Entries from March 2011 ↓

Arbete är en vederstyggelse. Alla slags maskiner som kan befria människor från arbete bör väl följaktligen välkomnas. Likväl vänder jag resolut mina steg bort från automatkassorna, när jag någon gång hamnar i en modernare Konsumbutik. Jag väljer bort terminalerna till förmån för den kön som leder mig till ett löpande band som leder mina varor förbi en människa som förvärvar inte bara en lön utan både fysiska och mentala förslitningsskador. Hur går detta ihop?

(Observera: jag är inte intresserad av att höra hur du föredrar att utföra dina inköp. Jag tror heller inte att du är intresserad av hur jag utför mina. Att jag ändå nämnde saken var bara ett tafatt försök att öppna inlägget i nån slags paradox.)

Bilden ovan kommer från ett amerikanskt patent, utfärdat 1917, som gav speceristen Clarence Saunders ensamrätt på det som senare kom att kallas för snabbköp. Dan Hancox nämner detta i sin essä “How Britain became a self-service nation“. Låt oss nu teckna en grov skiss över dagligvaruhandelns utveckling i Sverige.

För hundra år sedan såldes alla varor över disk. Butikspersonalen plockade fram önskad vara i önskad kvantitet, vägde, paketerade och tog betalt. Gradvis kom allt fler varor att säljas i standardiserade konsumentförpackningar under ett varumärke. Men mellan varumärket och dess köpare stod fortfarande en fysisk barriär.

“Självbetjäningsrevolutionen” brukar i Sverige sägas ha inletts år 1947. Konsum på Odengatan i Stockholm blev då den första butiken i Sverige där kunden själv fick plocka på sig varorna för att sedan betala i en kassa. Syftet med detta var kort att minska behovet av arbetskraft, förklarade ansvarig butikschef.
Kooperationen låg ett steg före de privatägda butikerna, men Ica initierade en kampanj från centralt håll, skriver ekonomhistorikern Sandra Hellstrand:

ICA-tidningen började rapportera till köpmän och butiksanställda om självbetjäningen på ett i det närmaste propagandamässigt positivt sätt. Redan år 1951 utropade chefredaktören för ICA-tidningen att självbetjäningen var ”idén som segrade” (trots att det året innan bara fanns 35 snabbköp bland ICA:s ca 10 000 medlemmar). Även vid ICA Förbundets årsmöten fick medlemmarna under 1950-talet information om innovationen.
/…/
En annan aktör som hjälpte till att sprida information var ICA:s dotterbolag AB Köpmannatjänst som sålde butiksplaner och butiksinredningar till ICA-medlemmarna. De ”sålde” självbetjäning (d.v.s. inredningsplaner och butiksutrustning till snabbköp).

“Kunden köper med ögat!” utropade följande publikation, utgiven av Ica-förlaget år 1960:

Hur stora arbetsbesparingar som snabbköpen totalt sett medförde är oklart. Klart är att butiksarbetet i hög grad bytte kön. Handelsarbetareförbundet, som då var ett av LO:s största, hade vid mitten av 1950-talet hälften kvinnor bland sina medlemmar. Idag är siffran 80 % inom Handels, vars storlek i förhållande till LO:s övriga förbund dock har krympt.

Bakom disken hade det stått män som utförde ett arbete som förutsatte kunskaper om varornas bruksvärde. Snabbköpens kassor sköttes däremot av kvinnor, vars enda uppgift var att knappa in det bytesvärde som stod angivet på prislappen i kronor och ören. Särskilt tydligt blev detta när det löpande bandet infördes i kassorna.

Handelsfacket ställde sig under dessa år mycket positivt till teknisk rationalisering, som visats av historikern Jonny Hjelm. År 1967 beskrev dess tidning Handelsnytt visionerna för framtidens detaljhandel:

Morgondagens butik blir en SÄLJFABRIK, som dirigeras av en datamaskin. Av personalen finns bara kassörskan kvar. Och hennes uppgift är reducerad till en enda: att ta betalt av kunden. Datamaskinen räknar ut hur mycket kunden ska betala. Varorna måste kunden packa själv.

Under 1970-talet togs i USA en serie steg i den riktningen genom standardiseringen av streckkoder. Samtidigt växte kritiken mot rationaliseringens konsekvenser, även inom facket. Våren 1979 larmade Handelsnytt: “10000 jobb hotas av EAN-koden”.
Riktigt så blev det inte. Vid mitten av 1980-talet fanns streckkoder på flertalet varor och Handels hade återgått till att bejaka arbetsbesparande rationaliseringar. Inte heller idag vänder sig facket mot införandet av självscanning. Även idag är det Coop som går i bräschen.

