationen on 19 August 2010 at 3:09 pm

[…] Det stundande upproret […]

#39 Ett brev till Sarkozy « motarbetaren on 22 May 2012 at 10:48 pm

[…] autonoma i byn Tarnac. De är misstänkta för sabotage och pekas också ut som författarna till Det stundande upproret (DSU), en bok som sprids bland upproriska runtom i världen och som senare den brittiske […]

Kommentera