Förra våren rapporterades att Wikileaks var i färd att läcka 37000 internmail från det nazianstrukna tyska partiet NPD. Att de sen inte dök upp där berodde gissningsvis på att Daniel Domscheit-Berg hoppade av Wikileaks.
Läckan dröjde till förra månaden och skedde då via Tageszeitung och Der Spiegel. Nu rörde det sig om 60000 interna mail, varav Tageszeitung har publicerat ett redaktionellt urval jämte en lång rad artiklar.
Utan att ha kastat mer än en hastig blick på det skrivna, är det mest slående av allt hur ointressanta nyheter läckan genererar. Det ligger på nivån av att enskilda NPD-medlemmar sagt “neger”. Om sådant tillmäts nyhetsvärde blir resultatet bara att partiet normaliseras. Att det kryllar av våldsbenägna nazister i NPD var liksom ingen nyhet.
Är det självklart att en läcka av detta slag skadar ett parti? Knappast. Även här går det eventuellt att tillämpa Florian Cramers slutsats om den läckta diplomatposten: “Likt varje korrektiv leder det till att systemet destabiliseras temporärt men stabiliseras på längre sikt.”
En möjlig effekt inom ett parti som NPD är att dess aktivister blir mer försiktiga i sin nätkommunikation. De kan börja använda kryptering i större utsträckning. Minst lika troligt är att partiets ledning får ett skäl att sluta leden och centralisera makten. Kanske hade de velat göra detta redan tidigare, men saknat en ursäkt. Kanske har någonting liknande redan skett i Sverigedemokraterna, som under många år drabbats av diverse dataintrång. Tänk om dessa angrepp i det längre loppet har hjälpt Sverigedemokraternas ledarklick att centralisera makten och neutralisera inflytandet av lokala rättshaverister!
Detta är visserligen rena spekulationer, men utan spekulation går det inte att fördjupa förståelsen av läckandets dynamik. En dynamik som givetvis fungerar något olika beroende på om den läckande organisationen är en stat, en bank eller ett parti.
För övrigt hade det varit intressant om Wikileaks ändå hade fått förmedla den här läckan, likt de tidigare läckte BNP:s medlemsregister. Det hade öppnat för en delvis annorlunda debatt om vilken roll som Wikileak och andra läckosajter kan eller bör spela – bortom det senaste årets polarisering: “USA mot Assange”.
28 kommentarer ↓
Huruvida ett parti av- eller pådramatiseras av en läcka beror kanske på den bild av partiet som redan finns. När det gäller SD, vilken bild finns av det partiet och hur påverkar en tänkt nazist-läcka bilden av det? ND tänks nog vara nynazister och de kanske avdramatiseras av en rasistläcka, medan SD kanske pådramatiseras?
Frågan är också hur en ska förhålla sig till det säkert helt riktiga faktum att SD-företrädare blir mer försiktiga i sin kommunikation ju fler skandaler som avslöjas. Ska Expo m fl chilla med småskandaler och bara outa riktigt stora sådana, för att inte slå undan benen för framtida mer skandalösa läckor?
Här ställer jag mig också frågan vad målet är. Är det att knäcka rasisterna en gång för alla, eller att föra en lågintensiv kamp där deras inflytande ständigt minimeras.
Jag attraheras av tanken på rasismen som utrotningsbar. Med ett sådant mål ter sig taktiska ickepubliceringar som fegt – någon eller några samverkande händelser måste ju bli slutet för partiet. Det är svårt att veta på förhand vilka de avgörande läckorna är.
Men om rasismen inte går att radera bort, om den är en, eh, naturlig reaktion på öppenhet och medmänsklighet, som bara måste hållas på mattan och minimeras, då blir strategin en annan. Då kanske den effektivaste metoden är att inte blåsa upp avslöjanden, utan verka för ett bra klimat för rättshaverister och troll, som kan försvaga partiet från insidan. T ex. Det är tanken på SD som en container för en ofrånkomlig rasism, som ska borras hål i, planteras bakterier i, utan att göra för mycket väsen av det.
Jag tänker att företeelsen “ta debatten” är ett uttryck för idén om rasismen som utrotningsbar. Att företeelsen fyraprocentsspärren speglar idén av rasismen som “naturlig”.
Kommentera