Sammanfattningsvis har dagligvaruhandeln rationaliserats i tre stora steg med omkring trettio års mellanrum:
1950: snabbköp
1980: streckkoder
2010: självscanning (av streckkoder eller RFID)

En intressant sidonotering är att folkbiblioteken ofta har legat ett stort steg före dagligvaruhandeln. Långt innan snabbköpens tid infördes öppna hyllor på bibliotek, även om det fortfarande finns kvar bibliotekarier bakom disk. Och på svenska bibliotek är det redan standard, på ett helt annat sätt än i matbutikerna, att själv scanna böckerna i en automat. Dock antyder Dan Hancox att sådan “avhumanisering” i Storbritannien betraktas som extra anmärkningsvärd just på bibliotek!

Allt detta tal om trappsteg och om att “ligga före” riskerar att framställa utvecklingen som linjär och förutbestämd. Det är den inte. Dels så finns det många exempel på hur handeln över disk inte bara överlever utan återuppstår som en slags lyxverksamhet. Särskilt förekommer detta på centralt belägna platser där fastighetspriserna är skyhöga, samt i turisttäta miljöer där allt som är teatralt kan håva in pengar.
Dels så finns terminaler för självscanning ännu inte på särskilt många svenska dagligvarubutiker och bemannade kassor erbjuds alltid som alternativ. Huruvida en fullständig övergång kommer att te sig lönsam beror på hur de tas emot. Detta kan inte reduceras till individuella konsumenters preferenser, vilka i sig är ganska lätta att påverka genom specialerbjudanden. Djupt förbunden med saken är frågor om kod: programvarukod, sociala koder och även juridisk kod.

Handel över disk var enklare, just eftersom disken stod där som en barriär. Övergången till självplock i snabbköp öppnade nya möjligheter för småstölder. En massa försäljare rationaliserades bort, men å andra sidan skapade kampen mot snatteriet nya arbetstillfällen. Delvis rörde det sig om butikspersonal som fick nya arbetsuppgifter, delvis om inhyrda vaktfirmor och delvis om kostnader som handlarna kunde externalisera till polis och rättsväsende.

Övergången till självscanning innebär att tendensen accelereras. Butikspersonal får ersätta arbetspass i kassan med arbetspass där deras roll är att dels instruera folk i att använda terminalerna, dels övervaka att de inte stjäl. Om sedan de manuella kassorna avskaffas kommer endast övervakning att återstå vid utpasseringen ur butiken. Troligtvis väljer då butikskedjorna att outsourca detta till typ Securitas.

Att ersätta kassapersonal med vaktpersonal innebär i viss mån att ersätta kvinnor med män. Men vaktyrkets feminisering är i full gång, på ett sätt som kan påminna om feminiseringen av kassorna på 1950-talet. Samtidigt rationaliseras även vaktyrket. Tidigare förväntades vakten ha en förmåga att identifiera misstänka beteenden, precis som den manlige försäljaren förväntades ha en kunskap om varorna som han sålde över disk. Nu överlåts däremot identifieringen av misstänkta beteenden i allt högre grad åt automatiska system. Vaktens uppgift är att ingripa mot de individer som systemet markerar mot. Observera att “vakt” här även kan syfta på en timanställd nittonåring på Konsum som leende utför en “avstämning” mot den kund som just är i färd att betala.

Givetvis är det inte bara slumpen som avgör när det blir avstämning. Butikskedjan poängsätter sitt förtroende för varje enskild kund utifrån en rad parametrar. Exempelvis kan den som tillbringar lång tid inne i butiken, i förhållande till den summa hon handlar för, löper större risk att genomgå en kontroll. En person som säger sig har närmare erfarenhet från en av butikskedjorna skriver på Flashback att kunderna graderas en skala med sex nivåer:

nivå ett innebär i princip kontroll varenda gång, medan nivå 6 betyder att det väldigt sällan blir någon avstämning. När man handlar för första gången befinner man sig på nivå 3. Sedan spelar en rad olika faktorer in som avgör om du hamnar längre upp eller längre ned. T.ex. om du handlar i ett par timmar, men har bara exempelvis 4 varor när du loggar ut, då är något misstänksamt och du kan räkna med att flyttas upp. Summor som inte stämmer vid avstämning, hur ofta du handlar, hur mycket du handlar är andra faktorer som spelar in.

Här handlar det alltså om handscanners som kunden tar mig sig under sin färd genom butiken. Tack vare dessa kan butikskedjan logga en mängd uppgifter som inte bara har att göra med att kontrollera enskilda kunder. När all data från alla butiker läggs samman går det att hitta mönster som dels kan användas för att planera butikernas arkitektur och varutransporternas logistik, dels kan informationen säljas vidare till reklamföretag.

