Svensk Scenkonst, branschorganisation för arbetsgivare inom scenkonstsektorn, vill initiera en idédebatt om scenkonsten. För detta syfte har de låtit Hybris konstproduktion bjuda in en serie skribenter vars texter publiceras på nätet och sedan samlas i en debattbok.
Jag fick i uppdrag att problematisera det allt mer framträdande branschtänket i kultursfären, vilket krävde en hastig historisk återblick som löper ända från skråväsendets upplösning, via den fackliga rörelsens konsolidering till dagens politiska förväntningar att varje konstart ska kunna begrava alla intressemotsättningar för att tala med en enad röst. “Förväxla inte konsten med branschen“, blev rubriken på min text.
17 kommentarer ↓
Du ser korporativism i varje buske, eftersom det är korporationerna som bjuder in dig som talare och skribent. Du blundar därmed för alla “branscher” som inte lyckas forma korporationer: bloggförbundet, e-postarnas riksförening, Sveriges routerkonsumenter, Thailandsturistande medelklassfamiljers union, Vietnams bärplockarfackförening, Nationalföreningen för oss som tycker så synd om japanerna att vi köper japansk bil även nästa gång, och så vidare. Jag tänkte även dra till med Skulptörförbundet, men de finns tydligen och har hela 100 medlemmar.
Lars Aronsson: Jag använde inte ordet “korporativism”, utan det är du som läser in det (i varje buske).
Jag förstår heller inte vad du menar med att jag skulle “blunda” för oorganiserade verksamhetsområden. När jag i min krönika skriver att “mycket faller mellan stolarna” syftar jag just på detta – att varje branschorganisering alltid leder till ett en massa saker osynliggörs. Jag tar också exemplet med Musiksverige och den levande musiken. Tidigare har jag f.ö. här på bloggen resonerat om ett hypotetiskt bloggförbund (i relation till den tidigare diskussionen om s.k. bredbandsskatt).
Din uppräkning av olika intresseföreningar har inte så mycket med saken att göra. Vietnams bärplockarförening torde t.ex. av namnet att döma närmast ha en facklig karaktär, liksom Skulptörförbundet. Skulpturbeställarnas förbund vore däremot en branschorganisation. Som sådan har jag inget mot dess existens. De kan t.ex. sluta kollektivavtal med Skulptörförbundet. Däremot skulle jag ogilla att Skulpturbeställarnas förbund bytte namn till Skulpturförbundet och började utmåla sig själva som företrädare för all skulpturkonst i Sverige. Hänger du med?
Rasmus; En mycket träffande text du skrivit för Svensk Scenkonst, förstod jag hur flatterknappen fungerade, skulle jag trycka, du får nöja dig med en imaginär tryckning.
@Lars och Kjell + alla som vill debattera krönikan får hemskt gärna göra det även på Svensk Scenkonsts hemsida, så att rösterna beblandas!
Hittills har diskussionsinlägg kommit från Helena Faxgård, kommunikationschef på Svensk Scenkonst, och Elisabet Widlund, VD Musiksverige.
Anders Jacobson, Hybris Konstproduktion
Bra! Ett problem som hör ihop med det du skriver om är tendensen att betrakta “kulturen”, konstarterna och dess olika praktiker, som en avgränsad sfär. För det första är det förstås sjukt att avgränsa ordet kultur på det sättet (varför är inte hockey kultur). Att man tillåter sig att göra det vittnar om en separation mellan kulturen – fritt skapande, nöje, fritid – och det övriga livet och det arbete som upptar eller förväntas uppta stora delar delar av det. Detta sker, tror jag, i stort sett enligt samma logik som delar upp “kulturen” i branscher.
Fredrik, om jag förstått dig rätt; jag tror precis tvärtom, vi bör kunna avgränsa “kulturen”, annars hamnar vi i ett moras. En snickare är en snickare osv på samma sätt med en tonsättare eller författare. Vi bör nog upprätta konstnärskapet som har devalverats genom den kidnappning som utförts av “kulturskaparna” eller “musiksverige”. Idrott har inte mkt med konstnärsskap att göra. Fritt skapande, nöje o fritid har nog mer samband med idrott än med konstnärsskapet.
Kommentera