Åter till den tyska medieteorin

Förra månaden sammanstrålade bland andra Hans Ulrich Gumbrecht, Friedrich Kittler och Geert Lovink på ett seminarium i Siegen för att dryfta den gamla frågan om “tysk medieteori” – finns en sådan och vad kännetecknas den i så fall av? Frågan må låta obskyr, men har klar relevans för de återkommande diskussionerna om begrepet “teknikdeterminism”.
Allt som kan hittas på nätet från seminariet är Geert Lovinks referat och Theo Röhles reflexioner, bägge på engelska och läsvärda. Intressantast är dock brevet från en inbjuden paneldeltagare som valde att inte dyka upp: Florian Cramer. Ni som känner till namnet, kanske från tidigare referat på Copyriot, känner antagligen till honom som ett geni. Nu tycks han permanent ha lämnat Tyskland och bedriver sin medieforskning i Rotterdam. Florian Cramers svar är skrivna med klar distans till hemlandets akademiska miljö (vilket understryks av att han besvarar de tyska frågorna på engelska).

Florian Cramer börjar med att klargöra den två helt olika innebörderna av begreppet “media” i olika akademiska traditioner. I den stora engelskspråkiga världen är det i stort sett synonymt med moderna massmedier. Marshall McLuhan är heller inget undantag, då han redan efter att par kapitel överger sitt eget extrembreda mediebegrepp till förmån för ett högst traditionellt.
Inom tyskspråkig humaniora har däremot sedan 1990-talet etablerats ett användande mediebegreppet i den breda bemärkelsen av “medialitet”: alla former av lagring och överföring av information. Dessa mediestudier har i allmänhet varit historiskt inriktade och inte sällan spänt över tusentals år, medan det som sagts om samtidens digitala medier oftast stannat på ett implicit plan.

Ur det internationella perspektivet har den tyska medieforskningen ofta klassats som kultur- och/eller teknikhistoria. På den akademiska hemmaplanen har begreppet “medier” i Tyskland fyllt en funktion liknande den som “kultur” haft för Birmingham-influerade kulturstudier – ett nyckelord i skapandet av en gemensam terminologisk grund mellan disciplinerna. Inte så mycket ett forskningsobjekt som ett forskningsparadigm, som låter kända fenomen undersökas ur nya perspektiv.
En fundamental skillnad har påpekats i en artikel [pdf] av Geoffrey Winthrop-Young. Fulöversatt citat:

Medan cultural studies primärt ägnar sig åt erfarenheter av skillnad, registrerar den tyska medieteorin i första hand homogeniseringsprocesser och tvång; medan cultural studies i hög grad litar på mediebrukarnas egen uppfattning om sin verksamhet, pekar särskilt de nyare tyska medieteorierna på mediernas självständiggörande /…/ Må det vara Kittlers “medier bestämmer vårt läge”, Frankfurtskolans fragment om den onda kulturindustrins herravälde eller Peter Sloterdijks beskrivning av Tyskland som en medialt “stressad” gemenskap, där alla hör eller ser detsamma för att sedan gemensamt uppröras – oavsett det ideologiska avgrundsdjup som skiljer dem åt, framstår medier som någonting förelöpande, bestämmande, determinerande.

Rötterna till detta tänkande ligger huvudsakligen i Heideggers teknikfilosofi, som “återimporterades” till Tyskland via fransk poststrukturalism. Importen av Lacan och Foucault – där Heidegger följde med under bordet – sköttes inte minst av Kittler, under varubeteckningen “diskursanalys”, som extremt tydligt positionerades i motsats till Frankfurt-influerad “kritisk teori” och sociologiskt präglad akademisk marxism. Här ligger ännu en viktig skillnad gentemot det brittiska och amerikanska idéklimatet.
Florian Cramer pekar på hur Heideggers teknikfilosofi i sin tur var influerad av Friedrich Georg Jünger, den yngre brodern till Ernst Jünger, som under 1930- och 40-talen utvecklade en kulturkonservativ teknikkritik.

for sure, Jünger and Heidegger built [the] foundation of the “mediales a priori”, the idea that technology is an ontological fact rather than a social construction, and as second nature defines the condition of culture (instead of culture, economics, politics and other discourses defining the development and deployment of technology).

Frestelsen kan vara stor att förklara alltsammans som en nationell “tysk” mentalitet, dock Florian Cramer övertygande avvisar. Förvisso finns det historiska skäl till medieintresset i Tyskland, i mediernas starka propagandafunktion i olika tyska regimer och undantagstillstånd under 1900-talet. Men det finns också en mer samtida, pragmatiskt materialistisk förklaring.
Medieforskningen runt om i världen är knappast autonom, utan beroende av nationella mediaindustrier både för forskningsmedel och för att ge arbete åt de utexaminerade studenterna. Att USA:s mjukvaruforskning är koncentrerad till Kalifornien är ingen slump. Tyskland har ingen globalt opererande audiovisuell mediaindustri eller några nätgiganter, men är däremot säte för några verkligt stora koncerner inom traditionella pappersmedier. Därav den tyska medieteorins dragning till texten framför bilden.

Florian Cramers avslutande reflexion får gärna läsas som en öppen filosofisk fråga att applicera på nätpolitiken och dess medieteoretiska underbyggnader:

As such, “media” has substituted the 19th century notion of “Geist” – whereas the notion of “culture” continues to be indebted to Hegel and Marx in its emphasis of human agency and social construction. The German turn from Geistesgeschichte to Mediengeschichte follows the earlier German philosophical turn from metaphysics to ontology, i.e. from Hegel to Heidegger. But what Derrida already observed in the late 1960s, namely that the destruction of metaphysics by its substitution with something else merely continues metaphysics, is true here as well:
One grand, abstract historical narrative has been replaced with yet another grand historical narrative that is fairly detached from the common sense understanding of media

(Ännu en konferens ordnas i Potsdam 23-25 maj. Där vill man överbrygga Atlanten och bjuder in såväl Jay David Bolter som Sybille Krämer och en hel massa andra.)

Förra månaden sammanstrålade bland andra Hans Ulrich Gumbrecht, Friedrich Kittler och Geert Lovink på ett seminarium i Siegen för att dryfta den gamla frågan om "tysk medieteori" – finns en sådan och vad kännetecknas den i så fall av? Frågan må låta obskyr, men har klar relevans för de återkommande diskussionerna om begrepet "teknikdeterminism". Allt som kan hittas på nätet från seminariet är Geert Lovinks referat och Theo Röhles reflexioner, bägge på engelska och läsvärda. Intressantast är dock brevet från en inbjuden paneldeltagare som valde att inte dyka upp: Florian Cramer. Ni som känner till namnet, kanske från tidigare referat på Copyriot, känner antagligen till honom som ett geni. Nu tycks han permanent ha lämnat Tyskland och bedriver sin medieforskning i Rotterdam. Florian Cramers svar är skrivna med klar distans till hemlandets akademiska miljö (vilket understryks av att han besvarar de tyska frågorna på engelska). Florian Cramer börjar med att klargöra den t