Enligt uppgift är handscannern uppkopplad till ett vanligt wifi-nät, där antalet antenner är tillräckligt stort för att den enskilda kundens position i butiken kan trianguleras med felmarginal på en meter. Vi bör alltså räkna med att butikerna loggar precis hur varje kund rör sig. Hur snabba rörelserna är i olika sektioner av butiken, om det finns platser där kunderna har en tendens att vända tillbaka – sådant är av största intresse för dem som vill köpa vår uppmärksamhet. Om tio år kan är det inte otänkbart att övervakningskamerorna har flyttat in i butikshyllorna och registrerar exakt hur våra ögon rör sig mellan varorna.

Åter till frågan – leder dagligvaruhandelns rationalisering till arbetets minskning? Nej, det leder till att vissa slags arbete försvinner medan andra slags arbete tillkommer. Försäljaren vid disken ersattes av kassörskan vid kassan som i sin tur ersätts av vakten – och även vakten ersätts i viss mån av tekniska system för övervakning. Dessa system består av hårdvara som tillverkas av lågavlönade arbetare i andra länder samt av mjukvara som tillverkas av högavlönade arbetare i Sverige.

Vad som driver den här processen är perverst nog inte en allmän strävan efter att behöva arbeta mindre, utan en konkurrens mellan kapital (Ica, Coop). Även om dessa förnekar att de vill minska antalet anställda.

– Självscanning har blivit ett argument i sig för att handla i en viss butik, säger Håkan Karlsson, projektledare på avdelningen för affärsutveckling på Ica AB.
Han talar om själva upplevelsen av handlandet som en del i det positiva gensvaret.
– Under själva handlingen går du runt och gör något. Att stå still i en kassa och vänta upplevs som mycket mer stressande.

Antagligen stämmer det att många människor finner det avstressande att själva göra saker i stället för att bara stå och vänta i en kö. Dock är det ju Ica som har skapat stressen i första taget. Argumentet kan ändå generaliseras på olika sätt, med spännande konsekvenser för arbetssamhället i stort.

När det handlar om möjligheterna till befrielse från arbetet är det omöjligt att komma undan Karl Marx. Nej, inte den arbetsdyrkande religion som brukar gå under namnet “marxism”, utan ekonomikritikern Karl Marx. Som dilettant uppfattar jag då i huvudsak två linjer för att tolka frågan om självscanning i arbetssamhället. Båda linjerna utgår från att kapitalet – ej att förväxla med någo distinkt grupp av människor – ständigt måste växa för att överleva och att denna tillväxt endast kan ske om människor ständigt tvingas in i nya former av arbete.

1. Självscanning skapar nya typer av lönearbete.
Kassapersonal ersätts av vakter som ersätts av programmerare och av industriarbetare, vilka skapar de system av datorer och övervakningskameror som gör det möjligt att ha färre anställda i butikerna. Enligt arbetsvärdeläran, som är en del av kapitalets inneboende logik, kommer då butikshandeln att tappa i lönsamhet. Investmentbankerna kommer att gradvis flytta sitt investerande bort från butikskedjorna, till de företag som förmår att påföra nytt arbete som genererar profit: fabriker i Kina som tillverkar betalterminaler och övervakningskameror, mjukvaruföretag i Europa som tillverkar programvara för att koppla samman dessa med logistik och reklam. Troligare är dock att Ica, Coop, Wal-Mart och Ikea själva spelar spelet genom att investera sina vinster i nämnda riktning. Drivkraften i allt detta är den obönhörliga konkurrensen olika butikskedjor emellan.

2. Självscanning skapar oavlönat arbete i den sociala fabriken.
Eller är lönearbetet bara en mindre del av allt det arbete som vi utför i “den sociala fabriken”? Kan kapitalet generera mervärde även genom att forma våra vardagliga handlingar så att de blir till arbete? Då framstår självscanningen i ett delvis annorlunda ljus. Det blir ett sätt att göra avlönat arbete till oavlönat. Att resa från jobbet till butiken, att välja sina varor, att scanna dem, att resa från butiken till hemmet, att laga sin mat – allt detta kan betraktas som arbete enligt detta synsätt. Ingenting säger då heller att självscanningen skulle göra butikshandeln mindre profitabel för kapitalet, snarare tvärtom.

Är ettan och tvåan förenliga eller inte? Det tycks koka ner till den klassiska frågan om arbetsvärdeläran. Men den måste ställas på ett helt annat sätt än inom klassisk nationalekonomi, om nu syftet är att idka arbetskritik.
Frågan är inte vad som är den evinnerliga källan till livets nödtorft – enda svaret på en sådan ledande fråga är för övrigt “Gud”, i en eller annan form. Frågan är hur vi kan använda tekniken för att minska den nödvändiga mängden arbete, inte för att skapa ständigt mer arbete, utan för att ge oss mer tid till värdigare sysslor.

Noterar att en ny bok från förlaget Betascript saluförs i nätbokhandeln. “Rasmus Fleischer” heter den. (ISBN 978-6134486330).

Precis som ytterligare några hundra tusen böcker från Betascript uppges den vara författad av trion Lambert M Surhone, Mariam T Tennoe och Susan F Henssonow. Samtidigt påpekas dock att innehållet kommer från Wikipedia. Exakt vilka artiklar som fyller dess 108 sidor är däremot oklart. Funnes det en sådan uppgift hade en motsvarande bok gått enkelt att sammanställa i Wikipedia Book Creator, som även erbjuder leverans på papper. En bok i sådant omfång hade då kostat under hundralappen.

Nu säljs “Rasmus Fleischer” i stället för 487 kronor på Bokus.com. Något billigare pris, 54 dollar, erbjuds på Amazon.com.

För den som söker efter mitt namn på Amazon är den är robotboken faktiskt ett av två resultat. Det andra sökresultatet är en annan robotbok.

Den som söker efter mitt namn på Bokus får upp Betascript-boken som sökträff 5 av 6. Bokus ger även ytterligare information:

De som köpt “Rasmus Fleischer” har även köpt:

Vilket båg, Bokus! Jag tror inte ett ögonblick på att någon har betalt 487 kronor för boken “Rasmus Fleischer” (och att samma kund köpt självbiografier av Bingo Rimér och Kieith Richards). Ändå har Bokus fattat det uppsåtliga beslutet att koda sin sajt så att det ska se ut som att osålda böcker har sålts. Så gör inte ens Amazon och Adlibris. De senare ersätter sin motsvarande högerspalt med ett antal “tips”, i stället för att blåljuga som Bokus gör.

Samma sak görs med alla andra Lambert M. Surhone-böcker varav flertalet knappast heller har blivit köpta en enda gång.

Bokus svar på Twitter undvek den bedrägliga köprekommendationen. I stället skyllde man ifrån sig på förlaget:

Nå, om Bokus inte vill ha dessa böcker i sitt utbud, så kan det knappast vara särskilt svårt att filtrera bort alla böcker från Betascript (för närvarande 43463 stycken). Det krävs ingen “regelbunden” gallring. Det kan göras automatiskt och det är lätt. Frågan är bara om de verkligen är intresserade av att gallra.

Uppdatering: Just när jag ska posta den här bloggposten, har boken “Rasmus Fleischer” försvunnit ur utbudet på Bokus. Att jag uppmärksammade den på Twitter ledde tydligen till ett manuellt ingrepp i katalogen.

Antagligen har Betascript och dess ägare, tyska förlagshuset VDM, insett den särskilda marknad som kan finnas för robotböcker som centreras kring enskilda personer. De gör ju vinst även om bara en enda person – den som boken handlar om – betalar för den. Och för många av dem som plötsligt upptäcker en bok om sig själv i nätbokhandlarnas utbud kan nyfikenheten säkert vara tillräckligt stor för att motivera ett köp.

Kanske får vi framöver se andra robotförlag utveckla denna metod ytterligare. Jämförelsen kan göras med 123people.com som är en sajt som skrapar ihop information kopplad till personnamn från olika håll på nätet, i syfte att locka trafik från folk som googlar andras och egna namn. Är kanske framtiden att alla människor får sig tillägnat en egen bok – och betalar för det?

På tal om e-böcker så återfinns en läsvärd kolumn av Pelle Snickars i dagens SvD. Hans centrala poäng, som även har upprepats här: det går inte att “låna” e-böcker.

Digital information kan bara kopieras. Den kan inte lämnas tillbaka, däremot kan den raderas. För att simulera ett lån som därför programvaran tvinga fram en radering, vilket förutsätter sluten källkod. Men inte ens detta är en garanti mot att informationen först kopieras. Förlagens fruktan är stor. Därför tvingar de biblioteken att acceptera ganska absurda villkor. Pelle Snickars skriver:

Nyligen aviserade HarperCollins att man nu inför en gräns på 26 lån för de e-böcker man licensierat till bibliotek. Sedan försvinner bokfilerna. Puts väck.
Om bibliotek en gång var bastioner mot glömskan kommer de framöver kanske att bli raderingscentraler av stora mått. Det vore förstås synd.

Många vill tro att det går att skapa en modell som möjliggör både “digital försäljning” och “digitala lån” av böcker. Pelle Snickars är skeptisk, med rätta. Om en sådan skillnad ska simuleras av sluten källkod måste biblioteken ingå i tveksamma allianser med de mjuk- och hårdvaruföretag vars standarder för tvångsradering ska implementeras. Genom att välja en viss standard gynnar biblioteken också vissa företag (och missgynnar fri mjukvara). Om man tycker att det är okej kanske det vore lika bra att biblioteken löper linan ut och låter Apple, Amazon, Adobe och de andra bidra till sin budget?

PS.
Läs även Pelle Snickars artikel om nätarkivering från senaste Ord och bild!

Folkbibliotekens ointresse av att befatta sig med gratis e-böcker – i kontrast till deras intresse av att betala pengar till Elib – förtjänar att diskuteras ordentligt. Hoppas verkligen på fler kommentarer i ämnet. Under tiden nystar jag vidare utifrån ett nytt exempel.

Antologin Efter The Pirate Bay utgavs förra året av Kungliga Biblioteket, dels som pappersbok, dels som fritt tillgänglig pdf. Pappersboken har köpts in av ganska många folkbibliotek och en snabb koll (Göteborg, Stockholm) visar att många av exemplaren är utlånade. Flera av biblioteken länkar till nätbokhandlar där boken kan köpas. Men inte ett enda folkbibliotek verkar ha en kataloguppgift om att Efter The Pirate Bay även finns fritt tillgänglig på nätet.

Eftersom boken i detta fall är utgiven av ett biblioteken, till på köpet Sveriges nationalbibliotek, tyder detta på ett systemfel.

Kungliga Biblioteket själva har boken i sin egen katalog, tillika i Libris, både som pappersbok och som länkad e-bok. Ytterligare två forskningsbibliotek har kataloger där en sökning på Efter The Pirate Bay leder fram till en länk för gratis nedladdning. Så omöjligt är det knappast – bara ovanligt.

En sökning i Libris efter böcker som är fritt tillgängliga online ger faktiskt uppemot hundratusen träffar. Samtliga med direktlänk till pdf, även om vissa länkar inte längre leder nånvart. Alla jag hittar är i någon mening utgivna av myndigheter, främst statliga. Där finns SOU, Departementsserien och allehanda myndighteters skriftserier och rapporter. Där finns också ett mycket stort antal doktorsavhandlingar som svenska och utländska universitet har publicerat på sina webbsidor.

Slutsatsen skulle kunna bli att Libris bara katalogiserar fritt tillgängliga pdf:er – kalla dem e-böcker eller inte – om utgivaren är en myndighet. Nu tror jag inte att någon sådan regel finns. Men det finns heller ingen information om hur biblioteken ska uppmärksammas på en e-bok, som inte är utgiven av en myndighet utan av ett litet förlag.
Huruvida en gratis e-bok är värd att katalogiseras måste givetvis fortfarande vara upp till biblioteken, vilket kan ske med olika grad av centralisering. Att ta in allt är inget alternativ, även om folkbiblioteken idag köper grisen i säcken från Elib.
Ytterligare en fråga är hur man kan garantera sig att dessa pdf-böcker förblir tillgängliga. Kanske vore det en idé att upprätta ett gemensamt lagringsutrymme? Om detta fortsätter jag att spåna i nästa inlägg, där jag tänkte ta den gamla boken Copy me som exempel.

Stockholms stadsbibliotek har startat en ny blogg: “Digitala biblioteket“. Vad är digitala bibliotek? Ingen vet. Begreppet slängs ofta in i olika principdokument utan att det finns en klar definition. Oftast räknas det dock inte som tillräckligt digitalt att biblioteken har digitala kataloger, utan det ska vara digitalt “innehåll” – framför allt s.k. e-böcker.

Nu berömmer sig Stockholms stadsbibliotek för att man har “erbjudit e-böcker i snart 10 år”. Sommaren 2001 inleddes på försök ett samarbete med Elib och sedan har det bara fortsatt. Bibliotekets roll i det hela är visserligen diffus, förutom att de betalar uppemot 20 kronor för varje e-bok som tillhandahålls. Däremot utför de inget urval och inget aktivt tipsande.

“Läs en e-bok!” Jag klickar på länken på Stadsbibliotekets webbsida men hänvisas därifrån bara vidare till elib.se där jag själv får leta mig till Stadsbibliotekets Elib-sida, som är exakt likadan som alla andra biblioteks sidor där. En topplista över det populäraste, en lista på nyheter samt en tom sökruta. Detta att jämföra med Stadsbibliotekets ordinarie webbsida som åtminstone lyfter fram säsongens tema. För att inte tala om de rekommendationer som möter mig i hyllor och montrar när jag besöker min lokala biblioteksfilial.

“Digitala bibliotek” verkar i praktiken ofta betyda att biblioteket frånsäger sig allt som handlar om urval och rekommendation. Vad som återstår är att erbjuda tillgång. Bibliotekets roll blir inte mycket mer än att dels slussa vidare inloggade låntagare från sin egen sida till Elibs sida, dels att slussa vidare pengar från sitt eget bankkonto till Elibs bankkonto. Inte så lite pengar heller.

Vad som helt faller bort är alla de e-böcker som inte kostar pengar. Vi verkar ha hamnat i den absurda situationen att biblioteket bara är intresserat om det finns en möjlighet att betala. Nyligen hörde jag från en av författarna till Deltagarkultur, som utgavs som pappersbok 2008 och nu är utlånad i flera exemplar från Stockholms stadsbibliotek. Författarna har nu valt att även lägga upp boken fritt som pdf på nätet och tipsade även Stockholms stadsbibliotek om detta. Men gratis pdf-böcker tas inte in i bibliotekets katalog. Antagligen finns inga principer som förbjuder det, men det verkar heller inte finnas resurser till att välja ut gratis e-böcker som förtjänar att finnas där – inte så länge miljon efter miljon måste betalas till Elib!

Projekt Runeberg, den fantastiska samlingen av äldre svensk digitaliserad litteratur, verkar inte intressera folkbiblioteken. Project Gutenberg? Internet Archive? Wikisource? Inget av dessa arkiv lyfts fram av Stockholms stadsbibliotek, eller av andra “digitala bibliotek” som jag har sett.

Gratis e-böcker göre sig icke besvär. Två betaltjänster är vad Stockholms stadsbibliotek tillhandahåller. Därtill har de “fått möjlighet att testa World Public Library“, skriver de.
Den senare tjänsten bombarderar genast mina ögon med en flashgrej där grälla fantasyböcker snurrar runt. När sjösjukan lagt sig kan jag rulla nedåt och hittar avdelningen “featured subjects”, presenterad som blåa omslag med oläsbart liten text. Jag klickar på en av dem och får upp fiskericirkulär nummer 246 från någon amerikansk myndighet. Laddar ner den och får en pdf med 64 tomma sidor. Hoppas att mitt klick inte bidrog till att skattepengar slarvades bort från bibliotekets budget. Jag vågar tyvärr inte vara helt säker, även om amerikansk myndighetsinformation är befriad från upphovsrätt.
Vad amerikanska fiskericirkulär ska göra på Stockholms stadsbibliotek är en annan fråga. Man kan tycka att en bok som Deltagarkultur, vilken bevisligen efterfrågas på papper av låntagarna, borde tas in i stället. Att biblioteken i sin satsning på e-böcker kanske rentav kunde upplysa läsplatteägare om att Projekt Runeberg finns. Men icke!

Hannes Mannerheims postade ett nattligt inlägg där han gör upp med den romantik och fetischism som omger böcker (eller som han skriver: boookar). Han syftar främst på pappersböcker, tidningar och tidskrifter men även på de digitala simulationer som kallas e-böcker. Själv idén om att böcker genom sin boklighet har vissa värden som inte finns i t.ex. bloggar klassar han som en sjuklig bibliomani.

Inlägget provocerade mig, men inte för att jag på något sätt vill försvara bokfetischismen. Jag tillräknar inte böcker eller boklighet något inneboende värde, varken i termer av nytta, skönhet eller godhet.
Däremot ser jag en överhängande risk för att bokens vedersakare trillar rakt in i en slags motsatt fetischism. Vi kan kalla den flödesfetischism, eller varför inte accelerationism. Texters fria flödande tillmäts då ett inneboende värde som kan grundas i effektivitet (nytta), estetik (skönhet) eller etik (godhet).

Därför vill jag först tacka Hannes för att hans inlägg, som hjälpte mig att tänka vidare på dessa frågor. När värdet av böcker debatteras sker ofta en polarisering, men det kan ske på (minst) två olika sätt. Båda är, som jag ser saken, lika otillfredsställande. Här tänkte jag göra ett försök att beskriva de två debattaxlarna, för att slutligen antyda ett alternativt sätt att ta sig an frågan om bokens framtid.

Formatnihilism kontra formatfetischism
Båda parter betygar att de älskar böcker. Formatnihilisten älskar böcker så mycket att hon vill ha omedelbar tillgång till dem alla, digitalt såklart – för det materiella är ju en bisak, det storslagna är att litteraturen når fram till sina läsare. Formatfetischisten älskar böcker så mycket att hon får rysningar vid den materiella beröringen av en stilig bokrygg, för att inte tala om doften. Doften!
Typiskt sett handlar diskussionen mellan dessa två om läsplattor. Bra eller dåligt? Typiskt sett uppehåller samtalet sig vid läsupplevelsen. Båda är nämligen överens om att individens omedelbara tillfredsställelse räcker för att avgöra vad som är ett bra eller dåligt format för litteratur. Typiskt sett urartar diskussionen i att dryfta böckers lukt.
Formatnihilisten vinner alltid över formatfetischisten, men mest för att den senare är mindre intresserad av att diskutera – hennes tilltro till pappersbokens eviga värde är ju ändå orubblig. För den formatnihilist som vill omfamna det nyaste gäller det däremot att ständigt jiddra om för- och nackdelar i olika produkter.
Däremot ifrågasätts aldrig värdet av böcker i sig så länge dessa två karikatyrer diskuterar med varandra. Även formatnihilisten tar för givet att det ska finnas förlag vars uppdrag det är att upphöja vissa texter till böcker och att böcker även fortsättningsvis ska kunna tjäna som samlande punkter i det offentliga samtalet.

Ett parodiskt exempel på formatfetischism ges i den kommentar hos Hannes där någon talar lyriskt om “värdet i att en kväll med doftljus ligga i varmt vatten med badsalt från Lush och läsa högt för din partner ur en bok”. (Alltid denna doft!) Däremot räknar jag inte Hannes som formatnihilist i denna simpla mening, för han går ett steg längre och ifrågasätter inte bara bokens traditionella materialitet utan värdet av böcker i sig. Då hamnar vi i nästa polaritet.

Flödesfetischism kontra lagringsfetischism
Ett alternativt begreppspar skulle kunna vara accelerationism och eternalism. Hannes inlägg läser jag som ett uttryck för den förstnämnda ståndpunkten: låt texten flöda fritt på nätet! Vi behöver inga redaktörer, inga förlag, inga bokhyllor och inga bokhandlar, vare sig i traditionell eller i digital form!
Mot detta kan ställas värnandet av boken som evigt lagringsmedium. Något som kan refereras av andra och med säkerhet kommer att lagras i centrala arkiv för kommande generationer. Inte nödvändigtvis på papper, men under ordnade förhållanden där utgåvor katalogiseras, numreras och skyddas mot tidens tand.
Företrädarna för denna senare synvinkel menar dock aldrig att allt ska lagras, vilket vore en omöjlighet. Själva poängen blir tvärtom att upprätthålla en uppdelning mellan de flödande texterna och de lagrade.
“Boken är ett stopp, medan internet är ett flöde”, som Carl-Michael Edenborg skrev – en tanke som jag sedan refererade i Det postdigitala manifestet (§ 41). Jag tror fortfarande att det är en nödvändig tankefigur, som gör det möjligt att bejaka både Nätet och Boken. Men som rättesnöre blir den i många lägen alltför stel. Inte minst när teknikerna för postdigital kopiering utvecklas i riktning som upplöser gränserna mellan bok och utskrift. Vilken text som helst kan enkelt materialiseras till en bok. Samtidigt framställs numera även förstaupplagor från Bonniers i en klart undermålig kvalitet, knappast gjord för att hålla i ett sekel eller ens ett decennium.

Textekologi
Snarare än att se varje bok som ett absolut stopp, bör vi se att olika format att publicera text stoppar tiden i olika grad. Det finns stora skillnader mellan olika slags böcker, såväl som mellan olika digitala textmedier. Jag vågar rentav säga att skillnaderna har ett värde i sig, eller snarare, att samspelet mellan snabba och långsamma textmedier är en nödvändighet och något att förfina.

Låt mig dra en hydrologisk metafor. Maximalt flöde sker i en kanal som effektivt leder vattnet från utdikad landmark, raka vägen ut i havet – utan något porlande, utan friktion. Motpolen kan då liknas vid det helt stillastående vattnet i en underjordisk sjö. Båda har sitt existensberättigande, men ingen av extremerna erbjuder särskilt mycket livsutrymme. Den ena extremen kan jämföras med hur det går till i någon av Anonymous IRC-kanaler när det raidas. Den andra kanske kan jämföras med runstenar. Två textmedier, ett snabbt och ett långsamt.
Vad vi intresserar oss för ligger väsentligen mellan dessa två extremer. Vi vill att orden ska kunna flöda på och även störta fram, men samtidigt stöta på hinder som ger upphov till virvlar, porlande och brus. Vissa av flödena ska ske i öppna vattendrag, andra i underjordiska tunnlar. Däremellan stannar flödena upp sjöar, små eller stora, öppna eller igenvuxna, under en månad eller flera sekel. Differentierade hastigheter är grunden för nästan allt vattenliv – och textliv.

Robotböcker, robotförfattare, robotförlag… Begreppen pekar i delvis olika riktning och kan syfta på ganska olika saker. Illustrationen i Rapport – en dator som gör en bok genom att hämta små textstycken från världens alla hörn – var aningen missvisande, eftersom det då handlade om utskrifter av Wikipedia i bokform (Alphascript, Betascript, Books LLC, Wikifocus, etc.)
Dessa böcker är knappast robotförfattade i utstuderad omfattning. Varje artikel är ju tagen från Wikipedia och således skriven kollaborativt av människor. Däremot är de robotförlagda – förlagen låter datorprogram sammanställa och saluförda dessa böcker i oerhörda antal, ofta utan att mänskliga ögon ens läser titlarna först.

Philip M. Parker, som har kallat sig själv för “den mest publicerade författaren i planetens historia”, har nog ingenting mot att bli kallad robotförfattare. Han har patenterat en metod för datorgenererade böcker och medelst denna utgivit drygt 100000 böcker i eget namn plus uppemot en halv miljon under förlagsnamnet ICON Group International.

Jag har just skrivit ett avsnitt om detta till min kommande bok om böcker och ska inte bli lika utförlig som där, men vill ändå teckna en översiktlig bild. Philip M. Parker är disputerad nationalekonom och hans företag har utvecklat mjukvara för att rationalisera ekonometrisk forskning av rutinmässigt slag. Programmen samlar in handelsstatistik från en mängd olika källor och genererar forskningsrapporter. De börjar med långa utläggningar om metodik och utmynnar i förutsägelser om framtida tillgång och efterfrågan. Liknande studier har genererats om alla tänkbara varor: från råolja till nötblandningar. “The 2009-2014 World Outlook for 60-milligram Containers of Fromage Frais” lyder en typisk, om än absurd, boktitel från Philip M. Parker. Oavsett ämne så blir dessa marknadsprognoser till böcker på omkring 190 sidor och säljs på Amazon till det hutlösa priset av 795 dollar.

Bland köparna finns även bibliotek. Enligt databasen Libris har hela tjugo svenska forskningsbibliotek av outgrundlig anledning valt att ta in en e-bok vid namn “The 2007 Report on Manufacturers’ Standard Non-Wood Fixtures for Retail Stores: World Market Segmentation by City“. Jag kan inte påstå att jag förstår vad för slags produkt den handlar om.
Men det stora mysteriet är varför den har köpts in av svenska högskolebibliotek, från Luleå till Malmö. Rör det sig om profilköp? Då är nog fler än jag nyfiken på vad för slags företag som säljer inköpsprofiler till biblioteken och hur de resonerar.

Det vore heller inte dumt att få klart vad detta har kostat biblioteken. Bok från 2007 är redan inaktuell och har slutat säljas, men motsvarande titel från 2009 säljs på Amazon till det vanliga priset: 795 dollar. Om tjugo bibliotek betalar detta så har de tillsammans spenderat ganska exakt 100000 skattekronor. På en robotgenererad e-bok med kortlivade marknadsprognoser för en diffus produkt. Det får inte vara sant – och är det antagligen inte heller.
Men även om biblioteken bara skulle ha betalat en tiondel eller en hundradel så mycket för den här titeln, så är detta bara en av många liknande robotböcker som under det senaste året har börjat suga åt sig pengar ur bibliotekens budgetar. Att bibliotek köper in robotgenererade böcker behöver visserligen inte vara något problem i sig. Däremot om de själva är väg att förlora kontrollen över vad som köps in.

För att hantera den här frågan tror jag det krävs en större transparens i biblioteksvärlden. Det kan inte vara en slump att 20 bibliotek köpt in samma obskyra e-bok. Det bör heller inte vara en affärshemlighet. Någon har gjort ett urval som biblioteken samfällt har accepterat. Men vem?

Uppdatering: E-boken finns tillgänglig via databasen Academic Search Elite som dessa bibliotek prenumererar på från företagskoncernen Ebsco.
Frågan återstår varför just den här boken av Philip M. Parker valdes ut bland hundratusentals liknande böcker. Troligtvis kommer Ebsco aldrig att svara på detta.
Eftersom jag har lånekort vid Kungliga Biblioteket ska jag kunna komma åt Academic Search Elita via nätet. När jag loggar in och försöker komma åt e-boken i fråga går den dock inte att hitta. Länken leder mig, liksom en bibliotekarie, till en rapport om amerikansk handel, skriven år 1790 av en viss Alexander Hamilton. Det hela är ytterst förvirrande. Om nu Philip M. Parkers bok av någon anledning har dragits tillbaka från Ebsco, varför finns den då kvar i Libris?
Snälla bibliotekarier, hjälp mig att bli klokare på vad som pågår!